Mata Hari – spionen som var en soluppgång

Nämn namnet Mata Hari – och i alla fall den lite äldre läsaren får associationer till en elegant, frikostigt urringad dam med heta blickar och utstuderat sensuellt kroppsspråk, en förförerska som kallblodigt borrar klorna i sina manliga offer och störtar dem i fördärvet.

Det finns ett lite ålderstiget uttryck som handlar om samma sak: ”femme fatale”, alltså en ödesdiger eller farlig kvinna. Både det exotiskt klingande namnet och den dramatiska franska termen har blivit klassiska symboler, fullkomligt nedtyngda med betydelse – om än något löjeväckande i dessa tider då vi i alla fall inbillar oss att vi håller på att göra upp med de traditionella könsrollerna.

Mata Hari har verkligen funnits, och hon var förvisso en märklig gestalt. Men hennes rykte har blivit ännu större än verkligheten, just därför att hon på något sätt motsvarat en urgammal blandning av manlig önskedröm och mardröm.

Kärnan i önskedrömmen är sex. Kärnan i mardrömmen är skräcken för att svika sitt ansvar som man samt för konsekvenserna av detta misslyckande. Och vilket ansvarsområde är traditionellt mer manligt än krig? En erotiskt utmanande kvinnlig spion – det är en kvinna som finns på platser där hon inte borde finnas och som gör saker hon inte borde göra. Hon skapar kaos på den manliga spelplanen.

Mata Hari figurerade i tidningsrubrikerna som en av första världskrigets mest framgångsrika spioner. Hon blev en av 1900-talets stora legender och hennes liv har skildrats i en lång rad (ofta grovt lögnaktiga) böcker och tidningsartiklar. På film har hon blivit porträtterad många gånger, bland annat av en annan legendarisk och gåtfull gestalt: Greta Garbo.

Vem var då Mata Hari? I tidningsintervjuer som gjordes under hennes storhetstid beskrev hon sig själv som orientalisk dansös med en andlig och konstnärlig lidelse för att uttrycka tillvarons djupaste hemligheter. Var det sådan hon var eller var hon en kallhamrad och beräknande hemlig agent?

Tja, varken den ena eller den andra beskrivningen är alldeles mitt i prick. Mata Hari hade faktiskt bott en tid på Java och Sumatra. Men hon hette egentligen Margaretha Geertruida Zelle, var född i Nederländerna och var trots sitt vackra mörka hår inte mer österländsk än en träsko eller en väderkvarn.

Som dansös gjorde hon verkligen en lysande karriär – men hur stor var hennes konst? Det är svårt att säga i efterhand eftersom hennes framträdanden aldrig filmades, men hon hade ingen dansutbildning och en betydlig del av hennes succé låg i att hon ofta uppträdde nästan naken.

När det gäller spioneriet blir bilden ännu mer komplicerad. Hon hade åtagit sig att spionera både för Frankrike och Tyskland under första världskriget – men det tvistas om var hennes verkliga lojaliteter låg, ifall hon nu hade några. Och resultatet av hennes påstådda spionage har beskrivits som allt från 50 000 fransmäns död till… ingenting.

Hennes berömmelse – och hennes olycka – berodde på att hon levde som en självständig kvinna på ett sätt som provocerade. Men det verkligt ironiska i sammanhanget är kanske ändå att de avgörande momenten i hennes liv styrdes av krafter utanför henne själv. Det var slumpens grymma spel och andra människors beräknande eller tanklösa beteende som knyckigt och krokigt men till sist obevekligt kom att föra henne till den skogsdunge utanför Paris där hon en tidig höstmorgon 1917 slutade sina dagar.

Allt hade börjat på bästa tänkbara sätt.

Margaretha föddes 1876 i staden Leeuwarden i den nederländska provinsen Friesland. Hennes pappa, Adam Zelle, hade en av stadens finaste hattaffärer. I hans diskret eleganta skyltfönster fanns bara ett fåtal huvudbonader. En av dem var alltid en hög herrhatt, precis en sådan som pappa Zelle själv bar när han visade sig utomhus. Han var en förmögen man och han flaggade gärna med det.

Överskottet från hattaffären använde Adam Zelle till att spekulera i oljeaktier och blev snart ännu mer välbeställd. Tillsammans med sin hustru Anja och sina fyra barn flyttade han in i ett av stadens pampigaste hus där familjen levde omgiven av tjänare. Margaretha, den enda flickan i barnaskaran, var då sex år. Hon lärde sig snabbt att hon kunde få vad hon än bad om.

Det var i samband med att hon flyttade in i det nya fina huset som hennes far skänkte henne en utsökt vacker liten fyrsitsig vagn som hon kunde åka omkring i. Den drogs av två getter och väckte stor uppmärksamhet i Leeuwarden – ett sådant ekipage fanns det förstås aldrig något annat barn som haft.

Precis som på andra håll brukade stadens barn ge varandra smeknamn som var lätta att säga om de vanliga namnen var för långa. Margaretha brukade till exempel bli Greet. Men den lilla flickan Zelle tyckte inte det lät värdigt nog, hon förklarade för sina skolkamrater att hon föredrog att kallas Margaretha. Det slutade med en kompromiss, hon fick heta M’Greet.

Hattmakarens dotter var självsäker, klädde sig som hon ville och älskade att stå i centrum. Troligen provocerade hon sin omgivning, men det var helt enkelt ingen som kunde sätta sig på henne – och det väckte förstås beundran. En av flickorna i M’Greets klass skrev en dyrkande dikt där hon beskrev den märkvärdiga väninnan som en orkidé bland maskrosor.

Familjen Zelles goda tur i tillvaron skulle dock inte hålla i sig. När M’Greet var tretton år gick hennes pappas hattaffär plötsligt i konkurs – det sägs att han spekulerat bort sina tillgångar på börsen. Familjen fick flytta ut från sitt eleganta hus. Adam Zelle placerade hustru och barn i en enkel lägenhet. Själv flyttade han till Haag i hopp om att kunna börja på ny kula där.

Det gick inget vidare. Efter ett år kom han tillbaka till Leeuwarden. Men den forna idyllen kunde inte återupprättas utan pengar: äktenskapet stod inte pall för bekymren och makarna skilde sig. Adam Zelle drog iväg ensam igen, den här gången till Amsterdam. Kort tid därefter dog M’Greets mor. Den forne hattmakaren placerade ut sina barn på olika håll. M’Greet hamnade hos sin gudfar som inte visste vad han skulle göra av henne. Snart bestämdes det att hon skulle skickas till Leiden för att utbildas till förskollärare.

Det var förmodligen inget lyckat yrkesval. Som en väninna senare sa: M’Greet var ju inte det minsta moderlig, hon var en ”personlighet”! Hon var dessutom en vänlig själ och gillade inte att lära ut disciplin eller att straffa den som varit olydig.

Skulle det ha fungerat ändå? Det fick ingen veta. M’Greet hade utvecklats till en vacker tonårsflicka. Den ärevördige rektorn på förskollärarseminariet blev förtjust i henne och kunde inte hålla tassarna borta. Det hela blev känt – och givetvis var det M’Greet som fick ta konsekvenserna och lämna skolan. Hon fick hastigt flytta till en släkting i Haag som inte brydde sig särskilt mycket om vad hon sysslade med. Mestadels gick hon omkring och sneglade på unga män – och drömde om den stora kärleken. Särskilt tyckte hon om militärer i stiliga uniformer.

Sådana fanns det ganska gott om. Nederländerna har visserligen aldrig varit en av Europas stora krigarnationer. Men vid den här tiden är landet en framgångsrik kolonialmakt. Och de underkuvade folken i fjärran länder hålls på plats av en självmedveten nederländsk officerskår.

En av dessa officerare är kapten Rudolph MacLeod – som framgår av namnet kommer hans släkt ursprungligen från Skottland, men det är långt bakåt i tiden. Han är snart fyrtio år och i omgivningens ögon en obotlig ungkarl. Efter sjutton års tjänstgöring i Nederländska Ostindien (dagens Indonesien) är han för övrigt lite utsliten. Dessutom lider han av reumatism och diabetes. Det är därför han är hemma i Amsterdam på en lång sjukpermission – det är vilsamt och skönt men i längden lite tråkigt.

Vid den här tidpunkten utbryter ett folkligt uppror mot det nederländska styret på ön Lombok utanför Bali. De nyheter som finns att få om saken i Europa är ganska torftiga, telegrafin och telefonin befinner sig ännu i sin barndom och krigshändelser är vanligtvis rätt besvärliga för pressen att bevaka. På en av Amsterdams tidningar arbetar en flitig journalist som är känd under det aningen långa namnet JTZ De Balbian Verster. Eftersom han inte kan bevaka upproret på plats bestämmer han sig för det näst bästa. Han kontaktar officerare som nyligen tjänstgjort i regionen och som nu befinner sig på hemmaplan för att få dem att skvallra lite. Det dröjer inte länge innan han och MacLeod är goda vänner. De kommer att ingå i ett herrsällskap som brukar sitta på Amsterdams kaféer och tala om ditt och datt.

MacLeod utmärker sig genom att vara rätt så dyster till sinnes, och en gång börjar De Balbian Verster och några andra i sällskapet att skoja lite godmodigt med honom: de börjar med låtsat allvar analysera vad det är som är fel med honom och kommer fram till att han behöver en fru. De Balbian Verster bestämmer sig för att på egen hand driva skämtet lite längre. Han sätter in en äktenskapsannons i den tidning där han arbetar. Den går ut på att en officer på permission från kolonierna vill träffa en flicka för att gifta sig.

De eventuella svaren ser De Balbian Verster till att han själv ska hämta ut. Det kan bli roligt att lämna över dem till MacLeod.

Och svar kommer det på annonsen, flera av dem är skrivna av flickor från rika förhållanden. Men MacLeod nappar inte, den tråkmånsen, vilket väl ingen heller väntat sig. Så reser De Balbian Verster bort och ordnar så att eventuella ytterligare svar ska gå direkt till MacLeod. Och det kommer verkligen ett par brev till. Ett av dem är från M’Greet. Hon har skickat med ett foto och MacLeod inser att han tycker mycket om vad han ser. Han svarar till sin egen förvåning på hennes brev, hon svarar på hans och så där fortsätter det. Snart är båda två riktigt förtjusta i den person de ännu inte träffat.

Ett planerat möte får ställas in eftersom MacLeod får en ny släng av sin reumatism. Men till sist träffas de tu. Mötesplatsen är Amsterdams berömda Rijksmuseum bland de berömda målningarna av storheter som Rembrandt, Vermeer och Frans Hals. Sex dagar senare förlovar de sig. Han kallar henne Griet, och det går bra. Hon har i vilket fall hunnit tröttna på kompromissen M’Greet. Han vill helst bli kallad John – så säger alla hans vänner.

Givetvis känner de inte varandra särskilt väl då, och båda ser vad de vill se. Griet ser en manlig officer med snygg uniform och medaljer, John ser en ung vacker flicka. Om varandras personlighet vet de nästan inget.

Som så ofta i nya kärleksförhållanden finns det också besvärande omständigheter som den ena eller andra av parterna inte så gärna vill berätta om. Griet är generad över sin misslyckade far som slarvat bort alla sina pengar och övergett sina barn. Hon låtsas därför att hon är föräldralös. Det är dock en lögn som är dömd att spricka så fort de tar itu med förberedelserna för att gifta sig. Eftersom Griet bara är arton år är hon nämligen inte myndig. Det betyder att ifall hennes far lever måste han godkänna äktenskapet. Och vill hon påstå att han är död måste den saken bevisas med legala papper. Skamset erkänner Griet för sin fästman att hon ljugit. John blir inte så arg som hon fruktat, han är kär och lycklig.

Tillsammans avlägger fästfolket visit hos Adam Zelle som nu bor på en enkel adress. De kommer i en fin vagn som imponerar på hans grannar. Den förr så framgångsrike hattmakaren njuter och ger snabbt sin välsignelse åt giftermålet som ju också kommer att befria honom från en försörjningsbörda.

Bröllopet hålls i Amsterdams rådhus och följs av en lunch på en restaurang där Johns släkt och vänner deltar. Margarethas lite skamfilade far är dock inte med och det påstås efteråt att John betalat en kusk för att köra iväg med honom innan han fattar galoppen.

Smekmånaden firas i den berömda kurorten Wiesbaden. Och nu skymtar början på de äktenskapliga problemen. John irriterar sig på ett antal unga officerare som inte kan låta bli att flörta med hans vackra hustru så fort de kommer åt.

Så inträder vardagen. Allt firande har kostat pengar och eftersom John inte varit i aktiv tjänst på länge håller hans tillgångar på att ta slut. Paret bosätter sig hos hans syster för att hålla nere utgifterna. Det är inte roligt för Griet, hon kommer inte särskilt bra överens med svägerskan.

Och Johns tidigare så heta förälskelse har snart svalnat betydligt. En kväll ber han sin vän De Balbian Verster att komma hem och hålla Griet sällskap – själv ska han ut med två flickor och räknar med att bli sen. Och rejält sen blir han, när han äntligen kommer viftar han undan det med att han blivit ”uppehållen”.

I januari 1897 föder Margaretha en son. Han får namnet Norman, det heter många av männen i släkten MacLeod. John är omåttligt stolt och det äktenskapliga livet ter sig lite mer harmoniskt. Nu är det också klart att John ska träda i tjänst som officer igen.

Några månader senare beger sig den lilla familjen med båt till Java. Denna bördiga ö har en nyckelroll för den nederländska ekonomin. Här odlas kaffe, socker, te, tobak, gummi och det blåvioletta färgämnet indigo. Den lokala malajiska befolkningen tvingas utföra rent slavarbete åt nederländarna, fast det inte officiellt kallas så. Och kolonisatörerna lever så gott de kan i en skyddad bubbla med sin traditionella holländska livsstil. Med billig arbetskraft som sköter hushållet och låga lokala priser går det att upprätthålla en behaglig borgerlig tillvaro också för en officersfamilj med en lön som inte skulle räcka så långt i Amsterdam eller Haag.

Margaretha njuter först av sitt nya liv utan plikter och penningbekymmer, men snart drar hon slutsatsen att det formella och noga påpassade umgänget i kolonisatörskretsarna egentligen är ganska trist. Hon ser hur javaneserna sliter hårt, men åtminstone verkar de kunna göra som de vill när de är lediga. Hon tycker att de är vackra och hon gillar deras färgrika, behagliga kläder som låter stora delar av kroppen komma i kontakt med solen.

Själv beger hon sig på upptäcktsfärder i naturen så mycket hon kan och hittar ruiner av gamla hinduiska och buddhistiska tempel från öns tidigare perioder. Hon beundrar statyerna och väggrelieferna med deras starka sensuella och erotiska inriktning. Inte minst finns här skulpturer av kvinnliga gestalter som rör sig i njutningsfylld dans, som är stolta över sina kroppar och som inte döljer sin sexualitet. De ger löften om en annan tillvaro än de trista och fåniga bjudningarna hon tvingas delta i…

Efter mindre än ett år på Java födde Griet en dotter. Hon fick namnet Jeanne Louise.

Rudolph var glad över sina barn, men ständigt ängslig för deras hälsa och tjatade alltid på Margaretha att hon skulle se till dem noga. Det började utvecklas ett ställningskrig mellan makarna som inte blev bättre av Rudolphs svartsjuka mot unga män i bekantskapskretsen. Samtidigt tog han en infödd kvinna som älskarinna och förklarade för Margaretha att det var en sed hon fick finna sig i.

Så blev Rudolph befordrad och stationerad på Sumatra, den stora grannön nordväst om Java. Där hade nederländarna satt igång med en snabb skövling av regnskogen för att odla framför allt tobak. Det krävdes mängder med arbetskraft för det hårda manuella slitet, inte minst för att många blev sjuka och dog i det ohälsosamma klimatet. Lokalbefolkningen räckte inte till för att fylla platserna, så ledarna för plantagerna satte igång att rekrytera på Java och bland kineser från Singapore. Unga människor blev med hjälp av små gåvor och lögner lockade att sätta sina tumavtryck under slavkontrakt som de inte löstes från förrän de dog – något som för övrigt kunde inträffa ganska snabbt.

Sumatra var ogästvänligt för européer jämfört med Java och först lät Rudolph familjen stanna kvar där den bodde. Men det betydde att han inte hade någon koll på sin hustru. I hans brev till Margaretha sipprar svartsjukan igenom. Till sist kallar han till sig familjen och slipper därmed också utgiften för ett dubbelt boende.

På delar av ön pågår ett gerillakrig mot européerna. Rudolph MacLeods uppgift är att sätta skräck i lokalbefolkningen och handfast markera vilka det är som bestämmer. Om han känner samvetskval visar han det inte. Däremot dricker han allt mer och hans hälsa visar tecken på att vackla betänkligt.

Så inträffar katastrofen. En junikväll 1899 börjar de båda barnen kräkas häftigt. De krampaktiga attackerna fortsätter långt efter det att magarna är tömda. En läkare kallas in och gör vad han kan för att lindra deras plågor. Efter en fruktansvärd natt börjar Jeanne-Louise återhämta sig, men Norman blir allt svagare och något dygn senare dör han.

Kusligt nog är det mycket som pekar på att någon förgiftat barnen. Snart börjar det cirkulera olika teorier om vad som legat bakom ett sådant illdåd.

En variant går ut på att MacLeod misshandlat en menig malajisk soldat som uppvaktat barnens sköterska och att denne valt en hämnd som skulle plåga den vite mannen på värsta tänkbara sätt. En alternativ version handlar om att MacLeod i kraft av sin ställning gjort framstötar hos barnsköterskan och att hennes fästman slagit tillbaka genom att förgifta barnen. Ingendera av versionerna behöver vara riktig. Båda säger åtskilligt om atmosfären mellan kolonisatörer och lokalbefolkning.

Rudolph MacLeod börjar snart anklaga sin hustru för Normans död, hon har inte varit uppmärksam. Stämningen i hemmet blir alltmer olidlig. Rudolph har hoppats bli befordrad till överstelöjtnant på Sumatra, men får i stället finna sig i att skickas tillbaka till Java för att åta sig en mindre framskjuten befattning.

Där och då upphör hans passion för militärlivet. Han är bitter och vill tillbaka till Nederländerna. Men nu får Margaretha tyfoidfeber. Rudolph blir tillfälligt tvungen att ta ett ökat ansvar för dottern och måste dessutom spendera pengar på sin hustrus tillfrisknande – särskilt det senare irriterar honom. Han tycker mycket synd om sig själv och går formligen ner sig i sorg över den son som han aldrig ska få se växa upp. Till sist tar han avsked från armén, men väljer att stanna kvar på Java för en tid i alla fall. Det är billigare att bo där än i Europa. Familjen bosätter sig i en by en bit upp i bergen där klimatet är hälsosamt.

Margaretha, som bara är drygt tjugo år, känner att hon blivit fast i en liten håla med en elak gubbe. Hon längtar intensivt hem, eller varför inte till Paris… Ämnet kommer ofta upp. En bekant till paret berättar om en bjudning i deras hem där Margaretha diskuterat den franska huvudstaden med gästerna. Plötsligt hade Rudolph vrålat ut en svordom och rutit åt henne att fara till Paris och lämna honom ifred. En annan gång hade han varit ännu mer rättfram och skrikit åt henne: ”Dra åt helvete, din hynda!”

Den fortsatta utförsbacken i parets relation kan följas i brev som de båda skrev till andra personer. Rudolph kallade sin hustru för ”blodsugerska”, Margaretha anklagade sin make för att ha hotat henne med ett gevär. Till sist blev Java outhärdligt för dem båda två. De tog med sig dottern och flyttade tillbaka till Nederländerna, först till Rudolphs syster, sedan till en egen lägenhet. Men någon huslig lycka infann sig aldrig, de var hjärtligt trötta på varandra. En vacker dag när Margaretha kom hem hade Rudolph helt enkelt försvunnit med dottern.

Margaretha gick till en domstol och krävde underhåll samt vårdnaden om Jeanne Louise. Rätten beslutade som hon ville, men verkligheten visade sig vara mer komplicerad. Rudolph lämnade visserligen ifrån sig dottern men betalade aldrig någonting till sin hustru och gjorde vad han kunde för att försvåra hennes ekonomiska situation – till exempel annonserade han i tidningarna och varnade butiksägare: han tänkte inte betala hennes räkningar. Till sist dök han oväntat upp hos sin övergivna hustru, tog med sig Jeanne Louise och försvann.

I det läget gav Margaretha tillfälligt upp striden: hon stod utan arbete och utan inkomster. Ville hon ändra på den saken hade hon inte tid att ta hand om dottern. Dessutom visste hon att fastän Rudolph varit en avskyvärd make så älskade han faktiskt Jeanne Louise.

Nu gällde det hennes eget liv. Hon hade inga tillgångar och nästan inga vänner, men inte heller någonting som band henne. Det stod henne fritt att resa till den stad hon drömt om så länge där borta på Java, det glittrande Paris!

Sagt och gjort. Hon kom till världsstaden i stort sett pank och med inte mycket mer att erbjuda än sitt utseende. Hon försökte försörja sig som konstnärsmodell, men det var väldigt dåligt betalt så hon drygade ut inkomsterna med prostitution. En kort anställning fick hon som cirkusryttarinna – i Ostindien hade hon faktiskt hunnit lära sig rida riktigt bra. Men det hela var för motigt, hon återvände snart till Nederländerna. Där var det inte lättare. Hon lyckades först tjata sig till att få bo hos en av makens släktingar – men när Rudolph fick höra talas om saken blev hon utsparkad. Utan något mer att välja på for hon tillbaka till Paris 1904 och den här gången tänkte hon inte ge sig.

Men vad skulle hon göra? Mannen som tidigare gett henne anställning som cirkusryttarinna gav henne rådet att försöka sig på dans.

Det var ett besynnerligt råd, kan man tycka. Margaretha hade som så många andra flickor fått lite danslektioner i sin tidiga ungdom och hon hade dansat vals med officerarna på Java. Mer var det inte.

Men nöden har ingen lag. Och det fanns en logik i det hela. Den snabbaste vägen till ekonomisk framgång för en fattig flicka i Paris var utan tvekan att bli älskarinna åt en rik man. I den stora världsstaden fanns det vid den här tiden en hel miljö, ”le demimonde”, halvvärlden. Det var en beteckning för kvinnor som försökte omge sig med lyx och frotterade sig med överklassen men som inte tillhörde den. De försörjde sig ofta genom någon sorts kombination av konstnärliga yrken och genom att ställa upp som betalda och halvt officiella älskarinnor åt finare herrar. Socialt befann de sig någonstans på skalan mitt emellan samhällets verkliga grädda och de prostituerade.

Ett sådant liv lät som ett bra alternativ i Margarethas öron. Då gällde det bara att bli i ropet som artist. Utseendet och det charmerande sättet hade hon för sig, det visste hon. Men hon ville inte plugga repliker och någon särskild sångröst tyckte hon inte att hon hade. Dans kanske var det bästa i alla fall.

Vid den här tiden hade den kvinna som anses ha skapat den moderna konstdansen, Isadora Duncan, slagit igenom i Paris. Hon hade gjort uppror mot den klassiska baletten och utvecklat en personlig, fri och mycket passionerad dansstil. Så om hon kunde, varför skulle inte någon annan lyckas med något liknande?

Några år tidigare hade Paris haft en världsutställning och där hade det funnits österländska paviljonger med dansare från Java som gjort stor succé. Det var en ytterligare inspirationskälla för Margaretha. Hon hade tittat på en del lokala danser under sin tid i Nederländska Ostindien och verkligen fascinerats av dem. Visst skulle hon kunna utgå från dem och göra något som den parisiska publiken skulle gilla?

Nu gällde det bara att hitta någon som skulle låta henne pröva. I början av 1905 fick hon ett rejält napp. En känd societetsdam, madame Kiréevsky, brukade organisera välgörenhetsfester med underhållning i sitt hem. Och hon lät Margaretha göra ett försök. Gästerna fick höra att en mystisk ”lady MacLeod”, som var född på Java men som gift sig med en europeisk officer, skulle framträda och ge parisarna en inblick i orientens livsbejakande kultur.

Denna inte helt sanna personbeskrivning var bara början på en lång rad romantiska lögner Margaretha skulle sprida om sin bakgrund de följande åren. Helt klart bidrog mystiken kring den okända artisten till att öka publikförväntningarna i madame Kiréevskys salong. Och det som följde kom att motsvara och överträffa dem.

En journalist som är närvarande skildrar senare föreställningen. Den börjar med att en lång, mörk kvinna glider in i rummet. Hon har ett utsirat guldsmycke i sitt hår och en gyllene bystplåt som täcker brösten. Runt höfterna har hon en sjal som hänger på plats med hjälp av ett spänne. I övrigt är hon klädd i genomskinliga slöjor som är dekorerade med blommor. Hon stannar upp med korslagda armar och tittar intensivt på en staty av den hinduiske guden Shiva.

Så börjar hon utföra en dans, först med långsamma rörelser, sedan allt snabbare. Först böljar hennes kropp harmoniskt, sedan är hon vild som en tiger. Blommorna och slöjorna flyger av henne, till sist också höftspännet. Så faller hon till synes avsvimmad ihop vid Shivas fötter.

Det blir en stormande succé. Kombinationen av erotisk dans, eller striptease om man så vill, och anspelningar på österländsk religion passar Parispubliken precis. Det är givetvis intressant att se en vacker kvinna visa upp så mycket kropp och utföra sensuella rörelser. Och när det får en inramning av andlighet och exotisk kultur blir ju det mer eller mindre förbjudna tillåtet – vore man inte närmast barbarisk om man undgick att uppskatta det? Och inte blir det ju sämre av att denna tydligen mycket kultiverade danserska tycks ha rätt att bära en brittisk adelstitel.

I själva verket hade ”lady MacLeods” framträdande inte så hemskt mycket att göra med verkliga österländska danser, men det var det ju ingen som visste. Här hade det dykt upp en sensation, och de som varit med på festen kunde glädja sig åt att ha fått se den först. Ryktet spred sig och Margaretha befann sig plötsligt omsvärmad av just den sortens personer hon ville imponera på. Hon var inte sen att bre på lite nya detaljer på sitt levnadsöde: hon hade räddats från fångenskap i ett tempel av en ung skotsk officer som formligen dyrkade henne. Men när de hade gift sig hade han visat sitt rätta fasansfulla jag – i ett vansinnigt anfall av svartsjuka hade han bitit av hennes ena bröstvårta.

Den sista detaljen som väckte stort uppseende var lika uppdiktad som hennes orientaliska ursprung. Men hon hade aldrig tagit av sig bystplåten och det gav en viss kuslig trovärdighet åt berättelsen. Även under sin fortsatta karriär skulle Margaretha alltid skyla bröstpartiet under framträdandena även när hon tog av allt annat. Den verkliga orsaken var att hon hade komplex för sina relativt små bröst som inte passade in i tidens timglasformade kvinnliga skönhetsideal. När hon bar en bystplåt kunde hon stoppa upp den med hopknycklade strumpor som dolde de verkliga proportionerna.

En av åskådarna hemma hos madame Kiréevsky hade varit en förmögen tvättmedelsfabrikör, Émile Guimet. Sina rikedomar spenderade han bland annat på att bygga ett museum för orientaliska konstskatter. Förmodligen insåg han att ”lady MacLeod” inte hade framfört någon särskilt äkta österländsk dansuppvisning. Men han behövde lite uppmärksamhet till de samlingar han skapat genom dyra investeringar. Så han bokade in henne för ett par uppträdanden på museet.

Den tilltänkta publiken, de mest framstående personerna i den parisiska societeten, fick personliga inbjudningar av Guimet. Han såg också till att personligen lägga sig i föreställningen som måste bli påkostad, elegant och smakfull. Framförallt var det en sak han insisterade att ändra på: danserskans namn. Det krävdes något som gav den rätta orientaliska klangen. Margaretha insåg poängen och tog nu ännu ett stort djärvt steg i skapandet av sin nya identitet. Hon kom att tänka på ett malajiskt uttryck hon snappat upp: ”mata hari”. Mata betydde öga och hari betydde dag. Och mata hari, dagens öga, var ett annat sätt att beskriva solen.

Guimet tyckte det lät lysande. Han såg till att ge debuten för Margarethas nya identitet en värdig inramning. Museibiblioteket där föreställningen skulle visas gjordes om till ett indiskt tempel med blommor, skulpturer, levande ljus och en dold orkester. Och den här gången kunde dansösen sätta ihop sin klädsel genom att låna smycken och tyger från tvättmedelskungens exklusiva samlingar.

Mata Hari dansade två fullsatta föreställningar på Guimets museum. Även denna gång fick åskådarna se det mesta av hennes kropp. Sedan hon dansat bytte hon raskt om till aftonklänning och minglade med den hänförda publiken.

De närmaste dagarna visade att hon nu hastigt hade blivit en megastjärna. Man ville ha henne till de finaste välgörenhetsbalerna och privata festerna. Och när Mata Hari förklarade att dansen var hennes yrke och att hon var tvungen att ta betalt var det ingen som rynkade på näsan, tvärtom. Hon insåg snart att hon kunde ta ut i stort sett vilka arvoden hon ville.

Snart framträdde hon också på teaterscener. Överallt var det samma succé. Journalisterna fyllde tidningsspalterna med lyriska hyllningar. Och andra kvinnor som fram tills nu haft de mest omsvärmade positionerna i sällskapslivet började alltmer högljutt viska elakheter om nykomlingen – visst saknade hon stil?

Ingenting bet dock på Mata Haris popularitet. Och skickligt såg hon till att upprätthålla intresset kring sin person. Sedan hon varit i ropet i ett halvår proklamerade hon i en intervju att hon tänkte gifta sig med en furste och dra sig tillbaka till ett tibetanskt kloster. Hennes beundrare – några av dem var också hennes älskare – blev om möjligt ännu mer ivriga att få njuta av hennes närhet.

En av dessa beundrare är en advokat som heter Édouard Clunet. Med honom diskuterar hon sin kommande internationella karriär och undrar hur hon ska bete sig – behöver hon inte en agent som tar hand om allt praktiskt och som vet hur saker ska gå till? Självklart, menar Clunet och manar henne att söka sig till den bäste tänkbara: Gabriel Astruc. Denne, en vän till författaren Marcel Proust, har tagit sig an de mest framstående skådespelarna och musikerna, till exempel pianisten Artur Rubinstein. Han skulle säkert kunna ge Mata Hari den hjälp hon behöver.

Så blir det också. Astruc inser att här finns en artist som verkligen kan fylla lokalerna, i alla fall en tid framåt. Han åtar sig uppdraget och i januari 1906 bokar han in hennes första internationella framträdande på en teater i Madrid.

Hon reser dit – men succén uteblir, kanske för att hon anpassar sig lite för hårt till det strängt katolska Spanien och uppträder i en hudfärgad kroppsstrumpa. Det är inte vad den nyfikna publiken väntat sig att se. Under vistelsen i Madrid blir hon i alla fall bekant med Frankrikes ambassadör i Spanien som är en gammal vän till advokaten Clunet. Han blir en i raden av hennes älskare.

Innan Mata Hari hunnit lämna Madrid får hon besked från Astruc att han bokat ett nytt jobb åt henne. Hon ska dansa på Monte Carlo-operan i den berömde kompositören Jules Massenets opera Le Roi de Lahore. Det här är första gången hon direkt ska framträda i ett sammanhang som kan kallas finkulturellt och Mata Hari är av förklarliga skäl nervös.

Det behöver hon inte vara. Hon mottas med jubel av publiken. Och pressen formligen dyrkar henne. Massenet själv, en känd kvinnokarl fastän nu uppe i den ansenliga åldern av 64 år, är även han lidelsefullt betagen. En annan kompositör och kvinnojägare, Puccini, är likaså alldeles exalterad och uppvaktar den framgångsrika dansösen med blommor och romantiska hälsningar.

Vid sidan av engagemanget på operan uppträder Mara Hari vid den här tidpunkten i ett annat storslaget spektakel: karnevalen i Nice där hon föreställer Venus.

Mata Hari fortsätter optimistiskt till Berlin för att lägga ännu en stor stad för sina fötter. Men här härskar verkligen anständigheten. Isadora Duncan har besökt den tyska metropolen och gjort skandal, stämplad som en omoralisk kvinna. Mata Hari, som är en mindre danskonstnär och har en mer utmanande repertoar, inser att hon knappast kan räkna med ett bättre mottagande. Hon gör sig beredd att lämna staden då hon råkar träffa på en lång, blond, ståtlig man i elegant uniform. Det är en löjtnant vid husarerna, Alfred Kiepert. Han är äldste son till en rik godsägare, har mycket gott om pengar själv och är gift med en tråkig fru. Det är just sådana män Mata Hari gillar. Kiepert blir hennes älskare, hyr en flott lägenhet åt henne och överöser henne med pengar. Hennes enda plikt är att roa sig – och att ta hand om sin löjtnant när han dyker upp.

Enda bakslaget vid den här tidpunkten är att hon tvingas gå med på att ge Rudolph vårdnaden av Jeanne Louise. Saken har kommit upp eftersom han vill gifta om sig och därför behöver ta ut skilsmässa. Det kräver hennes medgivande och hon har först vägrat gå med på någonting såvida hon inte får dottern. Tyvärr har Rudolphs advokat svarat med att hota gå till skilsmässodomstolen med ett nakenfotografi som en av hennes vänner tagit av henne. På konstiga omvägar har bilden hamnat hos hennes make. Det är ingen tvekan om att domstolen skulle beröva henne vårdnaden ifall fotot blev uppmärksammat. Hon ger upp. Våren 1906 kommer beslutet om skilsmässan. Och Jeanne Louise får stanna där hon är.

Det finns tröst att hämta på närmare håll. Mata Hari kan offentligt sola sig i glansen från Kiepert när hon i september besöker en stor militärmanöver tillsammans med sin rike och vackre älskare. Några djupare reflektioner om själva övningen är det inte troligt att Mata Hari gör. Uniformer är tjusiga och kanondunder spännande – men något krig i Europa finns ju inte precis i sikte.

I september reser hon till Wien. Astruc har ordnat ett engagemang åt henne där hon ska dansa i en egen föreställning. Så hon förklarar vänligt för Kiepert att hon älskar honom men är tvungen att sköta sin karriär, och så är hon iväg. I den österrikiska huvudstaden dansar hon på två olika scener, med respektive utan kroppsstrumpa. I Wiens tidningar uppstår direkt en stor debatt om vilken av varianterna som är mest upphetsande.

Hela hösten fortsatte skandalsuccén i Wien. Året kom att avslutas med att den berömda dansösens far lät publicera en bok med titeln Mata Haris liv – en biografi över min dotter och mina klagomål mot hennes f.d. make. Det är osäkert i vilken utsträckning han skrev den själv. I vilket fall var den ytterst fantasifull, släkten Zelle påstods vara fullkomligt späckad med lysande personer som hertigar och kungar. Mata Hari var ju i normala fall inte främmande för att bättra på sin biografi. Men den här gången blev hon rasande – boken beskrev henne nämligen som sju år äldre än hon faktiskt var.

Snart kom ytterligare böcker med andra versioner och i dess släptåg produkter som cigarretten Mata Hari och en sorts populära kex som också fick namn efter dansösen.

Efter succén i Wien tog Mata Hari en paus från sina framträdanden och gav sig iväg på en lång turistresa till Egypten. Åter i Europa begav hon sig till Berlin för att återuppta förhållandet med Kiepert, men han hade tröttnat på henne. Efter en tids sysslolöshet insåg hon att det var dags att blåsa nytt liv i karriären – och vilken plats var i så fall bättre än det Paris där hon slagit igenom?

Hennes agent Astruc skulle just sätta upp kompositören Richard Strauss nya opera Salome som byggde på en pjäs av Oscar Wilde (som i sin tur hämtat berättelsen från ett par av Bibelns evangelier). Den handlade om den judiska prinsessan Salome som utförde ett sensuellt dansnummer, känt som ”de sju slöjornas dans”, för sin styvfar Herodes. Denne blev så förtjust att han lovade henne vad hon ville i belöning. Hon krävde då – och fick – den fängslade profeten Johannes Döparens avhuggna huvud på ett fat.

Den där rollen var som skriven för henne själv, tyckte Mata Hari. Hon skrev till Astruc och uttryckte sin bestämda önskan att få gestalta den bibliska dansösen.

När Mata Hari kom till Paris hade Astruc för all del ordnat ett antal framträdanden åt henne – men rollen som Salome i Strauss opera fick hon inte. Och sanningen kröp obönhörligt inpå den nyss så firade artisten: tiden hade börjat springa ifrån henne, nya stjärnor hade börjat överglänsa henne, hon var över trettio år och hade sannolikt sett sin bästa period i karriären.

Inför omgivningen försökte hon dölja luckorna i sina engagemang genom att tala om en ”vilopaus”. Men det var en tveksam strategi i längden. Och när hon träffade bankiren Félix Rousseau tog hon chansen att tills vidare hoppa av det parisiska nöjeslivets ekorrhjul.

Som så många andra av Mata Haris älskare var Rousseau gift. Det som skilde honom från de övriga var intensiteten i hans heta låga. Han tjatade på henne att han ville ha henne för sig själv och var villig att erbjuda henne något utöver det vanliga: ett slott, Le Château de la Dorée, strax söder om staden Tours. Hon tackade ja, han hyrde slottet och förklarade för folk på orten att hans hustru skulle bo där. Och som madame Rousseau flyttade Mata Hari in där 1910. Under veckorna roade hon sig som hon ville, i veckosluten kom den kärlekskranke bankiren ner och hälsade på henne.

Ett tag är det inte utan tjusning att leva som en slottsfru. Mata Hari kan ta ridturer i omgivningen och komma tillbaka för att slå sig ner vid ett dukat bord. Men efter drygt ett år på slottet tröttnar hon, övertalar sin älskare att köpa henne ett litet hus i Paris utkanter och flyttar dit. Strax därefter gör han konkurs – en bidragande orsak är de pengar han öst över sin dansös. Och när han inte längre är rik kan han inte längre hålla sig med en dyrbar älskarinna. Som tur är för Mata Hari lämnar han henne en hel del kontanter innan fordringsägarna kastar sig över honom.

Nu börjar hon plötsligt längta intensivt efter sin dotter. I sin tjänst har hon en trogen hushållerska, påkläderska, sällskapsdam och allt-i-allo, Anna Lintjens. Anna får i uppdrag av Mata Hari att bege sig till Nederländerna och kidnappa Jeanne Louise.

Hushållerskan har aldrig gjort något av det här slaget, men hon biter ihop och ger sig iväg till byn Velp nära Arnhem. Där bor MacLeod med sin dotter – sin andra hustru har han nyss skilt sig från.

Anna posterar sig vid den skola där Jeanne Louise går och väntar på att hon ska komma ut för dagen. Planen är att locka med sig flickan med karameller och få in henne i en bil.

Nervöst står Anna och väntar på att sätta sin plan i verket. Så kommer Jeanne Louise ut från skolbyggnaden. Men plötsligt är också Rudolph MacLeod där för att hämta sin dotter. Anna tar sig samman och improviserar. Hon går fram till MacLeod och säger att hon har med sig en present till flickan från en dam. Den misstänksamme fadern anar oråd och säger att om någon ska ge hans dotter presenter så är det han själv. Så tågar han iväg med Jeanne Louise – och Anna får snopet ge sig tillbaka till Paris.

Mata Haris underhåll från Rousseau räcker inte hur länge som helst och hon börjar se sig om efter nya engagemang i den franska huvudstaden. Nu har det blivit ännu svårare än förra gången hon försökte. Till sist ser hon sig tvungen att dra in pengar genom ren prostitution, om än i luxuös tappning. Hon hänger i vestibulerna på de finaste hotellen. Där finns det fortfarande gott om rika män som gärna betalar för en natt med den legendariska orientaliska nakendansösen.

Så plötsligt får hon ett meddelande från Astruc som inte glömt henne. Han har fantastiskt nog lyckats få henne bokad i ett par baletter på världens mest berömda musikscen, La Scala-operan i Milano. Hon reser dit och gör en serie framträdanden kring årsskiftet 1911/12.

Tidningarna är tämligen välvilliga, men höjer henne inte direkt till skyarna. Hon gör flera försök att komma igen i stor stil på olika håll i Europa, och det går sisådär. En av hennes mer framgångsrika insatser är i en revy på den glittriga nöjeslokalen Folies Bergère i Paris sommaren 1913.

Men trots allt: Paris dyrkar henne inte längre. Kanske ett nytt scenbyte kan hjälpa. Hon säljer huset hon fått av Rousseau, avskedar tjänstefolket och flyttar tillbaka till Berlin.

Det är början på 1914. Hennes resa går tvärs över ett område som snart ska dekoreras med skyttegravar, lerpölar och döda människor. Men att något sådant skulle kunna ske har hon säkert inte en tanke på.

I Berlin har Mata Hari planer på att iscensätta en egyptisk balett och hon laborerar också med ett annat dansnummer med hinduiskt motiv. Det blir inget av någondera, visar det sig. Däremot träffar hon sin gamle älskare Kiepert igen och de återupptar i alla fall tillfälligt sin förbindelse. Och till sist, i maj, får hon engagemang. Hon ska dansa i en operett, Der Millionendieb (”Miljontjuven”), som ska ha premiär på Metropolteatern i september. Livet leker trots allt. Visserligen är det snart tio år sedan hon slog igenom – tänk vad tiden går – och hon närmar sig det obevekliga fyrtioårsstrecket. Men det kanske inte betyder så mycket. Hon blir ju bjuden på luncher och middagar, hon blir uppvaktad av rika män som betalar henne bra för intima stunder, hon är ständigt ute och roar sig. Och snart ska hon stå på scenen igen…

Men det blir ingen premiär. Något större kommer emellan. Ett blodbad.

I början på 2000-talet, nära hundra år efteråt, kan det se ut som om första världskriget helt enkelt var en väldigt dum konflikt. Femton miljoner döda och 22 miljoner sårade – för vad?

Så är det nästan alltid när man tittar på krig i efterhand. Men krig uppkommer hela tiden så länge det finns motstridiga intressen som är tillräckligt starka och som inte finner sin lösning på annat sätt.

Första världskriget var framför allt ett europeiskt krig, även om det berörde andra världsdelar. Man kunde därför ha tänkt sig att tecknen skulle ha synts tydligt i förväg i de europeiska metropolerna – inte minst i de hektiska, skvallrande, pulserande storstäder där Mata Hari uppehöll sig, som Paris och Berlin. Och det är klart att tecknen fanns för den som kunde tolka dem. Ändå hade de flesta människor i Europa ingen aning om att det skulle komma ett krig förrän mycket sent – för många kom själva utbrottet som en chockartad överraskning.

Hur kunde det vara så? Ja, det var inte många års stigande fientlighet mellan folken som till sist bröt ut i ett gigantiskt blodbad.

Tvärtom handlade kriget om orsaker som var svårbegripliga för de flesta, ekonomiska förändringar av ett slag som inte liknade vad som inträffat under tidigare perioder, som blev allt snabbare och starkare och som till sist ställde militärmakt mot militärmakt.

På några årtionden hade framför allt Europa och Nordamerika rusat rakt in i industrisamhället. Övriga delar av världen berördes också på ett mycket drastiskt sätt, oftast genom att de som kolonier fick leverera billiga råvaror till fabrikerna i de olika konkurrerande industrinationerna.

Plötsligt handlade allt om aktier, om investeringar, om ökad ekonomisk tillväxt och om att erövra nya marknader samtidigt som de egna måste försvaras med skyddstullar. Visst rörde sig pengarna över gränserna, men det betydde inte att alla nationer kunde agera på lika villkor, lika lite som individerna inom en nation hade samma förutsättningar. Och ju närmare de olika ländernas ekonomier knöts till varandra, desto mer ökade konkurrensen länderna emellan. Det gällde att ta för sig, det gällde att skaffa sig ett utrymme.

Storbritannien hade länge varit herre på täppan. Landet hade tidigt kommit igång med att bygga upp gruvor och fabriker samtidigt som man framgångsrikt lagt under sig koloni efter koloni och utövat militär kontroll över världshaven. Under en tid hade det skapat en sorts stabilitet, alla visste vem som ledde loppet. Men så hade Tyskland gått om Storbritannien när det gällde industriproduktion samtidigt som landet inte hade tillgång till de marknader som britterna kontrollerade. Den tyska företagsamheten och de ledande tyska politikerna började allt starkare längta efter politiska och militära ommöbleringar av Europas och världens kartor. Och det fanns flera som på liknande sätt skulle kunna tänka sig en större bit av kakan – bland annat de styrande i Ryssland som sneglade västerut och deras motsvarigheter i USA som sneglade österut. Det här var inte motstridiga önskemål som man lätt kunde jämka ihop med prat och förhandlingar. Snarare var det en tidsfråga innan det skulle smälla ordentligt på det ena eller andra sättet.

Den tändande gnistan minns vi från skolundervisningen. Det var när en serbisk nationalist, Gavrilo Princip, sköt ihjäl den österrikiske kronprinsen Franz Ferdinand och hans hustru Sophie under deras besök i den bosniska staden Sarajevo den 28 juni 1914.

Det där borde ju inte beröra så många människor, kan man tycka. Men så här låg det till: Serbien fanns sedan några årtionden som självständig stat, samtidigt som många serber levde i områden som kejsardömet Österrike-Ungern hade lagt beslag på, bland annat Bosnien. Inte helt överraskande fanns därför en stark patriotisk rörelse bland serberna som kämpade för att de skulle kunna samlas i en gemensam stat. En del av denna rörelse var terrororganisationen Crna Ruka, Svarta Handen. Franz Ferdinands besök i Sarajevo var förstås ett gyllene tillfälle för ett klassiskt terroristdåd som skulle göra att omvärlden fick upp ögonen för den serbiska saken. Svarta handen sände ut femton attentatsmän för att mörda den österrikiske tronföljaren. En av dem var Princip. Genom att just han lyckades utföra dådet fick han den dubbla ryktbarheten som en stor serbisk patriot respektive mannen som startade ett världskrig.

Attentatet i Sarajevo var förstås en toppnyhet i hela Europa. Men under de närmast följande veckorna såg det inte ut att hända så mycket. Det som skedde handlade om intensiva hemliga diplomatiska kontakter och diskreta militära förberedelser. Först i slutet av juli kom det stora synliga händelseförloppet igång. Men då gick det fort.

Den 23 juli ställde Österrike-Ungern ett ultimatum till den serbiska regeringen med en hel rad krav som måste uppfyllas. De gick ut på att Serbien måste undertrycka alla rörelser som manade till strid mot kejsardömet. Serbien godtog samtliga krav utom ett, nämligen att representanter för Österrike-Ungern direkt skulle delta i en serbisk brottsutredning om vilka som låg bakom skotten i Sarajevo. Detta enda nej räckte för att kejsardömet i Wien skulle förklara Serbien krig. Den 29 juli började den österrikiska armén artilleribeskjuta Belgrad.

Det var fortfarande ett litet krig. Men Serbiens allierade Ryssland såg inte passivt på vad som hände utan inledde egna militära mobiliseringar. Österrike-Ungerns samarbetspartner Tyskland kastade sig in i konflikten och krävde ett omedelbart avbrytande av de ryska krigsförberedelserna. När Ryssland vägrade lyssna på det örat förklarade Tyskland sin östra granne krig den 1 augusti.

Den tyska ledningen räknade med att kriget skulle dra in fler stater och väntade sig en väpnad konflikt med Rysslands allierade Storbritannien och Frankrike. Det fanns en gammal tysk plan för ett krig på två fronter och den sattes nu i verket. Den 2 augusti ockuperade den tyska armén det strategiskt placerade storhertigdömet Luxemburg och följande dag förklarade Berlin krig mot Frankrike. Ännu en dag senare, den 4 augusti, var det Storbritanniens tur att förklara krig mot Tyskland. Nu var det ett europeiskt krig, men fortfarande väntade sig de inblandade att det skulle bli kort och ganska begränsat. Så blev det inte.

En av de sista kvällarna i juli, just när konflikten höll på att trappas upp men innan storkriget var ett faktum, satt Mata Hari i ett enskilt rum på en Berlinrestaurang och åt middag med en av sina älskare, en poliskommissarie Griebel. Det påstås att deras lilla affär hade startat på ett aningen ovanligt sätt: ett par månader tidigare hade hon framfört ett dansprogram på en lokal och några av åskådarna hade larmat polisen eftersom de tyckte hon uppträdde oanständigt. Griebel hade kommit dit – och blivit förtjust.

Medan dansösen och kommissarien satt och åt hördes plötsligt högljutt oväsen utanför. Paret avslutade middagen och gick ut för att se vad som stod på. Det var en mer eller mindre spontan demonstration som pågick. En stor skara människor stod samlad framför kejsarpalatset och skrek: ”Deutschland über alles!”

Det var bara början. De följande dagarna, i takt med att krigsförberedelserna trappades upp, övergick de patriotiska stämningarna i direkt fientlighet mot alla utlänningar som inte alldeles uppenbart befann sig på samma sida som Tyskland.

Mata Hari kände sig plötsligt inte särskilt hemma i Berlin, hon längtade tillbaka till Paris – där kunde det väl inte vara lika hemskt? Hon hade dessutom fått besked om att den planerade teaterpremiären var inställd. Det fanns alltså inget som höll henne kvar.

Den 4 augusti gick hon till Metropolteatern för att hämta ut sina pälsar och smycken. Hon hade inte velat ha alla dessa dyrbarheter på det hotell där hon bodde, så hon hade låtit teaterns vänlige lille kostymmakare ta hand om dem. Det hade han så gärna gjort, men nu skulle hon befria honom från hans uppdrag.

När hon knackade på hos kostymmakaren möttes hon dock inte av det blida och insmickrande leende som hon vant sig vid. Han gav henne en kylig blick och förklarade stramt och militäriskt att hennes saker hade konfiskerats. Och så smällde han igen dörren till sin verkstad medan hon stod kvar och gapade.

Två dagar senare tog Mata Hari tåget till det neutrala Schweiz – hon förstod att hon nog inte kunde resa direkt till Frankrike som Tyskland var i krig med. Hela sitt bagage skickade hon som fraktgods. Bagaget kom fram, men inte hon själv. När hon kom till gränsen fick hon beskedet att hon inte hade de identitetshandlingar som de schweiziska myndigheterna precis beslutat sig att kräva av alla utlänningar. Hon sattes på tåget tillbaka till Berlin utan något mer än de kläder hon gick och stod i – och i stort sett utan kontanter.

I vestibulen på hotellet där hon bott träffade hon en vänlig holländsk herre – för eftervärlden bara känd som ”herr K” – som skulle till Amsterdam. Han ville gärna hjälpa henne på något sätt. Det slog Mata Hari att hon lika gärna kunde åka till Amsterdam hon med, men först behövde hon resehandlingar.

Hennes välgörare gav henne pengar för att ta tåget till nederländska konsulatet i Frankfurt och därifrån vidare till Amsterdam. Han lekte med tanken att gentlemannamässigt själv göra samma omväg och stötta den sköna damen i nöd, men insåg att hans fru kanske skulle bli misslynt om han var på vift med en vacker kvinna.

Mata Hari tog dock herr K:s adress. Och sedan hon lyckligt och väl kommit till Amsterdam sökte hon upp honom i den lägenhet där han bodde med sin hustru. Paret kom att bli bekanta med den berömda dansösen, och fru K insåg att hon just då var en mycket ensam och sorgsen människa. Det framgick i alla fall att Mata Hari närmast självklart brukade förföra män som kunde hjälpa henne och fru K undrade till sist nyfiket varför hon inte försökt med herr K i Berlin. Mata Hari svarade med avväpnande ärlighet att det inte varit aktuellt: hon var ju smutsig och hade inga rena underkläder.

Väl tillbaka i Nederländerna gjorde Mata Hari ännu några valhänta försök att få kontakt med sin dotter, den här gången genom att skriva brev och förhandla med sin före detta man. Det hela rann ut i sanden. Däremot lyckades hon få engagemang som dansös på några teaterscener. I december 1914 dansar hon i Arnhem, inte långt från det lilla samhälle där Rudolph MacLeod bor. Rudolph går inte och tittar, han kommenterar saken med att han redan ”sett henne ur varje tänkbar synvinkel”.

Hon får uppskattande men inte översvallande recensioner. Det räcker inte riktigt för henne, hon behöver bekräftelse i lite större skala. Hennes svaghet för uniformer förnekar sig inte och snart har hon en ny älskare, baron Edouard van der Capellen, överste i holländska kavalleriet. Han är självsäker, rik, uttråkad och över femtio. Att en så omtalad och vacker kvinna visar intresse för honom gör baronen riktigt upplivad. Han har inget emot att spendera stora summor på henne.

Snart har han placerat sin nya älskarinna i en trevligt litet hus i Haag. Där har han henne till hands när lusten pockar och det finns tid, men det blir inte särskilt ofta. Nederländerna har visserligen, till skillnad från grannlandet Belgien, lyckats hålla sig utanför kriget, men situationen är högst osäker och översten har krävande tjänstgöring vid gränsen.

Mönstret från tidigare förhållanden upprepar sig: snart tycker Mata Hari att det är trist att sitta och vänta på att älskaren ska dyka upp. I december 1915 reser hon till Paris på jakt efter jobb och upplevelser. Hon kliver på en båt men kan inte åka direkt till en fransk hamn, de är alla reserverade för militära ändamål. I stället går resan över brittiska Folkestone och vidare till hamnstaden Vigo i nordvästra Spanien. Därifrån kan hon ta tåg till Frankrike.

När Mata Hari kommer till Folkestone blir hon liksom andra ickebrittiska passagerare utfrågad av immigrationsmyndigheterna. Hon pratar vitt och brett om sin karriär för att imponera som hon brukar göra. För att inte behöva tala om att hon var i Berlin vid krigsutbrottet drar hon till med att hon var anställd vid La Scala då. Hon lägger till att hon gärna skulle vilja arbeta på engelska teatrar vid lämpligt senare tillfälle.

Tjänstemannen som frågar ut henne kan inte veta riktigt vad i hennes svada som är sant, men han blir misstänksam och noterar: ”Hon verkar inte särskilt trovärdig och bör inte släppas in i landet.”

Anteckningen görs den 9 december 1915. I likhet med andra liknande uppgifter om misstänkta främlingar hamnar den hos den brittiska säkerhetstjänsten MI5 – med kopior hos bland andra underrättelsetjänsten MI6 och Scotland Yard. Det betyder att britterna klassat Mata Hari som en tänkbar säkerhetsrisk. Det är ett öde hon delar med många andra personer. Men det kan förstås få betydelse längre fram ifall andra omständigheter pekar i samma riktning.

När Mata Hari till sist kommer fram till Paris har mycket förändrats sedan hon var där senast, fast det är mindre än två år sedan. Borta är det mesta av glittret och flärden. I skyltfönstren hänger den franska flaggan, trikoloren, och patriotiska affischer. Och bland parisarna finns det nu många som misstänksamt granskar sin omgivning för att hitta och anmäla parasiter som drar sig undan sina plikter, för att inte tala om spioner och landsförrädare.

Mata Hari med sin yviga stil och dyrbara framtoning, sitt lätt skandalösa rykte och sin mystiska bakgrund hamnar snabbt även i den franska polisens övervakningsregister.

Hon finner snart att det inte finns mycket att göra i Paris. I butikerna lyser de eleganta kläderna med sin frånvaro och på teatrarna spelas bara fosterländska stycken. Hon hittar i alla fall en markis som blir hennes tillfällige älskare. Och så reser hon tillbaka till Nederländerna. Den franska polisen, som börjat sammanställa uppgifter om henne, kan släppa saken tills vidare.

Under tiden har kriget kört fast på västfronten. De tyska förhoppningarna om en snabb seger har kommit på skam. I början av kriget hade den tyska militären förlitat sig totalt på sina stridande enheter, nu drabbas man av insikten att det behövs ett effektivt fungerande underrättelseväsende för att kunna bedöma fiendens avsikter. Problemet ur tysk synpunkt är att västfronten befinner sig på fiendens territorium, på fransk och belgisk mark. Det går alltså inte att räkna med att få information från civilbefolkningen i krigszonen. Desto viktigare blir det att snabbt bygga upp ett nät av spioner.

Pressattachén på tyska konsulatet i Haag heter Karl Kramer. Han ingår dessutom i den tyska underrättelsetjänsten. I maj 1916 träffar han Mata Hari på en middagsbjudning och drar slutsatsen att det kan vara värt att försöka rekrytera henne som spion. Hon har ju varit en del i Paris och kan väl åka dit igen.

Kort tid efter middagen stämmer han möte med Mata Hari i hennes hus i Haag utan att berätta vad det gäller. Hon drar slutsatsen att det är det gamla vanliga, en uppvaktning med hopp om en liten kärleksstund.

Det visar sig snabbt att hon trott fel. Kramer erbjuder henne 20 000 francs om hon kan lämna militärt värdefull information. Vad då för information? Det får visa sig, det viktiga är att hon ska se till att röra sig i betydelsefulla franska kretsar, lyssna noga och rapportera vidare allt som kan vara av intresse.

I dagens svenska penningvärde motsvarar Kramers erbjudande ungefär 400 000 kronor. Det är en hel del pengar, men ingen svindlande summa i Mata Haris perspektiv – hon lever ganska högt på sin baron. Hon ber Kramer om anstånd för att tänka på saken.

Några dagar senare skriver hon till honom att hon accepterar. Senare kommer hon att förklara detta sitt dramatiska beslut med att hon fortfarande kände sig arg över att tyskarna beslagtagit hennes pälsar och juveler och att det här var ett sätt att få betalt för dem.

Kramer besöker henne igen, ger henne den överenskomna summan och några små flaskor med osynligt bläck. Han instruerar henne att skicka sina meddelanden till honom c/o ett hotell i Amsterdam och underteckna med kodnamnet ”H21”.

Det allra mesta av hennes uppdrag – umgås, lyssna, skvallra – erbjuder inga svårigheter för Mata Hari. Och nu har hon en anledning att återvända till Paris. Hon planerar sin resa till våren 1916 och tycker det kan vara en god idé att kliva av i en brittisk hamn och ta en liten sväng till London på väg till Frankrike. När hon ansöker om visum till Storbritannien får hon till sin förtrytelse avslag. Hon kontaktar utrikesdepartementet i Haag som försöker hjälpa henne. Där får man dock svaret att brittiska myndigheter har anledning att betrakta henne som icke önskvärd.

I maj 1916 kliver hon ombord på fartyget Zeelandia som än en gång ska föra henne till Vigo. Hon berättar senare att när hon står på däck medan fartyget tuffar ut ur hamnen passar hon på att kasta flaskorna med osynligt bläck över bord – det där med spionerande tänker hon inte ta så allvarligt på.

Det finns det andra som gör. Hon kommer snart underfund med att hon är övervakad ombord på fartyget. En av passagerarna, en man vid namn Henry Hoedemaker, är landsman till henne. Han skryter vitt och brett om att han hjälper Storbritannien att jaga spioner på de båtar som passerar Engelska kanalen. Han berättar också för medpassagerare att han sökt igenom Mata Haris hytt eftersom hon är en misstänkt person. Men dansösen har gjort det bästa intryck på andra resande som blir upprörda över den märklige mannens tilltag. Någon berättar om saken för Mata Hari och hon konfronterar Hoedemaker. När han vägrar be om ursäkt slår hon till honom under medpassagerarnas jubel. Blödande drar han sig undan.

Det är en seger och under den fortsatta båtresan har hon inget besvär med honom. Men när hon lite senare kommer med tåget från Spanien till den franska gränsen blir hon kroppsvisiterad och utförligt förhörd av polisen. Först efter kontakter med nederländske konsuln i San Sebastián blir hon insläppt i Frankrike.

I Paris tar Mata Hari in på Grand Hotel och försöker sedan hitta den älskare hon träffat förra gången. Han är dock ute i fält. I stället stöter hon ihop med en ung officer från första ryska kejserliga specialregementet, kapten Vadim de Masloff. Ryssland och Frankrike är ju på samma sida i kriget och det förekommer ett visst utbyte av officerare och militära enheter.

Kaptenen är i tjugoårsåldern, Mata Hari är nästan fyrtio. Men för första gången i sitt liv tycks hon bli kär på riktigt. Det finns ingenting av praktisk beräkning i hennes relation med honom, bara lidelser och heta känslor. Kan man kalla henne lite gumsjuk på samma sätt som en del av hennes älskare varit lite gubbsjuka? Kanske det, om man vill vara elak. Men förtrollad och betagen är hon alldeles tydligt.

De franska polisrapporterna från sommaren 1916 visade att det pågick en ständig trafik av officerare till Mata Haris rum på Grand. Hon öppnade sin famn för dem alla men som hon senare sa: ”Jag behöll bara Masloff. Jag avgudade honom.”

Själv förklarade hon att alla dessa officerare bara beredde henne njutning och att hon inte haft några andra baktankar, varken att dra in pengar eller lura till sig militära hemligheter på löpande band. Inte desto mindre kunde det ju förefalla som om hon gjorde precis vad den tyske pressattachén hoppats på.

Men det var Masloff hon klamrade sig fast vid. Under några intensiva sommardagar ägnade de sig helt åt varandra. Så var hans permission över och han drog i fält igen. Efter bara ett par veckor fick hon beskedet att han blivit sårad – granatsplitter hade förstört hans ena öga och giftgas hade angripit hans lungor. Han kom till ett militärsjukhus i kurorten Vittel som låg i bergstrakterna långt inne i krigszonen nära tyska gränsen. Dit kunde inga utlänningar bege sig utan tillstånd, vilket Mata Hari snabbt fick klart för sig.

Hon vände sig till en av sina officersbekanta, löjtnanten Jean Hallaure, som arbetade vid krigsministeriet. Han föreslog henne att försöka få ut ett tillstånd därifrån.

Och så kom det sig att Mata Hari en liten tid senare knackade på en av ministeriets många dörrar. Den här ledde till kapten Georges Ladoux, chef för sektionen för kontraspionage inom den franska underrättelsetjänsten, Deuxième Bureau.

Varför gick hon just till honom? Förmodligen för att Hallaure skickat henne dit, han kände Ladoux och hade en gång i tiden hjälpt sin bekant att få sitt jobb på ministeriet. När Mata Hari själv tillfrågades om saken i efterhand kom hon inte riktigt ihåg. Förmodligen hade hon inte riktigt klart för sig vad Ladoux sysslade med, annars hade hon knappast gått till just honom.

Plötsligt stod i alla fall Mata Hari framför ett skrivbord där det satt en tjock man i femtioårsåldern med en cigarrett i munnen. Han hade glasögon, korpsvart hår och skägg. Hon kunde bara hoppas att denne okände man skulle hjälpa henne.

Ladoux tittade också på en person han aldrig sett förut, i alla fall inte i verkligheten. Han har senare berättat att hon bar en mörk dräkt (trots att det var mitt i sommaren) och en vidbrättad stråhatt med stora gråa fjädrar. Men han visste desto mer om henne. Underrättelserapporterna om den berömda dansösen var rätt utförliga och tog även upp hennes kärleksaffär med den sårade Masloff.

Men Mata Hari visste inte att han visste. Precis som så ofta annars hasplade hon ur sig en lögn för att få som hon ville: hon hade besvär med njurarna och ville resa till Vittel för att avsluta en kur som hon påbörjat tidigare. Kunde hon få en passersedel?

Ladoux, som hade misstänksamheten som yrke, slogs av tanken att hon kanske hade flera dolda avsikter än att träffa sin ryss: just i området kring Vittel skulle det nu anläggas ett flygfält för bombraider mot tyska mål. Det var verkligen tänkbart att hon var tysk spion.

I så fall skulle hon få visa det. Han tänkte låta henne gå i fällan.

Han började med att förklara att han kände till hennes kärleksaffär med Masloff vilket tycktes överraska henne. Han lugnade henne med att det nog skulle ordna sig med passersedeln och bad henne komma igen några dagar senare. Och så gick hon. Han kunde för all del ha ordnat saken med en gång, men det hade varit mot rutinen och skulle kanske ha väckt hennes misstänksamhet ifall hon verkligen var spion. Än så länge kunde han dock knappast vara säker på om hon var fågel eller fisk, bara att hon hade ett stort kontaktnät i Frankrike och utomlands.

När Mata Hari ängsligt kom tillbaka frågade Ladoux om hennes känslor för Frankrike. Hon sa att hon älskade landet. Han undrade om hon i så fall kunde tänka sig att göra den franska nationen vissa tjänster och tillade att hon givetvis skulle få ersättning. Den häpna Mata Hari svarade att hon skulle tänka på saken. De kom överens om att träffas när hon återvänt från Masloff.

Mata Hari gav sig iväg till Vittel. Det var en märklig plats. Före kriget hade det varit en behaglig kurort där utlevade representanter för överklassen kunde dricka brunn (än i dag kan man köpa mineralvatten från Vittel). Nu satt lemlästade och bandagerade soldater i hotellens trädgårdar. Från fönstren hördes stönanden och skrik från dem som var så dåliga att de inte kom upp ur sängarna. Här fick Mata Hari äntligen träffa Vadim. Han var blek och mager och bar en svart lapp över ena ögat. Men han var mycket lycklig över att hon kommit dit.

Hon stannade i två veckor. Vistelsen avslutades med att läkarna bedömde Vadims tillstånd som så bra att han kunde skickas ut i kriget igen – för att leva eller dö, det kunde ingen veta. Innan de tog farväl friade Vadim. Mata Hari tackade lyckligt ja.

Den franska underrättelsetjänstens agenter höll noga ögonen på henne under vistelsen i Vittel. Men det fanns inget mystiskt att rapportera.

När den lyckliga nyförlovade kvinnan återkom till Paris sökte hon upp Ladoux. På väg till hans kontor hade hon märkt att hon var skuggad och detta påpekade hon lite syrligt för sin uppdragsgivare. Ladoux förklarade att det var så underrättelsetjänsten arbetade, det var inget att bry sig om.

Så tog han upp tråden från det tidigare samtalet: på vilket sätt skulle hon kunna tänka sig att tjäna Frankrike? Hon svarade genom att resa sig och utbrista att tyskarna alltid avgudat henne, de hade krälat vid hennes fötter. Han skulle veta att hon faktiskt varit älskarinna åt den tyske kronprinsen.

Det är osäkert om Ladoux trodde på det där sista – det borde han i alla fall inte ha gjort. Visserligen hade det cirkulerat ett sådant rykte, men det var med all sannolikhet uppdiktat. Mata Hari, som kanske själv bidragit till att ge det vind i seglen, använde sig i alla fall av det nu.

Ladoux invände att tyskarna knappast skulle låta henne få del av några krigshemligheter eftersom det var känt att hon hade så många vänner i Frankrike. Mata Hari svarade att det där inte var några problem, hon hade en bra tysk kontakt som hette Kramer.

Där sa hon väl mer än vad som var klokt, kan man tycka – samtidigt som det pekar på att hon inte kände sig bunden av sitt uppdrag från Kramer och verkligen var villig att hjälpa Ladoux. Men om denne tidigare allvarligt misstänkt att Mata Hari var tysk spion så förstärktes de onda aningarna genom denna förtrolighet från hennes sida – Kramer var väl känd för den franska underrättelsetjänsten.

Mata Hari insisterade på att hon verkligen skulle kunna komma i kontakt med tyska nyckelpersoner och ville ha bra betalt för att göra det. Hon kastade ur sig ett belopp: en miljon francs (motsvarande i dagens penningvärde 20 miljoner kronor).

Det var en löjligt svindlande summa att betala ut till en agent. Ladoux lät förslaget passera utan upprörda protester men sa att hon bara kunde få lite i taget: 25 000 francs var till exempel ett bra pris för varje fiendeagent hon kunde avslöja. Han frågade henne också varför hon var villig att ställa upp, det kunde ju bli farligt. Hon svarade att hon planerade att gifta sig och ville gå in i äktenskapet med egna pengar så att hennes fästmans familj inte skulle försöka lägga hinder i vägen.

Ladoux sa till henne att resa tillbaka till Haag och avvakta ytterligare instruktioner. Det betydde att hon än en gång måste göra turen över Madrid och tillbaka till Nederländerna via båt från Vigo.

Innan hon gav sig iväg från Paris dök Vadim upp. Han var på väg till en ny kommendering. De fick en lycklig natt tillsammans där de mellan omfamningarna ivrigt planerade sin gemensamma framtid.

Sedan Vadim försvunnit tog hon itu med ett litet problem, hon behövde pengar till hemresan och telegraferade till sin hushållerska Anna Lintjens att skicka 5 000 francs till Paris.

Den franska underrättelsetjänsten snappade upp telegrammet och meddelade Ladoux. Han misstänkte genast att Anna Lintjens var ett av Kramers täcknamn. Man måste tydligen vara mycket försiktig med att lita på den mystiska dansösen.

Mata Hari får sina pengar och den 5 november kliver hon på tåget till Spanien. Hon kommer ombord på ett fartyg, SS Hollandia. Men på väg till Nederländerna stoppas Hollandia av en brittisk fregatt och tvingas in till Falmouths hamn i Cornwall.

Hela skeppet undersöktes noga. Två kvinnliga tjänstemän sökte igenom Mata Haris hytt och plockade till och med bort speglarna från väggarna. Själv blev hon förhörd av en officer som visade upp ett fotografi av en kvinna som hade vissa likheter med henne: var det hon? Mata Hari svarade sanningsenligt att hon inte var identisk med kvinnan på bilden, men hon blev likafullt beordrad att gå i land. Så skickades hon med tåg till London och stod plötsligt framför chefen för Scotland Yards kontraspionage, sir Basil Thomson.

Det första han frågade var om hon hette Clara Benedix. Det nekade hon bestämt till och försäkrade att hennes namn var Margaretha Geertruida Zelle MacLeod, men att hon var känd som Mata Hari.

Uppvisningen av fotot och Thomsons fråga hade sin bakgrund i ett tips som britterna fått om en kvinnlig tysk spion som var stationerad i Madrid och som hette Clara Benedix: hon skulle finnas med på SS Hollandia. Mata Hari var tillräckligt lik henne för att det skulle ske en förväxling.

Thomson kunde snabbt konstatera att det verkligen var den berömda dansösen han hade som sin fånge, men han tänkte inte släppa saken så lätt. Mata Hari var också en suspekt person som det fanns upplysningar om – och vad var det som sa att inte hon var identisk med Clara Benedix?

En av de upplysningar Thomson hade tillgång till var att Mata Hari träffat Kramer i Haag och strax därefter satt in en större summa på sitt bankkonto. Han konfronterade henne med den saken. Hon måste ha blivit skakad över att Thomson visste. Men hon fann sig och vägrade erkänna något.

Thomson pressade henne vidare: Scotland Yard visste att Clara Benedix var tysk agent och mycket pekade på att Mata Hari också var det. Hennes enda chans var att samarbeta.

Mata Hari bestämde sig nu för att berätta en sak hon hittills tigit med, men som borde kunna hjälpa henne i den här orimliga situationen. Hon avslöjade att hon hade ett uppdrag från kapten Ladoux i franska underrättelsetjänsten.

Thomson, som kände Ladoux, kom nu med en serie exakta frågor om de möten hon haft med den franske spionchefen: hon måste beskriva hur han såg ut, hur han uttryckt sig och så vidare. Hennes svar övertygade Thomson om att hon verkligen träffat Ladoux. Han skickade ett telegram till sin franske kollega och frågade hur det stod till med madame Zelle MacLeod. Ett annat telegram gick till den brittiska underrättelsetjänstens folk i Spanien: hade Clara Benedix verkligen rest eller inte?

I väntan på besked i dessa nyckelfrågor blev Mata Hari släppt och fick besked om att hon kunde ta in på hotell under natten så skulle Scotland Yard ta kontakt med henne igen.

Följande dag fick Thomson svar från Spanien: Clara Benedix fanns kvar i Madrid. Ladoux svarade också: han hade aldrig gett Mata Hari ett uppdrag och förstod inte vad Thomson talade om.

I Thomsons ögon dolde Ladoux förmodligen något, och det var i sig inte sensationellt i så fall. Hemliga tjänster brukade inte medge vilka personer de rekryterat som agenter. Särskilt inte, kan man tillägga, om det handlade om personer som visade sig vara tvivelaktiga. Det kan ha varit genant för den franske kaptenen att han inlåtit sig på ett samarbete med en kvinna som britterna hade misstankar mot, en kvinna som dessutom pratade för mycket.

Thomson anade av allt att döma hur det stod till. Han valde att släppa ärendet, förmanade Mata Hari att inte blanda sig i saker hon inte hade att göra med – och uppmanade henne att resa tillbaka till Spanien. Därmed hade han i alla fall satt stopp för den mystiska kvinnans resa, vad än syftet kunde ha varit med den. Vad som skulle ske med henne senare fick väl närmast bli en fråga för Ladoux att ta ställning till.

Mata Hari följde Thomsons instruktion, precis som hon tidigare följt uppmaningarna från Ladoux. Snart var hon åter i Madrid – och högst osäker på vad hon skulle göra. Hon skrev till Ladoux och bad om direktiv, men fick inget svar. Och eftersom hon inte tyckte om att bara gå och vänta började hon fundera på att ragga lite information på egen hand.

Snart hade hon tagit reda på att det fanns en militärattaché vid tyska ambassaden som hette Hans von Kalle. Han var dessutom en stilig herre, och Mata Hari som ju var van att umgås med attraktiva män i uniform tvekade inte länge utan skickade honom en liten hälsning med förslag om att de skulle träffas.

Svaret kom tämligen direkt, von Kalle ville gärna träffa henne på ambassaden och gav henne ett klockslag. Hon gjorde sig så vacker hon kunde och skyndade dit. Redan i början av samtalet passade hon på att nämna sin gamle älskare löjtnant Kiepert. Så förde hon in konversationen på hur hon nyligen blivit gripen av den brittiska polisen och anklagad för att vara den tyska spionen Clara Benedix – det hade varit en intressant och omskakande upplevelse, kände möjligen von Kalle till den damen?

Vid det här laget kan man ganska säkert förmoda att militärattachén dragit slutsatsen att Mata Hari var ute för att pumpa honom och att hon förmodligen var någon sorts fiendeagent. Själv anade hon nog inte att hon blamerat sig, i det här spelet var tysken henne överlägsen. Han svarade beklagande att han tyvärr inte kände till fröken Benedix, men att han kunde fråga en av sina kollegor, baron Roland, som sysslade med spioneri om denne visste något.

Mata Hari torde ha jublat inom sig. Och det blev snart ännu bättre: von Kalle beklagade sig plötsligt över att han var så trött och förklarade orsaken: han hade just planerat en hemlig tysk ubåtsoperation. Han beskrev saken för henne i viss detalj och hon lyssnade mycket noga – det här skulle bli något att rapportera till Paris om!

Sedan hon skilts från von Kalle skrev hon genast till Ladoux och berättade alltihop.

På en fest samma kväll råkade hon träffa på militärattachén vid franska ambassaden, en överste vid namn Denvignes. Han var varken ung eller snygg men det var ingen tvekan om att han tittade djupt i hennes urringning. Hon äcklades av honom men det slog henne att han nog var en viktig person som skulle kunna ge henne instruktioner om hur hon skulle fortsätta.

Hon tog honom avsides och rapporterade om sitt uppdrag för Frankrike samt om vad von Kalle berättat. Nu ville hon veta hur hon skulle gå vidare.

Denvignes kom överens med henne om ett sammanträffande på tu man hand följande morgon på hennes hotell. När han kom fick hon freda sig för att hålla undan hans ivriga händer och i stället leda in samtalet på von Kalle. Han lyssnade en stund men avslutade sedan med att hon väl fick fortsätta att pumpa tysken på upplysningar. Så övergick han till det som intresserade honom mera. Mata Hari avvisade vänligt den pilske översten med förklaringen att hon älskade en annan man som hon snart skulle gifta sig med. Denvignes bad henne då att åtminstone unna honom några små glädjeämnen. Han ville för det första att hon skulle bära en bukett violer mellan brösten under dagen så kunde han komma och hämta dem på kvällen. Han hoppades också på att själv få plocka loss ett band från hennes underkjol och behålla det som ett minne och så ville han ha en näsduk som var bestänkt med hennes parfym. Hon lät honom få sina tre önskningar uppfyllda – det kunde det vara värt. Han planerade nämligen att resa till Paris nästa dag, vilket innebar att han personligen skulle kunna rapportera till Ladoux om von Kalles avslöjanden – och samtidigt lägga ett gott ord för henne.

För att ge underlag till bästa möjliga rapport bestämde sig Mata Hari för att försöka träffa von Kalle en gång till samma kväll. Han gick gärna med på den saken och tog emot henne i sin bostad där han serverade henne en middag med mycket vin. Mellan tuggorna ställde han nyfikna frågor om hennes liv. Så fort hon kunde styrde hon över samtalet till hans arbete i stället. Till en början sa han att han inte kunde säga något, men allt eftersom kvällen gick, flaskorna blev tommare och kyssarna hetare blev han alltmer förtrolig – verkade det som i alla fall. Han pratade om osynligt bläck, hemliga flygningar och mycket annat, riktigt spännande hemligheter som Ladoux verkligen borde uppskatta att få rapport om – Mata Hari fick verkligen anstränga sig att komma ihåg allt. Det blev en lidelsefull natt som avslutades med att von Kalle de tidiga morgontimmarna eskorterade den berusade dansösen till hennes hotell sedan han tryckt in en sedelbunt i hennes underkläder.

På morgonen hastar hon till Denvignes för att rapportera. Samtidigt skickar von Kalle för sin del ett radiomeddelande till Berlin – om henne. Det är ett mycket besynnerligt meddelande. Självklart är det kodat enligt reglerna, så långt är allt som man kan vänta sig. Han använder inte Mata Haris namn, utan beskriver henne i stället som ”agent H21”, den beteckning hon fått av Kramer i Amsterdam. Det är också logiskt, kan man tycka. Frågan är bara: är det Mata Hari själv som råkat avslöja sitt hemliga alias för von Kalle? Det är förstås tänkbart, men ett annat alternativ är att han fått rapport om henne från Kramer.

Vad skriver då von Kalle? Jo, han är mycket utförlig. Han förklarar klart och tydligt att agent H21 ”låtsas arbeta för den franska underrättelsetjänsten” och lämnar samtidigt en rad detaljerade upplysningar om vad hon gjort den senaste tiden, bland annat att hon nyligen rest från Nederländerna till Spanien. Han tillägger att hon på vägen dit gripits av polisen i Falmouth den 11 november därför att hon tagits för en annan person.

Här är det befogat att höja en bra bit på ögonbrynen, varför i all världen nämner han allt detta? Ifall britterna eller fransmännen snappar upp och tyder radiomeddelandet är ju dessa uppgifter detsamma som ett fingeravtryck – de stämmer knappast in på någon annan person än Mata Hari.

Samtidigt är denna känsliga och exakta information om hennes person absolut inget som von Kalles överordnade i Berlin behöver känna till. Han är en rutinerad underrättelseman, så varför skyndar han sig att få iväg detta? Det finns bara ett begripligt svar och det är att han vill att motståndaren ska snappa upp meddelandet och bortom alla tvivel förstå att det handlar just om Mata Hari.

I själva verket är detta radiomeddelande från von Kalle till Berlin om agent H21 bara ett i en hel serie på samma tema som han sänder under dessa dagar. Och den kod som används har knäckts av britterna sedan tidigare, vilket von Kalle med all sannolikhet vet eller anar.

Han har alltså rimligtvis dragit den riktiga slutsatsen att Mata Hari svikit det förtroende hon fått från Kramer och gått över till fienden. Han har också dragit den lika riktiga slutsatsen att fransmännen och engelsmännen inte kan vara säkra på var hennes lojaliteter verkligen ligger – och genom att skicka dessa telegram kan han därför underblåsa deras misstankar mot henne. Hans tillvägagångssätt har dubbla fördelar: han ställer till svårigheter för en sannolik fiendeagent och genom detta drar han samtidigt uppmärksamheten från de verkliga tyska spioner som han har ansvar för att skydda.

Det dröjer inte länge innan Ladoux får tag i delar av denna telegramtrafik – och eftersom han redan är misstänksam mot den berömda dansösen väljer han att tro på det som står där.

Om detta vet Mata Hari ingenting. Sedan hon rapporterat till Denvignes inför dennes avresa känns det som om hon gjort ett bra jobb. Den franska underrättelsetjänsten bör bli verkligt nöjd och betala henne därefter. Men hon har fortfarande inte hört något från Ladoux. Hon beslutar sig för att själv resa till Paris och söka upp honom. Den 4 januari 1917 kliver hon av tåget i den franska huvudstaden.

Det är en av de kallaste vintrarna i mannaminne och dessutom råder det kolbrist eftersom kriget rasar i gruvområdena. Alltså ransoneras både elektriskt ljus och värme. Mata Hari har hyrt en lägenhet åt sig och Vadim, men där är för kallt för att bo. Hon tar in på hotell och skriver ett brev till Ladoux där hon ber om ett möte. Så försöker hon få tag i överste Denvignes, men han har just checkat ut från hotellet för att ta tåget tillbaka till Madrid. Hon skyndar till stationen och får tag i honom i sista stund. Har han talat med Ladoux?

Översten ser besvärad ut och beter sig först som om han inte förstår vad hon frågar om och bara längtar efter att få kliva på tåget. När Mata Hari pressar honom svarar han osammanhängande och motsägelsefullt. Det är tydligt att något gått riktigt fel, men Mata Hari kan inte förstå vad.

Nästa dag får hon ett kort meddelande från Ladoux: hon ska stanna i Paris så kontaktar han henne inom en vecka. Men hon tänker inte vänta längre utan skyndar till hans kontor. Där säger en sekreterare att han är bortrest.

Veckan går, men inga besked från Ladoux. Däremot märker hon att hon är övervakad hela tiden.

Väntan avbryts av att Vadim dyker upp på hennes hotell en morgon, hans regemente är på genomresa. Han ser eländig ut och hon pysslar om honom så gott hon kan. Han har något att berätta: en dag hade han kallats in till sin regementschef som fått brev från ryska ambassaden i Paris. Där hade man varnat för att Vadim hade en olämplig förbindelse med en äventyrerska.

Det är ännu ett obehagligt tecken, men Mata Hari vill inte oroa sin ryss och säger bara att hon inte förstår vad det skulle handla om. De får en natt tillsammans innan han måste ge sig iväg. När de skiljs åt gråter båda två.

Det första Mata Hari gör sedan hon blivit ensam är att gå till banken för att skicka pengar till Vadim, hon har förstått att han behöver lite ekonomisk hjälp. På vägen dit träffar hon på sina övervakare igen. När hon kommit hem skriver hon till Ladoux och protesterar: ”Jag är en internationell kvinna och ni har ingen rätt att ifrågasätta mitt sätt att leva, och ingen rätt att förfölja mig med era agenter. Säg bara vad jag ska göra, jag ställer inga frågor och jag är villig att utföra vad ni ber mig om.”

Men Ladoux svarar inte och går inte att nå. Det betyder inte att han är upptagen med annat, tvärtom är Mata Hari själva navet i hans verksamhet dessa veckor. Han är övertygad om att hon är en tysk spion som varit kallblodig nog att försöka nästla sig in i den franska underrättelsetjänsten. Hon måste ställas inför rätta och det som behövs är därför en ordentlig sammanställning av bevis mot henne. Men det finns två problem. Det ena är att bevisen är lite svaga. Radiomeddelandena är den starkaste punkten, men de bör inte redovisas inför en domstol – då skulle tyskarna kunna få reda på att man knäckt deras kod. Det andra är att Mata Haris fräckaste brott, att hon infiltrerat den franska underrättelsetjänsten, faktiskt skedde på initiativ av Ladoux själv som övertalade henne till det. Det där skulle låta väldigt konstigt i en domstol. Lyckligtvis har han aldrig betalat ut några pengar till henne, så han kan ju alltid blåneka. Men han vill definitivt inte diskutera saken med Mata Hari själv i det här läget. Så han håller sig gömd medan hans agenter skuggar henne i hopp om att hon ytterligare ska avslöja sig på ett eller annat sätt.

Mata Hari vet inte vad som väntar henne, men hon känner att hon kan behöva hjälp. En dag passerar hon en port med en mässingsskylt som annonserar att där finns en advokat med namnet Clunet. Kan det vara den beundrare som hjälpte henne i början av hennes karriär? Jo, det är det.

Hon söker upp honom och han blir uppriktigt glad över att se henne, för han tycker verkligen om henne. Och han blir djupt engagerad när han hör om den bekymmersamma situation hon hamnat i. Men han har blivit gammal och trött. Och om Mata Hari löper risk att bli anklagad för något så är han kanske inte rätta personen att hjälpa henne. Han är affärsjurist, inte brottmålsadvokat. Ändå lovar han att göra allt han kan.

Clunet får dock inte tid att ta itu med sitt märkliga och lite diffusa uppdrag innan något avgörande händer. På morgonen den 13 februari kommer polisen till Mata Haris hotell med en häktningsorder. Hon är anklagad för spioneri och förs direkt till justitiepalatset.

Det är en imponerande byggnad på Cité-ön mitt i Seine där också Notre Dame-katedralen ligger. I det mäktiga huskomplexet inryms såväl åklagarmyndigheter som rättssalar. Och här ligger också Conciergeriet, det fängelse som under franska revolutionen användes för politiska fångar – bland andra drottning Marie-Antoinette.

Mata Hari förs till en militär undersökningsdomare, kapten Pierre Bouchardon. Nu är det han som har tagit över, Ladoux’ arbete är avslutat. Systemet med undersökningsdomare som finns i det franska rättssystemet innebär helt enkelt att en särskild jurist förbereder ett fall innan åklagaren formulerar sitt åtal.

När Mata Hari möter Bouchardon ser hon en liten medelålders man med stor mustasch och sorgsen uppsyn. Vad hon inte känner till är vad som döljer sig bakom denna uppsyn: en karriär som mestadels gått åt ett helt annat håll än vad mustaschens innehavare hoppats.

Sedan han i ungdomen skaffat sig sin juridiska utbildning ville han ha en tjänst i Paris. Men i femton år tvingades han släpa sig fram med trista lågstatusjobb inom rättsapparaten i landsorten. Så bröt kriget ut och han fick dra på sig uniformen som chef för en beriden enhet. Det blev kortvarigt: han var livrädd för hästar. En överste som tyckte synd om honom såg till att han fick bli militär undersökningsdomare. Och då hamnade han faktiskt i Paris.

Till en början fick han hantera rutinartade ärenden som ordervägran, bondpermissioner och annat. Med tiden fick han dock hand om mer intressanta fall, sådana som gällde rikets säkerhet. Vid det laget hade han dock hunnits fyllas av bitterhet och fientlighet mot sina medmänniskor, en inställning som flödar över i de memoarer som han senare skrev.

Och här hade han nu framför sig en kvinna misstänkt för ett av de värsta brott som kunde tänkas under ett krig. Det betydde att han hade fritt spelrum att odla sin misstänksamhet och längtan efter att ge igen.

Som jurist berömde han sig givetvis av att vara objektiv i sina omdömen och han dolde sina tankar bakom en mild uppsyn. Men av hans egna senare uttalanden framgår att han inom sig snabbt dragit slutsatsen att Mata Hari gjort sig skyldig till precis det hon anklagats för, att hon var lömsk och saknade skrupler och att hon i själva verket var ”född till spion”.

Vid detta första möte ber Bouchardon Mata Hari om namn, adress och liknande uppgifter. Hon svarar irriterat och värdigt och väntar sig besked om vad som försiggår. Men det blir inget mer, han skickar bara iväg henne till kvinnofängelset Saint Lazare för att mjuka upp henne det närmaste dygnet.

Hon tillbringar en natt i sin cell. Luften är dålig och även när ljuset är tänt är det nästan mörkt. Väggarna är madrasserade så att hon inte ska kunna skada sig. Hon drar en slutsats under natten: detta är allvar, hon måste vara samarbetsvillig. Och det säkraste sättet är att lägga sig så nära sanningen som möjligt. Det mesta som hon gjort har hon inga bekymmer med, det är bara en sak som hon vill undvika att tala om: de pengar hon fått av Kramer i Haag för att spionera på fransmännen. Eftersom hon faktiskt aldrig har gjort minsta skäl för pengarna är det en liten sak, tycker hon.

Så återvänder hon till Bouchardon för att genomgå det första av många förhör. Hon svarar snällt och tar samtidigt första bästa chans att fråga om Bouchardon kan sätta henne i kontakt med Vadim – hon är så rädd för att han ska dra felaktiga slutsatser om hon bara slutar att skriva till honom. Bouchardon förstår att hon verkligen älskar sin ryss, men har inga planer på att låta henne få kontakt med honom. Däremot vill han inte alldeles döda hennes förhoppningar, här har han ett bra påtryckningsmedel.

Vadim å sin sida skriver det ena kärleksfulla brevet efter det andra till Mata Hari. De hamnar allihop hos polisen, men hon får dem inte.

Bouchardon har inte en helt lätt uppgift, visar det sig snart. Sammanställningen han fått från Ladoux är egentligen bara en samling indicier – det finns ingen konkret handling av spioneri mot Frankrike som man kan knyta den misstänkta till. Han vet inte att Ladoux faktiskt har ett bevismaterial som i alla fall synbarligen är mycket tyngre än allt det övriga tillsammans: utskrifterna av den tyska radiotrafiken om ”agent H21”.

Medan Bouchardon grubblar över hur han ska få ihop bevis som ska räcka till ett anständigt åtal försöker Mata Haris tappre riddare Clunet att göra vad han kan. Han fullkomligt belägrar justitiepalatset och tar varje chans att springa på Bouchardon i korridorerna för att framföra sitt krav på att träffa sin klient. Bouchardon viftar irriterat undan honom, allt har sin tid, advokaten får vänta.

Clunet klagar hos Paris militärguvernör och Bouchardon som gärna velat hålla den gamle mannen borta helt och hållet inser att han måste kompromissa en aning. Till sin glädje finner han att lagtexten bara kräver att försvararen får vara närvarande vid det första och det sista förhöret.

Han kallar därmed Clunet till ett förhör med Mata Hari som rubriceras som det första – Bouchardons tidigare kontakter med den misstänkta får kallas något annat. Med avsikt håller han förhöret ytterst kort och låter inte Mata Hari lägga ut texten alls innan han hastigt avslutar det hela.

Nu kan undersökningsdomaren jobba i fred tills han är klar – och sedan är det bara att upprepa komedin en gång till.

Clunet övergår till att bombardera Bouchardon med skriftliga inlagor och vädjanden om att hans klient ska släppas fri mot borgen. Bouchardons svar är alltid lika kortfattat: nej!

Bouchardon har gett en grupp poliser uppdraget att vaska fram allt de kan om hans fånges bakgrund. Det kan ta sin tid, men än sen? Den som förmodligen plågas mest av väntan är Mata Hari, och det kan förhoppningsvis göra henne mer benägen att erkänna.

Dagarna går och slutligen kommer polisrapporten. Den innehåller mycket om hennes framträdanden, hennes dyra vanor och hennes älskare – men inget om spioneri. Bouchardon går över till nästa steg: att förhöra dessa älskare, särskilt de med en känslig position i det militära. De är generade och obehagliga till mods och vädjar om diskretion. Allihop försäkrar att Mata Hari inte alls försökt pumpa dem på militära hemligheter.

Bouchardon gräver vidare hos bankerna efter hemliga konton som skulle kunna innehålla stora summor som hon fått av tyskarna. Han får ingen framgång där heller.

Nu vidgar han kretsen till affärsbiträden, städerskor och kammarjungfrur som Mata Hari varit i kontakt med. De är ofta mer pratsamma eftersom de inte har någon karriär att riskera och inte heller haft någon kärleksaffär med den misstänkta. Och visst får han in ett och annat. En kammarjungfru säger att dansösen tyckt det var lustigt att 200 000 människor dött vid Verdun, en sömmerska påstår att Mata Hari hotat med att röja henne ur vägen. Men det är inte mycket substans bakom. Alltihop ger intryck av att vara den sortens skvaller som uppstår kring uppmärksammade rättsfall från folk som rycks med av stämningarna och själva kanske vill hamna i rampljuset. Det är inte sådant han behöver.

Det har hunnit bli april när Bouchardon får en polisrapport om en analys av olika kemiska ämnen som hittats på Mata Haris hotellrum. De flesta preparaten har kunnat avfärdas som kosmetika av olika slag. Men där finns en flaska som är märkt med ”Gift”. Den innehåller en vätska som väl i och för sig skulle kunna vara någon sorts okänd medicin – men det intressanta är att om den späds med vatten kan den användas som osynligt bläck!

Bouchardon kan knappast vänta innan han frågar ut Mata Hari om sitt fynd. Men hon svarar honom bara obesvärat att det är ett preventivmedel som hon köpt av en apotekare i Madrid.

Hon bluffar inte, Bouchardon blir tvungen att släppa detta synbarligen så lovande bevis. Han har kört fast igen.

Hittills har han kunnat lunka på med sin förundersökning utan att någon klagat. Men under våren skärps den politiska situationen i det krigshärjade Frankrike. Det börjar med att armén den 16 april inleder Nivelleoffensiven, en generalattack mot tyskarnas linjer som fått sitt namn efter den franske överbefälhavaren Robert Nivelle. Denne har övertygat den sittande regeringen om att dödläget i skyttegravskriget kan brytas med ett massivt anfall mot fiendens ställningar. Enligt hans storslagna planläggning ska en växling mellan intensiv artillerield och korta framryckningar med infanteriet leda till en seger i kriget inom 48 timmar.

Nivelle har valt att koncentrera anfallet på en strategisk punkt: de tyska ställningarna vid flodet Aisne i nordöstra Frankrike. 1,2 miljoner franska soldater deltar i operationen. Det har höjts varnande röster mot Nivelles plan, och när den sätts i verket dröjer det bara några dagar innan det står klart att den lett till ett förödande och blodigt nederlag, 187 000 fransmän stupar under loppet av en vecka utan att tyskarna låter sig rubbas.

Missnöjet bland de franska trupperna har varit stort redan innan. En lång och ovanligt kall vinter är just över. Förhållandena i fält är avskyvärda. Och så kommer denna meningslösa slakt.

Till detta kommer rapporter om vad som händer på annat håll. I Ryssland har tsaren tvingats avgå efter ett folkligt uppror som bland annat riktar sig mot kriget och som ännu inte är över. Det känns som om det är en ny tid på väg. Och plötsligt börjar var och varannan soldat i den franska armén öppet att ifrågasätta inte bara generalernas sätt att leda kriget utan också själva syftet med det.

Den 21 april, när katastrofen med Nivelleoffensiven står klar och den politiska situationen börjar te sig direkt obehaglig för Frankrikes politiker och ledande militärer, får Bouchardon plötsligt en liten present från krigsministeriet till sin utredning. Det är de utskrifter av von Kalles radiomeddelanden till Berlin om ”agent H21” som han fram tills nu inte haft en aning om.

Äntligen: här står det i svart på vitt att Mata Hari är spion. Detta är vad han behövt hela tiden. Nu kan han fortsätta sin utredning med förnyad energi. Snart ska hela Frankrike få se hur en av landets mest lömska fiender står ömkligt avslöjad och får sina brott prövade av en obeveklig domstol.

Propagandavärdet av en sådan rättegång kan bli stort. Och på krigsministeriet kommer man de närmaste veckorna att få all anledning att önska sig så många starka propagandanummer som möjligt.

För det som sker med start de sista dagarna i april är ett gigantiskt – och samtidigt överraskande disciplinerat – myteri som snart omfattar 54 divisioner, mer än halva den franska armén. Soldaterna väljer sina egna ledare. Ett regemente monterar maskingevär på lastbilar och planerar att spränga en vapenfabrik i luften. Männen i uniform enas bakom parollen ”Ned med kriget!” och sjunger Internationalen. Och omkring 20 000 man passar helt enkelt på att desertera.

Upproret kvävs till sist med en blandning av våld och eftergifter. Ett antal soldater avrättas, några skickas till den ökända straffkolonin Île du Diable (Djävulsön) utanför Franska Guyana. Samtidigt får Nivelle sparken som överbefälhavare och ersätts med Philippe Pétain som lovar sina soldater att inte skicka ut dem i några nya självmordsoffensiver. Och till sist planar soldatupproret ut.

Bouchardon konfronterar Mata Hari med radiomeddelandena. Hon blir förvirrad och rädd, det hela är obegripligt ur hennes synvinkel – sådan var ju inte alls hennes kontakt med von Kalle. Till sist fattar hon ett desperat beslut: hon berättar om sin överenskommelse med Kramer och hur hon struntat i att leva upp till den. Hon förklarar att alltihop bara var för att hon ville ha ersättning för pälsarna och hon tillägger att hon kastade sina flaskor med osynligt bläck i havet – det blev ingenting, vad som avses med de där radiomeddelandena förstår hon inte alls.

Men hennes erkännande blir i Bouchardons ögon bara ytterligare ett tecken på att han är på rätt spår. Hon inser att hon ligger illa till och vädjar om att få träffa Ladoux. Men det får hon inte.

Så blir det sommar och till slut är Bouchardon klar. Han håller ett sista förhör med Mata Hari den 21 juni och nu får Clunet vara med, precis enligt regelboken. Den här gången håller Mata Hari ett väl genomtänkt tal där hon bedyrar sin oskuld. Den enda gången hon diskuterat militära hemligheter var med von Kalle, och då fick hon uppgifter om Tyskland som hon lämnade vidare till överste Denvignes – själv avslöjade hon inget om Frankrike och hade inte heller kunnat göra det, hon hade ingen sådan information. Hon tillägger bittert att Denvignes nu kan ta åt sig äran för det hon berättat, medan hon själv som fått fram informationen sitter i fängelse.

Bland det sista Bouchardon gör med fallet är att berätta för Mata Hari att utredarna hört Vadim om henne. Det gör henne orolig, hon vill inte att han ska bli misstänkt för något. Nej, han är inte misstänkt. Men undersökningsdomaren påpekar elakt att Vadim sagt att han inte tänkt gifta sig med henne, hon var inte så viktig för honom. Strax efter det att hon gripits hade han faktiskt sökt henne på hennes hotell i Paris för att han ville bryta förhållandet.

Om Mata Hari hade fått se de brev Vadim skrivit till henne hade hon vetat att det där inte var sant. Hon hade förstått att det var saker hennes stackars ryss skräckslaget klämt ur sig när han förhördes om sin fästmö och fick höra att hon var en farlig spion.

Men hon fick alltså inte se breven. Och inte heller fick hon veta att Vadim i förhöret ändå försökt försvara henne, att han sagt att han var mycket förvånad över spionerianklagelsen.

Så lämnar Bouchardon över fallet till den militäre åklagaren, en löjtnant vid namn André Mornet. Denne väcker åtal och rättegångsdatum sätts ut till den 24 juli. Under rättegången, som ska vara i två dagar, flyttas Mata Hari från sin vanliga fängelsecell till Conciergeriet, Marie-Antoinettes fängelse, eftersom det ligger i samma byggnadskomplex som rättssalen.

När förhandlingarna börjar är salen öppen för allmänheten. Den är fullpackad och det har varit formliga slagsmål om sittplatserna – Mata Hari är en mycket känd person och det verkar vara sensationella saker hon anklagas för.

Inför förhandlingen har hon fått tillfälle att klä sig elegant och det har hon gjort. Hon träder in i salen i en vacker blå, djupt urringad klänning och en trekantig hatt som går i samma stil. Vid hennes sida går gamle Clunet.

Längst fram i salen sitter de sju officerare som tillsammans utgör domstolen. Deras ledare, rättens ordförande, är en överstelöjtnant vid namn Albert Somprou. Det är knappast en opartisk församling som nu ska ta ställning till anklagelserna. Parterna är å ena sidan den ärorika franska staten som nu befinner sig i krig och som företräds av en militär åklagare, å andra sidan en utländsk kvinna med tvivelaktig moral som står anklagad för att ha gett fienden hjälp med att döda de unga fransmän som försvarar nationen.

Åklagaren Mornet börjar med att yrka på att målet ska hållas bakom stängda dörrar på grund av det känsliga ämnet. Rätten beslutar direkt som han vill. Salen utryms och vakter placeras vid dörrarna.

Så kan Mornet börja. Han är en skicklig talare som inte försummar att understryka de effekter han vill ha fram – och det hela underlättas av att han kan räkna med att ha rätten med sig. Han börjar lite kokett med att be om ursäkt för att han ska visa något så enkelt som att två och två blir fyra – det vill säga att Mata Hari spionerat för tyskarnas räkning och överlämnat viktiga militära hemligheter till dem.

Så tar han upp det han har: att hon tillsammans med sin älskare Kiepert bevistat en tysk militärmanöver, att hon umgicks med en poliskommissarie i Berlin vid krigsutbrottet, att britterna varnat den franska underrättelsetjänsten för henne, att hon tagit emot 20 000 francs från den tyske underrättelsemannen Kramer, att hon umgåtts med höga officerare i Paris, att hon gjort en resa till platsen för ett hemligt militärflygfält och att hon haft nära kontakter med den tyske militärattachén i Madrid, von Kalle, och tagit emot pengar av honom. Det var sedelbunten som han stuckit in i hennes underkläder. Allt detta är förvisso sant om än ryckt ur sitt sammanhang. Till det lägger Mornet slutsatsen att Mata Hari försökt att infiltrera den franska underrättelsetjänsten. Med en anspelning på den gestalt som hon så gärna velat porträttera i ett dansnummer kallar han henne en ”ondskefull Salome som leker med de franska soldaternas huvuden”.

Han avslutar med att läsa upp von Kalles radiomeddelanden och frågar retoriskt om han behöver säga mer.

Clunet har en svår uppgift. Han har rätten emot sig, han är inte van vid domstolsförhandlingar och han är gammal och trött. Dessutom är han upprörd eftersom han tycker så mycket om, kanske älskar, den åtalade kvinnan. Han har hoppats på ett antal vittnen som ska kunna bekräfta hennes berättelse. Men rätten lämnar besked om att flera av dem inte är tillgängliga. Det viktigaste av dessa vittnen är Ladoux, som vid den här tidpunkten hunnit bli chef för hela den franska underrättelsetjänsten. Men inte heller löjtnant Hallaure, som skickat henne till krigsministeriet för att få en passersedel, kan komma ifrån sina militära plikter, heter det.

Överste Denvignes – han som hellre ville lukta på Mata Haris underkläder än lyssna på hennes rapporter om tyskarna – är också kallad att vittna till hennes försvar och han kommer verkligen. Men han har lämpligt nog lyckats glömma bort det allra mesta av det som skett mellan honom och den nu så ökända kvinnan. Det är inte så överraskande, kanske. Han har nyligen blivit befordrad till general och har ännu större skäl än tidigare att vara mån om sin värdighet.

Det visar sig att den enda person som framträder i rätten med något viktigt att säga till Mata Haris förmån är hon själv. Hon går noga igenom anklagelsepunkterna och förklarar bakgrunden till de olika händelserna. Bouchardon, som i efterhand har skildrat rättsförhandlingarna, har skrivit att hon spelade oskyldig så väl att hon säkert trodde på det själv – vilket var hans sätt att motvilligt medge att hon försvarade sig med bravur.

Till sist är det dags för rätten att dra sig tillbaka. Den ska besvara åtta frågor som alla gäller olika delar av hennes påstådda spionage. Bara några av frågorna handlar om det viktigaste, ifall hon verkligen lämnat över hemliga militära dokument till tyskarna.

Handlingarna i målet har blivit noga studerade i efterhand. De visar att en av de sju domarna svarade nej på just dessa de viktigaste frågorna. Några närmare motiv till den avvikande rösten känner vi inte till. Men den enda rimliga slutsatsen är att Mata Haris förklaringar – i kombination med den bräckliga bevisningen – verkligen hade gjort ett visst intryck. Det fanns helt enkelt inget som visade att hon lämnat ut några militära hemligheter till tyskarna. Inte desto mindre: när rätten skulle besluta om konsekvenserna av hennes brott var det som om den avvikande domaren tappade modet. Militärdomstolen var enhällig när den fastställde hennes straff.

Det var sent på eftermiddagen under rättegångens andra dag som domarna kom tillbaka till rättssalen och deras beslut blev uppläst. Den åtalade förklarades skyldig på alla punkter. Domstolen dömde henne till döden.

Förmodligen hade Mata Hari aldrig riktigt föreställt sig den möjligheten. Det sägs att hon utbrast: ”Det är omöjligt! Det är omöjligt!” men att hon återvann fattningen snabbt. Clunet som fanns vid hennes sida påstås ha reagerat betydligt kraftigare: han ska ha gråtit och kanske till och med fallit ihop i sin bänk.

De följande veckorna gjorde i alla fall Clunet vad han kunde för att överklaga domen eller få den ogiltigförklarad.

Mata Hari fördes tillbaka till sin cell i Saint-Lazarefängelset. Där ändrades rutinerna: två kvinnliga fångar sov tillsammans med henne och hon fick två nunnor till hjälp under dagarna. Hon fick läsa och röka, men i ett brev till fängelseläkaren klagade hon över att hon inte fick luft och motion. ”De kan döda mig om de absolut vill, men varför ska de plåga mig på det här sättet?” skrev hon.

Clunet fick nej på alla sina överklaganden. Ett sista försök gjordes av nederländska regeringen som vädjade till Frankrikes president att låta inställa avrättningen och i stället ge Mata Hari ett fängelsestraff. Även det avslogs.

Direkt efter det avslaget, på kvällen den 14 oktober, skrev Bouchardon under avrättningsordern. Och mellan klockan fyra och fem på morgonen den 15 oktober samlades en skara allvarliga män i Saint-Lazarefängelset. Det var bland annat överstelöjtnant Somprou som suttit ordförande i rätten, fängelseläkaren, fängelseprästen, den stackars advokaten Clunet – och förstås den ständige Bouchardon.

En av nunnorna förde sällskapet till cellen. Mata Hari sov tungt, hon hade fått sömnmedel kvällen innan. De två andra kvinnliga fångarna vaknade direkt och började gråta. Någon skakade Mata Hari så att hon vaknade. Först nu fick hon veta att nådeansökan avslagits.

Mata Hari var tvungen att trösta en av nunnorna: ”Var inte rädd syster, jag ska nog klara av att dö!”

När den dödsdömda klädde på sig i den nu överbefolkade cellen ville den olyckliga nunnan täcka över hennes ben. Den berömda dansösen svarade att hon inte skulle bekymra sig: ”Detta är inte rätt ögonblick att vara pryd.”

Mata Hari klädde sig i en grå klänning, en stråhatt och en slöja och lät en kappa hänga över axlarna. På fötterna satte hon sina bästa skor. Innan sällskapet gav sig av bad hon att få vara ensam en stund med prästen. När det var klart ställde en av herrarna en fråga som kunde tyckas märklig: var hon gravid?

Det var hon inte och hade knappast kunnat bli det i fängelset heller. Anledningen att den ställdes var formell: en gravid kvinna fick inte avrättas förrän hon fött sitt barn.

När hon lämnar cellen vill vaktchefen ta ett grepp om hennes arm, men hon skakar den av sig med kommentaren att hon inte är någon brottsling.

På väg ut ur fängelset passerar det lilla sällskapet ett kontor. Mata Hari ber att få skriva några brev. Det får hon. Hon skriver snabbt och lämnar dem ifrån sig. Ett av dem är till hennes dotter. Vad som senare händer med dessa brev är oklart, dottern får i alla fall aldrig sitt.

Så leds Mata Hari till en bil utanför fängelsebyggnaden. Fordonet startar och rullar genom de tomma gatorna i riktning mot förorten Vincennes där det ligger ett slott med samma namn. Bilen svänger in på slottsområdet och stannar till sist i en skogsbacke som används för militärövningar. Där väntar soldaterna på den dödsdömda.

Hon leds ut ur bilen. Morgonen är kylig och det ligger en lätt dimma över landskapet. Hennes väktare för henne till en stolpe för att binda henne vid den. Hon förklarar att det inte behövs och att hon inte vill ha ögonbindel. Soldaterna kompromissar och knyter ett band löst runt hennes midja.

Så är allt klart. Den ansvarige officeren ger tecken med sin sabel. Tolv gevär skjuter samtidigt mot den ensamma kvinnan.

Där dör Mata Hari. Klockan är kvart över sex. Solen, dagens öga, kastar sina första strålar över det dystra landskapet.

Myten om den farliga kvinnan har bara börjat leva. Den kommer länge att gå i samma spår som åklagaren Mornets nidbild av henne i rättssalen: spionen som lockar männen i fördärvet och vars väg är kantad av unga soldaters lik. I denna suggestiva bild ingår förstås att hon lockat åtskilliga officerare att bryta sin tystnadsplikt och svika sitt ansvar för de hemliga dokument som de är satta att skydda. Om bilden varit sann borde hon inte ha stått åtalad ensam. Rader av framstående män i uniform skulle ha dömts tillsammans med henne, om än inte nödvändigtvis till lika hårda straff. Men det fanns inga medbrottslingar – därför att det inte fanns något brott, åtminstone inte av den storlek som hon dömdes för.

I själva verket var det ju inte Mata Hari som ledde männen in på de farliga vägarna. Det var hon som släpats in i spioneriets farliga och bedrägliga värld av olika män – framför allt Kramer och Ladoux – som försökte dra fördel av hennes attraktionskraft och kontaktnät.

Vad blev det då av männen kring Mata Hari, de män som bidragit till hennes fall?

Det gick bra för dem allihop, men ironiskt nog blev två av dem anklagade för spioneri kort tid efter hennes död.

I början av 1918 greps general Denvignes som misstänkt landsförrädare. Det tog flera månader innan han friades från anklagelserna. Och ett år senare, i januari 1919 då kriget var över, var det Ladoux som blev anhållen med samma sorts misstankar hängande över sig. Även han blev friad efter några månader.

Vad som låg bakom anklagelserna i Denvignes fall är oklart, men det hade knappast med Mata Hari att göra. När det gällde Ladoux handlade det om att han skulle ha undertryckt uppgifter i ett anonymt brev som han fått tag i och som gällde en påstådd konspiration med höga politiker inblandade. Förmodligen föll såväl Denvignes som Ladoux offer för samma sorts blandning av intriger och överdriven misstänksamhet som Mata Hari, med den skillnaden att de slapp undan när det visade sig att anklagelserna var bräckliga.

Denvignes blev senare utnämnd till en ledande position i segrarmakternas administration över det ockuperade tyska Rhenlandet. När Ladoux efter några år lämnade underrättelseverksamheten gick han över till en framgångsrik bana som journalist och författare – samt inspektör av turistanläggningar och kurorter.

Åklagaren Mornet gick vidare mot en lysande juridisk karriär som kröntes av att han vid andra världskrigets slut var åklagare i processen mot marskalk Pétain. Denne stod anklagad för landsförräderi eftersom han lett den nazistvänliga Vichyregeringen. Det var för övrigt samme Pétain som tagit över befälet över de franska styrkorna efter den misslyckade Nivelleoffensiven 1917.

Även Pierre Bouchardon, Mata Haris undersökningsdomare, fick den juristkarriär han så länge drömt om. I likhet med Mornet kunde han sätta en stolt punkt vid slutet av andra världskriget, och på ett liknande sätt. Han var pensionär när han 1944 fick general de Gaulles uppdrag att sitta ordförande i den specialdomstol för landsförräderimål som behandlade anklagelserna mot bland annat Pétain.

Och Rudolph MacLeod? Hans kommentar till sin tidigare makas död var: ”Vad hon än gjort i livet så förtjänade hon inte detta”. Han gifte sig en tredje gång – och hittade faktiskt en hustru som han kunde leva harmoniskt med, förmodligen för att han själv till sist blivit mildare till sinnet. Han dog 1928, 72 år gammal.

Hur gick det då med Jeanne Louise, den dotter som han och Mata Hari stridit så hårt om? 1919, då hon var 21 år, var hon i färd med att ge sig iväg till Nederländska Ostindien och börja ett arbete som lärarinna. Man kan fundera över varför. Kanske hon ville göra någon sorts nytta i sin barndoms på många sätt destruktiva uppväxtmiljö. Och kanske hade hon valt sin yrkesbana med tanke på den utbildning hennes mamma en gång inlett, innan allt det andra hände.

Men det blev inte som hon planerat. Natten innan hon skulle ge sig iväg på sin långa resa drabbades hon av en hjärnblödning. När solen gick upp var hon död.