GUL ONDSKA
Kvinnan låg på sidan, med tummen i munnen, som om hon hade sökt tröst i själva dödsögonblicket. Ansiktsdragen var utslätade och delvis dolda under handen. Hennes långa, ljusa hår flätade sig som ett band runt halsen.
Det var inte första gången Jessica Anehammer såg en mordplats, verkligen inte. Men det var alltid lika obehagligt. Som polispsykolog kallades hon numera ofta in tidigt i mordutredningar.
Hon tvingade sig att ta ett lugnande andetag medan hon lät blicken glida över skogsgläntan. Eftermiddagsljuset hängde grått över den nakna kroppen på marken. Hon fick illusionen av en teaterscen. Ett scengolv. Här - i en avskärmad glänta mitt i skogen i utkanten av Göteborg, långt från bebyggelse - hade gärningsmannen kunna ägna sig åt sitt utan att riskera att bli överraskad. Det hängde saker i träden som rörde sig svagt i vindstötarna. Behå, en blus, en kjol. Var det den dödas kläder? Antagligen.
Hon rös till när hon insåg att kvinnans trosor fattades.
Vad var det for en bisarr hjärna de hade att göra med?
Ett tjockt regntäcke hängde över trädtopparna och gjorde allt klibbigt. Hon drog rocken närmare kroppen när vinden sökte sig in under hennes kläder. Det var inte kallt, ändå skakade hon lite - som av frossbrytningar. Det var andra dagen hon kände sig så här dålig. Hon borde ligga till sängs, hon visste det. I stället knaprade hon Bamyl för att hålla febern borta.
Bakom sig hörde hon Elof Jönssons dämpade röst.
”Rena offerplatsen. Ser du?”
Hon blåste värme i händerna och nickade.
”Hur dog hon?”
”Strypt enligt preliminära uppgifter. Obduktionen får förstås utvisa närmare. Det finns ett sår i huvudet. Antagligen slog han henne medvetslös innan han ströp henne. Det är för jävligt. Vi får vänta ut den kriminaltekniska undersökningen.”
När hon nickade igen utan att svara, tilläde han:
”Hur mår du?”
Hon ville inte prata om sig själv.
”Det är okej”, svarade hon undvikande.
Hon visste att också han - trots att han varit polisman i över tjugo år - hade samma beska smak i munnen som hon, när han stod inför ett brott som det här. De hade talat om det i polisbilen på väg ut hit.
Hon kände plötsligt lust efter en cigarett.
Så tvingade hon bort alla ovidkommande tankar och koncentrerade sig på den döda. Kvinnan låg i fosterställning med benen uppdragna, fötterna bundna med bred, silverfärgad tape. Håret såg kammat ut. Den nötta duken under henne var utfälld närmast som en solfjäder. Hade gärningsmannen lagt henne på rygg först? Innan han - eller hon, för den delen - rullat över sitt offer på sidan? Det verkade så. Varför i så fall? Betydde det något? Naturligtvis - hon rättade sig genast - allt betydde något. Men det här var definitivt inte själva brottsplatsen: galningen hade utfört sitt dåd någon annanstans och fört sitt offer hit.
Det stack fram något under armen.
Jessica satte sig på huk för att se bättre. Det verkade vara en tygbit som rullats ihop till en liten boll. Trosorna? Nej, något annat. Kanske var den där för att få kvinnan att inta den position som gärningsmannen tänkt sig. Varför? Vad var det som i så fall var så viktigt? Teknikerna fick ta hand om den liksom allt annat här. Kvinnan hade inga smycken eller spår av piercningar - inga personliga saker mer än det som hängde i träden. Inga skor eller strumpor. Också fotsulorna var rena, antagligen tvättade.
Konstigast ändå: färgen. Varför i himlens namn hade gärningsmannen täckt delar av kroppen med gul målarfärg?
Hon tog en överblick.
Utöver bilvägen en bit bort fanns det inga tillfartsvägar. Förövaren måste ha varit bekant med området för att hitta hit.
Frånvaron av blod kunde bara betyda en sak: gärningsmannen hade tvättat rent sitt offer. Här? Nej. Det fanns inga tecken på det.
I ögonvrån såg hon en av polisfotograferna blixtra med sin kamera.
Som alltid hade kardäggningen av brottsplatsen högsta prioritet. Det handlade inte enbart om själva offret och om de tekniska ledtrådarna: hela mordplatsen var viktig. Varenda liten detalj - hur obetydlig den ändå kunde verka
kunde säga något om gärningsmannen. Bara att denne valt just den här gläntan spelade roll, liksom valet av offer och flera andra omständigheter runt dådet. För att fa en bild av vad förövaren - han eller hon - var för en typ, det var därför hon var här. Medan krimfolket bokstavligen finkammade stället efter fysiska ledtrådar, var det hennes uppgift att försöka sätta sig in i förövarens psyke och se mordplatsen ur dennes ögon.
Hon reste sig upp och strök försiktigt bort lite jord från fingerspetsarna.
Den som gjort det här hade haft tid att arrangera allt.
Kläderna i träden var i alla fall hela - vilket tydde på att han attackerat henne efter det att hon tagit av dem.
Teknikerna i sina rymddräkter - hon gjorde alltid den associationen när hon såg deras sterila overaller och huvudskydd - höll på att rigga upp ett provisoriskt tält över kroppen. Det var förstås nödvändigt: i bilradion hade det talats om att mer regn var att vänta. Jessica ville säga något om det, men ångrade sig när hon kände frossan komma i en ny våg. I stället tog hon upp en näsduk och snöt sig.
”När kom larmet?” frågade hon kollegan som delade sin tid till mellan henne och teknikerna.
Jönsson tittade på klockan. ”Två timmar sen. Vi fick ett anonymt samtal till SOS Alarm om en trafikolycka. Ambulanskillarna som var här först kunde inget göra.” Jönsson såg forskande på henne. ”Enligt rättsläkaren har hon varit död i fyrtioåtta timmar, Jess. Mördaren har ett rejält försprång. Hon är ju alldeles full av gul färg. Vad tror du om det?”
Som psykolog hade Jessica, mer eller mindre, fatt armbåga sig in i polisyrket, och det hade dröjt innan hon hade fatt det erkännande hon sökt. Många av de äldre poliserna hade i början betraktat henne med misstänksamhet. Men det var fyra år sedan. Numera var det inte många som inte insåg värdet av hennes arbete.
”Gärningsmannen har haft tid att sopa igen spåren”, svarade hon undvikande. ”Se till att dom kollar efter spermier i gräset runt henne, även om jag är rädd att regnet kan ha sköljt bort ledtrådar. Du ordnar väl hundpatruller?”
”Javisst. Nå?”
Hans förväntansfulla blickar kändes nästan som stick i huden. Hon ruskade på huvudet.
”Jag kan inte säja nåt, Elof. Jag behöver tid.”
Ett par skator cirklade över himlen en bit bort.
”Det är just det vi har så jävla dåligt med. Jag ser gärna att du tar det här med högsta prioritet. Den här typen tror att han är smartare än vi. Vi ska visa att det inte är så.” Elof Jönsson grinade och blinkningen med ena ögat kom som den brukade.
”Du tror på en man?”
”Självklart.”
Svaret kom snabbt, men Jessica var inte lika säker. ”Vet vi vem hon är?”
Han slog ut med armarna. ”Inte ens det.” I det samma surrade mobilen i hans ficka och han vände sig bort och svarade.
Jessica överfölls av en plötslig nysning och hann inte vända sig bort.
”Men hallå, Jessica!” ropade en av kriminalteknikerna uppbragt. ”Du kontaminerar ju brottsplatsen!”
”Kom”, sa Jönsson och tog henne under armen. ”Bäst vi håller oss undan.”