Det finns alla sorters spioner. Hjältar, skurkar, genier, galningar…
Vilka är då hjältarna och vilka är skurkarna? Tja, det kanske är en fråga om perspektiv.
Man kan utgå från moraliska egenskaper. Om någon riskerar livet för sina ideal – som ju många spioner gör – är det en hjälte? Om någon spionerar för att tjäna en ruskig massa pengar – är det en skurk?
Eller är det spionerna som håller på rätt sida som är hjältar – och tvärtom? Och vilken sida är i så fall den rätta?
Kanske kan man tänka sig att den som spionerar för sitt eget land är en riktigt bra person – och den som lämnar ut hemligheter om sitt eget land är en ful fisk?
Så där kan man hålla på och fundera. När jag har skrivit om huvudpersonerna i de här spionfallen har jag oftast själv haft väldigt svårt att bestämma mig för vad jag ska tycka om dem. De är liksom en massa saker på en gång.
Vad vi tycker beror ju också på vilken tid vi lever i. Allting omvärderas. Det som var bra på 70-talet var inte alls bra på 80-talet men kanske lite halvbra på 90-talet – och …?
Det kan väl hända att spioner inte omvärderas riktigt lika fort som musik och mode, men visst sker det någon sorts uppdateringar av normalåsikten hela tiden.
Tänk till exempel på Mata Hari. Hon väckte den djupaste indignation på många håll när hon förekom i dagstidningsrubrikerna. I dag kan hon visserligen väcka intresse, men knappast förtrytelse. Varför? För att första världskriget är slut, förstås – vad hon än gjorde kan det knappast skada någon människa längre. Men också för att sådant som förut framstod som klara fakta om hennes verksamhet verkar ganska tveksamt nu.
En hel bok om spioner, alltså. Varför inte en bok om färghandlare, lantmätare eller kuratorer? Det skulle nog gå det med. Men man föreställer sig ju att spioner är lite mer intressanta. Är de det? Och på vilket sätt i så fall? Att de är lite som James Bond, kanske?
Nä, det är de ju inte.
Varför inte det? Nu tror kanske någon läsare att jag ska svara: för att James Bond gör spännande saker medan verkliga spioner har lite småtråkigt nästan hela tiden. Och lite funderade jag åt det hållet när jag började jobba med den här boken – tänk om det är så? Men jag kom lyckligtvis rätt snabbt fram till att det var fel. Det verkar inte alls som om spioner har tråkigt. I alla fall inte de spioner som skildras här.
Men det finns en annan skillnad gentemot James Bond. Man kanske kan uttrycka den så här: det mest intressanta med verkliga spioner är förmodligen att de seglar under falsk flagg, att de döljer sina avsikter – och i en eller annan mening sin identitet.
James Bond gör knappast det. I filmerna omges han av hemska skurkar och sköna kvinnor som är väldigt väl medvetna om att han är superhjälten Bond – han kunde lika gärna ha en stålmannenkostym på sig.
Verkliga spioner märks inte – eller rättare sagt: det märks inte att de är spioner.
Det betyder förmodligen att många av de bästa spionhistorierna är okända för oss och kommer att så förbli. Men det är väl en del av tjusningen med ämnet.
I vilket fall finns det tillräckligt många som är kända och väl kartlagda. Och kärnan i dem ligger nästan alltid i det hemliga, den dolda avsikten. Att i efterhand följa dessa spioner handlar för betraktaren om att fascineras av deras situation: kommer de att klara sig eller blir de avslöjade?
Och kanske också: varför försätter de sig i en sådan här situation? Kan det verkligen vara värt det?
Eller: är det rentav roligt att lura folk hela tiden? Ibland till och med familj, arbetskamrater, nära vänner…
Den här boken handlar inte bara om spioner. En av berättelserna handlar om en person som i strikt mening var motsatsen till en spion, James Jesus Angleton som i många år var chef för kontraspionaget inom CIA. Hans uppgift var att förhindra spionage.
Dessutom, som läsaren kommer att märka, är det inte så alldeles säkert att alla de övriga verkligen var spioner.
Vad finns det då för tanke bakom urvalet?
Ja, det är lite mer inriktat på nutidshistoria än mina tidigare böcker. Jag tror den enhetligheten kan vara bra i just det här fallet. Berättelserna vinkar lite grann åt varandra, kan man säga. Det är samma värld som skymtar från fall till fall, bara ett eller annat årtionde tidigare eller senare. Den som läser alltihop får en sorts sammanhängande överblick över drygt ett århundrade.
Skandinavien är också lite extra väl representerat med inte mindre tre stora fall härifrån: Wennerström, Bergling och Treholt. Men så ligger det också mycket märkliga omständigheter inbakade i vart och ett av dem.
Två av huvudpersonerna i dessa fall lever ju fortfarande, Stig Bergling och Arne Treholt. Jag vill passa på att tacka dem för att de tillmötesgående svarat på mina frågor.
I Arne Treholts fall har jag fått mina förhandsinställningar rejält omskakade. Det är mycket som tyder på att han fick sitt långa fängelsestraff trots att han i själva verket var oskyldig till spionanklagelserna.
För hundra år sedan skakades Frankrike av en skandal kring Alfred Dreyfus, en officer som oskyldig dömts till spioneri och skickats till fångkolonin på Djävulsön. Kanske Skandinavien har fått sin egen Dreyfusaffär. I så fall är det dags att den vädras ut och Treholt får upprättelse.
Gunnar Wall
Uppsala i april 2007