Det nästa jag minns är att jag satt på en brits i något som mest liknade en jordkällare. Luften var rå och fuktig och kall och jag huttrade fruktansvärt. Jag slog armarna om mig och försökte framkalla litet värme utan att lyckas. Det värkte i hela kroppen och det kändes inte speciellt bra i huvudet heller.
En ensam glödlampa på väggen spred ett fjuttigt ljussken.
Jag gick fram till dörren och ryckte i den, men den var låst. Titthålet i ögonhöjd glimmade till ett ögonblick. En röst hojtade något utanför, och en stund senare gick dörren upp, och när en taklampa tändes, bländade det kraftiga ljuset mig. Killen som visade sig hade jag aldrig sett förut. Han såg ut som om han kom direkt från en 50- talsfilm med Marlon Brando. Han bar en skinnväst över skjortan som var uppknäppt nästan ända ner till magen. Håret var gömt i en keps och det fanns en tatuering på sidan av halsen. Han vägde en bra bit över hundra kilo och armarna såg ut som pålar. Han var säkert inte snabb, men det skulle ta en stund att springa runt honom. Jag undrade hur han fick plats på en bönpall.
“Släpp ut mej!” väste jag.
Han tog ett steg åt sidan och lämnade plats för en gammal bekant.
Bill började med att slå mig rätt i ansiktet med baksidan av handen. Det var som att få en spark. När jag höjde armarna för att skydda mig slog han mig på nytt. “Du är så jävla dum”, skrek han. “Vad fan gör du här?”
Han hade dödat min syster! Jag ville kasta det i hans ansikte men det var inte rätt tillfälle. “Släpp mej...” sa
jag.
“Du har lagt dej i nåt som du inte borde!”
En del av min hjärna förstod varför Caroline bodde ihop med honom. Han såg egentligen rätt bra ut. Med håret bakåtkammat och uppsatt i en hästsvans; den upprätta hållningen. Han hade ett avlångt ansikte som för all del inte skulle ge honom huvudrollen i några filmer, men ändå inte var så oävet. Men ögonen! Så hårda och kalla. Pupillerna som svarta spikhuvuden.
“Du dödade Anni”, sa jag.
Han stirrade på mig som om han inte trodde jag var klok.
“Det ante mej. Du kan inte sluta rota i den skiten, va?”.
“Inte så länge sanningen inte kommit fram, Bill.”
“Vad är det för jävla sanning du vill ha?”
“Det är du som är skuld till att Anni dog! Jag varnar dej!” Med tanke på att jag var till hälften sönderslagen tyckte jag själv att det var ett starkt uttalande. Det tycktes emellertid inte bekomma honom. “Du ska stå till svars för det här!”
“Alla vet att hon tog livet av sej.”
Jag kunde sagt: Jag hörde dig erkänna det, din jävel! Jag har det på band! Men jag tänkte inte spela ut mitt bästa kort än.
Det fanns annat jag kunde göra nu.
Munnen var full av blod och jag spottade honom i ansiktet. Han hoppade bakåt och strök sig om kinderna och svor högt. Hans kompis, Obelix, tog ett kort steg fram och i nästa ögonblick låg jag på golvet i ett moln av stjärnor. Medan Bill stod och torkade rent sig, betraktade han mig med sina elaka ögon och jag tyckte det såg ut som om han funderade över vilka tänder han ville slå in på mig. Jag försökte samla ihop mig till ett slags försvar, fast allt värkte något vansinnigt, men så gjorde han ett kort tecken åt den tjocke och till min förvåning lämnade de mig.
Jag hörde nyckeln vridas runt med dubbla slag.
Strålkastaren i taket försvann.
På något sätt lyckades jag släpa mig upp på britsen.
Jag vet inte hur länge jag låg där. Jag antar att det var ett par timmar med tanke på det som hände sedan.
Många framhåller att det svåra i en sådan här situation inte är själva väntan, utan de hjärnspöken man måste tampas med.
Det håller jag med om. Först var jag inte så orolig, på något sätt inbillade jag mig att Bill och hans anhang inte hade anledning att hålla mig kvar. Men sakta kröp det fram andra tankar. Och för varje timme som gick, började jag bli allt mer övertygad om att de tänkte expediera mig för gott. Die entgültige Lösung. Rädslan grep allt djupare i mig. Med fantasins hjälp målade jag upp den ena fruktansvärda bilden efter den andra. De tänkte cementera mina fötter och slänga mig i havet från båten. De skulle skjuta mig och gräva ner mig i ödemarken.
Vad sa att de inte tänkte hänga mig i ett träd?
Säkert visste Bill att jag haft en videokamera med mig.
Mc-killen som upptäckte mig måste ha berättat det. Han, Bill, skulle inte släppa mig utan att ha lagt rabarber på den. Det talade för att de tänkte försöka hålla mig vid liv ett tag till.
Underligt, förstås, att han inte frågat efter den. Jag kände ett sting i hjärtat: kanske hade han redan hittat den?
Jag försökte tränga undan alla onda demoner.
Just nu kunde jag inte göra annat än att vänta.
Någonstans utanför min värld tyckte jag mig höra svag musik. Om inte min misshandlade hjärna lurade mig, höll showen (eller vad man skulle kalla det) fortfarande på där uppe, i huvudbyggnaden.
Läget kunde varit ljusare. Läpparna hade svullnat upp. Det bultade i tinningarna. Jag kände mig illamående. Skit! Jag började bli trött på att må dåligt.
Jag måste ha dåsat till, för när jag slog upp ögonen nästa gång var det ljusare omkring mig. Det var skramlet i låset som väckt mig.
Bill stövlade rakt fram till mig och pekade mot dörren och sa något.
“V-vad är det?...” sluddradejag.
“Stick. Dra. Och lämna oss i fred i fortsättningen.”
Jag förstod ingenting.
“Va?”
“Du hörde. Det här är en privat fest.”
Det förvånade mig att han ville ha bort mig så där. Kanske var det ett trick? Plötsligt tyckte jag mig förstå: han trodde att jag skulle föra honom rakt till gömstället där videokameran låg! Jag beslöt att spela med, det var inte läge för protester.
Jag skyndade iväg och sökte mig ner till båten.
Att hämta kameran var inte att tänka på.
Grå slöjor täckte himlen. Det hade ljusnat och det var inte längre lika kusligt mellan träden, även om det fortfarande blåste rätt bra och skogen mest liknade en van Gogh-målning.
Jag hittade stigen ner till stranden. Hela tiden sågjag mig över axeln, så att jag skulle vara säker på att ingen var efter mig. Det verkade för bra för att vara sant, men de tycktes inte bry sig om mig längre.
Båten låg där jag lämnat den. Jag lossade den och sköt ut den. En bit från land drog jag igång den kraftiga motorn som svarade direkt med ett mäktigt rytande. Jag lät blicken glida längs stranden medan jag styrde ut på öppet vatten, fortfarande misstänksam.
De närmaste tjugo minuterna gick jag tillbaka mot fastlandet. Åter noterade jag den stora ödslighet som fanns. Skog och klippor tävlade om att bilda en trist horisontlinje: en enformigt målad kuliss som här och var bara avbröts av spretiga vikar. Inte mycket tecken på civilisation här! Jag visste inte mycket om Göteborgs norra skärgård och det kändes inte som om jag ville ta reda på mera heller.
Jag kröp ihop vid motorn och burrade upp mig och försökte få litet värme under kläderna.
Plötsligt hostade motorn till och lade av.
Bara så där.
Från ett ögonblick till nästa.
Båten började studsa omkring utan styrsel och jag insåg att risken var stor att jag skulle driva till havs. Jag satt i aktern och gjorde fåfänga försök att få liv i motorn när jag plötsligt hörde en fruktansvärd smäll och kände en hård stöt över ryggen, som om någon slog till mig med en åra. Jag snurrade runt med armarna i luften. Jag trodde inte mina ögon. Där fören befunnit sig fanns - ingenting. Och allt började plötsligt slutta.
Allt gick så fort.
Sekunderna senare befann jag mig i vattnet.
Som tur var var jag inte skadad, men det var en skräck- blandad upplevelse att simma omkring i den brinnande bensinen.
Hastigt fyllde jag lungorna med luft och dök och simmade bort från det farliga grannskapet. Så länge jag orkade, höll jag mig under vattnet. När jag gick upp till ytan och vände mig om fanns det nästan inget kvar av båten. Här och var syntes små rykande brandhärdar. Det var allt. Om bara några minuter skulle det inte finnas några spår alls efter olyckan. Så listigt allt hade arrangerats! Jag visste nog vem, eller vilka, som låg bakom det här!
Den tomma jeepdunken som funnits ombord flöt en bit bort. Metallen hade Gud ske lov klarat smällen. Jag fick tag i den och började simma med den som en boj mot land.
Det var jobbigt. Kylan och vattnet gjorde mig trög. Dessutom var jag inte alltför fräsch efter de tidigare händelserna, milt sagt. Kläderna tyngde ner mig och det kändes som om jag släpade på plåtbitar. Jag visste att jag inte hade lång tid på mig innan det kalla vattnet skulle dra ner mig.
Det var tack vare dunken och det faktum att jag inte befann mig så långt från land som jag lyckades ta mig till stranden. Helst av allt ville jag bara sjunka ihop i sanden och pusta ut, men jag tvingade mig att fortsätta framåt. Det gällde att hålla igång kroppen för att få upp litet värme. Jag antar att ilskan hjälpte mig klara av det här. Fast kläderna tycktes väga flera ton, vågade jag inte ta av mig dem. Vinden - fortfarande så förbannat stark! - gjorde sitt till för att göra det besvärligt för mig. Dessutom visste jag inte var jag var. Jag tror aldrig jag varit i någon mer ödslig trakt. Inte ett tecken på något skapat av mänsklig hand så långt ögat kunde se.
Jag körde ner mina iskalla händer i fickorna och försökte låta bli att hacka tänder. Jag längtade vansinnigt efter en torr cigarett.
Mellan granarna var det tack och lov vindstilla och det skänkte viss lindring.
Jag måste ha kippat fram i en halvtimmes tid när skogen äntligen glesnade. Och då med besked. Plötsligt såg jag en gräsbevuxen vall framför mig, och när jag kröp upp på den trodde jag inte mina ögon: en tvåfilig motorväg bredde ut sig åt båda hållen! Jag tror jag är en av få personer i landet som gjort en åkarbrasa av glädje över att ha sett en motorväg. En lastbil närmade sig och jag vacklade ut mitt på vägen med armarna utsträckta. Jag frös fruktansvärt och var så trött att jag struntade i om jag blev överkörd. Till all lycka slog chauffören till bromsarna och stack ut huvudet.
“Vad är du för jävla idiot? Ar du trött på livet?” När jag darrande närmade mig måste han ha känt igen mig för han sa vänligare: “Men är det inte TV-Frank? Så du ser ut.”
“H-hjälp mej...” stötte jag fram.