SVART HÄMND

ETT

MASSMEDIAUPPBÅDET fyllde konferensrummet i polishuset i Göteborg. Från sin stol i ena hörnet satt Kent Mortland så att han fick solljuset rakt i ögonen. Utanför de höga fönstren syntes ett par björkar: deras långa armar rörde sig knyckigt i höstvinden.

”Jaha.” Kommissarie Leif Karphede harklade sig och reste sig bakom bordet och klappade i händerna. Det avvaktande sorlet lade sig hastigt. ”Då får jag be om tystnad.”

Lokalen var egentligen alldeles för liten. Eller så var antalet människor för stort. Kent Mortland såg Elof Jönsson sammanbitet hålla händerna i ett upp- och nervänt V och kika genom läsglasögonen. Det mörka håret var bakåtkammat. Den unga kvinnan vid kriminalinspektörens sida rörde sig litet i sidled medan hon blickade ut över lokalen. Hon föreföll oberörd av situationen men Kent Mortland lade märke till de röda fläckarna på halsen.

Leif Karphede körde händerna i fickorna, polotröjan veckade sig över magen. ”Det är varmt, va? Ska vi öppna fönstret?” frågade han först.

”Kör igång bara”, sa en av journalisterna på främsta raden. Kommissarien såg sig omkring som om han sökte efter någon särskild i publiken. ”Då hälsar jag er välkomna till den här i hast ordnade presskonferensen. Som ni vet handlar det om det som tidningarna kallar ’Smycketorgsmordet’…” Han tittade ner i bordet ett ögonblick. ”Låt mej först säja att vi kommer att vara tillgängliga för era frågor en stund, men med tanke på dom svårigheter vi har runt mordfallet vill jag redan nu framhålla att vi egentligen inte har så mycket mer att till- lägga utöver det vi säjer här och nu.”

Journalisterna iakttog kommissarien under tystnad, några skrev i sina block. Ett par fotoblixtar brände av och förevigade ögonblicket då Leif Karphede strök handen över nacken. Det rörde sig i dörren. Kent Mortland kände igen gestalten med det yviga håret: Johan Ekelius. Kvällstidningens vassaste penna. Oberäknelig, rent av elak, ja, helt enkelt tidningens giftigaste penna.

”Först en kort tillbakablick. Den tredje september påträffas en kvinna, Anna Karin Cedergårdh, tjugonio, död i sin lägenhet vid Smycketorget under omständigheter som tyder på att hon bragts om livet.”

Så oerhört knastertorrt, tänkte Mortland, och ändå så oerhört verkligt‘

Kriminalkommissarie Leif Karphede höll ett papper i handen. ”Vi har skäl att tro att mordet har begåtts av samma person som för elva dygn sen mördade en kvinna i Kannebäck, trettiotreåriga Helena Blomberg. Det som ni i media behagat döpa till ’Villamordet’. Åtminstone kan vi inte utesluta att det är samma förövare, det är den teori vi arbetar efter.” Han gjorde en paus. ”Ansvarig för det löpande polisarbetet är inspektör Jönsson som kommer att berätta mer. Elof, tar du över här?” Utan åthävor satte han sig. Det var tydligt för alla att kriminalkommissarien ville få allt överstökat snabbt.

När kvinnan vid podiet hastigt såg åt Mortlands håll nickade han försiktigt. Bra, tänkte Kent Mortland. Det går bra, Jessica. Han tittade ut över besökarna för att i deras ansikten avläsa någon reaktion. Nej.

Elof Jönsson föredrog att sitta: ”Tack, Leif.” Han drog av sig läsglasögonen. ”Ännu vet vi inte så mycket om gärningsmannen, som sagt, inte mer än att han lämnat likartade spår efter sig. Vi är fortfarande i färd med att säkra spår från mordplatsen, det arbetet är ännu inte klart. Det kommer att dröja ett tag, men… Det finns beröringspunkter mellan fallen som gör att vi tittar på dom parallellt, så att säja.”

Någon harklade sig. ”Vet ni ens om det är en man?”

”Ja. Morden kräver så pass mycket fysisk styrka att det måste vara fråga om en man. Vi håller på att kartlägga det sista dygnet i offrets liv- ja… Då menar jag mordet vid Smycketorget. Mordet på kvinnan Cedergårdh. Det är, som ni vet, ett arbete som tar tid.” Elof Jönssons ansikte var uttryckslöst. Då och då drog han samman ögonbrynen men det vaga vecket över näsroten slätades ut lika hastigt som det uppträdde.

Kvinnan Cedergårdh? Det var bra med en neutral attityd, men… Överdrev inte Jönsson? Mortland snurrade pennan mellan fingrarna. Elof Jönsson skulle inte säga i vilket avseende de båda morden liknade varandra. Det var uppgifter som polisen skulle behålla för sig själv ett tag till. Kent Mortland såg att Johan Ekelius betraktade honom men han låtsades inte om kollegan. Säkert undrade kriminalreportern var han, Kent Mortland, kom in i bilden.

Jönsson sa: ”I väntan på att vi ska kunna ge er litet mer kött på benen är det en sak som vi behöver få assistans med. Vi behöver hjälp med att få tag på en pojke som vi på starka grunder tror kan ha varit vittne till mordet vid Smycketorget.” En fotoblixt fick honom för ett ögonblick att titta ner i sina papper. ”Han heter Roland Viktor Johansson och är sex år och han har varit försvunnen sedan mordnatten. Vi tror att han kan hålla sej gömd i omgivningarna.” Frånsett skräpet av pennor mot anteckningsblock och klicket från kameror hördes inga ljud.

„Hur var han klädd?” sa någon.

”Det vet vi inte. Roland Johansson är av normallängd. Han är ljus- hårig och har långt hår. Uppgifter om honom är knapphändiga, ni hittar det vi har i det pressmaterial som kommer att delas ut strax. Jag vädjar till er att behandla ärendet med finess…”

Det sista var möjligen avsett att vara taktfullt men det kom att utlösa en hagelskur av frågor.

”Vad menar du?”

”Har inte allmänheten rätt att få information?”

Jönsson såg avvaktande ut. ”Det kan naturligtvis skrämma upp pojken om han ser sej i tidningen.”

”Den här Roland. Har han ingen släkt här?” Rösten kom från den bakre raden.

”Nej, inte här i Göteborg. Inte vad vi lyckats utröna.” Jönsson klappade den lilla pappershögen framför sig. ”Allt står att läsa här. Ni kommer att få ett fotografi av pojken tillsammans med det skriftliga materialet.”

”Har pojken nån relation till den döda kvinnan?”

”Det är hans mor. Men han bär inte hennes efternamn.”

”Är det faderns efternamn?”

Leenden syntes här och var. ”Ja”, sa Jönsson utan att ändra ansiktsuttryck.

”Är ni säkra på att Roland var i lägenheten när mordet förövades?”

”Ja”, sa han åter.

En journalist från en av förortstidningarna ställde sig upp: ”Två frågor. Kan det inte tänkas att grabben är hos sin farsa? Utesluter ni att ungen är i mördarens våld?”

Jönsson rättade till kavajen. ”Som svar på din första fråga har vi lyckats utröna att fadern inte är i livet. Det ska också säjas att Roland Johansson inte är så bekant med Göteborg eftersom han och hans mor, den mördade, inte bott så länge här. Om Roland är i mördarens våld, som du uttrycker det? Nej, vi vet ingenting där. Men den tolkning vi gör är att så inte är fallet.”

”Vad grundar ni det på?”

”Jag kan inte kommentera det.”

”Varför inte?”

Leif Karphede ingrep: ”Låt oss kalla det utredningstekniska skäl.”

En kvinnlig journalist med starkt rödmålade läppar viftade till. ”Hur länge har den mördade kvinnan bott i stan?”

”Anna Karin Cedergårdh var mantalsskriven i Varberg för några år sen. Som sagt… Vi håller på att spåra hennes liv bakåt. Ännu vet vi inte så mycket om henne.” Jönsson nickade och vred på huvudet. ”Leif?”

Leif Karphede sa: ”Tack, Elof. Roland Johansson är alltså försvunnen. Det är mycket viktigt att vi får tag på honom. Är det nåt mer ni undrar över?”

Leenden och grimaser. ”Massor.”

”Den enkla sanningen är att vi inte har så mycket.”

Kent Mortland undrade om de andra fick samma intryck som han: var det inte något desperat i allt det här?

”Får man ställa en fråga?”

Den nasala rösten tillhörde förstås Johan Ekelius som fortfarande hängde i dörröppningen. Kvällstidningens kriminalreporter höll demonstrativt armarna i kors över bröstet, som om det som sagts inte varit värt att anteckna.

”Naturligtvis. Det är väl därför det kallas presskonferens”, sa Karphede.

”Den här pojken, vad säjer att han inte också är mördad?”

”Jag förstår din fråga. Jag säjer det återigen. Vi kan inte gå in på några detaljer. Men vissa indikationer tyder på att han är vid liv.”

Mortland lät sin penna rita en cirkel i blocket. Han avslutade med en punkt.

”Kan du säja nåt närmare om var ni tror att grabben kan vara?”

Jönsson sa: ”Det kan förmodas att han håller till i västra stadsdelarna. Fiskebäck, Önnered, Långedrag, Åkered. Men vi utesluter inte att han är längre bort.”

Ekelius skakade på huvudet. Han sa inget. Genom fönstret såg Kent Mortland något som han tyckte liknade en mås kretsa mot den vatten- blå himlen.

En handviftning. ”Ingen som sett nån skymt av honom? Några spår?”

”Nej.”

”Planerar ni nån skallgång?” Den unga kvinnan hade ljust hår som hängde ner över kragen. Hon var uppklädd som om hon just kom från ett bättre restaurangbesök. Mortland kände henne inte.

Jönsson strök sig trött över hakan. ”Inget sånt. Inte än. Vi har gjort dom vanliga efterforskningarna, knackat dörr, sökt igenom bostadsområdena i trakten, talat med grannar, men… ” Han ryckte på axlarna. ”Han är försvunnen, vi kan inte säja mer så här långt.”

Karphede inflikade: ”Om ni tror på rättvisan ber jag er alla hjälpa oss hitta pojken och mördaren.”

”Mördaren. Kan ni inte berätta mer om honom? Vad vet ni om honom i dagsläget?”

Karphede växlade en blick med Jönsson innan han svarade. ”I dagsläget? Inte mycket.”

Det fanns en spänd stämning i lokalen som utgick från de allvarliga ansiktena på andra sidan bordet. Kent Mortland hade viss erfarenhet av presskonferenser. Under sin tid som allmänreporter på kvällstidningen, det var i början av 80-talet, hade han sprungit på många presskonferenser, alltid med en känsla av att bli manipulerad. Den information som gavs var ofta tillrättalagd av avsändaren. Sällan gavs det tid att göra en ordentlig research före publicering. Det fanns tillfällen då presskonferenser ändå var nödvändiga och rentav bra, det medgav han gärna. Just i samband med polisutredningar kunde medierna fungera som en länk mellan polis och allmänhet och hjälpa till att locka fram nya vittnen.

Förstulet betraktade han Jessica Anehammar som strök en hand genom håret. Näsan var rak, klassisk. Hon hade ett speciellt sätt att hålla huvudet på, en smula framåtlutat. Ännu en gång imponerade hennes lugn på honom. De hade som hastigast hunnit växla några ord före mötet. Hon hade bett honom vänta på henne efteråt.

Elof Jönsson öppnade och knöt näven framför sig, som om han fått problem med motoriken. ”Jaha, det är allt vi kan säja så här långt.” En röst hördes: ”Av spaningstekniska skäl?”

”Ja.”

”Men en och annan liten klurig ledtråd har ni väl?” sa Johan Ekelius syrligt. Kent Mortland skruvade på sig. Ekelius betraktades på tidningen som en ”social katastrof” på grund av sin näst intill obefintliga brist på hänsyn. ”Den karln kan bokstavligen gå över lik för att få fram vad han vill”, hade redaktionschefen sagt vid något tillfälle, inte utan ett stänk av beundran i rösten.

Leif Karphede dolde inte sin irritation. ”Naturligtvis.”

”Låt höra.”

”Som jag sagt förut: vi vill ligga lågt nu. Vi befinner oss i en delikat situation. Sexåringen är försvunnen, vi måste ha tag på grabben snarast.” Karphede tystnade och Mortland anade en virvel av tankar under den kontrollerade ytan. ”Jag återkommer när vi är i ett annat läge.”

Johan Ekelius, fortfarande utan att lämna dörrposten, skakade på huvudet igen. Kvinnan med jeansjackan sa: ”Hör ni. Den här mördaren… Vad säjer att han inte slår till igen?”

”Ni kan inte säja nåt om i vilka avseenden morden liknade varandra?” ropade en annan.

Elof Jönsson sa: ”Jag kan inte gå in på detta nu. Vi återkommer gärna senare om det där. Utöver sedvanligt grundläggande utredningsarbete håller vi på att skapa oss en bild av mördaren.” Jönsson gjorde en gest mot kvinnan vid sin sida. ”Jessica Anehammar är ny i vår grupp och hon har ansvaret för arbetet med att ta fram en psykologisk profil av gärningsmannen.”

Det märktes ett plötsligt rörelse i lokalen. Johan Ekelius höll fram sitt block: ”Psykologisk profil? Kan du säja mer om det?” Kameramannen från Väst-Nytt gled mjukt uppför sidogången med sin kamera på axeln. En röd lampa blinkade över linsen när han zoomade in kvinnan som såg besvärad ut över att plötsligt vara i centrum för intresset.

Leif Karphede vände sig mot henne: ”Jessica, du kanske vill…?”

Frånsett att ett par pressfotografer gick ner på knä och brände av några blixtar rörde sig ingen. Dags för entré, tänkte Mortland med en ilning.

”Jag heter Jessica Anehammar. Jag är psykolog och jag har knutits till gruppen sedan kort tid. Min uppgift är att se det bakomliggande mönster som gärningsmannen lämnat efter sej och förhoppningsvis bidra till att vi kan skapa oss en bild av honom.”

Kent Mortland tyckte för ett ögonblick att Karphede såg road ut.

Bra, Jessica.

Någon uppmanade henne att utveckla sina tankar.

Hon rättade åter till en hårlock med handen. ”Jag kan bara uttala mej generellt”, började hon försiktigt. ”Jag är inte så insatt än i dom här fallen. Om det är så att vi har med en ritualmördare att göra, finns det vissa kännetecken som vi kan fånga upp och som kan fungera som hjälp att finna gärningsmannen. Ett rituellt mönster som påträffas på mordplatsen eller intill kan fungera som nåt av ett fingeravtryck…”

”Vad menar du?”

”Vi vet en del om den här typen av individer. Vi vet att dom har speciella behov och beteendemönster…”

”Kan det säja nåt om hur gärningsmannen är beskaffad?” Rösten lät tveksam.

”Ja.”

”Kan han mörda igen?” Det var den välklädda kvinnliga journalisten igen på första raden.

”Vi vet att dom fungerar som ett slags tickande bomber. Självkontrollen är i allmänhet god hos dessa individer, men…” Hon valde orden med omsorg. ”Men efter en tid faller dom oftast tillbaka i sitt beteende, ja.”

”Högre!” hojtade någon.

”Det finns en stark drift bakom deras handlanden”, sa hon högre. ”Den driften kräver en upprepning… ja…” Hon tystnade och såg sig omkring.

Någon vinkade med handen.

”Ja?” Karphede pekade.

Det fanns en irriterad ton hos frågaren: ”Kan vi få ett klart besked. Kan han eller kan han inte mörda igen?”

”Det är farligt att vara generell, men det kan inte uteslutas”, sa Jessica. ”Dom trappar upp våldet med tiden.”

”Han kan alltså mörda igen?”

”Ja. Dom agerar ut sina känslor och…”

”Är det alltså en galen psykopat vi snackar om?” avbröt en röst.

Karphede höll upp handen. ”Jag tror vi stannar där. Tack, Jessica. Vi vet som sagt inte så mycket. Vi vet inget om gärningsmannen. Skriv nu för Guds skull inte att han kommer att springa omkring med en lång kniv och döda alla kvinnor han ser.” Ansiktet var stelt. ”Inga vilda spekulationer, tack. Vi är i början på en utredning och vi kan inte lämna ut några uppgifter i…”

En av reportrarna sa det alla (antog Mortland) tänkte: ”Hur i helvete ska vi kunna ge våra läsare sanningen när vi inte får veta nåt?”

”Tålamod, min vän.”

Kent Mortland granskade kommissarien. Vad var det med honom? Karphedes avvisande attityd var olämplig. Insåg inte kommissarien att det fanns mer att vinna än att förlora på att hålla en god relation till pressen? I dörröppningen såg han plötsligt polischefens informationschef, John Synnerman; den långa, smala mannen med det vita håret drog till sig en stol.

Journalisten längst bak i lokalen vinkade med handen. Kent Mortland kände igen honom som en av dem som skrev för Proletären. ”Vad säjer att inte det här är ett sätt att missleda oss att skriva åt ett visst håll?”

Karphede sa: ”Jag förstår inte vad du menar.”

”Kan det här vara en strategi från er sida, att ni försöker manipulera oss inom media?”

Några överseende leenden blandades med fnissningar.

En av fotograferna stötte upp ett fönster längre ned i lokalen, en vindil satte gardinerna i rörelse. Leif Karphede såg trött ut: ”Jag vet inte om jag begriper din fråga, men jag kan inte förstå att vi skulle ha nån glädje av att försöka manipulera er. Eller…?”

Intresset för Jessica Anehammar tycktes ha dött ut lika fort som det väckts. Mortland sneglade på sin armbandsklocka. Började mötet lida mot sitt slut? Redan? Visserligen tog Jönsson till orda igen och betonade än en gång vikten av att pojken hittades (”Det krävs en varsamhet här, vi är rädda för att en alltför intensiv pressbevakning kan vara skadlig”) men det fanns en tydlig rörelse i lokalen. Kent Mörtland reste sig när alla andra också gjorde det. Det var ingen tvekan om att reportrarna var missnöjda. När de flockades runt podiet för att snappa åt sig de vita kuverten med pressinformationen sa en kvinnlig reporter:

”Ni kunde ha skickat ut ett pressmeddelande med posten. Om ni ändå inte har lust att svara på våra frågor. Ni kunde ha skrivit ner allt det här på en liten lapp och besparat oss alla en massa tid. Det var inte särskilt vänligt.”

”Med två mordfall att reda ut, prioriterar vi inte vänlighet precis”, snäste Leif Karphede.

Innan Kent Mortland gick mot utgången hann han växla några ord med John Synnerman.

”Du borde jobba för oss, Kent.”

Polismannen var kutryggig som långa människor ofta är. De runda ögonen i det långa hästansiktet plirade underfundigt mot honom.

”Tycker du?” De hade stött på varandra tidigare i olika sammanhang. Kvällstidningen brukade, genom Mortland, skicka ett mindre bidrag till den årliga julfesten i polishuset. Som ett outtalat tack för gott samarbete. Inte några stora pengar, men det brukade uppskattas. Synnermans autograf på det traditionella tackkortet hörde till rutinen.

”Ruskig sak det här.” Mortland skakade på huvudet.

Synnerman log. ”Presskonferensen?”

”Nej, morden.”

Tillsammans betraktade de Karphedes rygg medan denne skyndade bort genom korridoren. ”Man borde vänja sig, men jag gör det aldrig. Du kan inte ana vad man får reda på i det här jobbet. Det rycker i hjärtmusklerna ibland.” Synnerman hejade åt några förbipasserande. ”Jag kan inte påstå att jag kommer att sakna det.”

”Ska du sluta?”

”Pensionen väntar. Sommarstugan. Golfen. Äntligen får jag tid att göra annat. Jag räknar månaderna.”

”När blir det?”

”Årsskiftet. Sen ska jag inte sätta min fot här om jag inte har blivit beordrad hit.”

Mortland såg sig om efter Jessica. ”Jag förstår dej.”

”Tänk på det, Kent.”

”Vad?”

Den gamle sänkte rösten som om han inte ville att någon skulle höra honom. ”Det blir en lucka här när jag drar. Det kan behövas en karl av din kaliber efter mej.”

Mortland log och höll fram handen. ”Informationschef? Du har förstås inte gjort värst bra reklam för jobbet.”

De skakade hand. ”Det har sina ljusa stunder också.”

”Som livet självt.”

Synnerman log. ”Just det.”

När Kent Mortland en stund senare stod vid receptionen i sin svarta skinnjacka och väntade på Jessica, såg han, genom den glasade entrén, hur tv-reportern och kameramannen närmast knuffade ut Elof Jönsson på den fuktiga gräsmattan utanför polishuset. Inspektören från Kungsbacka såg besvärad ut.

”Han gillar inte det där.”

Receptionisten framför Kent Mortland hade ett headset på sig. Den lilla mikrofonen framför munnen såg ut som en stor humla. Hon pekade med pennan.

Han sa: ”Jönsson? Nej.”

När journalisterna och fotograferna i samlad tropp och under samspråk kom nerför trappan med kuverten i händerna, vände sig Kent Mortland bort när han fick syn på Johan Ekelius. Han hade inte behövt; den andre sköt upp glasdörren, kisade mot solen och skred lojt mellan två poliskärror utan att se sig om. Solkatter lekte i glaset när dörren föll igen efter honom.

Kent Mortland tittade bort mot hissdörrarna. Han undrade vart Jessica Anehammar tagit vägen.

”Väntar du på nån?” sa receptionisten vänligt.

”Ja”, sa han.

”Ingen jag ska ringa efter?”

”Nej, det behövs inte…” Hon hörde aldrig hans svar. Det surrade till i panelen framför henne och hon pressade in en knapp och sa in i miken: ”Polisen i Göteborg.”

Kent Mortland tittade på klockan. Knappt tjugo minuter hade presskonferensen varat, något av ett rekord i sammanhanget.

Alla som hade följt med i tidningarna visste att spaningsledningen hade svårigheter. Självaste rikspolischefen i Stockholm hade framfört kritik över hur polisarbetet letts i samband med mordet i villan i Kannebäck. Tidningarna hade varit lika fulla av det som av detaljerna kring det bisarra dådet. Det nya mordet vid Smycketorget hade inte gjort situationen bättre. Säkert var det en förklaring till Karphedes irritation. Ett mord var illa nog, två av samme gärningsman var naturligtvis snudd på en katastrof. Kvällstidningen hade spätt på allmänhetens oro genom att presentera detaljer på sitt sedvanligt bombastiska sätt, något som Mortland började få allt svårare att stå ut med. Nå, tidningen hade förstås på ett sätt gott av det: upplagan brukade gå upp. Det kunde behövas.

”Det är bättre du står där borta.” Receptionisten pekade i riktning mot några slitna besöksfåtöljer. ”Det kommer strax en besöksgrupp från Landala pensionärsförening.”

Mortland fällde upp kragen i nacken. ”Jag går ut i stället.”

När Jessica Anehammar en stund senare dök upp med en tung väska över axeln hade hon två journalister i hälarna. Den ene var Proletärens jeansprydde representant. Den andra var den eleganta kvinnliga journalisten. Båda lyckades hejda Jessica framför blomsterarrangemanget mitt i entrén. Som ett lejon, hopkrupen och klar till språng, cirklade en fotograf runt henne och knäppte sina bilder. När Jessica äntligen lyckades slita sig därifrån, skyndade hon efter Kent Mortland till p-platsen. ”Rädda mej, Kent”, viskade hon och stack handen under hans arm.

”Vad vill du?”

”Bara härifrån.”

Under bilfärden satt de tysta.

I ögonvrån såg Mortland Jessica då och då (utan framgång) försöka fästa upp den bångstyriga hårlocken som envisades med att falla ner i pannan. Flera gånger var han på väg att bryta tystnaden men avhöll sig. Det kändes bra så här. Ord var inte alltid nödvändiga.

Vid Svingeln hamnade han i en bilkö och tittade otåligt på vägarbetarna som inte tycktes vilja släppa förbi dem.

När hon tog till orda förvånade det honom att hon tog kommissarien i försvar.

”Det är synd om Kaparn. Dom hugger honom hela tiden i strupen och så vill dom att han ska se glad och lycklig ut. Alla tror att det bara är att plocka ihop litet ledtrådar här och var så är gärningsmannen inringad.”

Han nickade. ”Du måste förstå dom också. Det går en mördare lös…”

”Jag vet. Jag vet. Alla väntar sej underverk.”

”Han tål kritiken. Det är hans jobb.” Seg som en gammal björk, tänkte han. ”Tro mej, det är inte första gången Leif Karphede är i blåsväder. Han är som gjord för att tackla stormar.” Var fick han det ifrån?

”Det är så destruktivt. Det leder ingen vart.”

Han undrade var hon hade tankarna. Det var något som tyngde henne, han märkte det. Hon skingrade hans undran: ”Mord är så… så… Det är den yttersta synden, och sexuellt utlöst mord är på nåt sätt snäppet värre: en total skändning av en annan människa.”

Han nickade. Dante, i sin Inferno, hade skrivit om det. Jessica hade en filosofisk sida som överraskade honom.

”Är du religiös, Jessica?”

Hon skrattade till. ”Varför undrar du det?”

”Jag bara undrar.”

”Nej. Kyrkan har aldrig lockat mej. Du då?”

Han ruskade på huvudet. ”Sexuellt utlöst mord, kallar du det. Talar du om lustmord?”

Hon rynkade på pannan och nickade långsamt. Han tyckte om hennes sätt att ta allt på sådant allvar. ”Lustmord? Det är en folklig term. Definitionsmässigt spelar skadorna en viktig roll vid ett lustmord. I dom flesta fall är könsorganen stympade eller avskurna…”

Han hejdade henne med en kort handviftning. ”Bespara mej detaljerna, tack.” Han orkade inte med fler starka scener för tillfället. Det som hänt fanns fortfarande färskt på hans näthinna. I två dygn hade han gjort allt för att skjuta undan de otäcka bilderna. ”Säj mej, vad är det här för en typ som mördar så här?›’

”Det är en rätt vanlig människa. Som du och jag. Det finns en fördomsfull bild av sexualmördare som en klumpig, korkad, brutal, ja, till och med storväxt typ. Det anses vara en man men låg intelligens och starkt aggressiv läggning.”

Och med mentalsjukdom i botten, tänkte Mortland instämmande. ”Är det inte så då?”

Hon såg på honom. ”Det behöver inte vara det. Det handlar ofta om en introspektiv personlighet… ja, inåtvänd alltså. En pedantisk och rätt smart man, för det är oftast en man, med stark fantasi, Kent. En del av honom lever ett liv som inte ens hans närmaste känner till.”

”Det låter som du menar att han kan fungera fullständigt normalt utan att nån märker nåt?”

”Jo…”

En sak slog honom. ”Kan det till och med tänkas att han inte själv vet om att han utfört morden?”

Åter den eftersinnande minen. ”Jag undrar det. Han kan nog förtränga mycket av den här sidan, men det mest troliga är att han kommer ihåg vissa detaljer. Starka detaljer som har en upphetsande sida. Resten försöker han utplåna ur sitt medvetande.”

Kunde det vara så lätt? Som att sudda ut en blyertsteckning med ett suddgummi? Jessica verkade säker. Han började förstå varför Leif Karphede tagit in henne i gruppen. ”Det låter så otroligt,” sa han. ”En doktor Jekyll och mister Hyde?”

”Mm.”

Han tog ner hastigheten och slog på blinkern när han såg skylten. En stund senare svängde han in på p-platsen mellan träden.

Motionsslingan runt Skatås låg framför dem som ett långt, snirkligt band. Oktobervinden, som sköljde genom de höga trädkronorna över deras huvuden, fick bladen att rassla. Men nere, mellan stammarna, var det var praktiskt taget vindstilla. Solen hade åter försvunnit och gett plats för en gråton som färgade av sig på allt. En svag lukt av jord och löv omgav dem.

Kent Mortland hade bytt om till vita gympadojor (som han alltid hade med sig i bagageutrymmet) eftersom han inte ville gå i sina tunna läderskor i sörjan. De gick med bestämda steg, som två som har ett mål. Efter en stund, när han kände värmen stiga i kroppen, drog han ner blixtlåset i jackan.

”Hur var jag, tyckte du?” undrade hon och kramade hans arm.

”Jag tyckte du skötte dej bra,” berömde han.

”Jag kände mej så uppskruvad.”

Han betraktade henne från sidan. Det fanns några rynkor på båda sidor om munnen. ”Startgropar” som hon skämtsamt kallat dem tidigare. När hon talade gestikulerade hon: han fick en glimt av hennes allvarliga ögon. För varje stund som gick fann han henne allt mer intressant. ”Det gick fint. Ingen väntar sej nåt mirakel. Du är ju ny i sammanhanget.” Han tillät sig att uppträda en smula faderligt mot henne och undrade om det var han själv eller hon som gav honom den rollen. Det fanns en åldersskillnad mellan dem, men han upplevde den inte som en mur. Verkligen inte. ”Det här är ju en del av yrket, jag menar att informera medierna. Jag förmodar att ni får träna det i samband med utbildningen?”

”Nej.”

Deras blickar möttes. Hennes blanka ögon var vidöppna och han kände pulsarna bränna. Hon log och tog ett djupt andetag. ”Vad skönt det är att komma ut så här i naturen,” sa hon och såg sig omkring. ”Luften känns som bomull i lungorna. Ibland glömmer man att det finns så här härliga dagar.” Hon slet av en grankotte och vägde den i handen. ”Du då. Vad fick du ut av det hela?”

”Presskonferensen?”

”Mm.”

”Du är nyfiken, va?” sa han.

”Naturligtvis.”

Han hade inte haft något där att göra alls, egentligen. Var han inte där för hennes skull? ”Jag såg bland annat en mycket tjusig brud som skötte sig bra”, sa han avböjande. När hon inte kommenterade hans ord, tillade han: ”Ja, då är jakten på mördaren igång?”

”Ja.”

De gick tysta en stund. De betraktade ett par fåglar som lösgjorde sig ur en hög buske. Hon sa: ”Jag är orolig för den där pojken. Dom kommer att ha hans bild i varenda tidning i morgon.”

”Roland? Det kan också vara ett sätt att rädda grabben,” sa han. ”Det är konstigt att ingen har sett honom sen mordet. För hans skull hoppas jag ni gör det rätta.” Han gav henne rätt: det var känsligt. En exponering av grabben av det här slaget: kunde provocera mördaren att göra något överilat, om nu pojken var i dennes våld som det fanns de som trodde. Å andra sidan hade man inte mycket annat att välja på, som Karphede uttryckt det. Levde sexåringen ens? Hur troligt var det för resten att grabben flytt? Var det ett beteende man kunde tillmäta en sexåring? Mortland kände tveksamhet. Vad han förstått hade utredningsgruppen inte heller varit enig om det korrekta i att efterlysa Roland Johansson. Karphede hade varit den mest drivande i saken.

När hon kastade en blick på armbandsklockan sa han: ”Du måste tillbaks?” Två äldre män iklädda träningsoveraller jagade förbi under högljutt stånkande. Kent Mortland betraktade deras leriga vader.

”Till kontoret? Nej. Jag har några tjocka pärmar i väskan som jag måste plöja igenom i kväll. Egentligen borde jag packa upp och komma i ordning, hela lägenheten är översvämmad av flyttlådor. Jag kommer knappt in på toaletten. Ibland känns det som om jag bor i en ubåt, jag får kryssa mej fram mellan flyttlådorna.” Hon log och blev allvarlig igen. ”Men det får vänta. Jag skulle behöva skapa mej en uppfattning om vad som hände vid det där villamordet i Kannebäck först. Jag har inte fått nån chans att gå igenom det materialet.”

Det förvånade honom av någon anledning. Han stannade. Motionsslingan delade upp sig framför dem. ”Ska vi vända tillbaka?”

”OK.

”Pärmarna i väskan, är det inte mordet i Kannebäck?”

”Nej”. Hon kastade en blick på honom. ”Vet du nåt om det? Villamordet?”

Vad visste han? Inte mer än vad som stått i tidningarna. Han kom ihåg löpsedeln: MÖRDAD KVINNA HITTAD I MATTA. Han hade inte läst artiklarna med någon större uppmärksamhet trots att mordet nästan förövats i hans grannskap. Tidningarna var ständigt fulla av den typen av artiklar och han brukade inte ha för vana att fördjupa sig i dem. Vem hade kunnat tro att han skulle bli indragen i det här? Han erinrade sig att den mördade kvinnan i mattan varit så gott som naken. Med en kondom i munnen, hon också. Vad hette hon? Larsson? Holmgren? Ett vanligt namn.

”Hon knivhöggs ihjäl, hon också”, sa Kent Mortland. Kvinnans make hade hittat henne när han kom hem efter jobbet. ”Mördaren hade visst brutit sig in genom en ruta i källaren. Kan det vara samma gärningsman?”

”Det verkar som om Kaparn är rätt övertygad om det.”

Han försökte fånga in hennes blick. ”Inte du?”

”Vi får se. Jag föredrar att ha synpunkter när jag vet bättre.” Hon stannade och plockade upp en karljohansvamp och höll svampen mot näsan. ”Så friskt den doftar. Det påminner mej om när jag var barn. När jag var liten brukade min mor alltid göra svampsoppa. Härligt!”

Kent Mortland kunde minnas dagar när hans mor gjort något liknande efter långa promenader i någon svampskog. Hans föräldrar hade skivat den rensade svampen och lagt den på tidningspapper under elementen i lägenheten så att svampen skulle torka. De torra svampskivorna, hopknycklade som löv, hade använts som krydda i matlagningen. Brukade inte hans mor göra en kyckling som hon serverat med stekt svamp? Plötsligt kunde han känna smaken av den i munnen. Den manade fram bilden av hans föräldrar som gått bort alldeles för tidigt. Den otäcka kollisionen med långtradaren på riksvägen utanför Alafors hade varit förstasidesnyhet. Han hade inte ens varit hemma när det hänt, han hade fått läsa om det i tidningarna. Det var det året han träffat Gretel i Greifswald i det forna DDR. Gretel, hans hustru som också var död.

”Tycker du om att plocka svamp?” frågade han när hon kastade bort svampen.

”Nej, inte så värst. Jag är inte direkt nån naturmänniska på det sättet.” Gretel hade inte varit särskilt svampintresserad heller.

”Du skulle se hur det ser ut här på våren när träden slår ut”, sa han och gjorde en gest mot omgivningarna.

”Mm.”

Vad visste han om Jessica Anehammar? Inte så mycket, inte än. Under den korta tid han känt henne hade hon talat om en mamma och någon väninna - hette hon Agneta? - men hade inte berört någon man. Fadern? Hon nämnde honom aldrig. Det var vad han visste om hennes familjeförhållanden.

Hans egen familj var inte mycket att prata om.

Han och Paula, dottern, hade bara varandra sedan Gretel dött i cancer. Hon var hans hela familj. Och han hennes, i alla fall ända tills nye pojkvännen dykt upp.

Familjer? Det var till för andra.

En stund senare sa han: ”De här morden. Hur kan du skapa dej en bild av gärningsmannen?”

”Ett och annat kan jag hitta i utredningsmaterialet. Men jag tittar också på olika detaljer utifrån gärningsmannens sätt att agera på mordplatserna. Jag försöker tränga in i gärningsmannens psyke, så att säja.”

”Det låter svårt.”

”Mm. Det vi behöver veta är hur offren levde, vilka liv dom hade, vilka dom träffade, deras tankar och… ja, levnadsmönster.”

Han kunde inte dölja sin tveksamhet. ”Hittar du verkligen det i pappren?”

”En del av det, ja.”

Han såg hastigt på henne men ställde inga frågor. Det kändes plötsligt en smula stelt och tvunget mellan dem. Han hade noterat det förr: det fanns stunder i deras samvaro då de på något underligt sätt kunde bli som främlingar för varandra. Var de: osäkra på varandra?

Han blev medveten om vinden nu. Han höll ihop skinnjackan över bröstet. På avstånd rusade en bilmotor upp. Den gänglige Synnermans ord kom för honom igen och han undrade hur ett arbete inom poliskåren skulle ta sig ut. Den gamle hade visserligen bara slängt ut en liten trevare, men… Kanske skulle han slå Synnerman en signal och höra litet mera? Det kunde ju inte skada.

”Är Paula hemma?” sa hon.

Hans dotter? ”Hon gör av med litet överskottsenergi just nu. Om allt stämmer är Paula Victoria Mortland just nu på väg till jobbet.”

”Ålderdomshem, var det så?”

”Egentligen vill hon jobba med annat, men hon får ta det hon kan få. En kompis tipsade henne… ja… Du vet hur det är.”

”Ja.”

Hans dotter hade varit själaglad över att tjäna egna pengar. Flera av hennes kamrater hade aviserat att de inte hade några jobb efter studentexamen. Själv hade han haft sommarjobb i parkerna under skoltiden. Ett par vintrar hade han arbetat extra på huvudpostkontoret vid Drottningtorget. ”Paula håller på att forma sitt eget liv.”

”Bara hon inte blir utnyttjad. Det har ju varit en del skriverier om det. Vad gör hon egentligen?”

Diskar och städar, allt sådant som hon aldrig orkar göra hemma, tänkte han: tänk, som det kan bli. En blöt vindpust smög innanför kragen. ”Pysslar om dom gamla.”

”Hon trivs?”

”Hon påstår det.”

”Jag stod i kiosk när jag var femton. Det var drömjobbet. Jag fick äta hur mycket glass som helst och få betalt för det.”

Han skrattade. ”Egna pengar är mer värda än andra. Sen vill hon till England och studera.” Om nu inte Fredrik Gullhage, volleybollspelande pojkvännen, vill annat.

”Det måste vara roligt att ha barn?”

Roligt? Det var fel ord. ”Det har varit tuffare för oss än för andra eftersom hennes mamma gick bort när hon var liten. Jag har fått vara både morsa och farsa åt henne. Paula är vuxen nu. Det var annat för några år sen.” Han hade stunder när han inte var helt klar över om han klarat sin uppgift bra. ”Hur känns det i din nya stad?” sa han.

”Bra. Det tar tid att vänja sej vid allt nytt. Alla är mycket vänliga. Och så har jag upptäckt hur vansinnigt skönt det är att ha en telefon installerad.”

Tysta gick de sida vid sida tillbaka till parkeringen.

När de stod vid Volvon och han hade bytt tillbaka till sina vanliga skor lade han armarna om henne och tryckte henne intill sig. Det kändes ovant. En stund stod de så och lyssnade till varandras bultande hjärtan. Vilket par vi är, tänkte han kritiskt. Änkemannen och… Nej. Han fick inte tänka på det som varit. Hans fru fanns inte längre i livet, hade han inte rätt att gå vidare? Hade inte Gretel själv sagt så på sin dödsbädd? Gudarna skulle veta att det tagit tid att hitta sig själv.

En bil stannade bakom dem och det hördes röster när bildörrarna slogs upp. När han kysste henne, besvarade hon kyssen hastigt, nästan skyggt, och drog sig sedan undan. ”Mm, du luktar så gott”, mumlade hon.

När han såg hennes blommande kinder och röda nästipp, håret som virvlade i pannan, slogs han än en gång av hennes skönhet. Inga målade läppar eller ögonbryn. Naturlighet. Han tyckte om det. Han tryckte henne intill sig igen. Det var skönt att känna värmen från en kvinna. När han blundade fylldes plötsligt det mörka hålet under ögonlocken med svartvita konturer: som en serie hastigt avfyrade fotoblixtar dök bilderna upp. Så mycket blod det hade funnits på kvinnans kropp! Han hade inte sovit så bra de båda senaste nätterna.

Han måste ha ryckt till.

”Vad är det, Kent?” Jessicas oroliga röst fick honom att öppna ögonen, hon granskade honom som om hon letade efter något i hans ansikte.

”Jag hoppas ni får tag på den jäveln, Jessica.”