Ibland har det sina fördelar att vara en kändis. Jörgen, så hette lastbilschauffören, körde mig till en bensinstation där de var vänliga nog att ge mig torra kläder. Ingenting jag skulle ha valt att ha på mig i studion, men i det läget handlade det inte om sådant.
Jag försökte hacka fram att de skulle ringa polisen och jag tror att den längre av mackkillarna svarade jakande, jag vet inte.
De var verkligen justa. De hällde i mig varmt te och gav mig en macka och lade filtar över mina axlar, och 3- 4 cigaretter senare sjönk jag ihop i deras personalrum och stensomnade, omgiven av mina blöta kläder som hängde på ett streck. Jag vaknade ett par timmar senare när någon ruskade mig och försökte dra upp mina ögonlock. Det dröjde innan jag fattade något. Han som stod över mig tittade barskt på mig och sa: “Ar du vaken? Jag är polis. Kan vi pratas vid? Jag väntar här ute.”
Jag samlade ihop mina fuktiga kläder och körde ner dem i två plastkassar och när jag en stund senare träffade honom i butiken stod han med mobiltelefonen mot örat, det såg ut som om han lyssnade på något. Han knäppte av när han såg mig och räckte fram en hand och presenterade sig som Alexander Almström.
Han var bredaxlad och rörde sig smidigt i skinnjackan och jeansen. Håret var kortklippt, ögonen vaksamma. Det hängde en liten ring i ena örat. Han gav ett effektivt intryck. “Hur är det med dej?” sa han.
“Det är bättre nu”, fick jag fram. “Jag är glad att träffa dej.”
Så berättade jag så kortfattat jag förmådde (jag hade svårt att få fram orden ordentligt till en början) vad som hänt samtidigt som jag läppjade på en kopp rykande Gevalia och han nickade och skakade på huvudet, litet om vartannat, utan att släppa mig med blicken. Jag tyckte inte han såg ut som en polis, kanske hade det med ringen i örat att göra, och jag sa det.
“Jag har ingen uniform”, log han. “Vi är några som inte har det. Du förstår?”
Det var min tur att nicka. “Vilken enhet jobbar du på?”
Han svävade litet på målet. “Jag kan inte säja nåt om det”, sa han och blinkade med ena ögat. Så rev han sig fundersamt över hakan. “Knark sa du? Du såg dom hämta en sändning?”
“Javisst.”
“Och sen?”
“Dom ställde in det i ett förråd.”
Han sa något som jag inte uppfattade.
“Va?” sa jag.
“Inget.”
“Vi måste skynda oss innan dom flyttar grejerna. Du hittar till Rannebo?”
Han ställde sig beslutsamt upp. “Javisst. Du har rätt. Det står en blå Sierra här utanför. Vänta i bilen så länge. Jag ska bara ringa några samtal så kommer jag. Vi kan behöva litet förstärkning.” Han blinkade igen och gav mig bilnycklarna och jag skyndade ut.
Jag fick en karta och hade hunnit nästan till bilen när jag kom på att jag behövde uppsöka ett visst ställe. Herrtoaletten var upptagen men jag gick på damernas, det var ledigt, och hittade ett bås. Det hördes en röst på andra sidan väggen. En dov mansröst som jag genast kände igen som Alexanders. Polisen jag just hade skilts ifrån. Det jag tyckte mig höra överraskade mig. Jag ställde mig på toalettstolslocket och lade örat mot ventilen.
”...mm... javisst... då gör jag det. Nej... Han misstänker inget... Han väntar i bilen nu. Jag ska... Nej, Bill... Lita på mej... Va?... Jag ska ordna videokameran till dej, ja... mm...”
Jag behövde inte höra mer.
Herre Gud! Vem kan man lita på i dessa tider egentligen? Bäst att hämta kameran innan alla lade krokben för mig.
Jag skyndade ut och satte mig i bilen och blåste iväg.
Den var automatväxlad och jag har alltid gillat sådana kärror.
Himlen såg zinkfärgad ut, som skrynklig folie. Regnet höll sig fortfarande borta. Jag körde in Sierran på en slingrig skogsväg, stannade och började traska iväg. Det värkte här och var, men jag antar att jag haft tur ändå: allt var helt.
Huvudvärken vägrade släppa sitt grepp, trots den friska vinden.
En kvart senare såg jag en vägskylt som talade om att jag närmade mig mitt mål.
Det märkliga huset med dess kvarnvingar såg i det grå dagsljuset annorlunda ut, mer slitet men mindre hemlighetsfullt, tyckte jag. Det fanns en skylt som jag inte sett tidigare och den talade om vad det handlade om:
RANNEBO GÅRD. UTHYRES. KONFERENSER.
PRIVATA FESTER. CATERING.
Träden som omringade byggnaden såg mindre respektingivande ut nu.
Några motorcyklar syntes inte längre till på uppfarten, inga bilar stod på parkeringsplatsen. Ljusen var släckta. Det såg inte ut som om det fanns någon här över huvud taget - något jag gladde mig åt eftersom ingen skulle kunna hindra mig från att hämta videokameran.
Väl med den i handen skulle jag bege mig direkt till polisen.
Nu skulle Jönsson inte bara kunde vifta undan mig.
Bill var nyckelpersonen i det här. Han visste detaljerna runt Annis död. Hur det gått till och vad som utlöst det hela. Jag antog att det skulle vara svårt att få honom att berätta det.
Stället verkade dött.
Försiktigtvis tog jag en omväg runt den underliga fastigheten.
Det var när jag närmade mig baksidan som jag såg att det rörde sig i den lilla ladan. När dörren öppnades såg jag att det var Bill.
Jag gled in bakom några träd.
Han tittade åt båda hållen som om han misstänkte att han var iakttagen: hästsvansen fladdrade till ett par gånger.
Visste han att jag var på väg hit?
Så klart. Vad inbillade jag mig? Den där Alexander Almström, som utgett sig för att vara polis, hade säkert förvarnat honom.
Jag borde egentligen ha vänt om, gått till bilen och kört raka vägen till närmaste polisstation. Jag borde ha gjort det! Men det fanns så mycket ouppklarat, och mannen framför mig, med de iskalla ögonen, var upphov till mycket ont. När jag såg honom stå där, kände jag en våg av hat välla över mig.
Jag kände adrenalinet strömma till och jag knöt nävarna hårt.
Så såg jag honom kika på sitt armbandsur och gå i riktning mot huvudbyggnaden. I nästa ögonblick var han borta.
Dörren framför mig stod öppen.
Någonstans i bakhuvudet viskade en röst att det var en fälla, att jag inte skulle gå in. Det var en fälla!
Hjärnan skickade fortfarande signaler om att jag borde hålla mig undan, när jag hörde en harkling bakom mig.
Jag flög runt.
Bill stod framför mig.
Hur i helvete han hunnit dit kommer alltid att vara en gåta för mig.
Han sa inget först. Stod bara där med hängande armar och zoomade in mig som om han inte trodde sina ögon. “Du måste ha tusen liv”, sa han. “Du måste fanimej ha tusen liv. Men nu ska vi göra upp, du och jag. En gång för alla...”
Jag visste vad som skulle komma. Fanns ingen anledning att vänta.
Jag knäppte av alla varningsklockor och rusade besinningslöst på honom. Men efter två snabba slag från hans sida, ett i magen och ett i njurtrakten, var jag nere för räkning. Innan jag ens hann vråla till, sparkade han mig över skenbenet så att jag trodde att det skulle knäckas.
Det hade tagit honom högst tolv sekunder och han flåsade inte ens. “Det är tydligen dags att göra nåt ordentligt åt problemet Frank”, sa han och jag väntade mig att han skulle torka händerna rena som om han fått skit på dem.
Men “Problemet Frank” hade inga avsikter att sälja sig billigt. Jag rullade ihop mig och förberedde mig på det som skulle komma. När hans högersko mycket riktigt närmade sig, fångade jag upp den med ena handen och ryckte till. Det var ett tjuvtrick men han förlorade balansen och föll över mig. Jag vet inte var jag plötsligt fick krafterna ifrån. Kanske hade jag passerat någon gräns då det inte längre spelar någon roll vilken smärta man känner. Jag flög upp och trampade honom hårt i magen.
Det var hans tur att rulla ihop sig som en igelkott.
Jag sparkade honom skoningslöst i ryggen. Över njurarna. Överallt. Jag vet inte vad jag hade gjort om jag inte i samma ögonblick fått en arm runt halsen: förmodligen hade jag sparkat ihjäl honom.
Jag rycktes bakåt och samtidigt kände jag något mycket vasst i ryggen. Som en kniv, men jag hade ingen lust att vända mig om och försäkra mig om den saken. En röst väste rakt i mitt öra: “Stå still!”
Jag lydde.
Bill hade problem att resa sig upp. Hans ögon glödde: “Var fan har du varit, Alex!...”
“Jag fick motortrassel”, sa rösten lugnt bakom mig.
Alexander Almström?
Bill spottade blod och strök baksidan av handen över munnen. Han tog sig för magen. “Vi.. .Vi får göra oss av med honom.”
“Som ni gjorde med min syster?” stönade jag.
Det såg ut som om han förlorade besinningen helt. Han gick så nära mig att jag kunde lukta hans andedräkt. “Är det vad du vill höra?... Ja! Anni vägrade spela med. Hon ville åka hem. Jag ville ge henne en tablett, men hon sprang ifrån mej...”
Han pekade upp i luften.
“Det var här uppe, Frank. Hon föll från balkongen uppe vid kvarnen. Hon bara föll rakt ut när jag höll henne över balkongen och släppte henne. Är du nöjd? Vi kunde inte riskera att polisen skulle hitta henne här så vi flyttade henne. Vi fick kasta ner henne från balkongen på Herkulesgatan också. Hon fick flyga två gånger.”
Jag mötte hans svarta ögonen och såg de svarta pupillerna och förstod att han var hög.
“Ta det lugnt, Bill”, sa Alexander bakom mig.
Jag låtsades chockad av hans ord. Sjönk ihop som om jag överväldigades av sorg.
“Va?... Vad säjer du?...”
Armen runt strupen släppte efter en aning. Det räckte. Med all kraft körde jag armbågen bakåt. Som jag hoppats säckade den falske snuten ihop som om jag punkterat honom med en lång nål.
Bill försökte ingripa men jag sparkade mot honom och missade. Men inget kunde hejda mig längre. Med ett ursinne som verkade bottenlöst vräkte jag mig mot honom, okänslig för allt. Tydligen ansåg han att jag nu inte gick att stoppa längre. Han vände ryggen mot mig och i nästa stund kutade han bort.
Jag hann kasta en blick på Alexander Almström som låg som en död på marken och jag tänkte att jag måste verkligen ha vassa armbågar. Så sprang jag efter Bill. Vi sicksackade mellan träden och jag anade att han var på väg till sin hoj som han väl hade gömt undan någonstans. Jag gensköt honom. Det fanns ett lågt stengärde och bakom det sluttade marken kraftigt mot ett delvis nertrampat taggtrådsstängsel.
När jag hoppade över ett stenhinder och rundade ett lass med timmer, stod han där och väntade. Ett ögonblick tänkte jag att det här hade jag varit med om förut.
En gång hade galningen Ingvar Gansell stått på samma sätt.
Bill svängde spaden som ett slagträ.
Jag hann vrida mig åt sidan innan spaden träffade mig någonstans på baksidan av halsen. Det gungade till och svartnade för ögonen, men jag lyckades ändå ta ett steg fram med händerna utsträckta.
När han slog igen fick jag spaden över vänsterarmen.
Den intensiva smärtan fortplantade sig upp mot axeln och armen föll ner trots att jag försökte hålla den uppe.
Jag såg spaden flyga emot mig igen och förstod att det skulle betyda slutet.
I desperation kastade jag mig framåt och försökte skalla honom och fick tag på hans skinnjacka. Han tappade balansen och vi föll båda, samtidigt som jag höll kvar mitt grepp om honom. Någonstans bakom mig singlade spaden till marken.
Jag försökte undvika hans händer som var på väg mot mina ögon.
Vi rullade nerför slänten. Över taggtrådsstängslet. Taggarna rev hål i mina kläder och lår men jag kände inget speciellt.
Det var värre för honom.
På något sätt fick han huvudet mellan två lager av taggtråd.
När taggarna rev i hans långa hår och över halsen och fick blodet att rinna, stönade han och jag märkte att hans händer inte längre var inriktade på mig. Den översta taggtråden låg plötsligt mot hans kind, och när jag snärtade till tråden, högg taggarna in i kinden, under ena ögat. Det måste ha känts som om ett vilddjur bet honom i ansiktet. Han skrek till.
Jag reste mig på darrande ben, och följde hans försök att befria sig från taggtråden med blodiga händer.
Då höjde jag foten och trampade honom hårt över pungen.
Och när han ryckte till, gjorde taggtråden ännu en reva i hans hud och det var inte vackert att se. Blodet pumpade ur ett sår på halsen. Om han inte kom till en doktor snart skulle det vara för sent.
“Jävlar...” flämtade han.
Jag satte mig på huk en bit bort medan jag flämtade av ansträngning.
Jag hörde aldrig någon komma bakom mig. Först när skottet föll, flög jag upp och stirrade in i den ännu rykande mynningen. Det svullna, misshandlade, ansiktet framför mig var förvridet. Jag minns att jag tyckte att det var konstigt att jag inte kände när kulan slog in i min kropp. Det var då jag hörde Bills plågade stön och såg hans skjorta färgas av blod.