Arne Treholt – spionen som kanske inte var

Det är en kall vinterdag, just nu är det ljust ute men inte så väldigt länge till. Det är fredagen den 20 januari 1984, omkring klockan 12 på dagen.

En man kommer skyndande genom en lång korridor på flygplatsen Fornebu utanför Oslo. I sin välfyllda portfölj har han en tjock bunt med kopior på hemliga handlingar från sin arbetsplats på utrikesdepartementet.

Han är byråchef och heter Arne Treholt. Många norrmän känner till honom. Om någon dag kommer alla norrmän att känna till honom, men det anar han inte ännu.

Han är på väg mot gaten till det flyg som ska ta honom till Wien. Det är en resa utanför all officiell planering. Hans medarbetare och chefer på departementet vet ingenting. Till sin hustru, TV-journalisten Kari Storækre, har han sagt att han ska flyga till Paris.

Det finns skäl till hans dimridåer. I Wien ska han träffa Gennadij Titov, en sovjetisk diplomat som samtidigt är officer i säkerhets- och underrättelsetjänsten KGB. Titov har varit verksam i Norge på 70-talet men blivit utvisad för sin roll i en uppmärksammad spionaffär.

När den jäktade UD-mannen närmar sig gaten kliver det fram en lång mager herre med skarpskurna drag och ställer sig i vägen. Den långe är Ørnulf Tofte, chefen för kontraspionaget inom den norska säkerhetspolisen, POT. Mycket tydligt säger han: ”Byråchef Treholt, ni är anhållen som misstänkt för spioneri.”

För Tofte är det här en stund av största triumf. Några sekunder senare är den överrumplade UD-tjänstemannen omringad av civilklädda poliser. Den lilla styrkan för ut sin fånge från flygplatsen och in i en bil som snart rullar i hög hastighet mot polishuset i Oslo.

Allt har skett tyst och diskret utan våldsamheter eller handbojor. På flygplatsen är det inte många som märkt att det hänt något särskilt överhuvudtaget – ännu mindre att polisen just utfört en operation som är följden av åratals omfattande spaningar. Allra minst gissar någon att den snabba, nästan omärkliga, händelsen ska dra igång ett förlopp som kommer att skaka Norge i åratal framåt. Kanske har det inte hänt något lika stort i landet sedan andra världskriget.

Flygplatsen som utgjorde scenen för det tysta dramat är borta sedan länge. I stället för start- och landningsbanor breder nu ut sig ett växande centrum för norsk IT-företagsamhet. POT har bytt namn till PST och är mer intresserat av terrorister än av spioner. Men Treholtaffären lever fortfarande i norsk politik – den är ett sår som inte riktigt kunnat läkas fastän det nu gått mer än tjugo år.

Det dröjer inte länge innan nyheten når redaktionerna: en topptjänsteman har gripits för spioneri. Den stora frågan är bara: vem? Det är mer än en reporter som slås av idén att man skulle kunna fråga Arne Treholt, han vet det mesta. Treholt har själv en bakgrund som journalist och har ett nät av kontakter inom press och etermedier. Han är trevlig och lätt att ha att göra med.

Men den här gången är det ingen som får tag i Treholt. En av hans gamla kollegor som ringer hem till honom får faktiskt svar – men av säkerhetspolisen som är där och gör husrannsakan. Och till sist kommer den officiella bekräftelsen från riksåklagaren: det är Treholt själv som begärts häktad.

Att skrällen blir så stor beror framför allt på att den misstänkte verkligen inte är vem som helst.

Hans far Thorstein Treholt har i många år varit socialdemokratisk riksdagsman och i två omgångar också jordbruksminister. Själv har Arne Treholt varit statssekreterare under havsrättsministern Jens Evensen och spelat en aktiv roll i de mycket uppmärksammade förhandlingarna med Sovjetunionen om internationella fiskerättigheter. Han har jobbat som ambassadråd vid norska FN-delegationen i New York och den senaste tiden har han varit presschef vid utrikesdepartementet. Dagen innan han greps på flygplatsen hade han hanterat det stora journalistuppbådet i samband med den amerikanske utrikesministern George Shultz’ besök i Oslo.

För några år sedan var han på väg mot en ännu mer central politisk position, och det talades om honom som kommande socialdemokratisk utrikesminister. Men sedan 1981 har Norge haft en borgerlig regering under ledning av högermannen Kåre Willoch, så den saken har inte varit aktuell. Nu när nyheterna om vem som gripits på Fornebu till sist når ut är det ändå många som känner sig skakade: var det så nära att norsk utrikespolitik hamnade i händerna på en sovjetisk spion?

De följande veckorna sjuder det av starka och fördömande känslor i nationen: en landsförrädare mitt i maktens centrum! Och motivet, vad kan det vara? Ingen vet så noga, men den förklaring som oftast dyker upp är att Treholt gillar lyxliv och sålt Norge för pengar. Det återkommande temat är ”Han svek oss alla.”

Eftersom det mesta kring utredningen är hemligt får pressen i huvudsak nöja sig med att spekulera. Men det kommer ändå en del officiella besked som ger en ram åt det hela. Redan i det första pressmeddelandet från riksåklagaren berättas att det planerade mötet med Titov bara var ett i raden – tidigare har Arne Treholt träffat KGB-mannen i såväl Wien som Helsingfors. Riksåklagaren avslöjar också att amerikanska FBI hjälpt Norge att spana på Arne Treholt under den tid då han var vid norska FN-beskickningen i New York. Och då hade det visat sig att Treholt hade hemliga möten med en annan KGB-man, Vladimir Sjisjin, som ingick i den sovjetiska FN-delegationen.

En dryg vecka efter anhållandet på Fornebu meddelade norska utrikesdepartementet att fem av tjänstemännen vid sovjetiska ambassaden i Oslo blivit utvisade – och i beslutet ingick att de inte fick ersättas av andra personer. Det var en kraftig markering – den gripne UD-mannen verkade ha varit en riktig storspion.

Och i mars kom riksåklagaren med en ny skräll: Arne Treholt hade inte bara jobbat åt Moskva, han hade också lämnat ut hemliga upplysningar till en irakisk diplomat, Rahdi Mohammed. Och han hade tagit emot 50 000 amerikanska dollar från irakiern, det hade han själv erkänt.

Så det var pengarna alltså? Och tydligen sålde han sig till vem som helst som ville betala – det var den slutsats de flesta drog.

Det var smått otroligt det hela. Men ifall detta var sant kunde väl det mesta vara tänkbart. Det spekulerades om att Treholts spioneri skulle kosta Norge en summa som motsvarade flera års försvarsbudgetar eller till och med statsbudgetar. Det påstods också att han arbetat som inflytandeagent, det vill säga att han hade försökt påverka norska politiker att inta sovjetvänliga ståndpunkter. En del gissade att han i själva verket hade företrätt ryssarnas – och inte Norges – intressen vid havsrättsförhandlingarna…

Till sist, mer än ett år efter gripandet, den 31 januari 1985, kom åtalet. De allvarligaste punkterna handlade om militära hemligheter som Treholt skulle ha lämnat ut till Sovjetunionen i samband med att han gick en kurs för högre statstjänstemän vid Försvarets högskola.

Just det var egentligen lite överraskande. Kursen som Treholt gick där låg nämligen ganska sent i tiden, hösten/våren 1982–83. Det var efter tjänstgöringen vid FN i New York och därmed också efter FBI-bevakningen av honom där. Det vill säga: det värsta tycktes han ha gjort sedan myndigheterna fått ögonen på honom. Hur kom det sig, fanns det en och annan som undrade, att en misstänkt spion hade släppts in på en känslig militär utbildning?

En annan liten svaghet med åtalet var att beskrivningarna av själva brotten oftast var rätt luddiga i kanterna. Det fanns många hemliga uppgifter som Arne Treholt enligt åklagarna hade lämnat över till Sovjetunionen, men det var tydligen rätt oklart när han gjort det. Det kunde stå ”1980–81” eller till och med ”under tiden 1974–83”. Och var hade det skett? I åtalet hette det på ett ställe lite svepande ”i Oslo och/eller Wien och/eller Helsingfors och/eller New York”. Lite grann verkade det som att åklagarna gjort en lista över all hemlig information Treholt haft tillgång till och sedan bara utgått från att han lämnat den vidare, någon gång, någonstans.

Åklagarna hade alltså inte sina starkaste kort när det gällde att bevisa specifika brottsliga handlingar. Och det brukar ju vanligtvis behövas i en brottmålsrättegång. Men vid den här tidpunkten framstod detta som juridiskt finlir, något som inte så många grubblade över. Treholt hade ju tagits som spion mer eller mindre på bar gärning. Det viktiga var att han skulle ställas till svars.

Rättegången drog igång i slutet av februari 1985 under största möjliga massmediepådrag. Uppläsningen av åtalet sändes direkt i radio och TV.

Den 20 juni kom domen: rätten var fullständigt enig i sin bedömning och Treholt fälldes på alla väsentliga punkter. Straffet blev det längsta som lagen medgav: tjugo års fängelse. Dessutom skulle den dömde betala in de pengar han antogs ha tjänat på spioneriet till statskassan – ett belopp som i dagens svenska penningvärde motsvarar flera miljoner kronor. I praktiken betydde det att han förlorade alla sina ekonomiska tillgångar. Men det var kanske inte det mest akuta problemet för en fånge som kunde se fram mot något som liknade en livstid bakom galler. Och i vilket fall tyckte de flesta inte särskilt synd om honom.

En av dem som inte gjorde det var hans hustru, Kari Storækre. Hon hade varit reporter på tidningen Verdens Gang när hon träffat Arne Treholt på ett litet party där utrikesdepartementet bjöd på korv och annat lättare tilltugg. De hade inte växlat många ord då, men dagen efter ringde han och bjöd henne på middag. Arne Treholt var snygg och charmig och en spännande man i karriären. Några dagar senare hade de inlett ett förhållande.

Det var i mars 1975. Kari Storækre visste det inte då, men redan vid den tidpunkten hade den norska säkerhetspolisen POT visat intresse för den man hon förälskat sig i – och det fanns många andra i etablerad ställning som såg rött när hans namn nämndes. Arne Treholts bana som politiskt kontroversiell person hade nämligen börjat så tidigt som i slutet på 60-talet då han arbetade som journalist på socialdemokratiska Arbeiderbladet. Där hade han skrivit mycket om militärkuppen i Grekland 1967 – och inte nöjt sig med att rapportera utan också engagerat sig hårt i att bygga upp den norska solidaritetsrörelsen med grekerna. Han var personligt bekant med den demokratiska oppositionens ledargestalt, socialdemokraten Andreas Papandreou, och med en annan av dess mest kända representanter: sångerskan, skådespelerskan och senare också politikern Melina Mercouri.

Det där borde ju inte ha varit något bekymmer, kan man tycka – vem gillar militärjuntor? Men stödet till den demokratiska oppositionen i Grekland var faktiskt inte någon alldeles okänslig fråga i det NATOanslutna Norge. Papandreou anklagade nämligen USA och särskilt dess underrättelsetjänst CIA för att ligga bakom militärkuppen och Treholt hjälpte till att föra fram det temat i den norska solidaritetsrörelsen.

Somliga i den norska socialdemokratin – till exempel den mäktige partisekreteraren Haakon Lie – kom därmed att stämpla Arne Treholt som någon sorts opålitlig halvkommunist. Men att Treholt i varje fall vid den tidpunkten inte gick Moskvas ärenden framgick när de sovjetiska stridsvagnarna rullade in i Prag i augusti 1968. Han befann sig på plats och rapporterade engagerat i Arbeiderbladet om ockupationen och motståndet.

De följande åren hade han många vänner bland såväl grekiska som tjeckiska oppositionella som sökt sig i landsflykt till Norge – även om de två grupperna inte förstod varandras politiska sätt att resonera. För grekerna var det USA som var problemet, för tjeckerna var det Sovjet.

Arne var alltså engagerad i storpolitiken men Kari reflekterade inte över att det skulle kunna vara något olämpligt eller farligt med den nye mannen i hennes liv. I stället kunde hon snart konstatera att hon som journalist fick fördelar av att känna en välplacerad man i administrationen. Arne kunde öppna dörrar åt henne, han kände alla och visste hur saker fungerade. 1977 gifte sig Kari och Arne och året efter föddes deras son Torstein.

Kari fortsatte med sitt yrkesarbete så fort hon kunde efter förlossningen. Bland annat skrev hon kontrakt med norsk TV om att medverka i en ny serie, Unnskyld at jeg spør (”Förlåt att jag frågar”), som skulle göras efter mall från den svenska tittarsuccén Sånt är livet – ett lättsamt men slagkraftigt program som hjälpte vanliga människor att få rätt mot olika makthavare.

Men det var nu, i början på 1979, som Arne skulle börja jobba som ambassadråd vid FN-högkvarteret och Kari var tvungen att ta ställning till hur hon skulle hantera den egna karriären. Hon bestämde sig för att följa med till New York och flygpendla till TV-jobbet i Oslo.

Först bosatte sig familjen på Long Island utanför själva världsstaden. Det är en attraktiv trakt med hög levnadsstandard, låg kriminalitet och ett lugn som kontrasterar mot storstaden. Men det blev långa restider in till FN-skrapan för Arne. Till sist åtog sig Kari att leta efter en lägenhet på Manhattan.

Nu inträffade något aningen besynnerligt som hon inte förstod mycket av då. Lägenheten skulle godkännas av norska myndigheter eftersom de skulle stå för hyran för diplomatbostaden. Och vilket förslag Kari än lade fram fick hon alltid nej – av det ena eller andra skälet. Till sist tröttnade paret på byråkratin och Arne skrev ett lätt irriterat brev där han menade att Kari snart gjort sig förtjänt av timpenning för sitt arbete. Då kom en delegation på fyra personer över och gjorde en egen inspektion av lägenhetsmarknaden. Och mycket snabbt gav de grönt ljus till en fyrarummare på West 62nd Street i ett nybyggt hus med attraktivt läge nära Central Park. Det var inte lätt att förstå varför det som varit så krångligt plötsligt löste sig hur lätt som helst.

Ett annat litet förbryllande problem visade sig dock vid inflyttningen: alla andra som bodde i huset kunde få kabel-TV, men av någon obegriplig teknisk anledning gick det inte att ordna i deras lägenhet.

När Arne och Kari flyttat in dröjde det inte länge innan de fick kontakt med ett amerikanskt par som just skaffat sig en liten enrummare på samma våningsplan som de själva. Det verkade ha varit en ren tillfällighet att de börjat prata med Arne – och så var de så trevliga. De presenterade sig som Jim och Barbara Glennon. Kari och Arne bjöd in dem samma kväll. Det blev inledningen till en ganska nära kontakt som skulle fortsätta tills Arne och Kari reste hem till Norge igen. Kari, som var ledig mycket om dagarna, träffade Barbara en hel del. Barbara hade också gott om tid, visade det sig. Det var skönt för Kari att ha en förtrolig vän att diskutera livets frågor med.

En gång, tidigt i bekantskapen, när både Arne och Kari varit hemifrån berättade Jim att det varit inbrottsförsök i deras lägenhet. Han hade ordnat med ett nytt lås. Det var ju väldigt snällt, och i sammanhanget blev det självklart att han fick behålla en reservnyckel så att han eller Barbara kunde gå in och vattna blommor åt Arne och Kari när de var bortresta.

1982 flyttade familjen Treholt/Storækre tillbaka till Oslo och köpte en bostadsrätt på Oscars gate. Arne började en kurs för högre statstjänstemän på Försvarets högskola. Kari blev ordförande i bostadsrättsföreningen. En av hennes uppgifter var att framföra några allvarsord till en advokat som köpt en lägenhet i våningsplanet ovanför Arne och Kari men som aldrig flyttat in. Hon påminde honom om att han inte kunde få hyra ut utan styrelsens godkännande ifall han nu hade sådana planer. Advokaten svarade med att ansöka om att ett ungt par med ett litet barn skulle få hyra av honom ett halvår. Styrelsen godkände det, men paret flyttade aldrig in utan lät hälsa att de skulle resa till Dubai. Kari lät det hela bero tills vidare, men hon hörde av grannar att det varit spring upp till lägenheten om nätterna och att folk flyttat möbler. Men advokatens märkliga bekanta, vilka de nu var, visade sig aldrig om dagarna och ingen visste något bestämt.

En dag berättade en granne att han sett någon komma ut från Arnes och Karis lägenhet. En annan granne påstod att hon sett ett par män öppna deras dörr med nyckel. Det var konstigt, Arne och Kari hade inte lånat ut nycklar åt någon. Det var inget stulet, men kanske borde de byta lås? Det är så mycket man borde, och folk kan ju missta sig. Nu blev det aldrig av.

Månaderna går. Kari arbetar vidare som TV-journalist. Arne är färdig med sin kurs på Försvarets högskola och har börjat på utrikesdepartementet. Deras äktenskap kanske går lite grann på tomgång och tanken på skilsmässa har väl flugit förbi. Men de har det inte direkt dåligt och båda är måna om att Torstein ska ha det bra.

Den 20 januari 1984 är en fredag som många andra för Kari. Hon kör Arne till utrikesdepartementet på morgonen. Hon vet att han bara ska bli kvar där några timmar. Sedan ska han ta flyget till Paris, har han berättat. Han ska visst hjälpa till med att förbereda ett besök som Frankrikes president François Mitterrand ska göra till Norge. Det är bara en snabb tripp med en övernattning. På lördagen ska han vara hemma igen. Innan Kari lämnar Arne önskar hon honom lycklig resa till Paris.

Efter jobbet tar Kari med sig Torstein hem till sina föräldrar som bor strax utanför Oslo. De sover över där. Nästa morgon, mitt i frukosten, ringer det på dörren. Det visar sig vara en advokat, Ulf Underland, som ofta hjälper utrikesdepartementet med olika saker. Han ser bekymrad ut. Det känns inte bra, Kari hinner tänka att det kanske hänt Arne något.

Som hon senare minns det säger Underland:

”Arne är anhållen för spionage åt ryssarna. Han har erkänt att han är spion.”

Underland berättar att Arne varit på väg för att träffa en KGB-man i Wien när polisen tog honom. Han hade haft fullt med hemliga dokument i portföljen.

Det finns ingen anledning att tro att advokaten står där och ljuger, men Kari känner ändå det som om allt är overkligt, det är så olikt den värld hon levat i några minuter tidigare. Hon börjar gråta men tvingar sig att lyssna färdigt. Så tar hon sig samman, går en trappa upp till sina föräldrar och ber dem gå ner till Underland. Själv går hon in till Torstein och sätter sig och spelar ett sällskapsspel med honom – ”Den försvunna diamanten”.

Det är början på en helvetesvandring för henne, kanske inte lika dramatisk som den som hennes man inlett. Men den får extra svärta av att den vuxna människa som stått henne närmast har svikit henne.

Det sitter som en tagg – hon är visserligen orolig för Arne men hon är samtidigt sårad och bitter. Ett år senare lägger hon sista handen vid en bok om vad hon själv fått gå igenom. Den kommer ut en vecka före rättegången. Där slår hon tillbaka precis när det tar honom som hårdast, när han är som mest utlämnad. Den ironiska norska titeln på boken säger allt: God tur til Paris! alltså ”Lycklig resa till Paris!” (I Sverige fick boken den mer neutrala titeln Min historia.)

I den tolkning av händelseförloppet som hon ger i boken har Arne alltså erkänt för Underland att han är spion. Hon känner till att det inte är så enkelt, för hon har samtidigt träffat sin make i häktet och då har han nekat till anklagelsen. Men hon har ingen lust att lita på något han säger längre. Därför skriver hon bara att hon valt den enda möjliga vägen, hon ställer sig ”neutral” i skuldfrågan.

Samtidigt berättar hon om händelser som hon tidigare inte gett någon klar innebörd men som i efterhand pekar på hennes mans dubbelspel: en gång var han i Aten när hon trodde han var i Genève, en annan gång hade han av oklara orsaker flugit omvägen via Helsingfors när han skulle resa från New York till Oslo.

Den som läser boken uppfattar hennes berättelse som ett vittnesmål om en spions kallblodiga svek inte bara mot Norge utan också mot sina närmaste. Och i den atmosfär som rådde när den kom ut påverkade den både förhandlingarna i rättssalen och den moraliska process som pågick i massmedia.

Nu, många år efteråt, kan läsningen av samma bok ge underlag för lite andra funderingar av mer psykologisk art. Kari Storækre hade känt Arne Treholt i nio år och levt tätt inpå honom större delen av den tiden. Hur kunde det vara möjligt att hon inte anade att han var det domstolen kom fram till, en hänsynslös spion för Sovjetunionen och Irak som systematiskt sålde ut Norge och tog bra betalt för det?

Berodde det på att Arne Treholt var en så oerhört skicklig förställningskonstnär? Eller fanns det någon annan tänkbar förklaring? Var det rentav möjligt att åtalet och domen i väsentliga delar var överdrivna och felaktiga? Och skulle hon kanske ha övervägt den möjligheten om hon inte kände sig så kränkt?

Kari Storækre stod inte alldeles ensam under perioden då Arne Treholt satt häktad och hon själv arbetade med sin bok. Den svenske journalisten Åke Wilhelmsson fanns mycket snart vid hennes sida. Hon hade blivit bekant med honom genom att han medverkade i Sånt är livet, det TV-program som Kari och hennes kollegor gjorde en norsk version av. Han blev hennes stöd när allting svajade. Och rent praktiskt hjälpte Åke Wilhelmsson Kari att redigera en svensk utgåva av den bok där hon gjorde upp med Arne. Två år senare, när Kari hade skilt sig från den dömde spionen, gifte hon om sig med den sjutton år äldre Wilhelmsson. Minnesgoda TV-tittare som var med på den tiden kanske påminner sig att hon under det sena 80-talet medverkade i en andra svensk omgång av Sånt är livet tillsammans med sin nye make.

Om livet för Kari Storækre kom att gestalta sig ganska så annorlunda mot vad hon väntat sig kan detsamma sägas med ännu större tyngd i Arne Treholts fall.

Ena dagen handlade hans tillvaro rätt mycket om möten med kända internationella politiker, flotta resor, dyra restauranger och eleganta nattklubbar. Andra dagen begränsades hans värld till förhörsrummet och fängelsecellen.

Arne Treholts nya liv börjar direkt när han kommer fram till polishuset. Fram till dess har gripandet varit skrämmande och obehagligt, men ändå stillsamt och diskret – något som kanske snabbt ska kunna klaras upp. När polisbilen stannar utanför säkerhetspolisens högkvarter i centrala Oslo den där kalla januaridagen 1984 och Arne Treholt leds ut i det fria för några ögonblick är hans största oro att någon ska se honom – det vore så pinsamt.

Snart är han inne i polishuset med sina vakter, tas upp i en hiss och förs genom en lång korridor. Plötsligt finns där fullt av människor och alla stirrar på honom. Han förs in på en toalett och blir visiterad. Händer far över kroppen på honom och fickorna vänds ut och in. Han får lämna ifrån sig några småmynt och en nagelsax. Så tar man hans bälte. Han vill gå in i ett av båsen och sätta sig på toaletten. Vakterna protesterar inte, men när han vill dra igen dörren blir det nej. De ska se vad han gör.

Hur hamnade han här? Det beror på vem man frågar. Men det finns ändå en serie händelser som bildar en tydlig förhistoria.

Man kanske kan säga att det startade under det sena 60-talet då Arne Treholt blev känd som utrikespolitiskt aktiv socialdemokratisk journalist. En av dem som noterade hans insatser var en KGB-man vid sovjetiska ambassaden, Jevgenni Beljajev, formellt med ställning andresekreterare. Beljajev gillade Arne Treholts engagemang mot grekjuntan men var besviken över hans skriverier om Tjeckoslovakien. KGB-mannen tog varje tillfälle att prata med den socialdemokratiske journalisten, gärna över en lunch. En gång ringde han helt sonika på Arne Treholts dörr med en flaska konjak i nypan och bjöd in sig själv. En annan gång erbjöd han sig att köpa in ett stort antal exemplar av en kritisk bok om Grekland så att Arne Treholt skulle kunna skicka boken till viktiga personer. Treholt tyckte att Beljajev var pinsam, han kunde inte diskutera politik utan försökte bara ställa sig in. Men genom Beljajev träffade Treholt också en av dennes kollegor vid ambassaden, förstesekreteraren och senare ambassadrådet Gennadij Titov. Även Titov var KGB-man men av en helt annan kaliber än Beljajev. Han kände ett antal inflytelserika norrmän och var en intelligent person. För Arne Treholt var det spännande att få tala med en tänkande företrädare för den mäktiga grannen i öster. Hans kontakter med sovjetrepresentanter observerades dock av POT. Det var visserligen inte förbjudet för journalister att prata med KGB-folk, men det kunde ju leda till förbjudna saker.

Men Arne Treholt skulle inte bli kvar i journalistiken. Folkomröstningen om norskt medlemskap i EEC (det som senare blev Europeiska Unionen) knuffade in hans liv i en bana som ledde till en plats nära den politiska toppen – och, som det visade sig, ännu närmare KGB.

Norge hade ansökt om medlemskap i EEC tillsammans med Danmark, Storbritannien och Irland. Ledningen för de norska socialdemokraterna ville absolut gå med. Samma sak ville den norska arbetsgivareföreningen och det norska högerpartiet, Høyre. De stora tidningarna drev också samma uppfattning: EEC var bra för Norge, här gällde det att hänga på det nya så man inte kom efter.

Men många norrmän kände sig tveksamma till att låta landets viktiga angelägenheter avgöras i Bryssel. Bland vanliga väljare både till vänster och höger fanns ett så starkt motstånd att det fick bli folkomröstning. Båda sidor förde en intensiv kampanj. Till sist slutade kampen med en seger för nejsidan som fick 53,5 procent. Därmed hade den norska ansökan fallit. (1994 när det hölls en ny folkomröstning i samma fråga vann nejsidan igen, den gången med 52,2 procent.)

Nu blev det kris – vem skulle styra Norge när folk röstat så avigt? Folkomröstningen var en sorts misstroendevotum mot den socialdemokratiska regeringen under Trygve Bratteli som så starkt bundit upp sig för ett ja. Regeringen drog slutsatsen av detta och avgick. Men vad skulle komma i stället? De borgerliga var djupt splittrade mellan ja och nej.

Lösningen blev till sist en minoritetsregering som bestod av de borgerliga partier som var kritiska till EEC. Men socialdemokratin kunde inte förhålla sig helt kallsinnig till alla de egna väljarna som röstat nej – de behövde någon att identifiera sig med så att inte den borgerliga nejsidan stod där som ensam segrare. En lösning skulle vara att partiet på något sätt bidrog med folk som skulle hjälpa till att göra praktiska beslut av folkomröstningsresultatet. Men hur – och vilka? Toppnamnen i socialdemokratin hade ju bundit upp sig hårt för jasidan. De kunde inte gärna låtsas byta åsikter över en natt…

Då kom ett förslag från Arne Treholt. Han var inte så populär hos partiledningen eftersom han hört till de socialdemokrater som engagerat sig mot ett EEC-medlemskap – till skillnad från fadern som följde partilinjen. Inte heller hade han någon tung position i partiet. Men han var snabbtänkt, det måste medges. Och nu hade han faktiskt en användbar idé: Norge behövde ju någon som förhandlade fram ett norskt handelsavtal med EEC, alltså ett avtal som utgick från det faktum att landet stod utanför. Varför inte lansera expeditionschefen på UD, Jens Evensen?

Förslaget sjönk in i medvetandet hos dem som hörde det. Evensen var en joker i leken, men förmodligen ingen dålig joker. Han var son till en känd korvfabrikör och hade gjort en lysande karriär som ämbetsman och jurist. Han hade startat sin bana med att direkt efter andra världskriget delta i utredningen av Quislings brott. Sedan dess hade han kraftfullt och skickligt engagerat sig i många av tidens stora frågor, bland annat hade han försvarat Norges rätt till olje- och gasfyndigheter på havsbotten utanför kusten. Och han hade, precis som Arne, varit aktiv i nejkampanjen. Visserligen var han inte partimedlem, men han stod nära socialdemokraterna.

Den socialdemokratiska ledningen tog till sig förslaget och det gick hem också hos den borgerliga minoritetsregeringen. Evensen blev utsedd till chefsförhandlare – och Arne Treholt, som kläckt den goda idén, fick jobb som hans rådgivare och pressekreterare.

Evensen och Treholt blev ett team som gjorde skickligt ifrån sig i förhandlingarna med EEC. Och när socialdemokraterna kom tillbaka till makten efter stortingsvalet 1973 var det naturligt att ta med Evensen i regeringen – det behövdes ju folk som hade anknytning till nejsidan. Han var till och med på tal som utrikesminister, men i den inre partikretsen var man osäker på om han var tillräckligt lojal med USA och NATO. Han fick därför bli handelsminister, det var inte lika känsligt. Och Arne Treholt följde med som hans politiska sekreterare.

1974 genomförde FN en internationell havsrättskonferens i Venezuelas huvudstad Caracas.

Evensen och Treholt ledde den norska delegationen – den äventyrlige Evensen tog sig för övrigt dit som skeppspojke på en segelbåt. Konferensens stora diskussionsämne var hur man skulle skydda vattnen kring världens kuster från utfiskning, och det hela slutade i vissa allmänna riktlinjer som skulle kunna omvandlas till praktisk politik i förhandlingar mellan berörda stater. För Norge var havsrätten en mycket viktig fråga – ifall det industrialiserade internationella rovfisket fortsatte som förut skulle fisken utanför Norge kunna ta slut.

Det var framför allt två länder som Norge behövde sluta avtal med: Storbritannien och Sovjetunionen. För att ta itu med den saken inrättade regeringen tillfälligtvis ett särskilt ministerium. Evensen blev havsrättsminister – som vanligt med Treholt som sin närmaste man.

Förhandlingarna med britterna var inte lätta. Storbritannien befann sig i konflikt med Island i det som kommit att kallas ”torskkriget”. Isländska kustbevakningen klippte sönder brittiska trålares nät och britterna skickade krigsfartyg för att skydda näten.

Ur sovjetisk synpunkt var fisket också av intresse, men det fanns annat som var viktigare: Barents hav utanför Norge var en strategisk genomfartsväg för landets krigsfartyg och ubåtar när de skulle ta sig ut i Atlanten. Och här fanns det från norsk och sovjetisk sida olika uppfattningar om var territorialgränsen gick i de vatten som ligger norr om den punkt där Norge möter Ryssland.

För att inte förhandlingarna skulle fastna lanserade Evensen en formel, ”gråzonen”, för det omstridda området och menade att det tills vidare fick göras provisoriska avtal för vad som skulle gälla mellan Norge och Sovjetunionen i zonen. Det visade sig vara en praktisk linje som ledde till en överenskommelse, och i mångas ögon framstod Evensen som en skicklig förhandlare. Men hans metoder låg inte riktigt i linje med den stramare kalla krigshållning som annars präglade förhållandet mellan Norge och Sovjet. Dessutom hade Evensen varit slarvig med att förankra sina olika utspel i partitoppen. Av båda anledningarna fanns det folk som tittade snett på Evensen och hans medhjälpare Treholt.

Från sovjetisk sida noterades de norska förhandlarnas ovanligt lättsamma attityd. Och en av de personer som fanns med i förhandlingarna var Treholts bekant vid sovjetiska ambassaden, KGB-mannen Gennadij Titov. Som Treholt senare medgett hade han vid denna tid åtskilliga informella samtal med Titov, samtal som inte protokollfördes. Enligt Treholt handlade de framför allt om havsrättsfrågorna.

Titov var definitivt inte rätt person att småprata med om man var mån om sitt goda rykte hos POT. Det skulle nämligen inte dröja så länge innan Titov blev utvisad från Norge på säkerhetspolisens initiativ. Detta berodde på att han ansågs ha en central roll i spionhärvan kring Gunvor Galtung Haavik.

Till synes var Gunvor Galtung Haavik en ordentlig och aningen färglös 65-årig dam. Hon hade varit anställd i utrikesdepartementet sedan 1946. Med åren hade hon avancerat till byrådirektör och hade bland annat det yttersta ansvaret för att förstöra hemliga handlingar. Under nästan hela sin tid vid UD hade hon lämnat ut hemliga uppgifter till Sovjetunionen. Det hela var egentligen en sorglig och från början mycket romantisk historia. Att allt till sist kom i dagen berodde på att tjänstemän vid POT var lite extra alerta när de rutinmässigt bevakade KGBfunktionärerna vid sovjetiska ambassaden. Ungefär en gång i månaden visade det sig nämligen att Titov och ett par av hans kollegor ägnade sig åt utflykter som verkade ha att göra med hemligheter av något slag – exakt vad gick först inte att reda ut eftersom de var proffs och inte lät sig skuggas så lätt. Efter mer än två år lyckades POT till sist avslöja vad utflykterna handlade om: de var välplanerade och ytterst diskreta möten med Haavik. Den 27 januari 1977 greps hon. Hon erkände i stort sett omedelbart. Hon berättade också sin märkliga historia.

Ända sedan ungdomen hade hon varit förtjust i rysk konst och kultur och hade också lärt sig ryska. Under kriget då Norge var ockuperat av Hitlertyskland arbetade hon som sjuksköterska i Bodö i norra Norge. Där blev hon bekant med en rysk krigsfånge, Vladimir Koslov. Han arbetade på fiskfiléfabriken i staden men när han blev sjuk kom han under Haaviks vård. Snart blev de förälskade och hon hjälpte honom att fly till Sverige.

För Haavik var Koslov den stora kärleken. Trots att han försvann ur sikte för henne kunde hon bara inte glömma honom. Efter kriget sökte hon anställning vid utrikesdepartementet och lyckades på grund av sina språkkunskaper att få jobb vid norska ambassaden i Moskva. Hon försökte hitta sin Vladimir och fann honom i Leningrad – men han var gift och hade barn. De återupptog ändå förbindelsen i hemlighet. Det var inte lätt eftersom de bodde i olika städer och allt måste ske i smyg. Lyckligtvis fanns det hyggliga ryssar som hjälpte till, någon ställde till och med upp med en lägenhet där de kunde träffas. Det var underbart – till en början. Snart tvingades dock Haavik att inse att de hjälpsamma människorna hade åtskilligt att göra med KGB. Och KGB ville ha motprestationer från henne, annars skulle den stackars Vladimir hamna i fängelse. Haavik lät sig övertalas till att skriva på ett agentkontrakt som innebar att hon skulle lämna över hemliga handlingar från ambassaden – och snart hade hon också börjat leva upp till kontraktet för att skydda sin älskare. Så höll det på en tid, men till sist förflyttades hon till utrikesdepartementet i Oslo. Det var en omställning: ingen Vladimir, men heller inget KGB – det verkade som om allt var över. Men KGB dök snart upp igen och fortsatte kräva samma sorts hjälp som förut. Hon försökte slingra sig men gav till sist efter, i själva verket hade hon inte så stora valmöjligheter. En ström av kopior på dokument gick på det sättet genom hennes händer och vidare till sovjetiska ambassaden. I nästan trettio år gäckade Haavik – ursprungligen för kärleks skull – den norska säkerhetspolisen.

Men en dag var det alltså slut på riktigt, POT hade tagit henne. Någon rättegång blev det dock aldrig. Efter sex månaders isolering på häktet hittades hon död i sin säng i cellen. Dödsorsaken fastställdes till hjärtsvikt. För POT spelade det inte så stor roll att hon inte hann bli dömd – avslöjandet av hennes omfattande spionage var ändå en stor fjäder i hatten för säkerhetspolisen.

Och det var faktiskt mer än så, det handlade om återupprättat anseende. POT hade nämligen på sin meritlista ett tidigare mycket pinsamt försök att sätta fast vad man trodde var en kvinnlig storspion för Sovjet med central placering i den norska statliga byråkratin.

Saken hade inträffat 1965. Då hade POT:s spaningar lett till gripandet av en kvinna vid namn Ingeborg Lygren, och hon såg ut att vara ett riktigt hett kap. Hon var nämligen sekreterare till chefen för den militära underrättelsetjänsten – en organisation som konkurrerade med POT på spionjaktens område. Problemet var att Lygren hade visat sig vara fullständigt oskyldig och POT hade i sammanhanget framstått som en samling paranoida klantskallar.

Så Haavik innebar en senkommen och efterlängtad upprättelse. Och det mest tydliga tecknet på framgången var kanske att norska regeringen som en följd av affären förklarat nio sovjetiska underrättelseofficerare – bland dem Titov – som icke önskvärda i Norge.

Avslöjandet av Galtung Haavik hade också en annan effekt: Treholts chef Jens Evensen hamnade i blåsväder. En och annan kände nämligen till att Haavik arbetat som sekreterare åt honom en gång i tiden när han var expeditionschef på utrikesdepartementet. Ryktet om saken spred sig bland dem som tyckte att Evensen var för mjuk mot ryssarna och spekulationerna kom igång – Haavik och Evensen kanske hade samarbetat…

Evensen fick höra talas om insinuationerna och gick direkt till pressen: Haavik hade verkligen arbetat åt honom en kort tid 1961, men han hade varit missnöjd med henne och hade dessutom hört något vagt skvaller om att hon kunde ha haft KGB-kontakter i Moskva. Så han hade raskt sett till att få henne förflyttad. Det fanns inte mycket att tillägga, visade det sig. Kampanjen mot Evensen självdog innan den kommit igång på allvar.

Men chefen för POT:s kontraspionageenhet, Ørnulf Tofte, letar envist vidare efter en ytterligare spion i utrikesförvaltningen. POT har nämligen fått ett vagt tips om att Haavik inte varit ensam. Och tipset innehåller en konkret detalj: personen ska ha en bakgrund som journalist.

Inom många verksamheter väljer man att bortse från vaga tecken på att allt inte är som det ska. Inom POT gör man tvärtom, man samlar på dem. Och här finns det flera tecken på att det kan ligga något i uppgiften. När POT visar delar av utredningen om Galtung Haavik för en KGBavhoppare som bor i London tycker denne att det ser ut som om hennes kapacitet inte utnyttjats fullt ut, alltså att man inte mjölkat henne på all den viktiga information som hon haft tillgång till. Slutsats: KGB har haft en annan källa, någon med tillgång till samma hemliga information som Haavik. Riktigt spännande för Tofte och hans medarbetare blir det när de tar del av ett avlyssnat samtal mellan pressrådet vid sovjetiska ambassaden i Oslo, Vladimir Sjisjin, och hans hustru. Det är precis när Haavik gripits. Hustrun märker att Sjisjin är bekymrad och frågar om det hänt något allvarligt, han svarar: ”Det kunde varit värre.”

Sjisjin tillhör den del av ambassadpersonalen som ingår i KGB. När POT analyserar hans uttalande tolkar man det som att han lättat pustar ut över att den andra, och kanske viktigare, mullvaden inte blivit avslöjad.

Man kan fråga sig om det är en rimlig tolkning. Det vore förstås oprofessionellt av Sjisjin att ens antydningsvis beröra en sådan hemlighet i telefon. Och man kan ju lätt tänka sig alternativa, mer oförargliga, orsaker till Sjisjins uttalande. Själv har han i efterhand förklarat det med att han just fått veta att han själv inte var en av de diplomater som skulle utvisas. Men inom POT tog man ordentligt fasta på hans lilla kommentar.

Från hösten 1977 sattes sju statstjänstemän med journalistbakgrund under bevakning från säkerhetspolisen. En av dem var Arne Treholt. De sju kallades för ”dansarna” eftersom var och en av dem fick ett kodnamn efter en dans. En kallades ”Samba”, en annan ”Rumba”. Arne Treholt fick kodbeteckningen ”Foxtrot”.

POT släpper bevakningen av de olika dansarna, en efter en, men Treholt är fortsatt intressant. Visserligen hittar man inga bevis för spionage, men han har lätt att prata med sovjetdiplomater och visar samtidigt inga spontana tendenser till att rapportera av dessa samtal till den egna säkerhetspolisen. POT litar helt enkelt inte på honom.

Plötsligt blir det svårare att bevaka Treholt. När arbetet med havsrättsförhandlingarna är avslutat tillträder han som ambassadråd vid den norska FN-delegationen i New York. Tofte är inne på att ”Foxtrots” fortsatta förehavanden måste kontrolleras noga också på bortaplan, men hur? POT kan inte spana i USA, och när det inte finns något direkt att ta på är det lite väl magstarkt att be de amerikanska kollegorna om hjälp att spionera på en norsk diplomat.

Men sommaren 1980 får POT reda på att Vladimir Sjisjin nyligen tillträtt en post vid den sovjetiska FN-delegationen – samme Sjisjin som sagt till sin fru att ”det kunde varit värre”. Egentligen är det inte så konstigt, kan man tycka. POT har betraktat Sjisjin som en KGB-man på väg uppåt i karriären och hans placering i Norge upphörde redan sommaren 1977. Men säkerhetspoliser har som jobb att söka konspirativa samband, och Tofte drar slutsatsen att när Treholt och Sjisjin plötsligt befinner sig i samma stad verkar det vara något på gång.

Nu anser cheferna i POT att det är dags att be FBI om hjälp. Men här finns en komplikation. Enligt internationella överenskommelser har diplomater en mycket skyddad ställning, och värdlandet får exempelvis inte avlyssna dem. Sådant bryter man förstås mot på diverse håll, men inte alldeles lättvindigt när det gäller vänskapligt sinnade nationer. Så FBI förklarar för POT:s representanter att de tyvärr inte vågar lyfta ett finger förrän det kommit någon sorts besked från norska regeringen att det är tillåtet för USA att spionera på diplomaten i fråga. POT kontaktar norske justitieministern och utrikesministern (båda två partibröder till Treholt) och får besked om att FBI kan betrakta Treholts diplomatiska immunitet som upphävd, om än i största hemlighet – särskilt för Treholt själv.

I september 1980 är formaliteterna klara. FBI anslår en rejäl summa för projektet – Tofte har senare skrivit att han var glad över att han inte behövde be norska staten om de pengarna. Och snart har amerikanerna utsett två agenter som ska vara spjutspetsar i den stora bevakningsoperationen. De ska bekanta sig med paret Treholt/Storækre och skaffa sig tillträde till deras bostad. Det är Jim och Barbara Glennon. Men de heter givetvis inte så i verkligheten och de är inte heller gifta med varandra på riktigt.

För FBI-agenterna är det ett spännande uppdrag, en utmaning. Särskilt för Kari Storækre är det, när hon sent omsider får reda på vad som pågått, en mycket obehaglig personlig kränkning. Själv har hon inte ett dugg att göra med storpolitik och hemliga tjänster. Och Barbara betedde sig som en nära personlig vän.

Med tanke på att Arne Treholt några år senare dömdes till ett långt norskt fängelsestraff för spioneri är det förstås lätt att vifta undan eventuella moraliska invändningar mot dessa spaningsmetoder. Men när FBI satte igång sin operation fanns det faktiskt inte några konkreta brottsmisstankar mot Arne Treholt – bara onda aningar från POT:s sida.

Och det leder till en annan intressant frågeställning. Hade verkligen POT ett så väl utvecklat väderkorn att man direkt sniffade sig till en storspion långt innan man hade fakta i fallet? Eller var det möjligen så att norska politiker och ämbetsmän med ”fel” attityd i storpolitiska frågor automatiskt riskerade att bli stämplade som misstänkta fiendeagenter och utsatta för närgången personlig övervakning?

Det finns en hel del som gör att man måste luta åt det senare alternativet. Om man tar sig en titt på det norska politiska landskapet från åren som föregick ingripandet mot Treholt kan man nämligen lätt konstatera att han bara var en i en lång rad högt placerade personer som POT misstänkt för att vara sovjetiska agenter.

Varför var det så? Var cheferna i POT extremt säkerhetsmedvetna – på gränsen till paranoida? Nja, det handlade faktiskt inte bara om POT. Det handlade lika mycket om socialdemokratin, om NATO och om ett norskt politiskt dilemma.

Socialdemokraterna hade kommit till makten 1945 och under statsminister Einar Gerhardsen hade Norge fört en internationell politik som gick ut på att bygga broar mellan öst och väst. Det var så stora delar av befolkningen ville ha det – Sovjetunionen hade ju gjort en ofantlig insats i kampen mot den hatade Hitlerregim som ockuperat Norge. Ett mått på stämningarna var att det norska kommunistpartiet, som före kriget närmast varit en sekt, plötsligt hade stöd av omkring 30–40 procent av landets industriarbetare.

Men mot slutet av 40-talet inleddes det kalla kriget. Efter det kuppartade kommunistiska maktövertagandet i Tjeckoslovakien 1948 höll Gerhardsen ett berömt tal där han slog fast att det norska kommunistpartiet stod för terror och diktatur och att den viktigaste insatsen som socialdemokraterna kunde göra för demokratin bestod i att bekämpa kommunisterna. Året efter ledde Gerhardsens regering in Norge i den nybildade amerikanska militäralliansen NATO.

Därmed hade den norska socialdemokratin tydligt valt sida i det kalla kriget – för USA och mot Sovjetunionen för att uttrycka det enkelt. Och på hemmaplan innebar det att socialdemokraterna samarbetade intimt med säkerhetspolisen och de militära hemliga tjänsterna för att kartlägga kommunister. Med tiden kom övervakningen också att omfatta andra politiska radikaler som inte var lojala med den socialdemokratiska partilinjen.

Det kom att bli en omfattande verksamhet, omfattande men hemlig. Rutinmässigt buggade socialdemokratiska funktionärer i samarbete med säkerhetspolisen politiska och fackliga möten i Folkets hus lokaler i Oslo och andra städer – det fanns fasta avlyssningsinstallationer så saken var enkel att genomföra. Och syftet var givetvis inte att sätta fast sovjetiska spioner, det handlade helt enkelt om att kartlägga folk med fel åsikter. Först efter Sovjetunionens fall 1991 kom denna speciella kultur att vädras ut. Då tillsattes en parlamentarisk kommission, Lundkommissionen, som gjorde en omfattande och kritisk genomgång av den hemliga och olagliga åsiktsregistreringen.

Det fanns en häpnadsväckande stor enighet i den norska socialdemokratiska partitoppen om att dessa metoder var nödvändiga – och förföljelserna av oliktänkande i östblocket bidrog förstås till att döva eventuella samvetskval. Men enigheten sträckte sig inte till alla frågor som berörde det kalla kriget. Många ledande socialdemokrater kände en olust kring det norska medlemskapet i NATO. Gynnade det verkligen freden och säkerheten att Norge svansade efter USA utan att göra egna politiska bedömningar?

Det fanns hårdföra USA-vänner som inte hade sådana betänkligheter, exempelvis Haakon Lie, partisekreterare från 1945 till 1969. Men partiordföranden och statsministern Gerhardsen hade sina tvivel. 1956, när Chrustjev tagit över och inlett avstaliniseringen av Sovjetunionen, reste Gerhardsen frågan i partistyrelsen om det inte var dags för en mer försonlig hållning till grannen i öster. Och snart gick han längre än så: i december 1957 höll han ett anförande på NATO-mötet i Paris. Där förde han fram tanken att Sovjetunionen tycktes önska avspänning och att man borde gå Moskva till mötes. Rent konkret ställde han sig bakom sovjetiska tankegångar om en militärt uttunnad och kärnvapenfri zon i Europa.

Så fick man inte tycka. Både internationellt inom militäralliansen och på hemmaplan inom norsk socialdemokrati skakade mer välkammade personer på huvudet: Gerhardsen hade gjort bort sig, han hade tappat omdömet. Det berättas att en hög brittisk underrättelseofficer tog upp en diskussion med en av Gerhardsens partikollegor och direkt föreslog att statsministern skulle bytas ut mot en mer lämplig person. Och snart började de norska hemliga tjänsterna kartlägga inte bara misstänkta kommunister utan också Gerhardsen själv.

Ännu mer misstänkt än statsministern var dock hans hustru Werna som även hon var aktiv socialdemokratisk politiker. Under 50-talet umgicks hon med en sovjetisk diplomat som samtidigt var KGB-man. Från POT:s sida höll man därför oroligt Wernas möten under uppsikt: tänk om hon hade låtit sig förföras både fysiskt och politiskt? Då vore det ju inte förvånande om hon också försökte föra över sina nyvunna sovjetvänliga åsikter till sin man…

Men det fanns många fler politiker på toppnivå som bekymrade POT. Alla gjorde de samma fel – de hade privata kontakter med en sovjetisk diplomat. Alla blev de övervakade och en del fick betala ett högt politiskt pris.

En av dem var Gunnar Bøe som var pris- och löneminister hos Gerhardsen i början av 60-talet. Han utsattes för intensiva spaningar och inom säkerhetspolisen började man betrakta honom som en misstänkt spion. Det fanns inget som räckte till ett åtal, men ryktena blev till sist så besvärande för Gerhardsen att han fick se till att Bøe avgick.

Under 70-talet var det bland annat den socialdemokratiske statssekreteraren Thorvald Stoltenberg som fick POT att reagera. Utöver att han träffade fel diplomater var han kritisk mot USA:s krig i Vietnam. Men han klarade sig bättre än Bøe och blev senare utrikesminister. Han är för övrigt far till Jens Stoltenberg som blev norsk statsminister 2005.

I mitten på 80-talet fick POT ögonen på Einar Førde, en ledande socialdemokrat som rätt allmänt betraktades som den kommande partiledaren efter Gro Harlem Brundtland. Førde hade begått den typiska synden: haft kontakter med sovjetrepresentanter, men inte bara det. Han var dessutom god vän med Arne Treholt. Det hade faktiskt kommit påstötningar från CIA om att han inte ansågs pålitlig. POT informerade den borgerlige statsministern Kåre Willoch – och när socialdemokraterna vann valet 1986 passade Willoch på att i sin tur varna Gro Harlem Brundtland. Det här var året efter domen mot Treholt och varningen kunde därför knappast ignoreras. Førde blev aldrig partiledare och fick inte heller någon ministerpost. I stället fick han efter en tid det mindre känsliga uppdraget som chef för det statliga norska radio- och TV-bolaget NRK.

Någon gång kunde det faktiskt också vara en borgerlig politiker som blev misstänkt för att vara sovjetagent. Liberalen Gunnar Garbo, som under 1964–70 var ordförande i sitt parti Venstre, umgicks en del med Gennadij Titov. Och omständigheterna ville att Garbo snart framstod som alldeles extra intressant i POT:s ögon. Det hade nämligen kommit en rapport från CIA om att det i Oslo fanns en norsk sovjetagent som gick under täcknamnet ”Greta”. Någon analytiker inom POT slogs av tanken att täcknamnet kanske helt fräckt anspelade på agentens identitet: Greta som i Greta Garbo! Så putslustiga var dock inte KGB. I sinom tid skulle det visa sig att ”Greta” var kodnamnet för Gunvor Galtung Haavik.

Det kalla kriget sträckte sig alltså långt in i den norska politiken. Flera av de personer som ledde Norge, eller snart kunde tänkas göra det, framstod i POT:s ögon som högst tänkbara landsförrädare.

Det är ju rätt omskakande, kan man tycka. Men hur ska man tolka det? Var det så gott om sovjetagenter i den norska politiska toppen? Knappast. Men vad sysslade de då med: makarna Gerhardsen, Gunnar Bøe, Gunnar Garbo, Thorvald Stoltenberg, Einar Førde och en rad andra mindre kända politiker?

Det var väl lite olika från person till person. Men i flertalet fall fanns ett tydligt gemensamt tema: de kände sig bekymrade över att Norge var djupt indraget på ena sidan i en kapprustning mellan två kärnvapenmakter och de kände behov av att ha någon sorts kontakt med företrädare för motsidan. Med all säkerhet odlade de dessa kontakter utifrån vad de ansåg vara Norges intressen. Problemet var att sådana icke godkända samtal sågs med oblida ögon bland de mer hårdföra NATO-anhängarna i norsk politik. Och det var de hårdföra som hade rätten på sin sida, Norge var med i NATO och skulle inte bedriva någon egen utrikespolitik mot grannen i öster. När POT år ut och år in spanade på ”opålitliga” personer handlade det helt enkelt om att verkställa ett stående uppdrag.

Snart kunde FBI konstatera att Treholt verkligen hade möten med Sjisjin. Ibland tog de en kopp kaffe i FN-byggnaden, ibland åt de middag på restaurang tillsammans. Det hände, intressant nog för FBI, att de sågs på nyligen nedlagda restauranger där tydligen någon av dem arrangerat så att de kunde få mat och samtidigt vara i fred.

Treholt har själv i efterhand kommenterat dessa möten. Han hade träffat på Sjisjin en dag våren 1980 i FN:s stora lunchrestaurang. Och sedan dess sågs de vid återkommande tillfällen för att prata, precis på samma sätt som Treholt hade kontakter med folk från alla möjliga länders FN-delegationer. Det var så man fick veta något, man bytte information. Sjisjin arbetade med frågor som var uppe i säkerhetsrådet, särskilt kriget i Afghanistan och situationen i Mellanöstern. Och Treholt tyckte det var intressant att få del av hur ryssarna tänkte. I efterhand medger han att han borde ha varit mer försiktig, han gav Sjisjin en del skriftligt material som faktiskt var klassat som hemligt. Men det tillhörde kulturen i FN, menade Treholt, och han lämnade aldrig ifrån sig något som kunde skada norska intressen. Papper hemligstämplades rutinmässigt innan en fråga avhandlades och samma information kunde vara offentligt känd någon dag senare.

Det fanns dock ännu en KGB-man som Treholt hade möten med under sin tid i FN. Med Sjisjin som mellanhand ordnades också möten mellan den norske FN-mannen och Titov – Treholts gamle KGB-bekant som blivit utvisad från Norge efter gripandet av Gunvor Galtung Haavik. Och de här mötena ägde inte rum i New York.

Under den tid Treholt var placerad vid den norska FN-delegationen träffade han Titov fyra gånger, tre gånger i Wien och en gång i Helsingfors. Detta var definitivt utanför FN-uppdraget och inget tillfälligt diplomatskvaller. Och Arne Treholt har själv i efterhand medgett att han begick ett allvarligt misstag i samband med dessa möten: han tog emot pengar av Titov som skulle täcka hans extrakostnader för resor och hotell.

Han har tillagt att han vid den här tidpunkten egentligen inte upplevde dessa möten som kontroversiella. De var på hans fritid och han hade inte tillgång till någon känslig hemlig information – ur hans egen synpunkt var det vad Titov berättade som var det intressanta, inte vad han själv sa till Titov. Däremot tyckte han att det verkade som om Titov lyssnade på hans råd och synpunkter när han förklarade att Sovjetunionen skulle må bra av en mer öppen och modern ledning. Själv kände han sig lite grann som en ”privatpraktiserande utrikesminister”. Och privat var verkligen ordet: han rapporterade inte om mötena till någon annan i den norska utrikesförvaltningen.

Vad Treholt än tänkte om mötena kan det inte helt ha undgått honom att de skulle kunna leda till allvarliga personliga konsekvenser för honom själv. Vad var det då som drev honom, det kan väl inte ha räckt med att det kändes lite märkvärdigt och spännande?

Nej, han har faktiskt gett en mer handfast förklaring också: han arbetade under New York-tiden med att redigera ett par böcker om kärnvapenhotet och behovet av nedrustning. Och han tyckte att mötena med Titov gav en exklusiv inblick i den sovjetiska synen på saken.

Det var inte några lättviktiga skrifter Treholt arbetade med. Den första boken, Atomvåpen og usikkerhetspolitikk, kom hösten 1980. Den var sammanställd av fyra redaktörer, en var alltså Treholt, en annan var Thorbjørn Jagland som senare kom att bli socialdemokratisk partiledare och statsminister. Boken innehåller en samling artiklar som varnar för de brant upptrappade kärnvapenrustningarna i världen. Udden i texterna är riktad både mot NATO och Sovjetunionen – i vissa viktiga avseenden särskilt mot NATO. Framför allt finns det en kritik av de allra nyaste tankarna inom den västliga militäralliansen, de tankar som går ut på att väst faktiskt kan vinna ett kärnvapenkrig mot öst. Flera av författarna pekar på att NATO:s konkreta diskussioner om kärnvapenupprustning har gett norra Europa en strategisk roll. De varnar för att atombombshotet därmed kommit mycket närmare – både geografiskt och som en alltmer påtaglig möjlighet.

Bland medarbetarna finns åtskilliga tunga namn inom norskt samhällsliv: den tidigare statsministern Einar Gerhardsen och ett par andra före detta statsråd, sex fackförbundsordföranden, en generalmajor och en rad forskare. Medverkar gör också de finska och svenska socialdemokratiska partiledarna Kalevi Sorsa och Olof Palme. Andra svenskar som finns med är den blivande fredspristagaren Alva Myrdal och Aftonbladets chefredaktör Gunnar Fredriksson.

Det är en allvarlig bok. Författarna resonerar seriöst om faran för att den mänskliga civilisationen går mot sitt snara slut, samtidigt som de understryker att man nästan på trots måste försöka hitta lösningar hur illa det än verkar vara. I sitt bidrag väljer Olof Palme att citera Martin Luthers ord: ”Även om jag visste att världen skulle gå under i morgon skulle jag likafullt plantera mitt äppelträd.”

Det är bland annat med sådana bekymmersamma frågeställningar i sinnet som Arne Treholt bokar in sina hemliga möten med Titov.

Det tog ett tag innan Tofte och hans medarbetare fick kunskap om dessa Titovmöten. Men i februari 1982 berättade Treholt för en bekant att han tagit fel plan när han flugit hem från New York via Köpenhamn. I stället för i Oslo hade han hamnat i Helsingfors. Övervakarna inom POT snappade upp vad Treholt sa och tyckte det var ett osannolikt misstag för en så van flygresenär. En enkel kontroll visade att han själv beställt flygbiljetten med rutten New York–Köpenhamn–Helsingfors–Oslo. Det visade sig senare att Titov varit i Helsingfors samma dag som Treholt.

Det var också under den här perioden som Arne Treholt hade ett antal möten med den irakiske diplomaten och underrättelsemannen Rahdi Mohammed – möten som i sinom tid skulle leda till att Treholt åtalades och dömdes för spioneri för Iraks räkning.

Kontakten med Rahdi Mohammed var ingenting som förmedlades av Titov eller Sjisjin. I själva verket hade KGB inte något med saken att göra. Vad det handlade om? Det är en intressant fråga där svaret tycks ha många bottnar.

En förutsättning för hela saken var ett drag i Arne Treholts personlighet: han gillade att hjälpa folk. Det hände ofta att han ställde upp med talskrivande åt FN-kollegor från fattiga länder med små delegationer och magra ekonomiska resurser. Själv var han språkkunnig, snabbtänkt och flyhänt – det var bara roligt att vara till nytta.

Arne Treholt hade en trevlig granne på Long Island, en grek som hette Manolis Kasselakis. I själva verket hade Kasselakis varit en bidragande orsak till att Arne och Kari bosatt sig just där. Han var nämligen en gammal bekant sedan 60-talet då han kommit till Norge som flykting undan grekjuntan. Arne hade hjälpt honom med bostad och fixat jobb åt honom på en chokladfabrik.

Det hade visat sig att Kasselakis inte var så väldigt politiskt brinnande trots sitt motstånd mot juntan. Snart flyttade han vidare till USA för att göra sig en framtid. Han var en man med tusen idéer och ett vinnande sätt, det dröjde inte länge innan han var etablerad affärsman. Inför president Nixons resa till Peking 1971 ingick han till och med i den stab som organiserade en handelsdelegation. Under sin fortsatta affärskarriär investerade han bland annat i en del storslagna sportevenemang – ibland gick affärerna lysande, ibland gick de åt skogen. När Arne Treholt kom över till FN-tjänsten i New York 1979 berättade den grekiske vännen att han jobbade med PR för en verksamhet som hade någon sorts anknytning till FN:s internationella barnaår som pågick då. Det lät ju bra.

Kasselakis hade en affärskompanjon, George Strategias. De gjorde en del pengar på att vara mellanhänder i diverse exportverksamhet. Arne Treholt hjälpte dem med lite pappersarbete, bland annat med en affär som handlade om export av nötkött från Argentina till Irak. Han fick klart för sig att de hade kontakt med en irakisk diplomat som var stationerad i Aten. Det var Rahdi Mohammed. När affären nästan var i hamn förklarade de två grekerna för Arne Treholt att de sagt till Rahdi Mohammed att deras vän, den norske FN-diplomaten, skulle ha 10 000 dollar i kommission. Arne Treholt protesterade, men de antydde att de fått den prestige de behövde genom att hänvisa till honom. Om han inte tog emot pengarna kanske irakierna skulle tvivla på dem som affärspartners och hoppa av det hela. Arne Treholt gav med sig, han ville inte ställa till besvär för vännerna. Och pengar fanns det ju alltid användning för.

Det blir början till en flerårig kontakt mellan Treholt och Mohammed. Första gången möts de i Aten i maj 1980. Mohammed förklarar att Irak gärna vill göra affärer med de nordiska länderna och ber Arne Treholt om bakgrundsfakta, kontaktuppgifter om företag och egna bedömningar. Arne Treholt, hjälpsam som alltid, ställer gärna upp och skriver rapporter om än det ena, än det andra. Bland annat vill Rahdi Mohammed gärna köpa vapen för Iraks räkning från de nordiska länderna. Och Treholt samlar in information om skandinaviska vapenfabrikörer, bland annat Bofors.

Det visar sig att Mohammed inte bara är intresserad av handelsfrågor. Han vill gärna ha politiska synpunkter också. Så Arne Treholt gör militärpolitiska analyser som knyter an till det krig mot Iran som Irak inlett i september 1980 – med sin ställning som västlig FN-diplomat har han kunskaper och perspektiv som Mohammed gärna vill ta del av. Treholt blir erbjuden betalning för sina tjänster och om han har samvetsbetänkligheter i början så försvinner de efter ett tag. Sammanlagt tar han – enligt egen uppgift – emot 40 000 dollar på tre år från Rahdi Mohammed. ”Det var lättförtjänta pengar”, som han senare konstaterar och tillägger att han skäms över sin girighet men ursäktar sig med att han inte skadade Norge genom den information han lämnade ut.

Det kanske är sant. Diplomater som underlättar export för det egna landets företag brukar inte bli anklagade för vad de sysslar med. Och inte heller är det så konstigt om de delger andra sina allmänt hållna politiska analyser. Men problemet var att han som UD-tjänsteman i hemlighet skaffat sig en annan betalande uppdragsgivare och att hela kontakten sköttes på ett sätt som gav ett konspirativt intryck. Det såg åtminstone ut som en lojalitetskonflikt. Och om det avslöjades – vilket ju skedde till sist – var det nästan oundvikligt att det väckte frågor om hur han hanterat hemligt material.

Däremot var inte Arne Treholts affärer med Irak så kontroversiella ur amerikansk synvinkel som man skulle kunna tro. Vid den här tiden såg de styrande i Washington Irak som en ekonomiskt viktig oljestat med en stabil regim som kunde fungera som ett bålverk mot västerlandets stora fiende vid den här tidpunkten, Iran. När Saddam Hussein anföll Iran i september 1980 passade det amerikanska intressen alldeles utmärkt och under kriget fick han i all tysthet ett omfattande militärt understöd från USA, bland annat kemiska vapen – att han förtryckte politisk opposition i allmänhet och kurderna i synnerhet spelade inte så stor roll då.

Mer besynnerligt var det kanske att just Arne Treholt, med sin meritlista som nedrustningsvän och förkämpe för mänskliga rättigheter, utförde uppdrag åt den irakiska regimen. Men han tycks alltså ha glidit in i det hela, påhejad av sina grekiska vänner. Och när han väl fått kontakt med Rahdi Mohammed var det förstås både intressant och lönande. De moraliska invändningarna kunde dövas med en rad mer eller mindre goda skäl. Saddam Hussein hade fortfarande i många betraktares ögon en – i och för sig lite solkig – image som radikal och framstegsvänlig politiker. Irak var ett land i tredje världen som behövde handel för sin ekonomiska utveckling. Och när det gällde synpunkterna på kriget med Iran försökte Arne Treholt mana till besinning och fredsvilja – påstår han efteråt i alla fall.

I domen mot Arne Treholt beskriver rätten det hela som att han bedrev olovlig underrättelseverksamhet för Irak. Man anser också att han fick mer pengar än de 40 000 dollar som han själv medgett. Däremot hävdar varken domstolen eller åklagaren att det finns något samband mellan Arne Treholts spionage för Irak respektive Sovjetunionen – det finns inget som tyder på att den ena påstådda uppdragsgivaren skulle ha varit införstådd med vad den andra höll på med. Det Arne Treholt gjorde för Irak stod på egna ben, vad det än var för något.

Ändå är det högst tveksamt om den norske UD-mannens extraknäck för den arabiska oljestaten skulle ha lett till några större efterräkningar ifall inte POT varit ute efter honom för spionage åt Sovjet. Förmodligen skulle det inte ha upptäckts, och om det upptäckts är det tveksamt om det skulle ha gått till rättegång – åtminstone inte i ett spionerimål.

I vilket fall är Irakaffären en pusselbit som inte riktigt passar in i den övriga helheten kring Arne Treholt, och det har spekulerats en del kring den under årens lopp – inte minst har Treholt själv ställt en del frågor. Som vanligt när det gäller spionagets och kontraspionagets hemliga världar finns det fler än ett sätt att tolka vad som skedde.

Det Arne Treholt velat diskutera är nämligen möjligheten av att amerikanska underrättelseorganisationer med hjälp av Kasselakis och Strategias gillrat en fälla åt honom – och att han ramlat pladask i den.

Den första antydningen om att allt kanske inte var som det skulle med hans grekiska vänner hade Treholt fått av en vän till Kasselakis, en man i 200-kilosklassen som gick under namnet ”Fat John” Elsworth. ”Fat John” hade rest med Rolling Stones i USA 1969 under namnet John Jaymes som någon sorts konsertpromotor. Det var under den turnén som den berömda rockgruppen hade sin ödesdigra spelning i Altamont, och ”Fat John” syns i dokumentärfilmen Gimme Shelter som gjordes då. Senare hade han tillsammans med Kasselakis kastat sig in i PR-arbetet för välgörenhetsorganisationen International Children’s Appeal, som hade president Carters hustru Rosalynn som frontfigur. Det var det arbetet som Arne Treholt hörde talas om i samband med att han kom till New York.

Det var dock inte riktigt lika vackert som det lät. Organisationen finansierades nämligen av den ofantligt rike saudiske vapenhandlaren Adnan Khashoggi och har av kritiker beskrivits som en penningtvättsinrättning. Förmodligen hade USA:s första dam inte fullt klart för sig vad det var hon gav sig in i.

Under sin första tid i New York träffade Arne Treholt sin gamle vän Kasselakis mycket ofta och i hans sällskap fanns ständigt ”Fat John”. Denne imponerade på omgivningen genom att alltid vara omgiven av unga kvinnor som enligt Arne Treholt såg ut att vara hämtade ur Playboy. En av dessa vackra unga kvinnor, Mara Kerkez, sällskapade med den gifte Kasselakis.

Våren 1982 träffade Arne Treholt ”Fat John” på en restaurang och de tog en drink tillsammans eftersom det var länge sedan sist. ”Fat John” passade då på att varna sin norske bekant för fortsatt samröre med Kasselakis, denne hade nämligen tipsat CIA om att Treholt skulle haft samröre med KGB. Och det hade lett till att CIA låtit den bildsköna Mara göra en koll på Arne Treholt. Hon hade hållit ögonen på honom under hela 1979 och första halvåret 1980, men inte hittat något komprometterande om honom.

Treholt ville inte tro på uppgifterna, men konfronterade Kasselakis med dem vid första bästa tillfälle. Denne avfärdade saken med att ”Fat John” var mytoman. Kort tid därefter reste Arne Treholt till Genève för att delta i FN:s havsrättskonferens. Plötsligt dök Kasselakis upp där av någon anledning och Treholt gick ut och åt med sin gamle vän. Kasselakis klagade över hjärtat och Treholt följde med honom till en läkare som dock inte hittade något fel. Trots det fortsatte Kasselakis alldeles tydligt att vara orolig och började rätt som det var att prata om att någon var ute efter honom, det fanns risk för att han skulle bli förgiftad. De skildes åt och snart återvände Treholt till New York. Kort tid efteråt, i maj 1982, fick han ett telefonsamtal: Kasselakis hade dött i en hjärtattack.

Arne Treholt talade på vännens begravning och kände då en väldig saknad. Det var först efteråt, sedan han gripits av POT och blivit satt i häkte, som tipset från ”Fat John” började få fäste i hans tankar.

Det fanns faktiskt ännu flera omständigheter som pekade i samma riktning, påminde sig Arne Treholt då – saker som han tidigare avfärdat som struntprat. Han hade till exempel träffat Kasselakis kompanjon Strategias redan under tidigt 70-tal och denne hade då skrutit över att ha utfört uppdrag åt FBI och CIA. Treholt kom också ihåg en konstig historia som cirkulerat om Kasselakis i Norge under dennes tid där: han skulle ha försökt att få en kubansk diplomat i Oslo att hoppa av.

Arne Treholt lägger ihop ett och ett. I ett utsmugglat brev till Kari skriver han att Kasselakis måste ha varit FBI-informatör och att den irakiska affären varit en provokation. Men så hade Kasselakis antagligen fått samvetskval och bestämt sig för att avslöja allt för Arne. Och då blev han mördad på ett sätt som såg ut som en vanlig hjärtattack.

I brevet framkastar Arne Treholt också att det hela kanske hade ett kusligt samband med morden på två italienska maffiamän, far och son Ippolito, som varit gemensamma vänner till Kasselakis och Arne och Kari. Ippolito junior – med förnamnet Jimmy – hade i likhet med Kasselakis och ”Fat John” varit aktiv i International Children’s Appeal och synts på bild tillsammans med presidenthustrun Rosalynn Carter. Hösten 1980, strax efter bildpubliceringen, hade Jimmy och hans pappa skjutits ner på öppen gata i Brooklyn av okända gärningsmän.

Arne Treholt hade märkt att Kasselakis hade blivit ängslig efter detta och inte velat att man talade om Ippolitos. Kanske upplevde greken sina vänners våldsamma död som ett hot riktat också mot honom själv. Dessutom hade han ont om pengar just då. Allt detta kunde ha drivit honom i armarna på FBI.

Arne Treholts hypoteser här kan låta väl äventyrliga. Men att Kasselakis verkligen hade kontakter med den grupp inom FBI som övervakade Arne Treholt fick sent omsider Kari Storækre bekräftelse på från säkrast möjliga håll – från ”Barbara Glennon”.

När Arne och Kari skulle flytta till Oslo hade Kari och Barbara gråtit när de tog adjö av varandra. För Kari Storækre kom det därför som en chock när hon senare fick klart för sig att väninnan spelat ett spel, att hela hennes livshistoria var uppdiktad.

Ändå ville Kari tro att Barbara på något sätt redovisat sin verkliga personlighet, att de verkligen varit vänner i någon mening. Sent omsider skulle Kari få en chans att testa den hypotesen.

Hösten 1984 – när Arne satt i häktet – kontaktade Kari FBI och frågade efter Barbara Glennon. Hon fick svaret att ingen kände till någon med det namnet, men hon lämnade ändå en hälsning och väntade. Det kom inget svar, men hon gav sig inte utan återkom med nya kontaktförsök. Och till sist, efter nästan tio år, ringde en anonym person som talade norska och meddelade att det kanske fanns möjligheter för Kari att träffa Barbara. Men då måste hon komma till New York före sommaren 1993 och anmäla sig hos FBI.

Kari beslutar sig för att resa och hennes man, journalisten Åke Wilhelmsson, följer med henne.

Kari får verkligen träffa Barbara. De ses flera gånger och pratar intensivt om det som varit. Snart framgår det att Barbara inte bara är där för att hon är personligt intresserad, hon har frågor med sig för FBI:s räkning.

Ändå tycker Kari att kontakten dem emellan i alla fall stundtals känns äkta och ärlig. Och ibland försäger sig Barbara fast hon inte vill. När samtalet kommer in på en liten bjudning som hölls när Torstein fyllde fyra år slinker det ur Barbara: ”Till min överraskning hade du bjudit in Manolis!”

Manolis, det var Kasselakis’ förnamn. Kari undrar lite överraskat om Barbara kände honom. Barbara svarar att hon gjort det en längre tid men tystnar som om hon inser att hon sagt för mycket.

Kari släpper ämnet men tar upp det igen när de två kvinnorna ses följande dag. Nu är Barbara förberedd och har diskuterat med en överordnad om vad hon får säga. Hon medger att hon känt Kasselakis men vill inte precisera. Som svar på Karis envisa frågor säger hon att han kommit med uppgifter till FBI ibland.

Kari frågar till sist: ”Men Barbara, blev han besvärlig för er? Tog ni livet av honom?”

Barbara svarar att hon inte vet mer än att det påståtts att han dog av en hjärtattack. Det skulle förvåna henne om FBI var inblandat i hans död. Kari tar då upp far och son Ippolito som ju bevisligen blev brutalt mördade – fanns FBI med i bilden där? Barbara säger att Kari väl inte ska misstänka FBI för allt ont. När Kari envisas säger Barbara att hon själv är en liten kugge som ändå inte ska veta för mycket. Om hon märker att det verkar pågå ett ”stort spel” över hennes huvud slår hon dövörat till och koncentrerar sig på sin egen uppgift.

Och längre än så kommer inte Kari.

FBI och POT har å sin sida inte kommit så långt när det gäller Arne Treholt trots en stor spaningsoperation i New York. Visst vet man att han pratar med KGB-folk på ett sätt som väcker oro, men något spioneriåtal finns det inte underlag för. Som norske riksåklagaren Magne Flornes skrev i ett pressmeddelande efter gripandet av Treholt: ”Då Arne Treholt avslutade sin tjänst och lämnade New York i augusti 1982 hade det gjorts vissa framsteg, men det hade inte kommit fram några avgörande eller säkra hållpunkter för hans förbindelse med ryssarna.” Och då hade ändå övervakningen varit intensiv och långvarig. Vid ett tillfälle, i februari 1982, hade FBI i samarbete med POT gått in i hans lägenhet och fotograferat vartenda papper i hans hemarkiv.

Men misstankarna fanns alltså kvar. Om huvudsyftet från POT vore att få stopp på eventuellt olämpligt beteende från Treholt skulle det inte ha varit svårt – det hade med all säkerhet räckt med att säga till honom, eventuellt i kombination med att placera honom på en oförarglig tjänst där han saknade tillgång till utrikespolitiskt intressant information.

Men det var inte vad Tofte ville. Han ville ha en storspion. Och när han gick till statsminister Kåre Willoch för att få tillstånd att lägga ut en fälla åt Arne Treholt togs han emot med öppna armar.

Toftes önskedröm var att placera Treholt på det ställe där frestelserna för en sovjetspion skulle vara som störst: på det norska NATO-kontoret. Det var den del av utrikesdepartementet som hade hand om frågor som gällde Norges förhållande till NATO. Där fanns hemliga militära handlingar av en säkerhetsklass som Treholt aldrig varit i närheten av att syssla med tidigare.

På utrikesdepartementet sa man nej, det kom inte på fråga att släppa in Treholt där. Förmodligen insåg de erfarna tjänstemännen att det i framtiden skulle kunna slå tillbaka rejält på dem själva ifall de med vett och vilja lät en misstänkt spion få del av hemligheter av det slaget.

Tofte fick nöja sig med att hans byte skulle skickas till Försvarets högskola för att gå en kurs – det fanns hemliga militära papper där också, även om inte fullt så hemliga. Den information som eleverna skulle få tillgång till kunde dock ibland höra hemma i NATO:s högsta sekretessklass, ”Cosmic Top Secret”. Eleverna måste därför få intyg på att de bedömdes som tillräckligt pålitliga för detta. Det skulle Willochregeringen ordna åt den misstänkte, fick Tofte veta.

Så en dag våren 1982 när Arne Treholt satt på sitt kontor i New York fick han telefon från en byråchef på utrikesdepartementet. Försvarets högskola skulle ha en kurs för högre statstjänstemän och UD måste ha en kvalificerad person att skicka. Kursen skulle handla om internationell politik, det norska totalförsvaret och samarbetet med NATO. Om Arne Treholt gick kursen, som var på två terminer och började i september, skulle han kunna räkna med ett bra jobb på departementet efteråt.

Arne Treholt hade själv aldrig tänkt tanken att han skulle gå på Försvarets högskola, dessutom trivdes han fint i New York. Han var med andra ord inte så väldigt intresserad. Men Kari ville komma hem och det skulle vara bra för sonen Torstein att gå i skola i Norge. Så efter några dagars betänketid sa han ja. Och mot slutet av sommaren lämnade familjen New York.

Kursen startade i september. Det var 24 handplockade elever, hälften var militärer och hälften civila. Mycket tid tillbringades i skolbänken med föreläsningar av norska och internationella experter. Men det ingick också resor till olika europeiska huvudstäder och till norska militära anläggningar.

Själva kulmen var ett krigsspel som avslutades i den norska regeringens hemliga bunker en timmes resa med bil från Oslo. Där var det meningen att 5 000 människor skulle kunna leva i ett år. När deltagarna satt där långt inne i berget och föreställde sig att det rådde krig utanför fick de arbeta med frågan om Norge skulle försvaras med kärnvapen. Arne Treholt fann till sin häpnad att militärerna var mer försiktiga, medan civilisterna rätt snart var benägna att trycka på knappen. Han har i efterhand kommenterat sin upplevelse med orden: ”När jag efter ett drygt dygn tassade ut ur bunkern kände jag mig tom. Krigsspelet illustrerade hur långt mänskligheten hade nått i sin utstuderade galenskap.”

Om Arne Treholt varit vaksam hade han kunnat finna tecken på att allt inte var riktigt som det skulle. Ibland fick han sällskap med högskolans chef, general Reidar Torp, den sista biten till skolan. Torp hade tidigare varit chef för den militära underrättelsetjänsten. Han var alltid anmärkningsvärt reserverad eftersom han kände till misstankarna och inte kunde dölja sina känslor. Den officer som höll i kursprogrammet, Henry Øberg, visste dock inget. Han tog förbryllat upp med eleverna att kursen den här gången av någon obegriplig anledning gav mindre inblick i intressant och säkerhetsklassad information än vad som var vanligt.

Men Arne Treholt anar ingenting, varken av vad som pågår bakom hans rygg på skolan eller av POT:s smygande aktiviteter i huset där han bor. Han ägnar fritiden åt att träna till nästa New York Marathon och åt att tapetsera lägenheten.

Inte desto mindre: när han nu går på Försvarets högskola och får kontakt med hemligstämplat militärt material känner han sig besvärad av sina KGB-kontakter. Innan han lämnade New York hade han gjort upp med Sjisjin om ännu ett möte med Titov, i februari 1983. Då ska Titov ändå befinna sig i Helsingfors. I första hand ska Treholt komma dit lördagen den 12 februari. Om det inte fungerar finns en reservdag precis en vecka senare. Mötesplatsen är i båda fallen en restaurang, Mestaritalli, och tiden klockan 18. Om det inte fungerar finns det ett alternativt tillfälle, andra eller tredje lördagen i maj.

Dessa planerade mötesdatum känner POT till sedan man tillsammans med FBI gått igenom lägenheten i New York och hittat Arne Treholts almanacka. När tiden närmar sig är Tofte på helspänn, men det ser ut som om Arne Treholt inte alls förbereder sig för någon resa. Och mycket riktigt stannar han hemma. POT:s spanare reser ändå över till Helsingfors och posterar sig i parken utanför restaurangen. Precis klockan 18 dyker Gennadij Titov upp. Han väntar i parken en timme, så blir han hämtad av en bil och är försvunnen. Nästa lördag är spanarna åter på plats, fastän Treholt även denna gång är kvar i Oslo. Titov kommer till parken, går omkring i 40 minuter och ger sig sedan iväg.

Ur POT:s synvinkel är detta ett starkt tecken på att Arne Treholt verkligen arbetar för KGB.

Det mest intressanta kanske ändå är att Treholt inte kom någon av gångerna – och att han inte meddelat Titov. Själv har han i efterhand förklarat det med att det kändes fel att träffa Titov när han gick kursen på Försvarets högskola och att han överhuvudtaget börjat bli lite tveksam till att fortsätta mötena.

Men när nästa planerade möte, lördagen den 14 maj, närmar sig är situationen annorlunda – i alla fall tycker Arne Treholt det. Han har slutat kursen flera veckor tidigare och har nästan inga papper kvar från den, det mesta han fått veta har varit genom muntliga föredragningar. Så varför inte ta sig en helg i Helsingfors? Motiven är nog lite blandade om vi ska tro vad han själv i efterhand berättat. Han väljer att boka rum på hotellet Fiskartorpet lite utanför själva centrum och med idealiska omgivningar för löpträning – han har ständigt nya maratonlopp i tankarna och mår dåligt om han inte får springa. Så kan han ju faktiskt träffa Titov igen. Och slutligen är äktenskapet med Kari inte inne i en av sina bästa faser, det känns bra att komma hemifrån.

Arne Treholt kommer fram till hotellet på fredagseftermiddagen, tar en bastu, äter middag och känner att han inte vill vara ensam. Han släntrar ner i baren och är snart i samspråk med ett par unga finska kvinnor som just tagit examen vid musikkonservatoriet i Helsingfors. Särskilt den yngre slår an något hos Treholt, hon är vacker på ett sätt som gör honom ”bergtagen”. De tillbringar natten tillsammans och kommer överens om att ses för att äta lunch inne i stan. Innan dess är Treholt ute och springer, han mår fantastiskt. När han kommer tillbaka till hotellet känner han sig kraftfull, han kan gå hela vägen till stan. Det visar sig att han felbedömer avståndet, han får springa och kommer fram sen och svettig. Hans kärlekspartner från natten är irriterad och han gör sitt bästa för att ursäkta sig. Det blir för övrigt en kort lunch, i sin förvirring har Treholt fått för sig att han ska träffa Titov klockan 14. Men när han skyndar till restaurang Mestaritalli finns inte ett spår av ryssen. Arne Treholt väntar en timme, ger upp och beger sig till hotellet – han hade väl fel om tiden då…

POT har tjugoen man på plats och de är lika osäkra som Arne Treholt. Vad ska det bli av det hemliga mötet? Klockan 16 kommer Titov till parken utanför Mestaritalli, men då ligger hans norske kontakt och sover på hotellet. Titov ger sig iväg efter en halvtimme. Halv sex vaknar Arne Treholt, fem över sex är han vid restaurangen. Då är Titov på plats igen. Tillsammans beger de sig mot krogens entré för att äta middag. De ser och hör inte klicket från en kamera när slutaren öppnas och stängs, men POT har fått dem på film.

Inne på restaurangen, vid ett bord intill Treholt och Titov, sitter en eller flera representanter för en ”samarbetande tjänst” som det uttrycks i ett av POT:s dokument om saken. Den samarbetande tjänsten observerar flitigt och skriver en rapport till de norska kollegorna. Rapporten innehåller inga uppgifter om att Arne Treholt lämnar över dokument eller ger några muntliga hemliga upplysningar. Men Treholt och Titov sitter i alla fall och pratar i flera timmar. Enligt vad Arne Treholt i efterhand förklarar är det ett samtal om allmänna saker: om riskerna för världskrig med de nya rustningarna i Europa och om ledarsituationen i Kreml där den tidigare KGB-chefen Jurij Andropov just tagit över. Innan de skiljs åt föreslår Titov att de ska ses igen i augusti, men den gången i Wien. Titov vill ta med en god vän, säger han. Treholt känner sig lite tveksam men går med på det.

Under den följande veckan, på självaste nationaldagen den 17 maj, genomför POT en husrannsakan i lägenheten på Oscars gate och fotograferar Arne Treholts almanacka. Därmed känner man till datumet för hans nästa möte.

Husrannsakan är måhända ett alltför vackert ord, för mycket pekar på att den är olaglig och då bör man snarare tala om inbrott. Lagen stadgar nämligen att den som utsätts för en husrannsakan ska underrättas om saken och få veta vilket brott han är misstänkt för samt få alla de rättigheter som tillfaller en misstänkt, inte minst tillgång till försvarare. Dessutom ska ett opartiskt vittne – någon som är frikopplad från utredningen – vara närvarande vid husrannsakan som en garanti för att inte polisen manipulerar bevismaterial.

Arne Treholt får inte veta att han är misstänkt för något brott förrän drygt åtta månader senare – och självklart berättar ingen för honom om att säkerhetspolisen rotat igenom alla hans saker. Inte heller finns det ett opartiskt vittne närvarande. Det senare kommer att bli betydelsefullt längre fram i tiden när det börjar resas anklagelser mot POT för att bluffa om vad som egentligen hittades vid denna husrannsakan.

Det finns fall då polisen kan få sätta sig över de regler som beskrivits ovan. Kravet är att det ska råda en nödsituation – det vill säga att det är så bråttom att rädda liv eller andra viktiga värden att man får rucka på det formella. Men så är det inte här, den förmodade superspionen får gå lös och ledig i åtta månader till. Långt senare, på 90-talet, granskar den parlamentariska Lundkommissionen denna husrannsakan och kommer fram till att den faktiskt var olaglig.

De första dagarna i juni börjar Arne Treholt jobba med olika uppdrag på utrikesdepartementet. Sommaren går och den 20 augusti reser han till Wien för att träffa Titov. Mötesplatsen är Taj Mahal på Nussdorferstrasse, den österrikiska huvudstadens bästa indiska restaurang. Den norska säkerhetspolisen är förstås på plats med en delegation. Utanför Taj Mahal har en av POT:s fotografer placerat sig. Först kommer Titov och en annan KGB-man som POT också känner väl till, Aleksandr Lopatin, som även han tjänstgjort vid Sovjets ambassad i Oslo. Snart kommer också Arne Treholt. Fotografen tar en hel serie bilder när de tre skrattande och pratande rör sig i riktning mot restaurangen. En av dessa bilder kommer senare, i samband med gripandet, att lämnas ut av norska riksåklagarmyndigheten och valsa runt i världspressen som det avgörande bildbeviset på Treholts spioneri (se bild sidan 281).

Inte bara POT utan också Arne Treholt känner igen Lopatin sedan tidigare. En av de första sakerna Titov säger till Treholt är att han själv just blivit befordrad och att han nog inte kommer att ha tid att träffas på det här sättet längre. Han vill därför gärna att Lopatin tar över. Arne Treholt känner sig olustig, han har velat se mötena med Titov som uttryck för en personlig relation. Nu är det meningen att han helt enkelt ska bli överlämnad till nästa KGB-man. Dessutom är det den där ökande insikten om att mötesverksamheten nog inte kommer att gå att förena med hans arbete på UD. Samtidigt vill inte Arne Treholt låta kvällen tyngas ner av sådana trista saker. Han tycker det är roligt att träffa Titov, det var ett år sedan sist. Här ska pratas, ätas och drickas. Och det blir också en glad och tämligen alkoholbemängd middag.

Det sista finns det folk som håller räkning på. Vid ett bord alldeles intill den muntra trion sitter en man och en kvinna som synbarligen mest är intresserade av varandra. Men skenet bedrar, de är från POT. Och även om de missar inslag i konversationen noterar de med stor noggrannhet att var och en av de tre herrarna dricker sju stora öl och lika många snapsar.

Innan de två ryssarna och deras norske samtalspartner skiljs åt beslutar de sig för att äta lunch tillsammans dagen efter. Vid lunchen säger Arne Treholt så artigt han kan att om det ska bli fortsatta möten så ska det vara med Titov, annars får det vara. Titov går med på det – och därmed har Arne Treholt också gått med på att fortsätta mötesverksamheten åtminstone ett varv till. Och så bestäms ännu ett möte. Samma restaurang. Och datum: den 20 januari 1984.

POT gör en ny ”husrannsakan” två dagar senare och får fram det nya datumet i Arne Treholts almanacka.

I november får Arne Treholt ett erbjudande från chefen för UD:s administrativa avdelning: han ska få bli byråchef med ansvar för press- och informationsavdelningen. Treholt tycker det låter roligt. Han börjar redan i december. Den första stora uppgiften blir att förbereda den amerikanske utrikesministern George Schultz’ besök i Oslo den 19 januari. Det är dagen innan Arne Treholt ska träffa Titov igen i Wien – ibland kan det köra ihop sig ordentligt, men det får gå.

Den 18 januari då Arne Treholt är i full färd med att förbereda Schultz’ presskonferens blir han uppringd av en reporter från Norsk Telegrambyrå, motsvarigheten till svenska TT. Reportern vill ha en kommentar från UD till uppgifter om en kommande massutvisning av diplomater vid sovjetiska ambassaden. Arne Treholt vet inget. Han tar upp det med en av de högsta chefstjänstemännen inom departementet som säger att det är helt uppåt väggarna. Arne Treholt ringer tillbaka till journalisten och dementerar tryggt, det där är ett rent påhitt.

Nästa dag präglas av presskonferensen med Schultz. Allt det praktiska går som på räls och Arne Treholt avrundar dagen med en joggingtur på 15 kilometer medan ett stilla snöfall dalar ner över honom.

Han har i efterhand berättat att han kände stor tveksamhet inför resan till Wien. Han insåg att det skulle kunna skada honom om det kom fram att han mötte Titov där. Slutsatsen blev att han skulle resa, men att detta fick bli sista gången. Det var dags att ta adjö.

Till Kari säger han – som tidigare nämnts – att han ska till Paris. Denna lögn ska snart såra henne djupt när hon på ett avskyvärt sätt får reda på detaljerna kring hans resa. Men om det vet han inget.

På fredagsförmiddagen jobbar han som vanligt. Vid lunchtid ger han sig iväg från kontoret och skriver en lapp till sin sekreterare med samma sorts lögn som så många andra brukar använda sig av under veckans sista arbetsdag: att han ska vara på sammanträde resten av dagen.

Så ger han sig av till Fornebu med portföljen och en kostymbag som enda bagage. Portföljen är full med papper från hans skrivbord: en stor del är telegram, 66 stycken faktiskt! Han räknar dem inte men det kommer andra att göra senare. Själv har han i efterhand förklarat att det var kopior på aktuellt material han behövt läsa i jobbet och som han tagit med sig hem på torsdagskvällen för att gå igenom. Han hade tänkt be sekreteraren att förstöra kopiorna under fredagen, men det hade inte blivit av. Och när han skulle till flyget var hon på lunch. Eftersom det hade varit mot UD:s föreskrifter att lägga dem löst på hennes skrivbord lät han dem ligga kvar i väskan. Och så kom de med till Fornebu.

Är det en rimlig förklaring? Det låter kanske lite långsökt. Så tyckte i alla fall rätten som dömde Treholt. Men rätten fastslog samtidigt att inte ett enda av dessa 66 dokument var av det slaget att det skulle hotat rikets säkerhet om de kommit i KGB:s händer. Och den omständigheten talar faktiskt för Arne Treholts version. För varför skulle han ta med sig denna skrymmande bunt med hemliga papper som han faktiskt inte borde ha med sig – men som samtidigt i stort sett måste ha saknat intresse för Titov ur underrättelsesynpunkt? Det var en risk utan någon fördel.

Tofte och hans medarbetare är förberedda. De har ordnat ett beslut från riksåklagaren om att Treholt ska anhållas. Det ska ske först framme vid gaten. Han ska inte kunna förneka att han är på väg till Wien.

På håll ser Tofte hur Treholt närmar sig i korridoren. Äntligen är det dags. Tofte kliver fram och fäller sin replik: ”Byråchef Treholt…”

Den långa spaningen är över. Nu återstår nästa uppgift: att få den anhållne fälld och inlåst i många år.

Men innan dess hoppas den norska säkerhetspolisen på något mer. För även om inte Treholt kommer att dyka upp utanför Taj Mahal i Wien så kommer KGB att vara där. Och det vill Tofte utnyttja.

Medan den anhållne byråchefen förs iväg kommer en annan man och tar hans plats i flygplanet. Det är Tore Johnsen, en av cheferna på POT och den som tillsammans med Tofte lett Treholtutredningen. Johnsen och Tofte har efter det förra mötet i Wien dragit slutsatsen att Lopatin nu kommer att ersätta Titov som Arne Treholts kontakt. De vet inte att Treholt sparkat bakut och krävt att få träffa Titov.

Under hela flygresan har Johnsen noga koll på sin portfölj. Där ligger 500 000 dollar. Dem ska han erbjuda Lopatin tillsammans med löfte om en ny identitet och ett nytt liv i valfritt västland. Villkoret är bara att Lopatin ska berätta vad han vet om Treholtaffären.

Tore Johnsen har med sig ett brev som är formulerat på ryska och som han ska lämna över till Lopatin tillsammans med ett av spaningsfotona från det förra mötet i Wien. Så här börjar det:

”Aleksandr Georgivitj!

Din norske agent Arne Treholt är anhållen och berättar öppet om sin spionverksamhet.

Som syns på bifogade fotografi taget i Wien i augusti 1983 har inte du och din tjänst genomfört den här operationen särskilt professionellt. Dessutom är det mycket oprofessionellt att inte komma på att Arne Treholt också arbetade för en annan tjänst.”

Det där sista är förstås en anspelning på Irak och Rahdi Mohammed.

Brevet fortsätter med att varna Lopatin för den skandal som nu kommer att följa och som kommer att drabba honom själv. Men, som det heter: ”Din nuvarande situation väcker vårt medlidande”. Och så kommer POT:s erbjudande om ett nytt liv. Det är lite fräckt utformat, men Johnsen hoppas att det ska fungera.

Till en början går allt enligt planerna. Tore Johnsen kommer fram till Taj Mahal den utsatta tiden och ser sig om efter Lopatin. Han räknar med att kunna spela på ett överrumplingsmoment: han är nämligen ungefär lika lång som Arne Treholt, har samma gråa ton i håret och har klätt sig på ett liknande sätt. Lopatin kommer att tro att allt är i sin ordning, desto mera överraskad kommer han att bli. Men när Johnsen upptäcker den väntande mannen vid restaurangen är det han själv som blir överraskad. Det är inte Lopatin, det är Titov.

Vad ska Johnsen göra? Han bestämmer sig för att inte ta kontakt. I stället hastar han iväg till sitt hotell.

Titov blir stående kvar. Han har senare berättat att han först tror sig se Arne Treholt komma gående. Men något är fel, mannen som liknar Treholt stannar upp och ger sig sedan iväg. Titov går av och an i en kvart och väntar. Plötsligt är den främmande mannen tillbaka, nu i sällskap med en kvinna. Mannen närmar sig och säger: ”Så det är ni, herr Titov, som står och väntar.”

Titov avvaktar. Johnsen förklarar att han trott att han skulle möta Lopatin. Han fortsätter med att Titov väntar förgäves, hans agent sitter anhållen i Oslo. Och han tillägger triumferande att det nog inte blir så enkelt för Titov att resa tillbaka till Moskva.

Johnsen berättar att han är från norsk säkerhetspolis och pekar på sin väska. Han säger att där finns 500 000 dollar som bara är en början ifall KGB-mannen väljer att byta sida. Så lämnar han över Lopatinbrevet tillsammans med ett hastigt skrivet meddelande på engelska adresserat direkt till Titov. Det har han själv nyss formulerat på hotellrummet. Det är lite mer hövligt i tonen, men har samma budskap som Lopatinbrevet.

Titov läser igenom breven och svarar att han inte tror att de har så mycket att säga varandra. Mötet är över.

För Arne Treholt är ingenting över utom karriären – och livet i frihet för lång tid framåt. Sedan han noga visiterats och fått gå på toaletten inför vakternas spanande ögon förs han in i en förhörslokal där Tofte och två andra säkerhetspoliser sitter.

Han är kränkt, han är upprörd, han känner sig omgiven av fiender. När Tofte frågar vad han tänkt göra i Wien drar han till med att han stämt träff med en väninna. Tofte undrar vad hon heter. ”Det angår er inte”, fräser Arne Treholt. Poliserna skrattar. Tofte tar fram en bild av Titov och frågar om Arne Treholt känner igen honom. Det måste den fängslade UD-mannen medge att han gör. Skulle han träffa honom? Kanske, men han hade inte bestämt sig för det.

Det är en svag början om Arne Treholt vill försvara sig. Det är också en början på många och långa polisförhör som kommer att pågå ett år framåt i väntan på rättegång.

Tofte och hans kollegor fortsätter att pressa sin fånge om mötena med Titov. Arne Treholt säger att han pratat med sovjetiska diplomater lika väl som med andra. Tofte höjer rösten, det handlar om KGB och inget annat. Arne Treholt blir arg och höjer rösten själv. Så kommer det för honom: han måste ha rätt till en advokat och han säger det högt. Det blir tyst. Hans utfrågare säger överslätande att det ju inte varit något formellt förhör, detta, bara ett samtal. Men visst ska han få en advokat. Han begär Ulf Underland som har utfört uppdrag åt departementet och som han känner lite grann. Det ska ordnas. Men Underland dröjer och hans utfrågare fortsätter att ställa frågor: brukar inte Treholt spela på hästar? Har han inte fått en massa pengar av Titov?

Till sist kommer Underland och poliserna drar sig undan. Arne Treholt faller om Underlands hals och börjar snyfta. Han ber advokaten att underrätta hans far och Kari så de inte ska få höra det av någon annan.

Underland stannar inte länge, men innan han går föreslår han att Arne ska sluta prata med poliserna på egen hand. Arne Treholt svarar att han är i fin form nu, han ska reda ut allt så han kan komma därifrån.

Det är förstås en grundfalsk förhoppning. Ingenting han säger kan rubba Tofte och dennes kollegor. De har förberett sig länge, de vet att han haft återkommande hemliga kontakter med Titov. För dem gäller det att få fram detaljer som ska räcka till ett åtal, att han är oskyldig till spioneri är otänkbart för dem.

Efter någon dag kommer Kari på besök. Hon har gråtit. Arne undrar om Torstein vet. Hon har varit tvungen att berätta för honom att Arne sitter hos polisen och kan vara där ett tag. Torstein brukar åka skridskor med pappa och försöker bli snabbare. Nu kan de inte göra det tillsammans, har Kari sagt. ”Då skriver jag upp mina skridskotider åt honom under tiden”, har Torstein svarat.

Förhören fortsätter. Veckorna går. Arne Treholt flyttas från POT:s arrestlokaler i polishuset till Drammens kretsfengsel, en anstalt för häktade och dömda med kortare fängelsestraff. Han får inte träffa några medfångar. När han förs till sin cell har korridorerna tömts på fångar. Det sitter en vakt utanför cellen på dagen och två vakter på natten. Var femte minut kikar någon in på honom.

Förhören hålls dock fortfarande i polishuset. Underland är med. En dag märks det att poliserna gärna vill att advokaten ska ge sig iväg. Underland frågar om de tänker utsätta Treholt för någon överraskning, i så fall vill han vara vid sin klients sida. POT-tjänstemännen nekar, något sådant har de verkligen inte tänkt sig. Så fort Underland försvunnit leder de iväg Arne Treholt till ett stort rum där han inte brukar sitta. Där väntar Tofte på honom. Och snart går dörren upp igen. In kommer Jim och Barbara. Det är första gången han får klart för sig att hans grannar inte var de personer de låtsades vara. De har kommit för att hålla ett eget förhör med honom. Det är Jim som för ordet. En del av hans frågor handlar om Kasselakis, Strategias och Rahdi Mohammed. Jim låter anklagande: förstår inte Arne att det var olämpligt för honom att på amerikansk mark ha kontakter med Irak, en stat som på många år inte haft diplomatiska förbindelser med USA – ett sådant agerande måste ju kunna vara till skada för USA? Arne Treholt tycker att Jims ståndpunkt inte är övertygande och säger emot: i själva verket har väl USA gemensamma intressen med Irak, till exempel i kriget mot Iran? Det vill inte Jim gå med på.

När förhöret är slut tittar Barbara på honom och säger ”Oh, Arnie!” Han ger henne en kram. De har varit vänner även om det visade sig vara en falsk vänskap. Han kan varken hata henne eller Jim.

Dagarna går. Hela tiden hoppas Arne Treholt att snart få träffa Torstein. Det blir inte så. Kari vill inte att det ska ske före rättegången, hon menar att det inte är bra för pojken.

Relationen till Kari tar slut. Han vill ha hennes stöd, och hon försöker. Men hon känner sig sviken av honom. Vad han än har gjort så har det varit bakom ryggen på henne. Hon bestämmer sig för att rädda sig själv och inte låta sig dras ner av hans olycka. Han inser det – men blir ändå skakad när hennes bittra – men säljande – bok med den ironiska titeln God tur til Paris! kommer ut lagom till rättegången. Han får ett exemplar av Underland och läser med obehag hur hon citerar ur de privata brev han skrivit till henne från häktet.

Så långt fram i tiden får han i alla fall läsa den offentliga debatten där han själv är huvudperson. Under den första tiden i häkte, i mer än ett halvår, fick han överhuvudtaget inte se någonting av vad som skrevs om honom i pressen, inte ta del av nyheter i radio och TV. Underland fick inget berätta, och det gjorde han inte heller.

När Arne Treholt äntligen får läsa vad som skrivs ser han att rubriker och löpsedlar trummar fram storyn om spionen och förrädaren som svek Norge. Det finns ifrågasättande röster, men de är få. Polis, åklagarmyndighet, politiker och journalister är eniga i sina fördömanden. Alla tycker sig veta precis hur det är trots att hela utredningen är omgärdad av sekretess. Men sekretessen är ensidig. Det läcker hela tiden från POT, medan Treholt och hans försvarare inte kan gå ut och bemöta någonting.

Så kommer Arne Treholts första jul bakom galler. Hans gamle far tilllåts hälsa på honom en kort stund. På kvällen är han ensam igen men blir inbjuden till vaktrummet för att delta i en liten middag. Det serveras revbensspjäll, korv och surkål. Mot alla regler blir han också bjuden på öl och en liten snaps.

Under julen ringer någon in ett anonymt bombhot till häktet. Det är riktat mot just honom. Han sitter i sin cell när han plötsligt får beskedet att han ska ta hissen ner i källaren. Men det visar sig vara falskt alarm.

Att orka sitta inlåst handlar om att försöka göra något meningsfullt. Under hösten och vintern arbetar han med en bok om sin tid i häktet. Den vinner senare ett förlagspris som bästa dokumentärskildring och kommer ut också i Sverige under namnet Ensam.

Så närmar sig starten för rättegången, den 25 februari 1985. Målet ska upp i Eidsivatings lagmannsrett. Det är en domstol med samma ställning som en svensk hovrätt. Men vid den här tiden går vissa allvarligare brott direkt dit i stället för att först prövas i en lägre instans på det sätt som sker i Sverige. (Lagen har senare ändrats till ett system som mer liknar det svenska.)

Hur är chanserna att det ska bli en rättvis rättegång? Det kan diskuteras med det stämningsläge som råder. Saken blir kanske inte direkt bättre för Treholt av att rättens ordförande, Astri Rynning, har en bakgrund som stortingsledamot för Høyre. Det var hennes partikollega Kåre Willoch som hade låtit skicka in Treholt på Försvarets högskola för att provocera honom till att lämna ut hemliga militära handlingar. Det är också Astri Rynning som valt ut de andra två yrkesdomarna – och det finns kanske ingen anledning att tro att hon valt ut folk som hon befarar ska gå emot henne. Av de fyra nämndemännen är två aktiva medlemmar i Høyre. Rättens ledamöter ska förstås inte låta sina egna politiska kontakter och sympatier spela in, men det är nog inte många som skulle våga satsa pengar på en friande dom från den här domstolen.

I ärlighetens namn kan man dock gissa att det knappast gjort någon skillnad om domstolen dominerats av socialdemokrater. Från det hållet har man varit mycket ivrig att distansera sig från Treholt så att ingen skugga från spionen ska falla över partiet.

I själva verket kan det tyckas märkligt att inte Treholtaffären lett till ett infekterat politiskt gräl mellan Arbeiderpartiet och Høyre som är de två huvudmotståndarna i norsk politik. Men det beror på att båda har sina ömma tår. Arbeiderpartiet skulle kunna anklagas för att ha gett politiskt utrymme åt landsförrädare. Och Høyre skulle kunna få lika hård kritik för att man säkerhetsklarerat den misstänkte spionen så att han fått gå på försvarshögskolan och snappa åt sig NATO:s känsliga hemligheter. Det enklaste för båda parter är att undvika gräl sinsemellan och i stället inrikta sig på gemensamma fördömanden av Treholt tillsammans med åklageri, polisväsende och medier.

Ett par kvällar före rättegångens start, när Arne Treholt sitter i sin cell på sjunde våningen och förbereder vad han ska säga i rätten, viskar vakten åt honom att han ska hålla sig undan från fönstret. Utanför sitter nämligen en fotograf i en lyftkran och riktar kameran mot cellen.

Första rättegångsdagen kommer polisen till Treholts cell och sätter handbojor på honom. En hel kortege med polisbilar med tjutande sirener och blinkande blåljus för fången till Oslo tingshus. Där väntar skarpskyttar på taken och poliser med hundar. Så förs Arne Treholt in i rättssalen via en slingrig omväg genom källaren.

Stora delar av förhandlingarna hålls bakom stängda dörrar. När Tofte ska vittna vill åklagaren Lasse Qvigstad gå längre än så: Arne Treholt bör inte heller få vara med, det här är hemliga saker. Astri Rynning lyssnar välvilligt, men ger i alla fall Arne Treholt chansen att ge sin syn på saken. Han säger argt att det passar honom utmärkt, allt känns ändå som en skådeprocess, han kan gärna lämna salen. Rynning förklarar att han inte ska se det på det sättet. Men Arne Treholt är rasande, han samlar ihop sina papper och rusar ut genom dörren som leder till ett väntrum bakom rättssalen.

Snart kommer hans försvarare utrusande efter honom. De har fått i uppdrag av Rynning att övertala honom att snällt komma tillbaka. Hon vill att han ska vara med under förhöret med Tofte. Det är uppenbart att hon inser att det kan se illa ut om den åtalade inte är med under förhandlingarna. Försvararna menar att det kan drabba Treholt själv också om han envisas, det verkar som om han gett upp på förhand. Efter en halvtimmes diskussion återvänder Treholt in.

Lite specialrestriktioner ska det vara i alla fall. Arne Treholt får anteckningsförbud under förhöret och för säkerhets skull måste han lämna ifrån sig sina papper och pennor. Försvararna får visserligen ha kvar sina skrivmateriel, men deras anteckningar ska samlas in i efterhand och läggas i ett kassaskåp. Rynning beslutar också att förhöret inte ska spelas in. Och Tofte ska bara lämna sitt vittnesmål rakt upp och ner – han får inte korsförhöras av försvaret. Det är i sanning mycket speciella regler. Treholts advokater – som har till uppgift att med alla medel undergräva åklagarsidans trovärdighet – skulle kunna göra ett stort nummer av omständigheterna kring förhöret med Tofte. Det gör de inte.

Arne Treholt har dock inte sämre minne än att han i efterhand kan skriva ner det viktigaste när han kommit tillbaka till sin cell. Mycket av det har nämnts tidigare i denna text och handlar om hur POT började leta efter ytterligare en agent i statsförvaltningen vid sidan av Gunvor Galtung Haavik samt om hur olika indicier till sist kom att peka ut Arne Treholt.

Men under rättegången hävdar Tofte något som han inte sagt i andra sammanhang: att POT har fått avgörande information om Treholt från en hemlig och mycket trovärdig källa.

Trots att Tofte talar innanför stängda dörrar vill han av säkerhetsskäl inte avslöja namnet på källan. Han kan säga så mycket som att det är en person som är knuten till KGB men som arbetar som dubbelagent för en vänskaplig västlig tjänst. Det hela är förstås ytterst känsligt, ingen i POT har fått träffa källan – Tofte har bara fått rapporter från den vänskapliga tjänsten. Tofte försäkrar dock att källan är en demokratisk idealist som lämnat upplysningarna utan att sträva efter någon personlig vinning.

Steg för steg har källan lyckats lämna alltmer exakta uppgifter. Våren 1982 kom ett genombrott då källan svarade på ett antal frågor från POT: den norske agenten är en av KGB:s tio främsta spioner i västvärlden, han har lämnat över mängder av NATO-dokument till KGB, Titov är inblandad och norrmannen har fått bra betalt för sitt spioneri.

Tofte har publiken i sin hand när han dramatiskt tillägger:

”Sommaren 1982 fick vi den slutliga bekräftelsen. Vår pålitliga källa i KGB kunde då upplysa om att agenten vi sökte var Arne Treholt.”

Det är ingen tvekan om att vittnesmålet gör intryck på rätten.

I efterhand har det framkommit vem Tofte syftade på. Det var KGB-översten Oleg Gordievskij som vid tiden för rättegången fortfarande upprätthöll sin befattning samtidigt som han i hemlighet arbetade för britterna.

Men hur tillförlitligt var Toftes vittnesmål? När hans memoarer kom ut två år efter rättegången fanns det inte längre någon grund för hemlighetsmakeri: Gordievskij hade hoppat av till Storbritannien och hans roll som framgångsrik dubbelagent hade skildrats med beundran i västvärldens medier. I boken har givetvis Tofte med ett rejält avsnitt om hur POT lyckades avslöja Arne Treholt. Men han nämner inte med ett ord att Gordievskij skulle ha kommit med den slutliga bekräftelsen, eller ens att han skulle ha bidragit till avslöjandet.

Att Tofte i framtiden inte har någon lust att ge Gordievskij ett erkännande kan ju inte rätten veta nu. Men trots att chefen för POT:s kontraspionage har gjort en så bländande uppvisning i vittnesbåset finns det ändå uppenbara omständigheter som begränsar värdet av vad han har att komma med. Han hänvisar faktiskt till en för rätten okänd person som han inte ens talat med själv. Tredjehandsuppgifter brukar det kallas, och sådana kan man ju egentligen inte bygga ett domslut på. I övrigt finns det faktiskt bara en rätt ofullständig indiciekedja. I åtalet finns visserligen en mängd hemliga uppgifter uppräknade, sådana som Arne Treholt haft tillgång till och som åklagaren räknar med att han lämnat över till KGB. Men hade han verkligen lämnat över dem? Det är kärnfrågan. För att han ska kunna fällas för det räcker det ju knappast med att bevisa att han pratat med Titov, Sjisjin och Rahdi Mohammed.

Det dröjer dock inte länge innan åklagarsidan halar fram ett ess ur rockärmen, dramatisk bevisning som inte alls funnits med under förundersökningen och som Treholt och hans advokater aldrig hört ett ord om.

Treholt får höra talas om det i nyheterna i bilradion när han körs till tingshuset en morgon i mars. Adresseavisen, en dagstidning i Trondheim, har ett stort avslöjande i dagens nummer. Där berättas att POT tagit sig in i Arne Treholts lägenhet efter hans möten med Titov i maj respektive augusti 1983 och gått igenom hans portfölj. Och nu kommer det sensationella: i båda fallen hade man hittat stora buntar med dollarsedlar. Pengabuntarna och portföljen fanns avbildade i tidningen.

När Treholt kom till domstolen hade försvararna fått del av det nya materialet. Enligt polisens anteckningar hade det i maj funnits ett vitt kuvert med 10 000 dollar i använda sedlar. I augusti hade det funnits 30 000 dollar i väskan, 10 000 dollar av dessa var nya och i nummerföljd.

Treholt brukade för all del ha lösa pengar i portföljen. Men det här kände han inte igen, förklarade han för sina försvarare. Han ville gå ut och anklaga polisen för att ljuga och fiffla med bevisningen, men försvararna avrådde honom. Det kunde slå tillbaka.

Nu fanns det plötsligt en större stabilitet i åtalet. Arne Treholt träffade KGB-representanter i hemliga möten. Han hade tillgång till hemliga handlingar. Och han kom hem från mötena med stora penningsummor. Inte hade Titov betalat honom detta för att de suttit och småpratat?

Arne Treholt fortsatte att hävda att han var oskyldig, men vem trodde honom? Försvararna valde en defensiv linje. De försökte visa att de dokument Arne Treholt hade tillgång till inte hotade rikets säkerhet om de kom ut.

Den 9 maj, efter 50 dagar, avslutades rättsförhandlingarna. När Arne Treholt skulle transporteras tillbaka till häktet bad han sina vakter att köra längs Oslos paradgata Karl Johan, det var en så vacker vårdag. Det kunde de bjuda på, spelet var ju slut. Genom bilrutan såg Arne Treholt unga kvinnor gå förbi på höga klackar, folk satt på uteserveringarna och drack öl. Som han skrivit efteråt om sina tankar då: ”Friheten kan bara förstås när vi inte har den.”

Och nu, i väntan på domen, får Arne Treholt till sist besök av sin son. Det har gått mer än ett år sedan han såg Torstein sist. Besöket blir kort, alltför kort, känner Treholt. Kari är med. Torstein är uppfylld av att föräldrarna inte ska vara osams.

Så skiljs de, far och son. Det kommer att dröja många år innan de ses igen.

Det är bara för Arne Treholt att bita ihop. På Drammens kretsfengsel sitter en hel del ungdomar som väntar på domar för narkotikabrott. De har inget att göra. Arne Treholt som själv älskar idrott slås av tanken att han kan hjälpa dem träna. Det skulle hålla honom själv lite sysselsatt. Han frågar häktespersonalen om lov, och det går bra. Snart är träningen igång. En dryg månad efter slutet på rättegångsförhandlingarna är det dags för Treholt att komma tillbaka till tingshuset för att få höra domen. Nu är det allvar igen med schäferhundar på marken och skarpskyttar på taket.

Arne Treholt har varit arton månader i häkte. Han tycker det är länge, men han väntar sig en påföljd som blir betydligt längre än så. Ändå blir han som bedövad när Astri Rynning förkunnar rättens dom: tjugo års fängelse. Det är ett straff som nästan inte finns i Norge.

Samtidigt visar det sig nu att Arne Treholt inte är fullt lika ensam som han känt sig. Visserligen är de allra flesta övertygade om hans skuld. Men det finns också människor som tror motsatsen. Han får flera hundra brev om dagen och cellen är fullkomligt översållad med blommor. En av Norges mest berömda författare, Ketil Bjørnstad, skriver ett debattinlägg i en dagstidning och menar att det hela är en rättsskandal som påminner om Dreyfusaffären.

Det var de här dagarna som Treholt blev bekant med en 17-årig flicka som satt på Drammen för att hon rökt hasch. Hon var en av de ungdomar han blev tränare åt. Hennes namn var Renée Michelle Steele, men hon kallades Shelly.

När Arne Treholt fått sin dom tröstade hon honom och lovade att skriva när hon kom ut, vilket säkert skulle ske snart. Hon förklarade allvarligt att han måste hålla ut – för hennes skull. Några dagar senare kom hon för att säga hej då till honom. Och så var hon borta.

Det var den stillsamma början på deras kärlekshistoria.

Snart var det dags också för Arne Treholt att flytta på sig. Han fördes över till Ila riksanstalt, ett ökänt fängelse som nazisterna använt som koncentrationsläger under kriget. Då hade det hetat Grini. Ila var en anstalt med hög säkerhetsklass och Treholt placerades på avdelning K som även med Ilas mått hyste särskilt farliga våldsbrottslingar.

De flesta av fångarna på avdelning K hade allvarliga psykiska problem. Arne Treholt lärde sig snabbt att sitta med ryggen mot väggen under de gemensamma måltiderna så att han inte skulle träffas bakifrån av en tallrik eller en kniv. Nästan alla internerna fick dagliga doser av lugnande medel eller depåsprutor var fjortonde dag. Många låg och sov mest hela tiden utom när det var mat, en del orkade inte ens upp till lunch. Det var som i filmen Gökboet.

Arne Treholt möttes av en viss skepsis när han kom dit, han skulle inte tro att han var något. Å andra sidan visste alla snart att han satt på tjugo år, och det imponerade. Snart började han hjälpa medfångarna med att skriva ansökningar om permissioner och annat.

En kväll kom Arnes storebror Einar på besök. Han hade kommit med båt från Danmark och råkat i samtal med två poliser som sagt åt honom att hans bror var dömd på falska pengabevis. De kände till att man inom POT fifflat med dokumentationen från husrannsakningarna. Det hade blivit bråk inom säkerhetspolisen kring frågan, en del tyckte det var fel att göra så och det snackades fortfarande mycket om saken i korridorerna. Einar var övertygad om att Arne snart skulle vara fri.

Den spiondömde var inte lika optimistisk, men han tog upp saken med sina nya advokater Arne Haugestad och Alf Nordhus som skulle hjälpa honom med överklagande. Båda var ansedda och skulle förmodligen vara mer stridbara än hans team under den första rättegången.

Haugestad försökte rekonstruera fyndet utifrån vad som syntes på fotografierna och vad som stod i POT:s sammanställningar. Han kom fram till att de sedelbuntar polisen talade om var för tjocka för att rymmas i den sorts kuvert som fanns på fotona, kuvertet skulle rämna. Polisen måste ha fifflat med bevisningen!

Det var allvarliga anklagelser och Nordhus blev illa berörd. Han ville hellre satsa på andra infallsvinklar som inte skulle leda till totalkonfrontation med rättsapparaten. De två advokaterna var oeniga och det var en oenighet som skulle bestå.

Det fanns andra komplikationer. När Haugestad begärde ut dokument från POT drabbades den hemliga polisorganisationen av nervositet – där var man inte vana att behöva lämna ut papper. POT gick igenom Haugestads kontor i Lillehammer och försäkrade sig om att dörrar och fönster var tillräckligt säkra. Man kontrollerade också att ingen i hans personal eller familj på något sätt var säkerhetsrisker. Haugestad fick instruktioner om att han under inga förhållanden fick ta med sig dokumenten från kontoret, det kunde enligt POT:s försäkranden vara förenat med direkt livsfara. Inte nog med det, han fick instruktioner om att när han inte satt och läste dokumenten måste de hela tiden förvaras i ett kassaskåp med dubbla lås som bara han skulle kunna öppna. Kassaskåpet måste vara av bästa kvalitet och POT kontrollerade därför golvet på hans kontor så att det skulle hålla. Skåpet beställdes sedan i Oslo, kördes till Lillehammer och lyftes in på kontoret genom fönstret med hjälp av en lyftkran. Trots dessa omfattande säkerhetsåtgärder fick inte dokumenten finnas på Haugestads kontor under nätterna, då skulle de förvaras på Lillehammers polishus.

Kassaskåpet blev för övrigt kvar på kontoret även sedan Haugestad flyttat därifrån. Det fanns nämligen inte plats att lyfta ut det genom fönstret eftersom granntomten blivit bebyggd med ett nytt hus. Någon lustigkurre döpte det till ”Haugestads minne” och så fick det heta.

I väntan på att målet skulle komma upp i högsta domstolen gav Arne Treholt Shelly lektioner i franska. Hon besökte honom på morgnarna. Det blev inte bara franskundervisning utan en del handfast kärlek också, fast det var aldrig någon som kom på dem.

En dag hade Shelly något att berätta: hon hade fått höra att hon hade en livshotande sjukdom. Hon grät, nu skulle väl Arne inte vilja veta av henne. Han kunde inte göra mycket annat än att torka hennes tårar och förklara att de skulle ta sig igenom alla svårigheter tillsammans.

I maj 1986 kom till sist Treholtmålet upp i högsta domstolen. Under de första dagarna pekade det mesta på att Treholt inte skulle nå några framgångar och efter en vecka hade han fått nog, han drog tillbaka överklagandet. Nordhus var närmast lättad, Haugestad var besviken. Högsta domstolens ledamöter var irriterade, de hade ägnat tid åt att förbereda målet. Treholt själv kände att han inte orkade och såg sitt agerande som en sorts protest.

Kort tid därefter var det något som fångade hans blick utanför cellfönstret. En medfånge satt och körde en gräsklippare. Plötsligt insåg Arne Treholt att något var fel, maskinen gick bara runt, runt. Så såg han att föraren ramlat av och låg alldeles stilla på gräsmattan. Det visade sig senare att han fått en hjärtattack och avlidit. Larmet gick och vakterna kom rusande. Snart hade de dragit sopsäckar över kroppen, lagt den på en bår och försvunnit med den. Det var då, har Arne Treholt berättat, som han själv kände att han inte längre orkade med tanken på att sitta kvar hela strafftiden – han måste rymma.

Han började skissa en plan. Först måste han ta sig ut genom cellfönstret och klättra upp på taket. Så måste han ta sig ner på fängelsets framsida och sedan över den sju meter höga betongmuren. Nästa steg var att ta sig två kilometer genom ett skogsområde. Sedan kunde han plockas upp av en bil.

Det var många hinder som måste övervinnas för att planen skulle lyckas. Cellfönstrets galler krävde en skärbrännare. Så måste han ha redskap för klättringen, till exempel en hopvikbar plaststege. Så behövdes en bil och någon som kunde köra den till mötesplatsen. Och sedan? Arne Treholt tänkte sig en bilfärd till Spanien, vidare med färja till Västafrika och därifrån på något sätt över Atlanten till Sydamerika. Och Shelly måste givetvis vara med.

Det ville hon. Nu gällde det att få tag i medhjälpare och pengar, och det var problem som han löste. Hans bror Einar smugglade in 150 000 kronor innanför skjortan vid ett besök, Arne skar ut innanmätet i en bok och gömde pengarna där. Två medinterner lovade hjälpa till, de sökte och fick permission helgen den 20–22 juni. De skulle komma med flyktbil, ta sig över muren utifrån med hjälp av stegen, klättra upp till cellfönstret och få bort gallret med skärbrännaren.

Det var en bra tidpunkt. Rymde han natten till lördag eller söndag kunde han dra fördel av att fångarna fick sova lite längre på morgnarna då. Det betydde att det kunde gå kanske åtta timmar innan hans flykt upptäcktes och rikslarmet gick. Och bästa tillfället skulle vara under fotbolls-VM som pågick i Mexiko 31 maj till 29 juni. När matcherna spelades var det kväll i Norge. Det betydde att vakterna satt och såg på TV, förhoppningsvis avstängda för omvärlden.

En liten besvärlig detalj var stegen som måste klara rätt högt ställda krav. Någon måste se till att köpa den i god tid och gömma den på lämplig plats. Arne kom på att be en av sina gamla vänner, journalisten Egil Ulateig, som varit frilansare i New York under FN-tiden. De hade löptränat tillsammans i Central Park och Ulateig brukade besöka honom i fängelset. Jodå, Ulateig lovade köpa stegen. Allt var klart för flykt. Tidpunkten var fastslagen: natten till söndagen den 22 juni.

På fredagsmorgonen fick Arne Treholt ett överraskande besked från anstaltsledningen: han fick fem minuter på sig att packa sina saker – han skulle överflyttas till ett annat fängelse, Ullersmo.

Vad hade hänt? Det fick han grubbla på hela dagen i sin nya cell på Ullersmo. Till sist blev han utsläppt på avdelningen. Han slog sig ner framför TV:n för att se nyheterna. Det visade sig att de helt dominerades av hans egen planerade rymning. Egil Ulateig hade avslöjat alltihop och presenterades som en hjälte, tillsammans med den ene av hans advokater, Alf Nordhus.

Ullersmo var ganska nybyggt och hade Kumlaanstalten som förebild – härifrån skulle ingen rymma. Här fanns det en annan sorts interner än dem han mött på Ila. De flesta satt inne på långa narkotikastraff och det fanns rätt mycket droger innanför murarna. Arne Treholt höll sig ifrån sådant och satsade på sin fysiska träning, hjälpte andra interner med skrivelser, startade en fångtidning och blev förtroendevald av sina medfångar.

Fängelseledningen satte in olika metoder för att bekämpa narkotikan, i allmänhet mer brutala än framgångsrika. Eftersom rengöringsmedlet klorin användes av fångarna till att rengöra sprutor så drogs det in. Det enda resultatet som Treholt uppfattade var att tre fångar blev HIV-smittade, troligen som en följd av smutsiga sprutor.

Varje gång det kom besökare måste fångarna, före och efter besöket, klä av sig inför vakterna. Ibland genomfördes razzior med hund i cellerna. Stämningen bland fångarna blev mer och mer upprörd. Som förtroendevald försökte Arne Treholt tala med fängelseledningen men utan framgång. Till sist löpte ett antal fångar amok och slog sönder sina celler. Det infördes undantagstillstånd på anstalten. Polisen skickade dit sina antiterrorstyrkor och fångarna fick sitta inlåsta i sina celler dygnet runt. Det uppfattades som ett kollektivt straff.

Arne Treholt fick försöka lugna de andra internerna så att de inte satte igång ett regelrätt myteri på anstalten – det skulle bara slå tillbaka på dem själva. I stället tog han initiativ till en demonstration i samband med kvällsrastningen på gården. Fångarna skulle marschera disciplinerat och taktfast hela tiden och avsluta med att springande men välorganiserat återvända till cellerna. Aktionen fick kraftig uppslutning. Fängelseledningen blev skärrad, men ingen hade brutit mot någon regel så det var svårt att dela ut något straff. En sak gick i alla fall att göra och det gjorde man: efter tre dagar förflyttades Arne Treholt tillbaka till Ila där han placerades i källaren.

Anledningen var inte bara att Arne Treholt hade varit ledare för aktionen. En av internerna på Ullersmo hade skaffat sig fördelar hos fängelseledningen genom att inte bara berätta om Treholts fackliga aktivitet utan också bättrat på det hela med lögnen att den spiondömde stod bakom all narkotikahandel på anstalten.

Arne och Shelly skulle tydligen inte få ett liv i frihet tillsammans. De ville ändå gifta sig. Och det satte fängelsemyndigheterna inga hinder för. Den 16 maj 1987 fick Arne Treholt fem timmar på sig att under övervakning klara av vigsel och början på bröllopsfesten. Sedan fick han kränga av sig smokingen och återvända till Ila lagom tills det var dags att låsa in fångarna för kvällen.

Följande år gjorde Greklands statsminister Andreas Papandreou ett försök att få Arne Treholt fri. Han erbjöd ett grekiskt medborgarskap om norska myndigheter var villiga att släppa sin fånge. Förslaget mötte inget intresse från norskt officiellt håll.

Åren gick. 1991 kom Arne Treholt ut med ytterligare en bok från fängelset med skildringar av den hårda verkligheten både på Ila och Ullersmo. Våren samma år lät han också sin advokat Arne Haugestad lämna in en nådeansökan hos Gro Harlem Brundtlands socialdemokratiska regering. Han ville inte göra det eftersom det kändes som att erkänna det han dömts för. Men det var tveksamt hur länge Shelly skulle leva.

Regeringen ville inte gå så långt, men beslutade om att ge den spiondömde en månads avbrott i sonandet av straffet så att han kunde få en liten tid med sin dödssjuka hustru.

En månad fick alltså Arne och Shelly tillsammans, men den månaden var de glada för.

Arne hade varit åter i fängelset en tid när han fick besked om att Shelly var död. Det var den 28 maj 1992. Bara fem veckor senare, den 3 juli, beslutade Brundtlandregeringen att ge honom nåd.

Det blev alltså inte tjugo år utan ”bara” åtta och ett halvt. Det kan ha funnits flera orsaker till regeringsbeslutet. Men en i sammanhanget väsentlig händelse hade inträffat ett halvår tidigare: den 26 december 1991, hade Sovjetunionen formellt upplösts.

Snart nog insåg Arne Treholt att det inte var alldeles lätt att vara benådad för spioneri. Gallret för fönstret var visserligen borta, men hatet fanns kvar hos många människor och det kom nattliga mordhot på telefonsvararen. En gång när han var ute på diskotek försökte en ung man köra en tänd cigarrett i ögat på honom. Av en slump tog den i stället i ögonvrån och blev inget värre än ett fult brännmärke i några veckor.

Det var någon gång i det sammanhanget som han bestämde sig för att lämna Norge. Han reste till Grekland och till Abu Dhabi. Och till sist försökte han skaffa sig någon sorts ekonomisk framtid i det kaotiska Ryssland där han i alla fall hade ett par gamla vänner i KGB. Han träffade Sjisjin som hunnit bli general före Sovjetunionens fall, men tagit avsked från underrättelsetjänsten och var öppen för förslag. Tillsammans startade Treholt och han ett handelsföretag som sysslade med lite av varje. Eftersom ryska banker inte var så tillförlitliga placerade de sina tillgångar i en norsk bank och i Treholts namn. Det var ett misstag. Så fort det nådde en av hans gamla åklagare var denne framme och såg till att alla pengarna hamnade i norska statskassan, Arne Treholt var fortfarande skyldig staten stora summor efter domen.

De två kompanjonerna bet ihop och började om från början igen. Den här gången bestämde de sig för att satsa på ett enda projekt: de skulle sälja turkiska russin på den ryska marknaden. De fick köpa tio ton på krita av en importör. Så fyllde de Sjisjins bil, en Lada, med så mycket som fick plats och gav sig iväg för att sälja vad de kunde till livsmedelsaffärer runt om i Moskva. Affärerna gick lysande, men en stor del av de första intäkterna förlorade de plötsligt när rubeln över en natt sjönk med 40 procent.

Efter några års samarbete med Sjisjin flyttade Arne Treholt till Cypern och startade ett finansbolag tillsammans med ett par ryska vänner. Att det blev Cypern var ingen slump, många ryska företag etablerade sig just där eftersom de kunde komma undan med mycket mindre skatt än i hemlandet.

Så hade Arne Treholt, den gamle radikalen, hittat någon sorts fast punkt i tillvaron. Han hade blivit en finansman – om än i liten skala – med hemort i ett skatteparadis.

Man kan tycka att det är en av många ödets ironier i ett levnadsöde som i de flesta avseenden kommit att utvecklas i de mest halsbrytande osannolika banor.

Själv avslutar Arne Treholt sina memoarer från 2004 med orden: ”Livet är outgrundligt. Det ges inga klara svar, och kanske det är bäst så.”

Men kvar finns ändå en fråga där det norska rättsväsendet gett ett klart svar och han själv ett helt annat: var han spion eller inte?

Indicierna som pekar ut Treholt har vi sett: de hemliga mötena med KGB-officerare, POT:s uppgifter om tjocka sedelbuntar som funnits i hans ägo i samband med dessa möten.

Vi har dock inte lika mycket berört de omständigheter som pekar på motsatsen, att Arne Treholt kanske inte alls var den storspion som POT ville göra honom till.

Låt oss börja med det berömda fotot på Treholt, Titov och Lopatin (se sid 281). Det är förvisso ett bevis på att Treholt träffat de två ryssarna. Men vad kan man se mera? I själva verket en hel del. Det framgår tydligt att Arne Treholt är glad över att träffa Titov, att han lyssnar intresserat på vad denne har att berätta, att Titov förmedlar något med yviga gester och att Lopatin håller sig en aning i bakgrunden, som om han inte känner Treholt lika väl. Arne Treholt promenerar lugnt och avslappnat. Ingen av de tre verkar nervös, ingen av dem försöker dölja att han känner de andra. Ingen av dem har bråttom. Arne Treholt har inte någon portfölj med sig.

Den som tittar nyktert på bilden vågar nog dra slutsatsen: detta är inte ett överlämnande av topphemliga militära handlingar. Det ser mycket mer ut som den sortens sammankomst som Treholt berättat om: två gamla vänner som inte har möjlighet att träffas särskilt ofta och som nu återses för att diskutera spännande politiska frågor.

Nu är det ingen tvekan om att Titov, liksom Lopatin, träffade Arne Treholt som en del av verksamheten i KGB. Men i vilket syfte?

Arne Treholt har själv i efterhand dragit slutsatsen att KGB såg honom som ett ”objekt under kultivering”, en person som man hoppades kunna rekrytera som agent. Treholt menar att Titovs försök att få honom att gå med på att träffa Lopatin var en testballong – om Arne Treholt sa ja hade han definitivt gått över från att ha en personlig kontakt till att organiserat träffa representanter för Sovjetunionen.

Om vi godtar Arne Treholts resonemang får vi bilden av en person som möjligen riskerade att bli spion när POT slog till på Fornebu i januari 1984 – inte en person som varit toppspion i många år.

Det är en bild som skiljer sig drastiskt från den bild Ørnulf Tofte presenterade i sitt vittnesmål i rätten och i sina memoarer. Hans utgångspunkt var att Arne Treholt varit verksam som en fullfjädrad storspion samtidigt som Gunvor Galtung Haavik och haft tillgång till i stort sett samma information som hon.

Det stämmer inte särskilt bra med fakta. Treholt hade bara en kort tillfällig anställning på utrikesdepartementet under den tid Haavik var verksam där. Sedan jobbade han med Evensen som ju först var handelsminister och sedan havsrättsminister.

Sanningen är nog att Treholt passade Toftes föreställningar om en skurk som borde avslöjas eftersom han tillhörde socialdemokratins vänsterflygel, umgicks med sovjetdiplomater och verkade ha framtiden för sig i den norska politiken.

I rätten kände förmodligen Tofte att vad POT faktiskt visste genom egna spaningar nog var lite tunt. Det är därför psykologiskt förståeligt om han bakom stängda dörrar och med avstängd bandspelare gärna backade upp sin indiciekedja med kryptiska hänvisningar till Oleg Gordievskij.

Det fungerade då. Men problemet med Gordievskij är att hans trovärdighet och omdöme numera är starkt ifrågasatt. Efter sitt avhopp har han i många år hållit en ganska hög offentlig profil, skrivit böcker och låtit sig intervjuas av journalister och ofta uttryckt provocerande ståndpunkter. Så sent som 2005 anklagade han det brittiska radio- och TV-företaget BBC för att systematiskt sprida kommunistiska idéer. Ett återkommande tema från Gordievskijs sida har varit att anklaga olika kända personer i väst för att ha gått Sovjetunionens ärenden. En av dem han direkt utpekat för att vara KGB-agent är den förre brittiske labourledaren Michael Foot. När Sunday Times återgav Gordievskijs anklagelser stämde Foot tidningen och fick ett rejält skadestånd.

Ett besläktat tema i Gordievskijs budskap har varit hans sätt att framhålla sin egen betydelse som avslöjare av KGB:s nätverk i Västeuropa. Exempelvis har han hävdat att det var information som kom från honom som ledde fram till att POT kunde slå till mot Gunvor Galtung Haavik. Detta har Tofte bestämt dementerat – enligt honom var det POT som lyckades avslöja henne alldeles på egen hand.

I dag kan man sammanfattningsvis säga att den avhoppade KGBöversten är en rätt omstridd auktoritet. Men när POT fick sina hemliga rapporter från honom i början av 80-talet fanns det knappast någon i de hemliga tjänsterna som tvivlade på hans trovärdighet och kompetens – om Gordievskij pekade ut Treholt ansåg Tofte och hans kollegor att en stor del av bevisningen var klar.

I efterhand kan man med fog undra om det rörde sig om en sorts rundgång. Det är inte långsökt att föreställa sig att POT skickade sina ledande frågor till honom i hopp om att få bekräftelse på sina egna hypoteser – och att han svarade det de ville höra, vilket ju ytterligare bättrade på hans eget anseende.

Ett annat problem med misstankarna mot Arne Treholt är att de spretar åt lite olika håll. Först blev han uppmärksammad för att han verkade vara politiskt opålitlig, lite för välvilligt inställd till sovjetiska synpunkter. Men åtalet kom att koncentreras på att han var militärspion, att han lämnat över stora mängder hemligt NATO-material. Det borde mana till skepsis: när underrättelsetjänster rekryterar militärspioner brukar de vara noga med att inte låta dessa personer utmärka sig genom yviga politiska utspel. Stig Wennerström var framgångsrik just av den anledningen – det fanns ingen i hans omgivning som hyste en allvarlig misstanke om att han skulle vara välvilligt inställd till Sovjetunionen.

Arne Treholt framstår snarare som en parodi på en militärspion – om man nu ska tänka sig att han hade sådana ambitioner. Han var känd för sina vänsteråsikter och var därmed omöjlig i rollen från början. Och man kan definitivt inte påstå att han tog sig in på Försvarets högskola av egen kraft – han blev ju närmast inkastad av POT och regeringen Willoch.

Men pengarna då? Vi vet att Haugestad trodde att de sedelbuntar POT rapporterat om inte borde kunna rymmas i kuverten. Är det främst den detaljen som pekar på att något skulle vara fel med pengabeviset?

Nej, det finns en rad omständigheter som är nog så besynnerliga och som alla pekar i samma riktning.

Om man ska tro POT gjorde dess spanare sitt första penningfynd i maj 1983. Man kan ställa frågan: går det att tänka sig någon mer graverande upptäckt som säkerhetspolisen skulle ha kunnat göra vid sin hemliga husrannsakan hemma hos Arne Treholt – det här måste väl ha varit rena bingovinsten? Ändå fick det gå ända till januari 1984 innan Treholt greps på Fornebu – det betydde att han fick ytterligare åtta månader på sig att lämna ut militära hemligheter till Sovjetunionen. Och efter gripandet tog det ytterligare fjorton månader, till mars 1985, innan åklagarna presenterade beviset. Det är en besynnerlig fördröjning, precis som om POT under lång tid inte själva fattat att man hade tillgång till detta hejdundrande material.

Lika märkligt är att fynden från husrannsakningarna är så illa dokumenterade. Det finns en rad foton, men de flesta av dessa föreställer sedlar som fotograferats mot en neutral bakgrund – det finns inget på dessa bilder som visar att de tagits i Treholts lägenhet eller att sedlarna kommit från hans väska. Det enda som liknar bevis från platsen är tre bilder som åtminstone visar den öppna väskan. Det är där man kan se de tämligen tunna kuvert som gjorde Haugestad misstänksam.

Det finns annat besynnerligt. De skriftliga rapporter om husrannsakningarna som upprättats av POT:s spanare innehåller uppgifter med Arne Treholts namn och adress – fastän POT vid den fasen i undersökningen hade som regel att bara beteckna Treholt med kodbeteckningen ”Foxtrot”. Eftersom husrannsakningarna var både hemliga och olagliga fanns det dessutom alldeles extra goda skäl till att låta bli att skriva ut exakt vem de handlade om. Det verkar med andra ord som om rapporterna skrivits långt i efterhand, inför rättegången.

Det finns ytterligare detaljer som har diskuterats och som kan peka på att pengabeviset är manipulerat. Länge föreföll dock en sådan misstanke alltför extrem för att tas på allvar i den norska offentliga debatten. Men de senaste åren har dessa märkliga frågetecken kring domen mot Arne Treholt redovisats rätt utförligt i de stora norska tidningarna.

Två gånger tidigare har Arne Treholt försökt få resning i målet – det vill säga en ny rättegång trots att domen vunnit laga kraft.

Båda gångerna fick han avslag. Men när detta skrivs har han kommit in med en tredje ansökan – och den kan mycket väl bli mera lyckosam. Den här gången prövas saken av den nyligen inrättade kommissionen för resning i brottmål. Kommissionen står fri från alla andra rättsinstanser och kan göra egna omfattande undersökningar. Ifall kommissionen anser att målet ska göras om hänvisas fallet till en domstol, dock inte samma som haft det tidigare.

Treholt har tagit hjälp av Harald Stabell, en av Norges mest ansedda brottmålsadvokater. Stabell har gått ut hårt och hävdar att det finns en lång rad omständigheter som visar att hans klient inte fick en rättvis rättegång förra gången.

I slutet av 2006 bestämde sig kommissionen för att göra en omfattande självständig prövning av Arne Treholts fall. Det var en första delseger för Treholt.

Kommissionens prövning lär hålla på när denna bok kommer ut. Resultatet kan bli ett beslut om att det ska hållas en ny rättegång. Om Treholt vinner den kommer han efter mer än tjugo år att vara friad från spionanklagelserna. Det vore en sensationell utveckling, men den är inte otänkbar.

*

I februari 2007 fick författaren till denna bok kontakt med Arne Treholt och ställde en rad frågor till honom om hur han i dag ser på det som hänt och på framtiden.

Vad tror du om dina möjligheter att bli friad från spiondomen i en ny rättegång?

Det är mer än 20 år sedan domen föll. Då rådde en atmosfär som var starkt påverkad av det kalla krig som fortfarande pågick. Och den förstärktes av att polisen, åklagarmyndigheten och enskilda politiker läckte till media på ett sätt som skapade en masshysteri.

Innan rättegången började hade det publicerats 10 000 artiklar om saken. Det fanns inga nyanser i beskrivningen av mitt fall. Hela situationen var präglad av ett svartvitt tänkande och förenklade schabloner av vem som var vän och vem som var fiende. USA:s tolkning av vad världspolitiken handlade om sågs som den enda sanningskällan. Jag var helt enkelt dömd på förhand.

Vi lever i en annan tid nu och norrmännen har fått allt detta mer på avstånd. Inte minst Irak-kriget har lett till att människor är mer kritiska till USA:s perspektiv på världen.

Det är sant att norska myndigheter har lagt ner stor prestige i saken och flera av de åklagare och domare som var med och fällde mig sitter i dag i centrala ställningar i rättsväsendet. Men jag har en förhoppning om att Gjenopptagelseskommisjonen som nu ska pröva mitt fall kommer att besluta att jag får resning i målet,

Varför är det viktigt för dig att få din sak prövad igen?

Jag har alltid nekat till att jag var var spion. Vad det hela handlade om var detta: vi levde i skuggan av ett överhängande atomvapenhot och jag var därför uppfylld av behovet av att föra en dialog med stormakten i öster. Jag var ung på den tiden och i mina kontakter med sovjetiska diplomater kan jag ha uppträtt vårdslöst och varit alltför informell. Men i mina samtal lämnade jag aldrig över information som kunde ha skadat norska utrikes- eller säkerhetsintressen.

Jag blev utsatt för provokationer att begå brott, exempelvis när jag utan att själv ha bett om det blev placerad på Försvarets högskola där jag fick tillgång till hemlig militär information. Men trots att jag blev övervakad 24 timmar om dygnet i sju år klarade norska myndigheter aldrig av att lägga fram ett enda konkret bevis på att jag muntligt eller skriftligt skulle ha lämnat över uppgifter som kunde hota rikets säkerhet. Domen mot mig bygger bara på lösa indicier och konstruktioner. I efterhand framstår det hela som en spegelbild av kalla kriget. För både mig och min familj är det viktigt att jag nu till sist går fri från spionstämpeln.

Om du ser tillbaka på det du gjorde, är det något du ångrar och i så fall vad?

Nej, egentligen inte, men jag beklagar att familj och vänner blev satta i en mycket svår och obehaglig situation när jag blev fängslad.

Finns det något du är stolt över?

”Stolt” är ett starkt ord, men jag är glad över att jag genom mina samtal med sovjetiska diplomater – som jag efter hand också förstod hade underrättelseuppdrag – bidrog till att skapa större förståelse för norska ståndpunkter. Det gällde inte minst i samband med havsrättsförhandlingarna. Om Sovjetunionen hade protesterat mot den utvidgade ekonomiska zon som Norge ville ha för sitt fiske skulle det ha lett till en ohållbar situation i Barents hav.

När du fängslades blev du avskydd av de flesta norrmän. Vad tror du dina landsmän anser om dig i dag?

”Avskydd” är också ett starkt ord. Myndigheter och medier samarbetade om att skapa en masspsykos under åren 1984–87. Men många genomskådade detta och stöttade mig aktivt. Under de år jag satt i fängelse mottog jag tusentals brev och hälsningar från norrmän som kände att det skett ett rättsövergrepp. Det ”hat” som jag i enskilda fall kunde känna att jag utsattes för märker jag inte längre så mycket av. Men Norge är ett litet och endimensionellt samhälle och den mediehets som skapades var tung att bära för mina närmaste.

Om du blir friad, kommer du då att flytta tillbaka till Norge?

Som jag har beskrivit i min senaste bok Gråsoner har jag ingen längtan efter att fortsätta att vara ett rättsfall resten av livet. Det tog jag konsekvensen av och startade en ny tillvaro i utlandet. Jag har regelbunden och god kontakt med Norge, men har inga tankar på att flytta tillbaka – oavsett hur det går med resningsansökan.