MED DÖDEN OMBORD

KAPITEL 1

Vagnen, som rullade genom det engelska landskapet, höll jämn fart. Då och då höjde kusken sin piska och lät den falla över hästarnas blanka ryggar. På avstånd reste sig silhuetten av Plymouth. Stadsbebyggelsen bildade ett taggigt mönster mot den ljusnande morgonhimlen.

Ett rop inifrån vagnen fick kusken att hålla in tömmarna. ”Ptrooo!”

I nästa ögonblick slogs dörren upp och en rundhylt man med blossande kinder satte klumpigt ner sina stövlar i den leriga vägen. ”Dags igen”, flinade han urskuldande över axeln innan han girade iväg mellan buskarna. Det var Daniel Solander, svensk naturforskare och en av Linnés lärjungar, bördig från Piteå.

”Du drack för mycket, Daniel!” Den mörka rösten från vagnens inre som skrattade muntert tillhörde hans engelska kollega Joseph Banks.

I stillheten som föll hördes ljudet från kvistar som knäcktes under tunga fotsteg. En av hästarna gnäggade när en fågel lösgjorde sig ur dunklet och flaxade iväg. Kusken gled ner från sin plats och gick fram till hästarna som ångade av svett. Han strök med handen över deras mular.

Från det täta buskaget hördes plötsligt rop: ”Joseph!… Fort. Kom hit med en lykta!”

Gäspningen inifrån vagnen klipptes av. ”Vad är det?”

”Skynda dej!”

Den nakna mannen låg orörlig och till hälften skymd av en buske. Ena benet stack ut i en underlig vinkel från kroppen. Ansiktet var blodigt efter ett öppet sår över mannens kind. Banks sjönk hastigt ner vid den naknes sida och lade handen på dennes bröst.

”Hjärtat slår. Då lever han i alla fall.”

Över hans huvud sa Solander: ”Han måste ha blivit rånad. In på bara kroppen. Vad gör vi?”

”Jag vet inte. Håll upp lyktan, karl!”

Det sista var riktat till kusken som skyndade sig att lyda.

Villrådiga betraktade de den nakne i det flacka skenet från lyktan.

Svensken ruskade på huvudet. ”Vi kan ju inte låta honom ligga här. Han har försökt försvara sej, det är tydligt. Se på hans sönderskurna händer. Vi måste fort få bort honom härifrån på något sätt.”

Kollegan höjde handen. ”Sch… Jag tyckte jag hörde något.”

Tigande stod de och lyssnade.

En av hästarna skrapade med hovarna bakom dem. Ljudet hördes visserligen genom prasslet från bladen i buskarna men i övrigt avslöjade halvdunklet inga hemligheter. Daniel Solander sa: ”Du inbillar dej. Dom som gjort det här är säkert långt borta vid det här laget. Hur ska vi få stackaren till en läkare?”

”Snarare till kyrkogården, menar du väl.”

”Vad tror du om William?”

Deras blickar möttes. Banks ruskade på huvudet först, sedan nickade han dröjande. ”Skeppsläkaren på Endeavour? Ja, varför inte.”

”Vi har inte mycket annat att välja på. Är han ombord?”

”Det förmodar jag.” Så ställde han sig upp och nickade bestämt. ”Vi får göra så. Kom! Vi får skynda oss, han kan vara död innan vi fått honom ombord.”

Med förenade krafter baxade de in den medvetslöse i vagnen och lade honom på vagnsgolvet. Solander bredde sin rock över honom. De sa inte mycket medan vagnen rullade vidare på den eländiga tillfartsvägen till Plymouth. Solander var den som då och då försäkrade sig om att den skadade andades.

Från kajen kunde de se Endeavour på avstånd.

Skeppet vilade orörlig i den täta morgondimman ute på redden. Det var tydligt att sjömännen ombord redan upptäckt dem: långbåten var på väg in för att hämta dem, bemannad med sex roddare.

Solander bröt tystnaden. ”Vad tror du kapten Cook säjer om att få honom ombord?”

”Han blir nog inte glad. I värsta fall får vi väl skicka honom iland igen”, sa Joseph Banks.

Försiktigt hissades den skadade uppför skeppssidan.

Skeppsläkaren William Monkhouse, en gänglig man med smalt ansikte och kortklippt hår, studerade bekymrat den sårade som fortfarande var medvetslös. Han kände på händerna med de djupa knivsnitten där blodet sipprade fram.

”Kunde ni inte hittat någon ännu mer tilltygad?” Han gjorde en grimas. ”Ta honom till min hytt. Överlever kraken är det ett Herrans under. Är det någon som känner honom?” sa Monkhouse och såg sig hastigt omkring.

De andra skakade på huvudet.

Bakom honom stod en yngling och kikade på den orörliga kroppen. William Monkhouse pekade på honom: ”Jonathan! Hämta en kittel med hett vatten, ett kärl och några torkdukar.”

”Javisst.”

Daniel Solander ruskade på huvudet som för att bli fri från synen av den misshandlade. ”Gör vad du kan, William. Jag går ut på däck nu. Följer du med, Joseph?”

”Javisst.”

De ställde sig vid relingen och såg in över staden som höll på att vakna framför deras ögon. Trots den tidiga timmen skymtade en och annan figur inne bland hamngränderna. Solen kravlade sig just upp över en bergskam i öster och hjälpte till att skingra morgondimman. Runtomkring dem höll manskapet på att sätta segel. Överallt var det rörelse. Det var bara timmar kvar tills Endeavour skulle ge sig iväg. Vid ankarspelet slet sex man med att vinda upp töjankaret.

När en ung man var på väg över däck, akterut, hejdade Solander honom genom att hålla upp handen.

”Joseph. Det här är den svenske styrmannen jag nämnde för dej i vagnen. Han som ska bistå oss ombord. Han heter Robert Pihl och ska…”

Han kom inte längre. Ett gällt vansinnesrop hördes på avstånd, från hytten dit den medvetslöse förts.

”Kom!” hojtade Banks och störtade mot ljudet.

Till hälften upprätt i kojen satt den vanställde. Med sina skadade händer försökte han desperat slita av sig det bandage skeppsläkaren lindat om hans huvud. Den seniga kroppen tycktes spänd som en kätting av ansträngningen. Ylande – uppgiven – sjönk han tillbaka mot bädden där blodet färgade täcket rött. Skeppsläkaren lutade sig över honom och strök honom lugnande över pannan. ”Han har förlorat medvetandet igen”, muttrade han. ”Lika så gott, då slipper han plågas…”

”Vad är det med honom?”

Det var Solander som frågade.

Monkhouse såg upp. ”Har jag inte sagt det? Han har fått tungan avskuren… Som ett rep.” Han ruskade på huvudet. ”Ovanligt sympatiskt folk han mött. Det skulle förvåna mej om han lever i morgon.”

Det var den 26 augusti 1768. Snart skulle Endeavour lätta ankar och anträda den resa som engelska tidningar kallade ”Den största resan i historien”. Av de nittiofem man som var på väg ut i det okända var två svenskar.