MAN MED KAPUSCHONG

ETT

Han höll försiktigt om armen när han klev ur taxin. Medan chauffören körde iväg stod han kvar och lät blicken glida runt.

Himlen var blå.

En mås, indränkt i guld, kretsade skrattande över polis­husets tak som om hon ville demonstrera sin flygskicklighet. Fönsterrutorna i den höga byggnaden glittrade som krossade smaragder i solen. En dag att åka till stranden på, tänkte han. Ingen dag att börjajobba igen efter en lång tids frånvaro. Nå, nu var det ändå så. Ett ögonblick övervägde han om han skulle ta den långa trappan i dubbla kliv. Och varför inte?

Nej.

Det var med blandade känslor Günther Martinsson - tret­tionio år till hösten - återvände till sin arbetsplats. Under det gångna året hade han haft åtskilliga tillfällen att ställa sig frå­gan om han verkligen skulle fortsätta inom polisyrket. Det sägs att det går att lära sig något av det förflutna, och att den kunskapen kan underlätta vid framtida handlingar. Men vad hade livet lärt honom? En nyskild kriminalinspektör med kro­niskt sprängande huvudvärk? Jo, en sak, tänkte han med ett stänk av den galghumor som var hans ständige följeslagare numera: man får acceptera saker och ting som de kommer. Vad är det mer att göra egentligen?

Han log.

Litet mer hade han förstås lärt sig. Till exempel att smärt­lindrande tabletter inte bör kombineras med whisky.

Han hann se en skymt av sig själv i de tjocka glasdörrarna innan han beslutsamt drog upp dem. Kavaj, t-shirt, sommar­tunna byxor. Det var enkelt att klä sig när vädret var så gene­röst. Babben Andersson satt i receptionen som hon alltid gjort. Hon spärrade upp munnen innan hon lade ifrån sig headsetet och skyndade ut och gav honom en lång kram. De kastanjbruna ögonen var blanka, varma. Hennes värmländ­ska var lika tydlig som han mindes det. ”Günther Martinsson. Kära hjärtanes, vad glad jag är att se dej igen. Välkommen tillbaka, vännen.”

Han nöp henne lättsinnigt i kinden och svarade att han också hade längtat efter henne, och när hon sa något om att han var sig lik men såg en aning magrare ut, fyrade han av: ”Jag reder mej. Du själv då? Hur har du det själv?”

Hennes grå hårlockar rullade med när hon skakade på huvudet. ”Det är hysteriskt här som vanligt. Du behövs hos oss. Verkligen skönt att du kan jobba igen”, sa hon. Han såg i hennes ögon vad hon menade - trots att hon inte tittade i riktning mot hans vänsterhand.

Utan att invänta hans svar snurrade hon runt och skyn­dade tillbaka till sina surrande telefoner som bildade en sorts ljudkuliss. När han hojtade ”Ta det lugnt, Babben”, höjde hon bara ena handen över huvudet. Ungefär som om hon samti­digt hälsade på en bekant utanför den glasade entrén.

Medan han gick bort till hissarna funderade han över hen­ne. Hon såg bra ut för att inte vara så långt från de sextio. Hon hade anställts på polishuset samma år som han och de hade gått samma introduktionskurs en gång, säkert var det en av anledningarna till att hon följt hans karriär extra noga. Var det tretton år sedan? Hon vet mer om mig än många and­ra på det här bygget, tänkte han.

Arne Persson höll upp hissdörren. Denne, som i ständigt mörka kostymer mer påminde om en begravningsentrepre­nör än om en kriminalkommissarie på ekoroteln, gav efter litet på sin vanliga stramhet. Han höll en dokumentportfölj under armen.

”Du är tillbaka igen? Jag hörde om det som hände... För­bannat strongt gjort. Jag vill du ska veta det.”

”Tack.”

”Din första arbetsdag?” Han dröjde med fingret över hiss­knapparna. ”Ska du till din vanliga avdelning?”

”Våldsroteln, ja.”

”Då trycker jag på trean. Har du hört om alla omorganisa­tionerna här i huset?”

”Nej.”

”Nya tider, nya tankar. Det är så hela tiden. PR-aktiviteter. Hur länge har du varit borta nu?”

”Ett och ett halvt år. Drygt.”

”Det har hänt en del.”

De sa inte mer till varandra under hissfärden. I spegeln såg Günther Martinsson att den andre sneglade på hans arm, han låtsades inte om det.

Den gamla korridoren var sig lik, han hade alltid upplevt den som ett gigantiskt akvarium med de grönmålade väggarna och långa neonrören i taket. När han såg flera i gänget sam­lade framför kaffemaskinen, högg det till i magen. Inte allt hade förändrats.

Han gick fram till dem och sa ”hej” och nickade runt laget.

Inte för ett ögonblick trodde han att de ”råkade” stä här just nu. Kände han dem inte alltför väl?

Någon sa: ”Där är han ju”, en annan sa: ”Se, Gugge.” Han kunde inte hålla läpparna i styr. Så tillgjort!

Av alla var det spaningschefen Sören Almberg, biträdande rotelchef, som tog upp en applåd. De andra ställde sig i en ring omkring Martinsson och stämde in. Han skakade på hu­vudet, mest för att det inte skulle synas att han var generad.

”Larva er inte.”

Dunkarna i ryggen satt där han väntat dem. ”Bra gjort, Gugge”, sa någon.

Orden värmde förstås, men han var trött på att ständigt höra dem och hade ett svar: ’Jag gjorde mitt jobb. Ni skulle ha gjort likadant. Nästa gång är det er tur att sätta livet på spel.” De hummade medhåll, inte tillnärmelsevis så besvärade som de låtsades.

Det blev en paus, och när han insåg vad de alla var nyfikna på, höll han upp sin bandagerade näve i luften. ”Här. Så här

ser den ut. Tummen och pekfingret är hela. Dom andra tre är avhuggna vid knogarna. Inte snyggt, men det kunde varit värre.” Mycket värre, tänkte han och mindes läkarnas ord.

De tittade på det som blivit kvar efter det att vården gjort sitt. De nickade lugnt. Inga starkare reaktioner. Jag förstår dem, tänkte Martinsson. Vi är alla härdade. Tre förlorade fing­rar är trots allt inte hela världen. I synnerhet, förstås, om det inte är ens egna.

Deras frågor var sådana som han hade besvarat åtskilliga gånger sedan han kommit hem från Sahlgrenska, och han misstänkte att de visste betydligt mer än de ville ge sken av: trots allt hade hans liv den senaste tiden varit något av en följetong i veckopressen. Det sistnämnda var inget Günther Martinsson eftersträvat. Direkt efter det att han vaknat upp från sin medvetslöshet hade medierna invaderat sjukhuset. Och de hade inte stannat där. Journalister och fotografer hade belägrat hans ytterdörr efter det att han hade skrivits ut. Det hade skrivits alldeles för mycket om honom, och mycket hade varit av tveksam sanningshalt. Aftonbladet hade döpt honom till ”Polishjälten” - ett epitet som snabbt hade övertagits av övrig press.

Sören Almberg, i rutig skjorta och enfärgad slips, höll fram en mugg kaffe. ”Här, Gugge. En sockerbit som vanligt?”

”Tack.”

När Sören var bekymrad brukade han dra ihop sina mörka ögonbryn och puta med läpparna på ett speciellt sätt. Som nu. Det avlånga ansiktet under den grå kalufsen fick drag av en sorgsen tax. ”Hur är det att leva med en sån hand?” Han stack in en cigarett i munnen och fick upp en tändare.

”Man vänjer sig. Det är mycket man tar för självklart när man har båda händerna hela. Som att knyta skorna eller skala potatis.” Han log. ”Det går med tumme och pekfinger också, det tar litet längre tid bara.”

”Du har inte ont?”

”Nej. Inte där. Det molvärker i skallen, förstås. För jämnan, faktiskt. Ett tecken på att man har en hjärna, antar jag.”

Martinsson läppjade på kaffet och kikade från den ene till den andre. Flera drog till munnen i något som skulle före­ställa ett leende, men det lurade honom inte. ”Vad händer här då?” sa han.

Men ännu var de inte beredda att släppa ämnet.

Kurre Wallqvist höll en tidning i handen. Han sa: ”Jag har en kusin som förlorade ett ben i en trafikolycka. Han håller på att lära sig gå med benprotes. Det går riktigt bra.” Han log uppmuntrande.

”Hur gör polishjältar när dom pinkar?” sa en röst bakom hans rygg.

Günther Martinsson visste vem den tillhörde utan att snurra runt. Han och Fredrik Wallén hade kamperat ihop så mycket att de kunde säga vilken skit som helst till varandra. Wallén var den - utöver Martinssons far - som besökt honom flest gånger under sjukhusvistelsen.

Fredrik Wallén var några år yngre än Martinsson. Han var grovt byggd, med uppdragna axlar som om han alltid bar på en ryggsäck, och han var huvudet kortare än Martinsson. Se­dan sist hade han klippt sig kort, och det syntes i pannan var solbrännan slutade. Trots sin relativa fulhet hade han lätt att attrahera kvinnor. Hans fru i andra äktenskapet gick i vän­tans tider. Det skulle bli hans första barn.

Günther Martinsson övervägde att sticka ner handen i ka­vajfickan men lät bli.

”Kan vi prata om nåt annat?” vädjade han. Leendena kän­des ändå sköna. Det här gnabbet har jag saknat, tänkte han. ”Har ni inte tiomöte längre, som i forna dar?”

Då tittade alla på sina armbandsklockor som om han på­mint dem om varför de var där. ”Just det”, sa Sören Almberg och körde det som var kvar av ciggen i det sandfyllda askfatet. ”Det är dags, gubbar. Gugge?”

”Ja?”

”Du ska träffa nye bossen. Fredrik visar vägen.”

Alla fick plötsligt bråttom och knycklade ihop sina bägare och försökte samtidigt pricka papperskorgen i hörnet. Fred­rik riktade ett pekfinger mot Günther Martinsson. ”Dags att jobba så att vi inte gör skattebetalarna besvikna, polishjälten. Kom här.” Han snurrade runt och stegade iväg genom korri­doren. Han slog i klackarna som den reservofficer han var.

”Kalla mej inte så.”

Fredrik Wallén hörde honom inte. Eller så låtsades han inte höra.

Polishuset hade uppförts i en tid då arkitekter förordade funktionalism. De långa raka korridorerna med sina många kontor var ett utslag av denna tanke. Enkelhet, närhet. Mar­tinsson förstod denna princip, han till och med sympatiserade med den, men han hade aldrig förstått varför kåken måste se så kal och trist ut för det. Han var inte ensam om att tycka så. En gång hade de haft besök av spansk polis från Barcelona, och polismännen hade skakat på huvudet när de sett den rätlinjiga byggnaden och närmast tyckt synd om dem som tvingades vistas i den.

Fredrik Wallén, steget före Martinsson, pratade oavbrutet utan att ta någon notis om att andra kollegor hejdade denne och ville hälsa. Så särskilt mycket av det han sa, hörde Martins­son inte av naturliga skäl. När han äntligen hann upp Wallén, hade denne stannat framför en dörr.

Martinsson kände igen den.

”OK?” sa Wallén och såg forskande på honom.

”Va?”

”Hör du inte på?” Han sänkte rösten och talade plötsligt som om han läste ur ett protokoll. ”Nye chefen för roteln heter Kjell Axel Nordlander. Han är från Gävle men kommer närmast från Östersund.”

Han tittade på Martinsson som om han försökte avläsa nå­gon reaktion i dennes ansikte.

”Och?” sa Martinsson eftersom kollegan uppenbarligen hade mer att säga.

”Han håller på Modo, kan du begripa det?” Så knackade han på dörren och drog upp den. Kontoret var tomt. ”Sätt dej. Han är här strax.”

När Günther Martinsson en stund senare satt i den ena av de båda vräkiga skinnfåtöljerna på Nordlanders kontor, överfölls han av minnen. Sist han varit här hade han suttit mittemot Sten Gabrielson, dåvarande rotelchefen, just när denne fått beskedet om bankrånet. Då hade ingen kunnat ana att det skulle förändra så mångas liv. Inte minst mitt, tänkte han. Gabrielson hade visst förflyttats till Trollhättan, till ordnings­polisen - om det var en följd av det inträffade var Martinsson oklar över. Nordlander hade hur som helst inte varit chef länge, det hade Fredrik Wallén nämnt.

Vad var det Arne Persson, i hissen, sagt om organisations­förändringar?

Han fingrade på sin trasiga hand. Den ömmade litet.

Rummet såg annorlunda ut. Gamle Gabrielson hade inte haft mycket till övers för hur det såg ut runt honom. Men det hade den här chefen. På Martinsson verkade det som om nå­gon inredningsarkitekt varit i farten. De vitmålade väggarna bröts av med tavlor av modern konst: streck och bollar om vartannat i starka färger. Bokhyllorna var översvämmade av böcker och pärmar, men det fanns luckor här och var i bok­raderna och där syntes små eleganta glasvaser från Kosta. Det tunga askfatet av glas, på bordet mellan fåtöljerna, var sop- rent på fimpar och såg ut som om det stod där för att säga något. Mest uppseendeväckande ändå: på skrivbordet sim­made några nejlikor i en skål.

Nej, möblerna var definitivt inte inköpta på Myrorna.

Det mesta gav ett opersonligt intryck, utom en sak: i bokhyl­lan stod ett fotografi av en joggingklädd, smärt blondin i tret­tioårsåldern och med ett leende som kunde tävla med Mona Lisas.

Vad var den här Nordlander för en? Brottstycken av det Fredrik Wallén hasplat ur sig flöt upp i hjärnan. Nordlander var visst både effektiv och trist. En kombination som Martins­son inte hade några synpunkter på. Mannen fick vara som han ville, bara han kunde sitt jobb.

När dörren slogs upp och Nordlander stegade in, visade det sig vara en stor karl med yviga rörelser. Martinsson reste sig halvvägs och gjorde sig beredd att sträcka fram handen. Nordlander vinkade avvärjande.

”Sitt”, sa han kort och sköt igen dörren bakom sig med foten. ”Välkommen tillbaka. Jag har läst om dej, Günther Mar­tinsson.”

”Inget negativt hoppas jag.”

Han hade en grov röst som knarrade litet. ”Tvärtom. Du har blivit nåt av en hjälte.”

”Ofrivilligt”.

”Vi styr inte alltid över våra liv, eller hur?” Nordlander slog sig ner bakom skrivbordet. Han rättade till sin skjortkrage och försäkrade sig om att slipsen låg innanför den dubbel- knäppta kavajen. Allt i en enda rörelse.

”På tal om det, ja. Jag är chef efter Gabrielson numera, och jag antar att du vet att jag heter Nordlander. Kalla mej Kjell.” Hans sätt att kortfattat gå rakt på sak var både tilltalande och skrämmande. Han påminde Martinsson om en blodhund som fått upp spåret och som varken såg åt höger eller vänster. ”Hur är det med din näve? Du kan röra den?”

Martinsson svarade något allmänt, och Nordlander gav ho­nom ett neutralt grin och ställde ytterligare några frågor. Mar­tinsson märkte snart att den nye chefen inte var särskilt intres­serad av hans svar trots att han, Nordlander, då och då nickade med huvudet på sned. Ögonen släppte inte honom för ett ögonblick. Martinsson kände sig obekväm. Vad fan ruvar han på? tänkte han. Annars gav Nordlander ett snitsigt intryck som harmonierade väl till inredningen. Han hade vad psykologer­na kallar ”talande händer”. Den blå skjortan hade diskreta ränder, och såg ut att ha kunnat kosta en del. Säkert var Rolex- klockan, som han då och då gluttade på, ingen imitation. Det solbrända ansiktet och det kortsnaggade håret förstärkte det ungdomliga intrycket. Martinsson hade varit med tillräckligt länge för att känna igen en tvättäkta karriärist.

Nordlanders ton blev allvarligare: ”Från det ena till det andra. Jag har fått besked om att du vill jobba deltid?”

Inget nytt där. Läkarna hade haft större inflytande över det beslutet än Martinsson önskat. Han sa: ”Vill och vill. Jag har blivit ombedd att jobba halva dagar ett tag, med tanke på... omständigheterna. När vi märker att det inte är några problem, kan vi gå över på heltid”, lade han till.

Nordlanders händer gled ihop, fingertopparna nuddade vid varandra. Ögonen smalnade något. ”Vi ser dej som en stark resurs, Günther, förstå mej rätt, men... Det är bra att du tar det lugnt ett tag. Tills du kommit i ordning med livet igen. Men jag behöver ha folk på heltid här. Du förstår?”

”Jagjobbar gärna heltid, men läkarna...”

Han höjde handen. ”Vi ska inte gå emot läkarnas order. Men jag måste se det ur enhetens synvinkel. Vi har häcken full här. Vi behöver folk som kan jobba hundra procent - ja, tvåhundra procent, om det behövs. Därför har jag ett för­slag-”

Martinsson rätade på sig. Samtalet tippade över åt ett visst håll och han tyckte inte om det. ”Vad menar du?”

”Jag har talat med sedlighetsroteln om att du ska hjälpa dom.”

”Sedlighetsroteln? Jag förstår inte...”

”Det är en relativt nyinrättad enhet. Dom behöver erfaret folk.”

Hörde han rätt? Han vinkade avvärjande med sin friska hand. ”Ar du tokig? Jag har jobbat här på roteln så länge att jag inte kan minnas när jag började. Sedlighetsroteln? Jag kan inget om deras skit. Vad ska jag där och göra?” Han var nära att säga att han likaså gott kunde sluta som polis om han inte fick arbeta med det han begrep sig på, men höll inne med det.

”Var realist, Günther. Du kan inte ge järnet så som saker och ting är. Vad beträffar sedlighetsroteln, så lär du dej fort och... ” Martinsson flög upp. ’Vill du sätta mej på nåt jag inte kan? Det vinner ingen på. Menar du att jag inte duger längre?” Nordlanders händer ”talade” något igen, vad var Martins­son oklart. ”Sätt dej, Günther. Ta det inte så... Låt oss resonera.” Hans blick var kylig och det fanns något definitivt i ögonen.

Det slog Martinsson att det inte spelade någon roll vad han sa. Saken var redan avgjord. Över hans huvud. Den skitstrop­pen! ”Jag förlorade fingrarna i tjänsten, får jag påminna dej om det? Jag räddade liv, och alla försäkrar mej att det var modigt gjort och att det är så vi poliser ska agera.” Han höll fram den trasiga handen över skrivbordet, över blommorna i sitt vattenbad. ”1 gengäld förlorade jag en bit av min kropp. Säjer du att jag förlorar mitt jobb också?”

”Brusa inte upp. Sätt dej.”

Nordlander var iskall.

Han väntade tills Martinsson hade satt sig, innan han fort­satte: ”Du förlorar inte jobbet, Günther. Det är inte det jag säjer. Men jag har inte råd att hålla mej med folk som bara jobbar femtio procent. Jag har talat med personalavdelningen om det här och dom säjer att...”

Martinsson avbröt honom igen. ”Du kunde ha besvärat dej med att snacka med mej först. Då kunde jag ha talat om för dej att jag aldrig har jobbat mindre än trehundra procent. Fråga vem som helst. Några förlorade fingrar har inget med det att göra.” Han kom att tänka på en sak. ”Har du hört med facket?”

”Dom är informerade.”

Martinsson kände hur smärtan tryckte på i bakskallen. Den eviga huvudvärken förvärrades då och då. Attackerna kom inte sällan oväntat. Ibland upplevde han det som om någon försökte pressa ur hjärnsubstansen som man pressar saften ur en apelsin.

”Du är nöjd, va? Att bli av med mej?”

”Det handlar inte om det. Jag har gett dej mina argument, nu vet du hur läget är”, sa Nordlander torrt. ”Vi kan inte ha dej här nu. Ta det inte personligt. Vi har en arbetssituation just nu som inte tillåter deltidsarbete.”

De stirrade på varandra under tystnad.

Det var som om det sagda hängde kvar i luften mellan dem. Det hördes ljud utifrån korridoren: någon sköt något tungt framför sig. Snabba klackar klapprade förbi. Så skruvade

Nordlander på näsan som om den höll på att lossna och sa på sitt knarrande sätt: ”Då är vi alltså överens.”

Han höjde rösten på slutet, men det var inte en fråga. Mar­tinsson ruskade på huvudet. ”Jag vill ta upp saken med facket.” ’Jag säjer inte att du inte är välkommen tillbaka senare, Günther.”

När telefonen i samma ögonblick skrällde till, tryckte han luren mot örat utan att släppa Martinsson med blicken. ”Ja?” Ett par sekunder senare sa han ja” igen och lade på.

Han sa: ”Det var Bengt Kroon på sedlighetsroteln. Han vän­tar på dej. ” Han tvekade ett ögonblick. ”Det är också ett viktigt jobb dom gör där.”

”Har jag nåt alternativ?”

Nordlander lyckades se besvärad ut. ”Nej.”

Ilsket reste sig Martinsson. Han försökte komma på något dräpande att säga men hann inte. Dörren slogs upp och Fred­rik Wallén stack in huvudet: ”Larm från Askims Camping, Kjell. En husvagn har sprängts i luften. Vi drar.”

Den febriga spänningen avtecknade sig i hans ögon. Jag känner igen den spänningen, tänkte Martinsson. Är det slut med det nu?

”Skadade?” sa Nordlander.

”Vet inte. Förmodligen är det en gasolflaska som flugit i luften. Ska du med, Gugge?”

Sören Almberg hojtade något i bakgrunden. Det lät som om hela enheten skulle ut.

Martinsson vände sig om och fångade in Nordlanders blick och höll kvar den några sekunder innan han svarade. ”En annan gång.”

Medan hissen borrade sig upp till femte våningen i polishu­set tänkte Günther Martinsson på Nordlanders ord. Det hade känts som en dolkstöt i ryggen när den nye chefen kommit dragandes med att han inte dög längre.

Missmodigt betraktade han sin bandagerade vänsterhand där pekfinger och tumme stack fram som hummerklor. Skit!

Han hade verkligen sett fram emot att få börja jobba, att äntli­gen vara till nytta igen. Inte ens i drömmen hade han kunnat föreställa sig att inte vara välkommen tillbaka.

Utöver en fluga som stångade huvudet mot väggen i den varma hissen - han kände sig som den - var han ensam. Han betraktade sig i spegeln. Håret hade fått fler inslag av silver­stänk, de halvlånga polisongerna behövde kortas något. Fort­farande var han smal i ansiktet och hade inte fått tillbaka mer än ett par kilo av de nio han förlorat i samband med sjukhus­vistelsen. Säkert hade Anitas svek kostat honom ett par kilo av dem.

Han ångrade hastigt sina tankar. Det var fel att låta sin frust­ration gå ut över ex-frun. Konstigt, trots att han åt allt han kom över, var det som om kalorierna inte ville fastna på ho­nom. Han hade fått köpa nya byxor eftersom de gamla nu­mera var stora som tält, och nu såg han att också de hängde lösa i stjärten. T-shirten under kavajen var också nyköpt: det stack fram litet morskt hårburr i halsen. Kanske såg det en aning utstuderat ut. Som om jag försöker låtsas att allt är som det alltid varit, tänkte han. Vem försöker jag egentligen lura?

Medan hissen segade sig uppåt gick åter hans tankar, nästan maniskt, bakåt i tiden.

I TV-inslagen efteråt hade man diskuterat hans agerande. Flera hade framhållit att han borde ha handlat annorlunda. Kanske det. Själv visste han inte vad som var rätt och fel. Vem vet det? Han visste bara att han gjorde det situationen krävde. Bilderna i dramat kom för honom, som om de låg på lur och bara väntade på att plockas fram. Larmet från banken hade kommit strax före stängningsdags. Allt hade gått i en rasande fart. Så många beslut att fatta på ingen tid alls. I hans fall hade han visserligen gjort en del saker rätt som lett till att han räddat liv, men det hade kostat en del. Inte minst ett par av hans fingrar. En plågsam tid på sjukhus. Kanske hade han förlorat jobbet också. Det var så han tänkte. Nå, det var gjort nu. Han tänkte på sin fars ord. ”Ta det som det är. Det är

ändå inget som kan göras ogjort nu.”

Konstigt att han, Martinsson, hade en minneslucka mitt i händelsekedjan.

Från det att han skjutit den ene rånaren och befriat gisslan, till dess han vaknat på sjukhuset var det mesta svart. Glimtvis dök det upp grå bilder som exponerades sekundsnabbt i hans hjärna. Förvrängda hjärnfoster. En psykolog på sjukhuset hade berättat att minnesförlusten var en följd av det oerhörda trauma han utsatts för. Psykologen var övertygad om att min­net skulle komma tillbaka igen. Den kroniska huvudvärken var ett tecken på det.

Han hade dödat den ene rånaren.

Han mindes vagt den blixtrande smärtan medan han käm­pat för att få fram pistolen. Det var också allt.

Flera gånger hade Günther Martinsson ställt sig frågan om han inte egentligen borde ha hållit sig utanför det hela. Det fanns stunder då han inte visste svaret.

Han hade haft tur, sa alla. Kanske det.