Det var bara någon vecka kvar till dess att Natt-TV skulle introduceras. Jag delade min tid mellan Club Minerva och TV-huset vid Delsjövägen. Nisse hade förmått mig att ställa upp på ett par spelningar som samlat mycket folk. Det var kul. Vi hade hittat en stil som passade oss. Litet blues, litet halv-jazz, litet cajun. Jag fick chans att visa upp min fingerfärdighet. Chris visade sig ha en bra röst för ändamålet: hans hemmagjorda pidgin-engelska satte sprätt på låtarna.
Mest kraft ägnade jag TV-jobbet.
Idén med Natt-TV var förstås kontroversiell och hade redan fått kritiker.
Men vi var besjälade av att visa alla hur bra idén var.
Studio 3 i Synvillan hade förvandlats till ett stort kök med ett rejält bord med plats för många. Här fanns också en sittgrupp. Meningen var att kameramännen skulle filma oss ur alla upptänkliga vinklar: eftersom köket är den plats där man träffas oftast i ett hem, tänkte vi samla gäster över en kvällsmacka och en öl eller något starkare. Som när man kommer hem efter en kväll på bio eller teater och slappar. Min första gäst var inte spikad. Vi hade några förslag, men ännu hade vi inte avgjort saken. Tanken var att det skulle vara en dagsaktuell person med mycket public attraction - för att använda ord ur Roger Lindegrens frasologi.
Jag gillade inte att vara hemma längre.
En kväll packade jag en väska och knallade in på Park Avenue Hotel på Kungsportsavenyn och checkade in. Dagen därpå ringde jag till mäklaren och Lagesson och några andra viktiga personer i mitt liv och talade om var de kunde få tag i mig. Fördelen med att bo så var att jag kunde hänga i hotellbaren varenda kväll. Vilket jag gjorde. Om det var bättre? Nja. Det skingrade tankarna, jag fick höra litet av det som snackades på stan, det gav mig nya vänner. Men det var dyrare - även om jag fick Roger Lindegren att betala en del av notan - och vännerna var inte alltid av den rätta sorten.
Det var där Dennis sekreterare sökte mig. Hon hade lämnat sitt namn i hotellreceptionen och bett mig kontakta henne. När jag gjorde det, berättade hon att hon var i färd med att städa ut Dennis skrivbord och ville försäkra sig om att jag fått svaret angående “fingeravtrycken av barnhanden”. Det var så hon uttryckte det med sin väna röst. Jag förstod direkt att hon menade fingeravtrycken som legat i Johannes testamente.
Jag hade helt glömt bort det.
Jag sa: “Vad menar du?”
”Dennis bad dom kolla om fingeravtrycken fanns i våra arkiv. ”
Ja?”
”Det ligger ett brevsvar här.”
”Jaha?”
”Du vet inget om det?”
”Nej.”
Hon läste upp poststämpelns datum: brevet hade anlänt dagen efter det Dennis blivit ihjälslagen. Dagen efter! “Kuvertet har legat här i hans IN-korg sedan dess. Han talade med mej om det innan, och han betonade hur viktigt det var att du skulle få reda på svaret när det dök upp. Det är därför jag kontaktar dej, Frank. Du har inget hört om det här?”
”Nej.” Det hade kommit litet annat emellan, så att säja. “Kan du öppna det?”
“Javisst.” Jag hörde hur det prasslade till och passade på att sticka en Gauloises i munnen och sa: “Vem har skickat det?”
“Det är ett centralt register vi har... För hela landet. Här ska vi se. Jaså?” Hon lät litet snopen. “Det var underligt.”
“Vadå?”
“Det står att det är hans egna.”
“Va?”
“Det står att fingeravtrycken är Dennis egna fingeravtryck. När han var barn, står det.”
“Det menar du inte?” Jag skrattade till, jag trodde inte mina öron. “Är det sant?”
“Det står litet mer här. Vill du att jag skickar hem det till dej?”
“Ja, verkligen. Min advokat blir nog förvånad när han får se det.”
Vi lade på efter ytterligare några meningar och jag såg framför mig den vackra bakdel som vickat framför mig hela vägen till Dennis kontor en gång i tiden, och jag undrade om hon var gift och varför jag hörde så litet av Lotta nuförtiden.
Jag rökte cigaretten och försökte placera in den nya informationen i något sammanhang. Egendomligt. Hade den här Birgitta Ernberg försett farsan med en felaktig uppsättning fingeravtryck? Eller hade farsan rört till det? Det sista trodde jag kanske mest på. Herre Gud, jag hade helt förträngt allt som hade med halvbrorsan att göra, jag insåg att det var dags att rota litet i det igen. Det kunde ju tänkas att det låg något om honom i Johannes efterlämnade papper.
Jag ringde tillbaka till Dennis sekreterare och berättade om personnumret som han lovat undersöka och bad henne hjälpa mig. Jag hade numret uppskrivet i min plånbok och läste upp det för henne.
”Jag hör av mej”, sa hon effektivt.
Det tog mindre än en timme så ringde telefonen i mitt rum. Jag satt och slötittade på TVn då. Ipren-mannen tävlade med en tillverkare av bindor om sämsta möjliga reklambudskap, det var åtminstone så jag såg det. ”Inget napp, Frank. Det finns ingen Birgitta Sonja Ernberg med ett sånt personnummer.”
”Ingen alls?”
”Näpp. Vi har provat också närliggande personnummer. I am sorry.”
Av någon anledning blev också jag besviken.
Efter en vecka - jag hade flyttat tillbaka till Kastellgatan igen - satt jag i ett redaktionsmöte när det knackade på dörren och Anitas sekreterare kom in och viskade i mitt öra att jag hade besök. Jag såg att det stod två uniformerade poliser utanför och reste mig.
”Ja?” sa jag.
De sa sina namn. Den ene gjorde till och med honnör. ”Har du möjlighet att följa med?”
”Vad är det fråga om?”
”Vi ska ut på en åktur.”
Jag tog på mig ytterkläderna och lugnade de andra och sa att jag snart skulle vara tillbaka. I polisbilen berättade de att de fått i uppdrag att skjutsa mig till Sahlgrenska. ”Till en viss Caroline Ingman.”
Eftersom det var fullt på akuten hade de placerat henne i ett sjukrum på medicinkliniken.
Jag sköt upp dörren. Rummet vilade i ett halvmörker.
Två civilklädda poliser satt vid hennes säng. De reste sig när jag kom och sa sina namn.
”Hon vill bara prata med dej, ingen annan”, sa han som presenterat sig som Bergman. Han hade högt hårfäste och blicken genom de smala glasögonen var skarp och otålig. Under kavajen hade han en svart t-shirt. Hard rock café. Orlando.
”Vad har hänt?” sa jag.
Caroline såg ut som om hon blivit överkörd av en buss. Ansiktet hade alla färger och var så svullet att ögonen knappt syntes. Runt huvudet hade hon ett stort bandage.
”Vi hittade henne så här. Nån hade lämpat av henne i ett dike. Hon har fått en ordentlig omgång. Om vi inte hittat henne i tid hade hon kanske inte levt nu, säjer läkarna. Den som gjorde det här har inga känslor i kroppen.”
”Är hon medvetslös?”
”Hon frågade just efter dej.”
Jag lutade mig över henne.
Hon såg liten ut i den stora sängen. Hennes arm, som hon fick dropp i, såg ut som om den tillhörde en tonåring. I detsamma slog hon upp ögonen. Ena ögonlocket hängde inte med upp riktigt.
”Du?...” viskade hon.
Jag kysste henne försiktigt på pannan. ”Ta det lugnt. Jag är här nu.”
Hon slickade läpparna, hon försökte säga något. Jag försökte hjälpa henne.
”Vad hände, Caro?”
Hon fick kämpa för att få fram orden. ”Han... han kom åt mej... Bill... Han sa att... att.
”Du gjorde inte som han ville?”
Hon försökte ruska på huvudet. I samma ögonblick grimaserade hon illa.
”Vet du vad det handlar om?” sa Bergman som hade ett anteckningsblock i handen. ”Vem är den här Bill?” Jag berättade. Och medan jag berättade blev jag alltmer förbannad.
En stund senare ringde jag till Einar Jönsson från sjukhusets telefonhytt. Jag visste att det inte var hans bord, men någon var tvungen att göra något. Jag redogjorde kortfattat för vad som hänt innan jag skärpte tonen: ”Polisen måste äntligen ingripa! Han dödar henne annars!”
”Frank, lägg dej inte i det här.”
”Måste han slå ihjäl flickan innan ni ska vakna? Vad sysslar ni med? Han heter Bill och han är hennes pojkvän och en av ledarna för Rebellerna. Åk ut och ta honom! Det är han som gjort det!”
”Lugna dej litet, vi...”
”Det där gänget sysslar med massor av olagliga aktiviteter. Det begriper ju en tolvåring. Dom är ansvariga för min systers död också... Vad behöver du mer?”
Hans röst var frostig. ”Frank Ewenius, hör på noga. Ett. Det är inte mitt bord. Två. Vad beträffar din syster begick hon självmord, så vitt jag vet. Du måste acceptera det. Tre. Jag måste sluta nu.”
Klicket i örat spädde på min ilska.
I vredesmod sparkade jag i hyttväggen innan jag måttade in luren i klykan.
Jag gick till Caroline igen. Polismännen var försvunna. Hon såg ut som om hon väntat på mig. ”Vet du nåt om Rannebo, Caro?”
Hon svarade inte. Men hennes tystnad var svar nog.
”Rannebo. Det var där det hände, va? Med Anni?” När hon försiktigt nickade drog jag fram en stol till hennes säng. ”Jag vill veta mera”, sa jag.
Tre dagar före premiären var jag i Nordstan och letade desperat efter litet kläder som gjorde sig i TV-rutan.
Allmänhetens intresse för det nya programmet var på absolut topp. Tidningarna hade skrivit mängder om det. Mycket handlade om mig som person; min livssituation tycktes fascinera många. TV-FRANK GÖR COME-BACK och KOMMER HAN ATT ORKA? var vanliga teman bland rubriksättarna.
Det var då jag stötte på Lotta.
Jag skulle ta rulltrappan upp i Femman-huset och plötsligt stod hon bara där med ett litet leende. Jag gav henne en kram och sköt henne ifrån mig. Jag hade inte sett henne på ett tag. Hon såg kanske litet smalare, blekare, ut. Massor av burrigt hår och en svart jumper med V-ringning över en kjol som visade en hel del av benen.
”Låt mej se på dej. Du är syndigt sexig. Vad blev det av dej i mitt liv?”
Det fanns stunder när jag kunde känna hennes parfym och hennes värme om jag slöt ögonen. Jag hade lämnat mina meddelanden på hennes telefonsvarare, men hon hade nästan inte ringt tillbaka. Det kändes som om hon höll på att glida ifrån mig. Jag undrade varför. Nå, säkert hade hon annat att tänka på. Jag ville inte verka alltför enträgen: trots allt hade vi inte lovat varandra något. Hon rättade till jackan som hon hade hängande över axlarna som en cape. ”Kan vi prata, Frank?”
Vi gick bort till McDonald’s eftersom det låg närmast och det fanns gott om lediga bord. Utan att ta in något, satte vi oss i ena hörnet.
Vi småpratade. Det tog emot, tyckte jag. Som om det fanns en osynlig hinna mellan oss.
“Hur är det med din mamma?” frågade jag.
“Hon är intagen på hem. Pappa orkar inte ha henne hemma längre. Saknar du din bror?”
“Ja, jag saknar dom allihop.”
Orden studsade tillbaka utan värme. Det kändes kymigt. Vi som haft så lätt för att meddela oss med varandra. Jag försökte säga något åt det hållet.
Hon såg plötsligt så allvarlig ut. “Vi måste inse att det aldrig kan hålla mellan oss, Frank. Vi är... vi är för olika.”
“För lika, menar du väl.” Jag ville inte ha det så. “Kom över i kväll. Jag har stor avskedsföreställning på Club Minerva. Gamla jag på elgitarr. Tuffa Rune på bas. Fräcka Chris på hammondorgel annu dazumal. Vi tänker spela litet poppigare saker. Elton John, Eric Clapton. Det gillar du.”
“Mm.”
Vi tänkte båda på att vi hade älskat på golvet i vardagsrummet till tonerna av A good man needs a good woman, och hela CD-n av Dr Hook and the Medicine Band. Hade vi inte gråtit i kapp till Tears in heaven?
En liten glimt syntes i hennes ögon. “Spelar ni A little bit more?”
En av hennes favoritlåtar. “Bara för dej, Lotta.”
Ett ögonblick såg vi in i varandras ögon, och det jag såg fick det att röra sig i bröstet. Så bröt hon förtrollningen och sa glättigt: “Hur har du det? Jag har förstått att Natt-TV är nåt som drabbar svenska folket snart?”
“Om ett par dar.”
“Kul va?”
“Det ska bli trevligt.”
“Bor du kvar på..?”
“Ett tag till.” Vilket kallprat! Vad var det med henne? “Jag söker lägenhet. Det är inte säkert det blir i centrum.” Jag hade släppt tankarna på Guldheden och varit i Önnered och tittat. Farsan hade alltid sagt att om han hade råd ville han bo där. “Det är svårt att hitta nåt som passar. Det kostar. Du då?”
“Jag slutar på polisen.”
“Ar det allvar?”
“Mitt vikariat tar slut snart och jag vill inte förlänga det. Jag har sökt jobb på Sidsjöhemmet i Eskilstuna och hoppas få ansvara för deras barn- och ungdomsenhet.”
“Eskilstuna? Då lämnar du ju Göteborg?”
Hon svarade inte. Tittade bara ut genom rutan där en tunn solskiva försökte tvinga sig genom molnen. Jag undrade hur allvarlig hon var med flytten. “Har det hänt nåt som gör att du..?” Jag kom att tänka på en sak. “Är det Herrstrand som spökar?”
Hennes lock hade fallit ner i pannan och jag hejdade reflexen att rätta till den: hon var inte min längre.
“Nej, Frank. Jag orkar inte längre bara. Måste dra en gräns.”
En sak slog mig. “Det har inget med mej att göra?”
“Inbilla dej inget.”
“Vad är det med dej?”
Åter det där bräckliga leendet som uteslöt allt. Jag såg att hon hade röda fläckar på halsen. Jag ville kyssa henne, trycka henne till mitt bröst, klä av henne.
Efter en stund sa hon: “Jag hörde att du ringt Jönsson om Rebellerna.”
“Jo...”
“Är det fortfarande det gamla vanliga du har på agen- dan?”
Jag förstod inte. “Om du menar Annis död..?”
“Ja.”
“Om du menar att jag inte släppt det, så är det sant. Varje gång jag bestämmer mej för att riva i det så... Ja, det kommer alltid nåt emellan.”
“Du gör det väl för Caroline också?”
“Delvis... Men mest för att få klarhet i det.” Jag sökte efter en skymt av förståelse i hennes blick men fann inget.
“Caroline blir säkert glad över det.” Väldigt vad hon tjatade om Caroline. Jag antar att hon kände till misshandeln. Hon sa: “Hon har det tufft, stackars liten.”
“Det är synd om henne.”
“Mm.”
Hon tittade på mig. “Fattar du inget? Jag behöver ett tecken, Frank.”
“Tecken?”
“Nåt som säjer att du tycker om mej.”
Hon gjorde mig osäker. “Varför säjer du så? Du vet ju att jag gillar dej. Vad vill du höra? Jag har gillat dej sen jag såg dej första gången...” Jag lutade mig tillbaka och slog ut händerna.
“Inte så.”
“Vad?”
“Inte på det viset.”
Plötsligt förargade hon mig. “Vill du att jag lägger mej på knä och...? Jag kan blåsa i en trumpet eller skaffa en vit häst om det gör dej gladare?”
“Fåna dej inte.”
“Jag känner inte igen dej, Lotta.”
Hon såg ledsen ut. “Jag måste gå.” Hon reste sig. “Jag vill att det ska kännas rätt.”
Jag vet inte var jag fick det ifrån. “Vad? Vi passar ju inte för varandra. Det sa du ju själv.”
Hon vände sig om och började gå bort från bordet.
“Lotta!” ropade jag.
Hon vände sig hastigt om. “Ja?”
Jag kunde ha sagt så många saker. Jag kunde ha sagt att jag saknade henne och att jag ville att vi skulle ses mera. Jag sa: “Lycka till i Eskilstuna.”
Jag hade bokat en tid med Walter Lagesson och jag gillade inte hans arroganta uppsyn. Jag försökte få in i hans skalle att det inte gick att få fram mer om Birgitta Ernberg och Johannes gemensamma barn, vår halvbrorsa.
“Det finns ingen Birgitta Ernberg. Det finns ingen Viktor. Inte mycket stämmer av det farsan angett. Fingeravtrycken var min brorsas, personnumret gav inget resultat. Via Wictorins advokatbyrån, i Kungälv, har jag fått reda på att Birgitta bott i Göteborg under en period, och att hon därefter flyttat utomlands med nån hjälporganisation. Farsan måste ha blandat ihop det eller så skojar han med oss. Och varför han skulle skoja med oss kan jag inte begripa. Jag fattar precis ingenting.”
“Det var ju bra”, sa han oväntat.
“Vad menar du?”
“Det var ju bra att du har hennes personnummer.”
“Vad är det för bra med det? Det leder ingenstans. Jag har gjort allt som går att göra. Jag kan inte göra mer. Jag har gjort allt för att försöka uppfylla testamentets villkor.” Sanningen att säga var jag grundligt trött på allt.
Ansiktet var så stelt så man kunde trott att han fått stroke. “Frank, har du försökt med dödsboken?”
“Ursäkta?”
“Dödsboken.”
“Jag förstår inte vad du talar om.”
“Alla som dör i landet finns i dödsboken. Ett register.
Om man dör avförs man ur alla andra register, men man finns kvar i detta enda. Dödsboken.”
Jag kunde inte låta bli att höja rösten. “Nej, jag har inte kikat i nån jävla dödsbok. Var fan finns den?”
Han kallade på sin sekreterare genom att trycka på en knapp mitt på skrivbordet, det förde tankarna till någon panel i en rymdkapsel. Hon dök upp, ett grått ansikte på en grå kropp, och han viskade något i hennes öra. Hon försvann och jag rökte en cigarett och vi pratade om alldagliga saker som inte hade med farsan eller Dennis eller mig att göra, och när hon kom tillbaka mindre än en kvart senare, viskade hon något i hans öra och han lade huvudet litet på sned och betraktade mig och sa: “Birgitta Sonja Ernberg har varit död i nitton år, säjer Kerstin. Hon hade inga barn.”
“Inga barn?”
“Nej. Hennes enda barn var dödfött.”
Dödfött? “Skulle det vara Viktor?”
“Högst troligt.” Han tittade frågande på sin sekreterare och hon nickade litet innan hon gick mot dörren.
Min första reaktion var missräkning. Jag hade nog inte egentligen räknat med att hitta Viktor - eller hans mor - men när jag nu gjorde det kändes det snopet att ingen av dem fanns i livet.
“Du menar att ingen av dom lever?”
“Uppenbarligen inte.”
Alla ansträngningar hade alltså varit bortkastade? Birgitta var död, och den där Viktor var död och... Herre Gud! Medan jag slösat tid på att försöka spåra farsans snedsteg, hade den här Kerstin letat rätt på henne på bara ett par futtiga minuter. Jag såg plötsligt det komiska i hela saken och lutade huvudet bakåt och skrattade. Det kändes som en befrielse.
Advokat Lagesson väntade kyligt ut mitt anfall utan att visa förvåning. Som sagt, den mannen måste ha varit med om det mesta. “Vad är det som är så roligt?” sa han när jag ordnat anletsdragen igen.
“Jag tänker på Dennis. Han skulle ha gillat det här.”
“Kanske det”, sa han.
“Hittade hon det i den där dödsboken, eller vad du kallade den? Din sekreterare?”
Hans huvudböjning var lugn och avmätt. “Ja.”
“Ett enda samtal!”
“Det är inte mängden som gör det, det är kvaliteten”, sa han och han tänjde en aning på läpparna: längre än så sträckte han sig inte för att bjuda på ett leende.