Underligt nog blev beskedet att Dennis mördare hade identifierats en sorts vändpunkt för mig. Steve Berg var visserligen ännu försvunnen, men själva beskedet fick mig att vakna upp.
Jag började ta tag i mitt liv igen.
Jag undvek spriten och cigaretterna fast det var svårt.
Musik var bättre än alkohol, fann jag.
Det följde en period när jag tog för vana att kroka ner min nyinköpta gitarr från väggen när tankar och känslor blev för starka. I musikens värld kunde jag lättare glömma det som hänt, och dessutom mådde jag bättre efteråt. Jag hade hittat noter och arrangemang till The Edinburgh Tales och spelade igenom varenda låt. De flesta var arrangerade för gitarr och låg väl för mig. Jag hade valt ut ett antal låtar, från de enklare till de tekniskt svårare. Jag började med The Sadest Song of All och The Way Things Are och toppade med några klassiska stycken som arrangerats av Segovia. La Infinata och Como, como. Det var stycken som krävde stor fingerfärdighet och blev till en tillfällig utmaning i min förvirrade värld. I ”Boklådan” vid Stigbergstorget hittade jag till min förvåning Préludes av Christian Lefévre.
Gitarren hjälpte mig att stänga ute det jag inte ville tänka på.
Lotta var inne i en intensiv fas vad gällde arbetet; hon sa inte mycket om det och jag pressade henne inte. Vi sågs när vi behövde varandra, så enkelt var det.
Ibland hade jag farsans okände son, Viktor, min halvbror, i tankarna. Men nu när Dennis var borta var det som om motivationen att leta rätt på honom saknades helt. Jag hade haft ett samtal om saken med advokat Lagesson som försträckt litet tillfälliga medel. Han hade i övrigt haft förståelse och bett mig ta saker och ting i den ordning de dök upp.
“Vill du att jag hjälper dej med det här, Frank?”
“Nej.”
Det hände saker som jag fann obegripligt. Vecko-Tidningen gjorde ett hemma-hos-reportage (utan att kontakta mig), och deklarerade på löpet att TV-FRANK SÖRJER SINA DÖDA SYSKON. Man hade tagit med både Anni och Dennis på bild, och skribenten insinuerade att vår uppväxt hade varit olycklig och att den var orsaken till mina syskons bortgång. Jag lämnade tillfälligt min liknöjdhet och slog direktnumret till tidningens chefredaktör, men ingen svarade i hennes telefon. En stund satt jag och lyssnade på signalerna som gick fram. Så bröt jag samtalet.
Vad betydde det?
Folk fick tro vad fan de ville!
Hur obehagligt jag än tyckte att det var, var jag tvungen att åka ut till Fiskebäck och titta till brorsans hus.
Avspärrningen var borta; det vilade ett sorgens skimmer över kåken. Jag tömde den översvämmade brevlådan och lastade av allt på köksbordet. Bara med största tvekan närmade jag mig vardagsrummet. Persiennerna var fortfarande nerfällda och överallt låg pulver som jag visste användes av polisteknikerna för att borsta fram fingeravtryck.
Mattan, där han legat, var borta. Det fanns blodfläckar på parketten och på tygsoffan. Fönstret som jag hade slagit in var igenspikat nu, med en rejäl plywoodskiva. Jag gick upp i övervåningen och mötte tystnaden där uppe och noterade inget onormalt. Inte mer än att sovrummet badade i ett varmt, gulaktigt solljus - det kändes som ett hån nu när Dennis rar borta.
Krukväxterna, både på över- och undervåningen, tycktes ha överenskommit om att begå kollektivt självmord.
Väl i köket igen luktade det förfärligt när jag öppnade kylskåpet, och jag slängde allt som fanns där i några plastkassar och knöt om och ställde dem vid dörren.
Så fixade jag till en kopp kaffe till mig och slog mig ner vid köksbordet och bläddrade igenom posten. Det mesta tycktes vara gratisreklam och räkningar. Ett avlångt kuvert fångade mitt intresse. Det var från morgontidningen. Det stod hans namn på framsidan. Jag sprättade upp det och fann ytterligare ett brev. På dess framsidan stod det “Ensam och nyfiken” och en siffer- kombination. Brevet var avstämplat i Skanör. Jag öppnade det också, med en känsla av att avslöja en länge dold hemlighet, och läste.
En kontaktannons.
Det var ett kort brev skrivet av en trettiosjuårig dam som arbetade på en revisionsbyrå i Malmö och som “också var ensam och trött på att gå ut”. Hon tackade för hans brev och bad honom höra av sig igen för eventuell “vidare samvaro”.
En stund satt jag och tittade ut genom köksfönstret och tänkte på min yxige brorsa och jag kände en klump i halsen växa.
Tydligen hade han haft det svårare med sådant här än han velat medge för mig.
Club Minerva höll på att bli mitt stamlokus igen. Allt var som förr mellan Nisse och mig. Vi kunde sitta länge och prata om gamla tider. Jag antar att samtalen med honom hade en terapeutisk funktion. Han frågade mig ofta om åren utomlands och jag berättade en hel del för honom. Det hände att jag hämtade honom i lyan på Amiralitetsgatan innan vi drog ner till klubben.
Han var singel, men det cirkulerade hela tiden snygga brudar i hans liv. “Varför nöja sej med en när det finns så många?” brukade han säga med ett skratt. Vad jag förstod var det senaste föremålet för hans ömma låga en blond skönhet som hette Anna.
Jag satt och käkade kinamat med Rune, basisten, på Club Minerva, en vecka senare när det hände något som fick mig att ta itu med det jag kommit hem för. Vi höll på att gå igenom ett lämpligt program för en ny spelning. Han hade hört av sig ett par gånger och velat träffa mig, och till sist hade jag gett med mig. Han ville ha med en kille på keyboard som kallade sig Chris, kort för Christoffer, förmodade jag. Chris var smalaxlad, ung. Han hade rödfärgat hår, stripigt bockskägg, kraftiga ögonbryn och egna idéer. Han sa att han ville testa en gammal Moog som bakgrund till mitt gitarrspel.
Jag var inte så säker på att det skulle fungera.
Våra samtalsämnen berörde aldrig något annat än musiken. Det var som om vi hade en tyst överenskommelse att inte tala om annat. Vid ett tillfälle var det nära att Rune förde Dennis på tal, jag märkte att han hejdade sig i tid. Jag tackade honom utan ett ord.
Chris höll just på att visa hur man kan dricka öl genom ena näsborren när Nisse ropade åt mig från baren. Han viftade med en liten lapp som han kastade ifrån sig på disken innan han återgick till att torka ölsejdlar. Han blinkade med ena ögat.
“Du är efterfrågad. Caroline Ingman.”
Caroline? Det var ju Annis väninna.
“Hon har ringt och frågat efter dej. Det är tydligen viktigt. Hon vill att ni skulle ses på Centralens Pub.”
Jag var inte överförtjust över det, jag försökte idogt hålla mig borta från platser med mycket folk. Å andra sidan låg hon på min lista över dem som jag ville träffa. “Sa hon nån tid?”
“Nio.”
“Ska jag ringa tillbaka?”
“Hon lämnade inget nummer.”
När jag parkerade bilen vid Shell-macken under Göta- älvbron fick jag en krypande känsla av att vara iakttagen. Jag drog ner skärmmössan så långt det gick och såg mig omkring när jag låste bildörren men upptäckte inte något speciellt.
En våldsam skur hade dränkt Oscarsleden men regnet hade avtagit som genom ett trollslag. Kvar fanns en rå fukt som trängde genom kläderna och bidrog till olustkänslan.
Jag gick huttrande uppför den korta trappan som skiljde p-platsen från trottoaren.
När jag stod vid trafikljusen vände jag mig om, så obesvärat som möjligt.
Ett yngre par gick tätt omslingrat, anförda av en ivrig tax.
Framför bensinstationen stod en yngling och tankade sin bil.
En pick up väntade på grönt ljus en bit bort.
Annars inget.
Jag korsade gatan i riktning mot Nils Ericsonsplatsen utan att bli av med den krypande känslan i nacken.
Det vimlade av människor inne på centralstationen. Framför biljettkassorna var kön lång. En liten flicka pekade på mig, men hennes mamma drog ner hennes arm och tvingade henne att titta åt ett annat håll och jag upplevde mig åter som en spetälsk bland friska. Innan jag sköt upp dörren till puben togjag av mig solglasögonen. Det var lika trångt därinne, ljuset dämpat. Cigarettröken låg som ett moln över lokalen. Ljudnivån var hög. Ett halvdussin medelålders herrar stod och skålade högljutt vid bardisken. De såg ut som om de varit på konferensresa och tog ett sista glas tillsammans innan de skildes.
Ingen tycktes notera min ankomst.
Caroline satt längst in, bakom en pelare, inte långt från det stora fönstret som vette ut mot Drottningtorget.
Hon bar skinnbyxor och jeansjacka och en svartvit halsduk som hon virat några varv runt halsen. Det långa håret såg otvättat ut. Hon hade ett hjärtformat ansikte med höga kindknotor och vass haka; ett vackert ansikte som inte krävde den make up hon använde. Under den spacklade fasaden märkte jag att hon var ängslig: ögonkasten var kvicka och spända.
Hennes oro borde ha spridit sig till mig, men i stället kände jag en isande kyla.
Jag slog mig ner och sa “hej” och frågade vad hon ville dricka, och när kyparen kom beställde jag varsin öl.
Jag hade mött henne flera gånger tidigare, när hon och Anni umgåtts. En gång hade vi varit på samma fest och dansat en del. Det hade känts som om det skulle ha kunnat bli något mellan oss om omständigheterna varit annorlunda. Hon var ärtig och jag kom ihåg henne som rapp i käften. Det var ett tag sedan, förstås. Jag visste inte egentligen något om henne mer än att hennes föräldrar var skilda sedan många år. Hon var bara något år äldre än vi, Anni och jag, men vi uppfattade henne som betydligt äldre.
Hon hade en cigarett mellan sina ringförsedda fingrar.
Filtret var rött av hennes läppstift.
Jag tog upp en Gauloises, tände den, spädde på rökmolnet över oss och gick rakt på sak. “Vad vill du mej, Caroline?”
“Jag har länge velat prata med dej”, sa hon.
“Om Anni?”
Hon nickade och såg över min axel. “Jag vill inte att du säjer att jag sagt nåt till nån.”
“OK.” Jag förde glaset till munnen.
“Hon var bra, din syster. Vi hade mycket kul ihop... ja.”
Jag mötte Carolines blick kyligt. “Är det vad du vill berätta för mej?”
“Jag har velat prata med dej innan, men inte riktigt vågat ta steget fullt ut. Jag har ringt hem till dej några gånger för att... ja, som sagt. Jag har lagt på varje gång jag hört din röst. Inte vågat.” Jaha. Det förklarade de underliga påringningarna. “Han får inte veta att jag berättar det här för dej... Att vi träffats.”
“Vem då? Jonny?”
“Bill.” Hon rättade till halsduken i halsen med nervösa fingrar.
Jag betraktade henne. Läpparna darrade litet. Hon var rejält skärrad. “Vad pratar vi om? Handlar det om Anni?”
Hon sa “javisst” så lågt att jag fick luta mig fram för att höra bättre. “Det är så... Inte ens Jonny vet... Det är Bill som är den som egentligen bestämmer. Förstår du?”
Det var inte utan att jag föreställt mig det själv. Jonny verkade naiv, minst sagt. För att inte säga fyrkantig.
Dessutom utan större ledaregenskaper.
Jag väntade på en fortsättning, men hon verkade vilja att jag drog det ur henne: “Vet vad?”
“Det är svårt att tala om det...”
“Ta dej tid.”
Hon svalde. “Bill är... Ja, det är...” Hon såg märkbart besvärad ut. “Vi är några tjejer som jobbar extra för honom, Bill. Han fixar litet jobb och vill att vi ska göra saker som... ja... Det är rätt bra betalt...”
“Saker?”
”Ja.”
“Som vad?”
Jag tyckte att hennes pupiller var små, jag fick för mig att hon kanske knarkade. “Du förstår väl själv?” sa hon.
“Nej, jag förstår inte själv! Säj vad det handlar om. Har det med hennes död att göra?”
“På sätt och vis.”
“Då vill jag veta.”
“Tänker du ta upp det här med polisen?”
Sakta kröp det ur henne.
Hela tiden höll hon ett vaksamt öga på de övriga gästerna.
Hennes berättelse fick mig att känna förvåning och besvikelse, smärta och ilska. Bill, Jonnys vapendragare, höll sig med ett eget litet harem av tjejer som han tydligen kontrollerade på något sätt. Flickorna fick utföra olika slags tjänster. Uppdragsgivarna var affärsmän med tjocka plånböcker.
En sorts eskortservice.
Jag tyckte inte det passade in på min tvillingsyster.
Anni hade varit mycket självständig, hon skulle aldrig överlåta åt någon annan att kontrollera henne. Ännu mindre ställa upp på sådan smörja. Ändå var det svårt att tro annat än att Caroline talade sanning. “Vad är det för tjänster?”
“Vi serverar maten och svarar för litet...” Hon gjorde en paus, som om hon letade efter rätt ord, “.. .underhåll- ning.”
“Underhållning?”
“Vi dansar och så...”
Jag manade på henne: “Och? Hon behövde inte säga något, jag såg svaret i hennes ögon. “Sex? Håller ni på med sånt?”
Hon såg förnärmad ut. “Det är upp till var och en att göra som dom vill.”
“Menar du att jag ska tro att Anni var med på det?”
“Hon var inte så aktiv....”
“Och det är Bill som styr er? Varför ställer ni upp på det?”
“Pengar.”
“Knarkar ni?”
“Inga tunga grejer... Litet hasch kan det bli ibland... Sånt där. Så vi blir glada.”
Gud! “Langar han åt er? Bill? Ar det vad han gör?”
Hon nickade igen, tveksamt som om hon fortfarande inte bestämt sig för om hon skulle säga hela sanningen. Jag sa kallt: “Men Anni var inte drogpåverkad när hon hittades död.”
“Anni provade bara ibland... för att det var spännande. Hon stod emot... Men det hände att han tvingade henne...”
“Bill?”
“Mm.”
“Hur menar du?”
“Han har sina sätt att tvinga oss. Han blandar saker i drinkarna och... Men Anni ville bryta sej ur. Hon var stark...” Hon bet sig i läppen och tystnade och drog upp en näsduk och snöt sig. Jag tittade bort från henne. Det susade i huvudet. Det var ett konstigt samtal. Så overkligt; som om det inte hade med mig att göra. Jag betraktade världen utanför den stora fönsterrutan. Den vanliga världen. Exemplifierat av Drottningtorget. En spårvagn rullade in på sin hållplats. En tropp människor vällde ut och gick över gatan i riktning mot mig. En kraf tig kvinna kom först, med två barn, sedan en äldre, piprökande man i keps. De gick hopkurade, med huvudena nerböjda mot vinden, eller regnet? Bakom dem slog trafikljusen om och trafiken började röra sig.
Den vanliga världen.
Jag betraktade Caroline igen.
“Var du med när hon föll från balkongen, Caroline? På Herkulesgatan?”
Plötsligt fylldes ögonen av tårar. Hon såg helt förstörd ut, som om musklerna i hennes ansikte slutat att fungera. Hon öppnade munnen för att säga något men det kom inget ljud.
Hårdhänt tog jag hennes hand. “Vem knuffade henne?”
“Släpp mej, det gör ont...”
“Var det Bill? Såg du Bill knuffa henne från balkongen?”
Hon skakade på huvudet. “Nej... Det var inte så...” Hon svalde.
“Hoppade hon själv?”
“J-javisst.”
“Ar det sant?”
Hon nickade bara. Jag släppte hennes hand och hon drog till sig den och strök den som om hon trodde att hon kanske hade brutit den.
Hon ljög förstås.
Jag såg det på henne.
Men jag skulle aldrig få henne att erkänna att hon ljög.
“Det är vad du har berättat för polisen?”
“Dom frågade aldrig mej. Dom pratade bara med Bill och Johan.”
“Johan?”
“Han som äger lägenheten.”
Jag satt tyst en stund. Jag undrade om hon verkligen var så aningslös eller bara spelade ett spel. “Varför berättar du det här för mej nu?”
Hon ryckte på axlarna.
“Jag vill att du ska veta, Frank... Så att du inte behöver söka mer...”
“Ha!” utbrast jag. En stund satt jag och iakttog hennes nervösa plockade. Jag började kanske förstå vad hon försökte säga. “Du kunde ha stoppat det, eller hur?”
Hon använde båda händerna för att torka bort tårarna som strömmade nerför kinderna. Hon svarade inte.
“Du vill tala med mej för att du har dåligt samvete, för att du vet att du kunde gjort nåt så att hon inte ramlat från den där jävla balkongen, va? Se på mej!”
“Du förstår inte...”
Jag fylldes plötsligt av förakt. “Anni kunde ha levt idag!”
Hon såg sig nervöst omkring. “Sluta!... Det är inte så. Hon var min bästa väninna... “
Jag betraktade henne med avsmak. Väninna? Hade hon rätt att ens använda det ordet? Jag drack ur mitt glas och reste mig.
“Om det är nåt mer du så gärna vill berätta för mej,” sa jag syrligt, “så gå till polisen nästa gång. Och håll dej då till sanningen.”
Hon begravde huvudet i händerna.
Jag slängde en hundring på bordet och gick.
Husfasaden låg mörk. Trots att några fönster var upplysta liknade den mer en lodrätt mur. Den konstiga känslan av att vara förföljd ville inte släppa. Jag körde ett extra varv runt kvarteret för att se om någon bil följde efter mig.
Nej.
Jag parkerade bilen framför Skansen Kronan, låste den och skyndade uppför backen till porten.
En av grannarna kom ut med en hund och jag besvarade hastigt hans hälsning innan jag tog trapporna i dubbla kliv. Jag kände lättnad först när jag hade stängt dörren bakom mig, satt på säkerhetskedjan och tänt lampan i hallen. Det låg ett brev på dörrmattan. Redan när jag såg avsändaren förstod jag vad det innehöll.
Jag slet upp det.
“Vi tackar för visat intresse men vill meddela att tjänsten är tillsatt av annan sökande.”
Missmodigt slängde jag brevet ifrån mig på byrån och upptäckte papperslappen som jag hittat i farsans rock. Jag tittade på den igen. Tre namn. Det ena inringat. Rannebo. Varför hade farsan en lapp i fickan med det namnet? Och varför hade Anni tagit ett fotografi på det?
Vad var det för ställe?
Telefonen ringde plötsligt och jag drog till mig luren. Kommissarie Einar Jönsson. Ett par minuter senare lade jag besviket på. Som alltid när han ringde trodde jag att han äntligen skulle lämna besked att Steve hade påträffats. Och att Lina var i livet. Men fortfarande hade polisen inga spår efter honom, meddelade Jönsson. Däremot ville han erbjuda mig polisskydd om jag önskade det. Det hade inte föresvävat mig att Steve kanske skulle kunna söka upp mig. Varför skulle han? Jag tackade nej.
“Steve Berg är efterlyst överallt”, hade han meddelat på sitt bombastiska sätt. “Han är Sveriges mest jagade person.”
“Meddela mej när ni hittar honom. Så ska jag slå ihjäl honom åt dej.”
“Bara han inte gör flickan illa.”
På toaletten sköljde jag ansiktet och stod en stund och granskade mig i spegeln. Jag såg fårad och glåmig ut. Ärret över kinden syntes tydligt: ett rött streck som såg ut att vara ditritat med penna. När jag drog på munnen liknade jag mest en släkting till Boris Karloff.
Jag sparkade av mig skorna och hällde upp ett glas vin och slängde mig på soffan och satte på TVn. En reklamkanal visade hur man kan få riktigt vita tänder av tandkräm. Ipren-mannen var igång igen. Femman visade en naturfilm med en miljon ormar. Det var en kvart kvar till nyheterna på fyran. Jag tänkte igenom det som hänt medan jag väntade. Samtalet med Caroline hade berört mig illa. Jag tyckte inte om den bild jag fått av Anni.
Eskortservice?
Sexuella tjänster?
När jag tänkte på det, kändes det konstigt. Det stämde så dåligt med den syster jag växt upp med.
Jag undrade om farsan vetat något om detta.
Vad sa förstås att Caroline verkligen talade sanning?
Det fanns mer närliggande problem att ta itu med.
Jag skulle få ta hand om Dennis kvarlåtenskap nu också. Som enda arvinge skulle också hans kvarlåtenskap överföras på mig.
I formell mening var jag förstås inte den enda arvingen. Viktor, Johannes oäkta son, hade ju rätt till en del.
Fortfarande hade jag inte hört något från den där advokatbyrån i Kungälv!
Lagesson, advokaten, skulle nog behöva hjälpa mig här ändå.
När nyhetssändningen började, vred jag upp volymen. Jag fick vänta till slutet av sändningen innan mordet nämndes. Reportern såg bekant ut, jag hade sett honom i något sammanhang, jag mindes inte var. De visade en stillbild av Dennis och den lilla skylten under den fick mitt hjärta att galoppera. FÖRRE PRESSTALESMANNEN HOS GÖTEBORGSPOLISEN. Så stolt brorsan hade varit över sitt nya jobb! Nya bilder av radhuset i Fiskebäck följdes av en stillbild av Steve Berg. “Jakten på Lina Olaussons kidnappare har ännu inte nått någon framgång.” De rörliga bilderna var från färjeläget i Helsingborg där tulltjänstemän stannade varje bil som rullade ombord. “Trots polisspärrar har polisen fortfarande inga spår efter gärningsmannen som, innan han kidnappade flickan, också tog livet av Dennis Ewenius vid Göteborgspolisen. Kriminalpolisen arbetar efter teorin att gärningsmannen försöker lämna landet med flickan och har upprättat en särskild spaningscentral dit allmänheten kan vända sig. Upplysningar kan lämnas på telefonnumren härintill.” Ett par telefonnummer rullade förbi i bildens nederkant.
Jag sänkte ljudet när telefonen plötsligt skrällde till.
Hon snyftade så att jag knappt hörde vad hon sa. “F- förlåt”, sa Caroline. “Förlåt så mycket...”
“Vad vill du?”
“Jag m-mår inte bra.”
Hon snyftade häftigare. Det kunde varit hjärtknipande, men det bet inte på mig. “Var det nåt mer?”
“J^jag är rädd, Frank...”
“Kontakta polisen då.”
“Nej... Inte polisen. Jag orkar inte... “Jag fick lyssna till hennes snörvlande ett tag till medan jag höll ett öga på TV-skärmen. Försökte hon säga något mer? “Jag vet inte om jag vågar träffa Bill ikväll... Jag vågar inte.”
“Jag kan inte hjälpa dej.”
“Kan jag inte få stanna hos dej i natt... Bara i natt? Jag kan ligga på soffan.”
Jag tvekade naturligtvis först.
Vägde fördelar mot nackdelar.
Hon förargade mig.
Jag litade inte på henne.
Men det var trots allt en av Annis väninnor.
Dessutom skulle jag kanske kunna förmå henne att berätta litet om min tvillingsysters sista dygn.
Jag sa: “Kom då.”
För första gången på länge hoppades jag att Lotta inte skulle ringa.