VIT SORG

Del 1

1

Blåljuset pumpade över dem, regelbundet som en puls.

”Judeschwein! Judeschwein!” skanderade ungdomarna i de svarta skinnjackorna med nävarna knutna mot himlen. Röken ur deras munnar stod rakt ut i den mörka kvällen och löstes upp över deras skalliga huvuden. ”Judeschwein!”

Ännu höll poliserna i sina hjälmar och genomskinliga sköldar stånd mot demonstranterna. Men det rytmiska stampet från de tunga kängorna som gjorde på stället marsch började bli allt högre och hotfullare och fick luften att vibrera. Asfalten var prickig av stenar. Några skinnskallar höll på att klättra upp på taket på en grön Fiat och viftade med näsdukar och vimplar med hakkors.

Ljudet runt henne var öronbedövande. Paula sträckte på sig med bultande hjärta.

Över de blanka skallarna såg de ridande poliserna ut som hotfulla skuggor mot den svarta novemberhimlen. Reflexerna på de våta uniformsrockarna gnistrade när det vassa ljuset från en av strålkastarna, som riggats upp intill en av husväggarna, svepte över dem och fångade in några stenkastande skinnhuvuden. ”Väck! Väck!” vrålade de med mittfingrarna höjda i luften. En nasal röst ropade något i en megafon, orden drunknade i oväsendet. Det kokade av upphetsning i folkmassan och Paula var rädd. Hon drog ihop jackan i halsen och såg sig osäkert omkring. Någon sparkade henne över skenbenet. Smärtan ilade upp över benet och hon skrek till. ”Aaaj!” Hon drog till sig foten.

Det var trångt, en obestämd doft av fukt och svett stack henne i näsborrarna. Det plötsliga regnet hade penslat det stenlagda underlaget och gjort det halt. Hon vände sig om. Sökte sig bort genom hopen, mot husväggen. Vad gjorde hon här? I grupper började skrålande röster runt henne ropa slagord igen.

De kala huvudena runt henne gungade i takt. Ilsket hötte demonstranterna sina knutna nävar mot poliserna som bildade kedja framför dem. ”Heil! Heil!”

Herre Gud! Allt hade förändrats så fort. Ansiktena som förut varit vänliga och ljusa hade blivit så hårda. ”Anna! Anna!” ropade hon men orden drunknade i oväsendet. Hon banade sig mödosamt fram med armarna pressade över bröstet. En plötslig knuff i ryggen fick henne att falla mot stadshusets vägg, hon föll med huvudet före. I sista stund fick hon upp händerna. Handflatorna skrapade mot den skrovliga ytan. Hon snörvlade förtvivlat till och höjde blicken. Det rann ur ögonen. Hon fick plötsligt syn på väninnan som vinkade med sin röda halsduk.

”Anna! Här är jag!”

”Paula!” Trots att väninnan fanns bara några armlängder ifrån henne kunde Paula nästan inte urskilja hennes röst. Hon formade händerna till en strut framför munnen.

”Anna! Vi måste hålla ihop!”

”Vänta på mej!” Orden sögs upp av ett stigande vrål. Åter var Annas huvud uppslukat av hopen.

”Anna!” Kropparna runt Paula bildade en tät skog.

Någon skrek i en högtalare och Paula vände på huvudet och försökte fixera blicken genom strålkastarljuset, men den svarta silhuetten som stod på trappan med mikrofonen smälte samman med de skarpa skuggorna runt Gustaf Adolf-statyn. Hon såg en skymt av den där Helmut från Hamburg som verkat så trevlig bara en stund tidigare, nu kände hon knappt igen honom: hans bleka ansikte såg skoningslöst ut när han höll handen mot skyn. Stämningen hade slagit om så snabbt. Allt hade blivit så fruktansvärt overkligt.

”Anna!” Väninnan var som uppslukad av den väldiga hopen.

”Här!”

Var det inte Anna? Paula snurrade runt. Armbågen kom från ingenstans och slog till henne på sidan av huvudet så att hon under några sekunder såg stjärnor för sitt inre. ”Aj!” Vimmelkantigt tittade hon upp. Skräcken fick hjärtat att slå hårdare mot revbenen.

Trängseln tycktes bara bli värre.

Alla pressade på från alla håll. Paula föstes fram och tillbaka, skriken skar i hennes öron och blandades med den skrämmande insikten att hon och Anna deltog i en demonstration med polisen på andra sidan. Hon började snyfta. När en bredaxlad man hårdhänt banade sig väg mot mitten av torget följde hon efter, höll sig bakom honom medan hon förtvivlat försökte fånga en skymt av väninnan.

Strålkastarljuset svepte över hennes ansikte.

En lång, mager skinnskalle med blank hjässa och svart bomberjacka och med hakkors tatuerade på örsnibbarna höll svärande upp långfingret mot en TV-man som stod med en kamera i en skylift ett par meter upp i luften. Flera av hans kamrater hötte med nävarna.

”Sieg Heil! Sieg Heil!”

Så overkligt.

De hade pratat om det i skolan. Diabilderna av de tyska nynazisterna i de svarta skinnkläderna som rektorn hade visat i aulan hade bara verkat spännande. Annorlunda. Nazism i Sverige? Nynazism? I Göteborg? Nej, de hade fnissat litet, ingen hade tagit bilderna på allvar. Så korkad var väl ändå ingen att… Fnissande hade de gjort Hitler-hälsning framför skoltoalettens spegel, och Karin hade räckt ut tungan på ett sätt som hade fått dem alla att skratta hejdlöst. Nej, ingen av dem hade kunnat föreställa sig att det kunde bli allvar en dag.

Det här var allvar.

Biooong! Biooong! Lät det inte som skott på avstånd? De vassa knallarna fick huvudena runt Paula att hastigt huka sig några decimeter, i nästa stund stack de upp igen och vrålet omkring henne tilltog. Sköt polisen mot dem? Det tycktes bara egga massan ytterligare. ”Polizei-Dreck, Polizei-weg!”

Den kraftige ynglingen som hon följt efter var borta nu. Hon knuffades i sidled, kände händer som slet i henne.

Hon strök tårarna ur ögonen med baksidan av handen. ”Anna! Var är du?” ropade hon uppgivet.

Ölburkar singlade genom luften. Någon försökte pricka en av gasfacklorna intill statyn av Gustaf II Adolf. En polissiren ylade till. Folk tryckte plötsligt på bakifrån, hon drogs hjälplöst med. En liten lucka uppstod vid hennes högra sida. Dunkelt uppfattade Paula banderollen ovanför sitt huvud innan hon åter stöttes bakåt. Hon började gråta.

Nu var allt en enda, bölande massa.

Plötsligt kände hon en hand över sitt bröst. Ett skinnhuvud med en tatuering på ena kinden stod framför henne. Han flinade fräckt samtidigt som han ogenerat klämde med ena handen över hennes polotröja.

”Släpp mej!” Hon blinkade bort tårarna. Försökte knuffa bort honom, men från alla håll armbågade sig människor på, och utan att hon kunde förhindra det kände hon plötsligt hans hand över ena låret. Han lutade sig mot henne och andades stötvis medan han strök handen över hennes sköte.

Han luktade surt ur den öppna munnen. Panikslagen försökte hon vrida bort underlivet, men handen följde efter. Hon vrålade ut sin vanmakt, men ansiktena runt henne var bortvända. När hon äntligen fick utrymme för handen, och stötte till honom över bröstet, såg det flinade ansiktet bara ännu mera hånfullt ut. Han räckte ut tungan. I nästa ögonblick var han uppslukad av massan.

”Håll Sverige rent!” skrek någon i hennes öra. ”Ut med svartskallarna!”

Två renrakade plakatbärare bröt hårdhänt väg genom människohavet.

De vassa strålkastarna bländade. I nästa stund förlorade Paula balansen. Hon fastnade med foten och föll hjälplöst bakåt. Folkhopen tryckte obarmhärtigt på, som styrd av en inre kraft. Desperat grep hon omkring sig, fick tag om några skinnfransar och försökte dra sig upp. Hon skrek, tårarna rann över kinderna.

”Hjälp!” Obevekligt drogs hon neråt.

”Sieg Heil! Sieg Heil!” Rösterna kom från alla håll, blandades med ordningspolisens vassa kommandorop.

Ingen tog någon notis om henne.

I sista stund fick hon loss foten. Någon hjälpte henne upp. Skrattsalvor. Den ridande polis som tornade upp sig över de framförvarande huvuden viftade med en batong samtidigt som han ropade något. Hästen frustade och kastade med huvudet, det rök ur de stora näsborrarna.

”Undan! Håll undan!”

Något kom flygande genom luften. Hon såg föremålet blixtra till i ljuset från strålkastarna och duckade instinktivt. Strax bakom henne skrek någon till. Den ljusa flickan som Paula lagt märke till tidigare för att hon var så tunt klädd i sin vita, nästan genomskinliga blus utan bh vinglade till. Rött blod rann ner över kinden. En långhårig yngling fångade upp henne och ropade något. På några ögonblick bildades en ring runt flickan.

Paula fick en armbåge i magen och uppmärksammade aldrig den andra ölburken. När den träffade henne över pannan skrek hon till och sjönk ner på knä med händerna framför ansiktet.

Det flimrade för hennes ögon. Ljuden omkring henne lät som om de var långt borta.

”Hon är skadad!” skrek en mörk röst. ”Flytta på er!” En polissiren hördes helt nära. Hårda händer grep henne under armarna.

”Polizei weg! Polizei weg!”

I mörkret såg Paula bara svarta ben runt sig. Skor, kängor, ben överallt. Hon undrade dimmigt om hon skulle bli nertrampad, kanske dö. Det gjorde ont i huvudet, men värst var skräcken som fick hjärtat att bulta så fruktansvärt. En suddig bild av sin pappas ansikte dök upp för hennes inre. Å, pappa! Hon grät hjälplöst.

Strålkastarljusen strök över dem igen.

Två poliser till häst lämnade polisledet, några poliser följde dem till fots med höjda batonger. Genom de buktiga sköldarna såg deras ansikten groteska ut. De täta leden började lösas upp. Paula hade fått hjälp att ställa sig upp och tittade vilset på sina blodiga handflator.

En polisbil med blixtrande blåljus tvingade ett dussin av skinnskallarna bakåt, in i en sidogata. Gatlyktan var sönderslagen, skuggorna långa. Någon snubblade över den kavajklädde mannen vid husväggen, han satt så stilla att det såg ut som om han sov. Huvudet föll långsamt åt sidan. En av ynglingarna satte sig på huk och pekade. ”Mensch, är inte det…?” ropade han på tyska.

Hans kamrat lutade sig fram och höll upp sin cigarettändare.

Ansiktet som hastigt lystes upp i det vacklande ljuset var stelt, orörligt. Vitt. Ögonlocken slutna.

”Das ist ja Härtner”, sa ynglingen. Bakom dem sprang några skinnskallar bölande förbi. Ilsket pekade han mot polisbilen. ”Dom svinen har mördat Härtner!”

När en av polismännen en stund senare lyste med ficklampan på mannen såg den röda fläcken på bröstet ut som en lingonklick mot den gula pikétröjan.

Först hade de stått i fönstret och sett på regnet som skvalade ner över gården och bildade oroliga vattenpölar. Blixtarna som hade korsat den mörka himlen hade då och då lyst upp de tegelröda taken som var täckta av gula höstlöv. Bortom de spetsiga skorstenarna, osynligt för deras blickar, låg havet bara några kilometer bort.

Rörvik.

Den lilla badviken som de brukade cykla till på somrarna, hade Kent Mortland lågmält berättat. ”Mer förr kanske, när Paula var liten.”

De hade stått tysta intill varandra i det släckta köksfönstret i radhuset, bakom de uppdragna persiennerna, hade lyssnat till varandras andedräkter och de tunga regndropparna utanför. Känt tryggheten innanför rutorna.

Sedan tände Kent Mortland stearinljusen på köksbordet. Han drog ut stolen.

”Så där. Varsågod. Jag hoppas det ska smaka, Anita.”

”Säkert.” Hon log och satte sig, strök klädsamt kjolen över knäna. ”Det ser verkligen gott ut. Har du gjort det själv?” Hennes ögon glittrade när hon en stund senare lade ifrån sig gaffeln och kniven och tryckte den vita servetten mot läpparna. I bakgrunden sjöng Tom Jones dämpat från den CD-skiva som han fått av Paula. Anita Jughardt lutade sig framåt med ett leende. Den röda blusen med de tändstickssmala, vita ränderna veckade sig över brösten. ”Det smakade verkligen gott, Kenne. Annorlunda.”

Han sträckte sig efter cigarettpaketet och bjöd henne. Hon skakade på huvudet. Hennes kinder blänkte i skenet från stearinljusen.

”Tja, det funkade väl.” Han skrattade till.

”Säj inte så.” Hon såg på honom och ett litet kritiskt veck syntes över näsan. ”Det var gott. Trevligt av dej att bjuda på mat. Du hade inte behövt…”

Han tände och blåste ut cigarettröken och nickade. ”Det är såsen som är själva grejen.”

”Jag visste inte att du kunde laga mat så bra.”

Han kunde inte låta bli att säga det. ”Min fru gjorde det bättre.” Han ångrade sig i samma ögonblick som orden gled över hans läppar. Nu var han där igen. Den sörjande änklingen. Gud! Händerna gjorde en urskuldande gest. Han var medveten om att han såg litet olycklig ut. Som en pojke som ertappats med att ha knyckt äpplen. De fanns där hela tiden, de egendomliga skuldkänslorna. ”Men jag är glad att det blev så pass bra ändå… Jag har ju haft nåt år på mej… ja…” Han tystnade.

Ett år som hade varit ett helvete. Hur han och Paula hade klarat den tiden visste han inte riktigt. Jo. Han hade grävt ner sig i arbete, massor av arbete, och Paula hade på något sätt tagit sig igenom skolan.

Han strök handen över pannan och tittade på cigarettröken som snirklade upp mot taklampan. Jovisst, det fanns några suddiga fragment. Tysta, ensamma nätter. Svarta hål av molvärkande ensamhet. Den ständiga frågan. Varför? Varför just hon?

”Va?” Han flyttade blicken till henne. Hon hade sagt något, han hade suttit i sina egna tankar. Hon såg litet undrande på honom. Hon snurrade servetten i ena handen. ”Vad kallar du det för?”

”Vaddå?” Han askade.

Guldhalsbandet gnistrade runt den öppna halsen. Det uppsatta håret var snyggt. Propert. Hon drog litet osäkert på ena mungipan när hon mötte hans blick. ”Den här pastarätten. Vad kallade du den för?”

Han log. ”Spagettiröra.”

”Spagettiröra? Lustigt namn.”

”Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra, Anita. Ville göra nåt… nåt län, men… ”Han tystnade. Varför kände han sig så besvärad i hennes närvaro?

Jo, egentligen visste han varför.

Han borde inte ha dragit in henne i sitt liv. Han var inte mogen för det än. Inte än. Hade inte bearbetat sorgen efter Gretel riktigt. Bara ett år sedan som… Ett år, sex månader och några dagar, noga bestämt. Paula höll noga reda på det. Hade kryssat över dagarna i almanackan på väggen i sitt

rum sedan begravningen.

”Du hade inte behövt…” sa Anita Jughardt igen.

”Jo… Jag ville…” Han hatade sig själv när han noterade att hon såg förlägen ut. Servetten låg hoprullad på hennes tallrik. Tom Jones hade tystnat. Han blåste ut röken och skrattade till. ”Det blev i alla fall inget över till Paula. Det är lättlagat och alla gillar det.” Han hörde själv hur ihåligt det lät. Som om han försökte hålla igång samtalet. Var det inte det han gjorde också f

”Jag förstår det.”

Jo, det hade varit ett misstag att ta hit henne. ”Vill du ha litet mer vin?”

Hon svarade inte, lutade sig bara bakåt mot köksstolen och snurrade ringarna på ena fingret medan hon fundersamt betraktade de tända ljusen. De tre guldringarna på fingret såg ut att sitta hårt. Naglarna var mörkröda.

Hon hade varit här en gång tidigare. Ja, egentligen aldrig inne i huset, men hon hade stått utanför radhuset. Hade följt honom fram till ytterdörren för att han hade envisats med att visa den lilla, bruna skylten av keramik som hans dotter gjort i skolan. ”PAPPA OCH PAULA MORTLAND” stod det. Skylten som hade fått ersätta den andra som Kent Mortland gjort när de flyttade in, med Gretels och hans namn. När de hade varit nyförälskade och… Hade han gråtit när han visade skylten? Nej, inte gråtit. Men det hade funnits tårar i ögonen. Tårar som han visat denna kvinna. Kanske hade han förväxlat sin plötsliga känslosamhet med förälskelse? Nå, han hade ju inte varit riktigt nykter.

Hon hade sagt det redan när hon kom in i hallen tidigare på kvällen. ”Det är trevligt här, Kenne. Det verkar så ombonat.” Han hade nickat litet.

”Radhusen är trevliga. Kanske litet små. Vi har flyttat några väggar för att få vardagsrummet större.”

När han hängt av hennes tunga päls och andats in parfymen som omgav henne hade han tyckt att det var bra att han tagit mod till sig och bjudit hit henne. Men sakta hade han känt att något inte stämde. Det var inte hennes fel.

”Hur länge har du… ni bott här, Kenne?”

Anita tittade runt och han fick en vag känsla av att hon inspekterade köket. Han hoppades att hon inte upptäckte röran på hyllan som löpte över väggen. Hyllan med de tyska och svenska kokböcker som de skaffat, han och Gretel, och som han nästan aldrig tittade i längre. Blommorna i fönstret bakom honom behövde vatten, han hade inte vattnat dem sedan i början av veckan. Det var hans vecka. Paula och han brukade turas om med blommorna. Han fimpade cigaretten och torkade sig på servetten.

”Vi går in på det tolfte året. När vi flyttade in var huset inte i bästa skick”, sa Kent Mortland. ”Inte som vi ville ha det, i alla fall. Du vet hur det är. Gretel var ändå glad. Hon kom ju från andra förhållanden. DDR… Ja…” Han såg på henne, hon nickade uppmuntrande. ”Du skulle sett köket. Det hängde en ful, gul plastlampa i taket och tapeterna var storblommiga. Gult och ljusgrönt.” Han ansträngde sig i alla fall, hon märkte det säkert.

”Gult och grönt? Det låter förfärligt.”

Stillheten omslöt dem. Regnet slog mot fönstret. Han såg på hennes hjärtformade ansikte, den lilla munnen som hade så lätt att le. Hon lutade huvudet åt sidan och försökte titta över hans axel, mot huset rakt över gården. ”Hur gamla är dom här husen?”

”Sextiosju byggdes dom. Hela radhusområdet här i Åkered kom till i slutet av sextiotalet. Det har faktiskt kulturstämpel på sej.” När han såg hennes höjda ögonbryn tillade han: ”Anses vara ett typiskt radhusområde, så som dom byggdes då.”

Hon nickade. ”Det är lugnt här. Händer kanske inte så mycket, va?”

”Nej.”

Det var ju inte hennes fel. Han hoppades att det inte syntes i hans ögon. Han var inte gjord av sten, det skulle gudarna veta. Han höjde sitt glas och tömde det. Han pekade på den tomma skålen med den ensamma serveringsskeden.

”Vi var på semester i Rom en sommar och då serverades vi en pasta som smakade ungefär så här. Gretel frågade kyparen om hon kunde få receptet. Han gav henne en liten lapp och…” Han slog ut med händerna. Det verkade evigheter sedan. Varför berättade han det här för en nästan okänd kvinna? Det här var hans och Gretels favoritkäk. Att bjuda denna främmande kvinna på… För fan, han kunde ju ha köpt kinamat eller några pizzor eller några sådana där djupfrysta paket som han sett i Tv-reklamen som man bara skjuter in i mikrovågsugnen och som är klara på några minuter och som… Han kände en liten svettdroppe vid tinningen.

Anita Jughardt rätade på sig och sköt fram sin hand mot hans över den vita duken. Hon var några år äldre än han och änka sedan sju år. Han hade träffat henne i samband med en serveringstävling på Ester Mosesson- gymnasiet, restaurangskolan på Hisingssidan. En av kollegorna på kvällstidningen hade blivit inbjuden men fått förhinder, i stället hade Kent Mortland fått biljetten. Han hade inte haft något annat för sig, hade lottats till ett bord med tre andra och Anita Jughardt hade varit en av dem. De hade haft trevligt. Mycket trevligt. De båda kyparna, båda elever på skolan, hade bjudit på både god mat och goda viner. Deras prestationer hade bedömts av en jury som gått omkring med anteckningsblock och falkögon.

Han hade skrattat mer än på länge. Det var mycket Anitas förtjänst. Hon hade lyckats med konststycket att öppna hans igenrostade hjärta.

Hur det gick för de tävlande fick han aldrig reda på, men när de åkte taxi hem efteråt hade Anita och han lovat varandra att träffas igen. Då hade det verkat som en bra idé. Visst tusan behövde han någon att prata med! Hur var det Millan på jobbet brukade säga? ”Du behöver en kvinna, Kenne.” Efter Gretel? Nej, det tog emot så. Visserligen var Anita söt med sina runda, glittrande ögon, hon klädde och förde sig bra, hon var slank om midjan och hade humor. Men… ”Vad är det, Kenne?”

”Inget”, ljög han. ”Vad menar du?”

De runda ögonen framför honom betraktade honom forskande. Han ryckte litet på ena axeln .Jag har inte ens talat omför Paula att Anita skulle komma hit i kväll. När hon klappade hans hand kände han sig dum. ”Du ångrar kanske att du bjöd hit mej.”

Det var ett stilla konstaterande. Kent Mortland drog litet på munnen, häpen över hennes rättframhet.

”Nej, nej… Det känns bara litet ovant, kanske…” Han rättade till kavajen över axlarna.

”Hur då?”

”Att ha dej här.” Han resignerade. ”Vet du att du är den första kvinna som jag bjudit ut sen…” Han stängde munnen tvärt. Skit, han var där igen. Fan!

Hon såg att han plågades. ”Tänk inte så mycket, Kenne. Jag vet hur du har det. När min man gick bort gick jag inte ut på ett år. Det kändes som om jag inte hade rätt att skratta. Till sist började jag på Friskis och Svettis för att komma ut på kvällarna.” Hon rynkade pannan. ”Men vi som är kvar kan ju inte ständigt leva i skuggan av dom döda.” Han nickade. Det lät som om hon lärt sig det utantill. Hon hade kanske haft någon som hon kunnat prata med. Psykolog. Sorgearbete. Han hade hört talas om sådant. Själv hade han inte sökt någon hjälp. Var det stolthet? Han drog till sig handen. ”Ja, vi behöver väl bara tid, förmodar jag. Det säjer ju alla. Det är i alla fall trevligt att du tyckte om den.”

”Vad då?”

”Maten.”

Hon skrattade. ”Jo. Du ser litet trött ut bara.”

Kent Mortland såg den vita behån skjuta fram under blusen och skämdes när han kände ett litet hugg i underlivet. Han antog en glättig ton, brydde sig inte om att dölja den. ”Trött? Jag? Nej, inte alls. Du talar till en fantom. Nu ska vi ha efterrätt, tycker jag.”

”Du behöver inte…” Men han hade redan rest sig, lättad över att komma bort från hennes blickar. Han tog tallrikarna och ställde dem på diskbänken. Tystnaden kändes besvärande. Han sneglade mot köksklockan. Gud, hade hon bara varit här en knapp timme! ”Vänta, Anita.” Han gick ut i vardagsrummet och satte på en CD med Eagles. Nyinspelning av gamla låtar. Han undrade var Paula var. Det var oroligt att inte veta var hon höll hus. Han förstod sig inte på henne längre, misstänkte att hon bara ville bort från honom. Hon och Anna hade stuckit till stan. Avenyn. Det var vad de sa i alla fall. Han undrade ibland. Två fjortonåringar. Vem vågade lita på dem? ”Vi ska gå på kafé, pappa. Oroa dej inte. Sitt inte uppe. Jag har min nyckel.” Gretel hade säkert kunnat få ordning på henne, om hon levt, han hade lovat henne att se efter Paula, men… han orkade inte riktigt. Han hade svårt att vänja sig vid att hon bara försvann som hon gjorde med sina väninnor ibland. Storstadens lockelser.

Fy fan. Han gillade det inte. Allt kunde ju hända. Nå, hon var i alla fall i sällskap med en väninna. Anna var rätt skötsam.

Medan han gick ut i köket igen sjöng Eagles Hotel Califomia bakom hans rygg. Anita Jughardt gav honom ett hastigt leende och såg bort. Hon satt orörlig, med lätt böjt huvud och tittade inte upp när han tog glasen och gick bort till diskbänken och satte på kranen och började skölja av tallrikarna.

Han ville inte det här. Hon var bra, medmänsklig. Han kunde bjuda henne på likör till kaffet om… I bruset från det rinnande vattnet hörde Kent Mortland inte när Anita Jughardt reste sig från stolen bakom honom. Plötsligt hade han hennes armar runt sin midja. Mjukt tryckte hon sig intill honom.

Han stod stel, vågade inte röra sig först. Så stängde han av varmvattnet och vände sig sakta om. Han kände hennes fingrar smyga in under kavajen när han tryckte henne intill sig. Hon var huvudet kortare än han, hennes mörkbruna hår luktade gott. De stod stilla. Han kände hjärtat pumpa. Eller var det hennes ? Han ville säga något men hon avbröt honom stilla. ”Sch… nej…”

Hennes värme. En kvinna.

Hennes bröst trycktes mot hans. Han hade glömt hur det kändes… Herre Gud, han hade glömt! Han darrade litet. Försiktigt höll han om henne, kysste hennes hår och tittade bort mot fönstret. Han ryckte till när han såg det vita ansiktet pressas mot rutan.