DIAGNOS MÖRDAD

| ETT |

Skyfallet tycktes göra allt för att dränka de glittriga gatlyktorna och tvinga träd och buskar runt Skansen Kronan till underkastelse. Det var ännu en av dessa hysteriska stormar som det varit så många av i Göteborg denna tidiga vår.

En doft av förmultnad jord följde i ovädrets spår.

Mannen som kutade uppför den blöta trottoaren hade aldrig sprungit så fort tidigare, ändå hann de båda svartklädda männen enkelt upp honom. Den axelbredare av dem slog till honom i bakhuvudet. Den andre nöjde sig med att sparka honom i sidan när han sjönk ihop.

Mannen skrek och rullade ihop sig i ett förtvivlat försök att undkomma deras slag och hoppades att någon förbipasserande skulle ingripa.

Skulle han dö här?

Hans rop klipptes av när en sko träffade honom över tinningen.

En blixt tände himlen och åtföljdes av ett muller som fick marken att dallra.

Något som liknade en buske lösgjorde sig ur mörkret och flög över asfalten, frampiskad av vinden. Men det var en bit bort, i utkanten av hans värld, och han var bara vagt medveten om den.

Halvt i dvala kände han hur de letade igenom hans fickor.

Det lät som krossade äggskal när de kastade mobiltelefonen mot stenläggningen.

Sekunderna senare tog den ene honom i håret, bände hans huvud hårt bakåt och väste i hans öra:

”Var har du våra pengar?”

”Jag h-har inga. Jag har försökt fixa, men jag…”

”Du får en vecka på dej, annars kommer vi tillbaka. Och då är vi inte så snälla som nu.”

Han fick en ny spark i sidan.

De brydde sig inte om att invänta någon reaktion från honom.

De släppte honom bara, som om de plötsligt insåg att han led av en smittsam sjukdom.

När mannen på marken hörde dem avlägsna sig – deras klackar slog mot stenläggningen likt två militärer – tordes han inte titta upp, inte ens röra sig.

De kunde få för sig att komma tillbaka. Vad kunde de i så fall hitta på?

Det här var deras lek.

Han lyssnade medan regnet sköljde över honom.

Bildörrar öppnades och slogs igen.

En motor brummade igång.

Motorljud dog undan.

Först då tog han sig mödosamt upp på fötter. Han hann se ett par röda bakljus försvinna i mörkret, mot Skanstorget till, medan han spottade blod. Valhänt försökte han stryka bort smutsen från byxorna som klibbade mot benen.

Han såg sig omkring.

Gatan låg öde. Inte ett fönster var tänt. De parkerade bilarna tycktes stirra mot honom.

En ny blixt fick honom att rycka till.

Ett nytt muller.

Han såg mobilen och fiskade stelt upp den.

Det skramlade när han skakade den.

Ett tag stod han i hällregnet med mobilen i handen och kunde inte avgöra om han skulle spara den eller slänga den. Så körde han missmodigt ner den i innerfickan och började gå.

Det skar som knivar när han rörde sig. Hade de sparkat sönder ett revben? Fan! Han grimaserade.

Ännu en gång förbannade han sin idioti.

Hans missmod övergick i ilska när han betraktade den mörka husfasaden.

Stormen slet i hans kläder när han korsade Kastellgatan och klev in mellan de parkerade bilarna. Med handen tryckt mot sidan vacklade han in i det grönområde som omgav den gamla fästningsruinen. Tankarna dunkade i huvudet.

Pengarna nästa vecka? Varför hade han gett sig i lag med dem? Hade han inte hört vad de gjorde med folk som inte betalade sina skulder?

Det hördes sirener på avstånd. Polisen?

Illamåendet kom hastigt över honom. Det också!

Han skyndade in i närmaste buskage och tömde magen.

Det var när han höjde blicken som han såg henne.

Kvinnan.

Hon låg en bit bort. På rygg, till hälften under en buske.

Hon låg stilla, med armarna rakt ut, och gjorde inga ansatser att skydda sig mot regnet.

Först fick han för sig att hon halkat omkull.

”Hallå?” ropade han för att överrösta vinden.

Hon svarade inte. Stirrade bara rakt upp med vidöppna ögon. Som en skyltdocka!

”Vad fan är det med dej?” sa han igen när han inte fick något svar.

Först när han gick fram till henne insåg han att hon var alldeles blodig på kläderna och i ansiktet. Obeslutsamt stirrade han på henne. Varför var hon blodig? När hon plötsligt öppnade och stängde munnen ryckte han till.

Sirenerna var närmare nu.

Han backade tillbaka i sina egna fotspår och när han såg polisbilen ville han först skynda därifrån, men när strålkastarna fångade in honom hejdade han sig och vinkade med båda armarna i luften.

”Här!” ropade han. ”Ring efter ambulans!”