RÖD DÖD

ett

Den ene stötte honom i bröstet. Den andre högg tag i hans hår och drog huvudet hårt mot husväggen. Den plötsliga smärtan pilade över huvudet.

”Vad i…?”

Desperat försökte han slita sig loss, men de båda männen tryckte upp honom mot den sträva cementen och låste hans armar. När knivspetsen pressades mot kinden fann han för gott att hålla sig stilla.

”Håll dej lugn”, väste den kortare av dem och såg upp mot honom under den mörka kepskanten. ”Inte ett ljud, hör du?” Den andre underströk hans ord genom att rycka hårt i håret. Det gjorde förtvivlat ont.

”Vad…vill ni?” fick han ur sig med bultande hjärta.

”Vad heter du, kompis?” sa den längre av männen. Han hade en svällande hals och luktade avslagen öl. Han lät hes. Den rutiga skjortan var trots den pinande kylan öppen en bra bit ner över det breda bröstet. Ansiktet var mörkt i motljuset från gatlyktan, det dinglade en liten ring i ena örat.

”Hanou… Karl Hanousek.”

Han kände den kalla cementväggen under fingertopparna.

Mannen med kepsen andades väsande. ”Lyssna noga nu, Karl Hanousek”, sa han och ögonen glimmade. ”Den här kniven går mellan dina revben lika lätt som en knarksil och jag kan köra den rakt in i hjärtat på dej nu om jag vill. Ett litet tryck bara och saken är klar. Jag garanterar att du inte ens hinner peta dej i näsan.” Rösten var för ljus för ett så grovt ansikte. Hanousek försökte nicka men handen som hårdhänt höll om håret tillät inte hans skalle att lämna väggen. Vilt såg han sig om efter hjälp. Men så insåg han att den korta gatstumpen mellan Seestrasse och Wannseestrasse sällan trafikerades. Definitivt inte efter dagens slut.

”Vad…vill ni mej?”

Ena stunden hade han varit på väg hem från jobbet på arkivet, hem till Hilde, TV:n och Wolfie, hem till tryggheten på Beiderstrasse, i nästa stund stod han upptryckt mot en vägg och riskerade att få ansiktet strimlat till kinamat. Han svalde hårt, det var torrt i halsen. Tankarna snurrade. ”Är ni från polisen?” sa han lamt.

De skrattade honom upp i ansiktet.

”Hörde du?” Det var tydligen en riktigt rolig kommentar, handen med stiletten lämnade kinden och gjorde en liten cirkel några centimeter framför hans högeröga medan den undersätsige ägaren till kniven gav efter för skrattet. Hanousek rös till. Nu visste han var han hade sett sådana här typer förut. På TV. I overkliga TV-filmer. För sitt inre såg han scenen när två maffiatyper misshandlade en kvinna med ett bollträ. Det var en obehaglig film. Som vanligt hade han blivit illamående. Först hade bollträet varit ljust, efteråt när hon legat på sängen med underbenet i en otäck vinkel och ansiktet svullet och blodigt hade det varit rött. Läkarna på akuten fick lirka ut tänderna ur kindens insida med pincett.

Arkivarie Karl Hanousek var rädd. Han och Hilde hade flyttat till Wilmersdorf för att få det litet bättre, och även om ekonomin var hårt ansträngd hade de i alla fall sluppit ur förfallet och kriminaliteten i Berlins östra stadsdelar. Han och Hilde hade lagt grunden till en bättre framtid för sig själva och Wolfgang. Åtminstone var det så det var tänkt. Men det här? Vad var det här? På andra sidan om den forna muren hade han kunnat vänta sig sådana här typer, men här? Hjärtat bultade av skräck. Bakom den fyrkantige med den svarta skinnjackan och kepsen blänkte den ensamma gatlyktan i billacken, gnistrade som stjärnor i motorhuven. Utanför ljuskäglan låg gatan tyst. Den låga stenmuren tvärsöver den asfalterade gatan syntes knappt genom dunklet. Mensch! Hanousek ångrade att han tagit genvägen genom Kuhlergasse. Bakgatan som mest liknade en hundra meter lång soptipp var ödslig och mörk trots att den inte låg så långt från hjärtat av mångmiljonstaden Berlin. Avsaknaden av gatlyktor förvandlade den nachtsiiber till ett perfekt ställe för ett överfall. Hilde brukade be honom att ta vägen hem via Alpenstrasse, visserligen var vägen längre men den var säkrare. ”Det får inte hända dej nåt, Karl” brukade hon säga. ”Hur skulle vi klara oss utan dej?” Men han hade sällan ro i kroppen efter arbetet. När det blev sena kvällen, som den här, ville han komma snabbt hem. Han ville krama om Wolfie innan treåringen gick till sängs. Pojken var hans och Hildes stora glädje. Det fanns inget bättre än att få känna hans runda armar om sin hals, fylla näsborrarna med hans doft, höra honom forma sina första ord. Wolfie som utstrålade sådan glädje.

Visst tusan borde han ha lytt Hilde. Hädanefter skulle han alltid lyda henne. Men det var så dags att tänka på det nu. De kalla ögonen gnistrade till under kepsen igen. Handen med den vassa stiletten sjönk ner i höjd med magen. Vad ville de honom? Han försökte vilt få hjärnan att fungera.

”Helmut. Om du vill vara så vänlig?” sa den skinnklädde utan att släppa honom med blicken. Greppet om håret gjorde ont.

Poliser? Nej, de var inga poliser. Inte de här. Vad var de då ute efter? Stasi-tiden var gudskelov över, men… De ville så klart ha pengar. Plånboken. Han hade inte några pengar med sig, Hilde hade tömt hans plånbok på de sista marken samma morgon för att kunna köpa mjölk och mannagryn till pojken. Deras sista pengar. Först nästa torsdag skulle han få lön igen. Hanousek kände först viss lättnad när han kom att tänka på att han var black, men sedan slogs han av en tanke. Om de inte hittade pengar hos honom kanske de skulle misshandla honom av besvikelse. Eller spetsa honom på kniven. Han stirrade med fasa på dem. Men varför gav de sig på en usel arkivarbetare med dålig rygg och med en lön som knappt räckte till att klara hyran för den lilla tvårummaren på Beiderstrasse?

Den kortklippte med ringen i ena örsnibben släppte plötsligt handen om håret och klämde hårt över hans pung. Han skrattade rått.

”Ska vi skära den lilla pitten av dej?” Sparken över smalbenen gjorde ont och när Hanousek sjönk ihop stötte mannen honom hårt i bröstkorgen.

”Vad vill… ni?” stönade Hanousek.

Det var svårt att få fram orden.

”Du har tur den här gången, Karlchen. Vi vill bara göra en beställning av dej. Lyssna nu noga. Vi vill att du ska fixa en liten sak åt oss och lille Wolfgang får behålla synen. Skulle väl vara synd om han blev blind, va?” Ansiktet var obehagligt nära hans. ”Vi vet allt om dej som du märker, Karlchen. Om din Hildegard och din lille Wolfie. Vacker liten gosse det där? Vore väl synd om det hände honom något tråkigt, eller hur? Kanske få en bil över sej ? Eller syra i fejset?” Han vinklade mungiporna uppåt och tänderna i underkäken blänkte till.

”Vad menar ni?”

De gav honom tid att smälta orden. Utan att röra sig stod de tre männen tysta, tryckta mot husväggen under natthimlen. Som tre vänner som druckit litet för mycket och som vilade sig innan de fortsatte sin vingliga vandring genom mörkret. En inte ovanlig syn en torsdagskväll i slutet av februari. Bara ett kvarter därifrån stod hororna utanför ölställena och lockade med sina fröjder. Bara några höghus därifrån kastade kulörta neonljus sitt sken över trottoarerna. Bara ett stenkast ifrån dem gled trafiken tjock genom gatorna. Men här, bakom dessa tre män, var gatan ödslig och svart.

En katt tassade mjukt fram över asfalten, de gulglittrande ögonen riktades ett ögonblick bort mot männen innan de vek bort. Ljudlöst försvann djuret in bakom några tunnor. Någon slog visslande igen en port någonstans, en bilmotor brummade, men allt skedde alltför långt bort. Ingen av angriparna brydde sig om att reagera. Hanousek nickade panikslagen. Det kändes som om en kall hand kramade hans hjärta. Den stickade mössan som han hade fått av Schwiegermutter i julklapp och som hade ramlat av honom när de kastat sig över honom låg i vattenpölen bakom den svartklädde.

Hanousek öppnade munnen och stängde den. Inte ett ljud kom över hans läppar. Mannen med kepsen flinade igen.

”Jag tror vi förstår varandra, Karlchen, geeh?”

Han såg på honom. Det hela var overkligt. Han nickade.

”Bra. På den här lappen hittar du vad vi vill att du ska leverera i morgon. Samma plats som nu. Klockan tolv. Hör du? Midnatt i morgon. Här. Vi vill att du tar med det som står på lappen, och vi vill inte att nån enda jävel vet att du gör det som står på lappen, ännu mindre att du lämnar materialet till oss, begrips? Annars vet du vad som händer Wolfie.”

Den undersätsige mannen lade huvudet på sned som om han tyckte litet synd om honom, som om han ogärna ville göra något som skulle skada honom.

Den långe med den tjocka halsen log plötsligt och lutade sig mot honom så att näsan nästan nuddade vid hans. Leendet bleknade plötsligt bort. Hans ögon var hårda.

”Inte kul att bli blind. Inte för en liten treåring.”

Karl Hanousek var lång, närmare en och nittiofem. Han var litet kutryggig och hade sluttande axlar och ett ansikte som kvinnorna tyckte om. De buskiga ögonbrynen över de bruna ögonen gav ansiktet karaktär. Håret var lockigt fast det var kortklippt. De långa, smala fingrarna avslöjade att han inte var kroppsarbetare. När han kände den andres fingrar i bröstfickan på sin skjorta tordes han inte röra sig, stod stel och darrade.

”I morgon, Karlchen. Gör bara det som står på lappen.”

Den svartklädde tryckte in knivbladet och stoppade lugnt stiletten i fickan. De vände honom ryggen och den långe klev tungt rakt på den stickade mössan som sjönk helt ner i vattenpölen. De lät honom stå där mot väggen medan de gick mot bilen. När bilen rullade ut från trottoaren, bort från gatlyktan och uppslukades av mörkret stod Hanousek kvar med bultande hjärta och följde med blicken de röda baklyktorna som glimmade som två varningslam por mot honom.

Karl Hanousek var ingen hjälte. Han gillade inte våld i någon form. Om han såg en TV-film där de pucklade på varandra med knytnävar, stolar eller flaskor så reste han sig helst ur fåtöljen och lämnade rummet. Han kunde helt enkelt inte se våld, det gjorde honom illamående. Han visste inte varför det var så. Som en staty stod han kvar intill cementväggen och flämtade med halvöppen mun, han lyssnade på ljudet från bilmotorn som dog bort. I flera minuter stod han så. Mekaniskt fiskade han upp den hopvikta vita papperslappen och tittade på den. Ännu en gång läste han lappen med rynkad panna. Utan att begripa något lyfte han försiktigt på fötterna som om han trodde att skosulorna var fastgjutna i trottoaren. Tungt böjde han sig ner och fiskade upp den blöta mössan, kramade ur den. Hjärtat pumpade hårt. Så började han springa.

Hem. Det var allt han kunde tänka.

Hem till Wolfie. Och Hilde. Han hoppades vid Gud att de var oskadda. Han sprang som en galning. Han flåsade tungt medan han rundade hörnet mot Wannseegasse och jagade som ett skräckslaget djur genom natten, plöjde sig väg mellan människorna som förskräckta vacklade åt sidan när han stormade fram utan att visa hänsyn. En äldre herre hötte efter honom med sin käpp men han hörde inget, såg inget.

Någon hade sköljt de nedersta trappstegen i trappuppgången med vatten. Lampan var trasig som vanligt. Det luktade sopor och urin. Han flög uppför de två trapporna till andra våningen och kastade sig över ringklockan, flåsande. Mein Gott, tänkte han och slöt ögonen, måtte det inte ha hänt något. Han darrade i hela kroppen, hjärtat hotade att sprängas. Bara det inte har hänt något! När han hörde fotstegen på andra sidan dörren tyckte han de lät som Hildes men han knöt nävarna, beredd på det värsta.

Ljuset från lägenheten strömmade ut i mörkret. Det var Hilde med Wolfie i famnen. Den lilla sträckte ut en hand mot honom.

”Vad är det med dej? Är du inte nykter?” sa Hilde. ”Du ser ut som ett lik. Här är han ju…”

”Vati!”

Han tryckte Wolfie mot sitt bultande bröst och kramade honom länge utan att säga något.

Först en halvtimme senare stack han ner sina sirliga arkivfingrar i bröstfickan på sin skjorta. Han satt på toaletten med dörren låst när han vek upp lappen och läste den. Han läste den flera gånger. Händerna skakade när Karl Hanousek, andrearkivarie vid Stasi-arkivet i Berlin, knöt ena näven och slog den hårt mot det nakna låret.