De cyklade från Helsingborg till Stockholm en sommar i juni och stannade vid små och litet större städer, sjöar, skogsgläntor, kanaler, glasbruk och vandrarhem. De gick på gatorna och såg husen, torgen och människorna. De badade i Hjälmaren, Sommen, Vättern och Ivösjön.
Karl slog upp sin adressbok och letade bland namnen, tills han fann vännerna längs vägarna. Den ungerske köpmannen bodde i Vetlanda, polacker, tyskar, svenskar och några zigenare öppnade sina dörrar och tog emot dem och bjöd på mat och sängplatser, men Karl sa att de hyrde rum för natten hos en värdinna som upplät en vindsvåning, ett annex eller en strandstuga åt dem, ty han var mån om att inte besvära. De åt och drack och pratade i timmar i en trädgård två mil utanför Tranås. En trävaruhandlare trollade med kortleken, räknade ledigt med stora tal i huvudet, sjöng till dragspel och visade fabriken som låg vackert utmed en av armarna i bläckfisken Sommen. Karl skrattade och menade att ingen i hela Småland var rikare än denne man och han bar sin förmögenhet med heder och ärligt sinnelag och skänkte pengar till hembygdsföreningen och bekostade en sommarö för barnen i trakten sedan tolv år tillbaka.
Teresa lyssnade till historier som föddes i små byar i Europa och flyttade sinnena från Ungern till Österrike och Norge, medan de skar i salamikorvar, vitt bröd och bröstet av en järpe. Skogen intill fångade deras ljud och gräset svalnade framåt kvällen. Man kan inte avliva sina sorger och grymma minnen, sa någon av dem, men man kan späda och lufta dem och utsätta dem för mycket som är skönt och gott.
Deras cyklar mörknade i färgen, innan de bröt upp, och Karl tog pumpen ur boxen under pakethållaren och tryckte det lilla hålet mot ventilen i hjulet. Sedan lyfte och sänkte han metallstången i kolven och fyllde slangarna.
Gruset knastrade mot gummit, när de rullade nerför backen på vägen och vinden var mild mot dem, drog litet i mungiporna och fuktade ögonen så att allt blev blankt en stund. Ingegerd böjde sig över styret och hojtade, medan hon passerade Karl och dottern. På sträckan mellan vännerna vid sjön och strandstugan löste han problemet med blästringsmaskinen som Kockums mekaniska verkstad beställde av honom. Exakt där, sa han efteråt och han kunde ange klockslaget: Lyftkranar, bultslagare, flygmotorer och hydrauliska hissar har jag förbättrat, men jag hade inte klarat den svårigheten just där, om jag inte sett skogen, sjön och ängen i en försvinnande blick. Hjärnan kan man inte lita på och det är nästan det bästa med den. Stråkar, horn och slagverk driver ut demonerna och hjälper mej att finna dom rätta svängningstalen och volymerna. Herregudihimlen så mycket ett huvud kan åstadkomma. Neurologin är en barnrumpa i forskarkroppen och lär aldrig komma åt ens en bråkdel av denna växt! Den överlistar fysiken, kemin och matematiken och kommer alltid att göra det, eftersom generna håller tyst om viljan, drömmen och begåvningen.
Så talade Karl, när han trampade cykeln i Småland. Och modern och dottern roade sig i orden och bilderna.
*
Karl skrattade inte med beräkning och han stillade inte tonerna och krympte orden, om främlingar råkade vara i närheten av honom. Mor och dotter satt bredvid varandra på soldäcket, när den lilla familjen gjorde en dagsutflykt till Helsingör en söndag i augusti 1959.
Saltvattnet skummade kring skrovet och ölen doftade, de tjocka repen utmed relingen, det vita linnet på servitörerna som var blanka och rödbrusiga om kinderna.
Teresa älskade de resorna och föräldrarna hade ingenting emot att ta henne med till grannlandet ungefär en gång varannan månad på året. Måsarna kretsade över dem och spetsade och hackade i människornas sorl, men Karl visade att de inte kunde ta hål på hans stämma och släppte ut luften i den av egen kraft. Håret böljade en aning på hjässan utan att falla åt sidorna eller lyfta, eftersom det var tjockt och skapat av en urmakare som hade för vana att stoppa pennor och små verktyg i den mörka fällen, medan han petade i byglar, fjädrar och sytrådstunna skruvar utan huvud. Plötsligt plockade han fram en skollärare från barndomen som drabbats trefalt av olika talfel och han undervisade barnen i det tyska språket genom att läspa svårt, tona med underbett och pipa som en kastrat. Flickorna och pojkarna försökte i det längsta överse med dessa egenheter och de utvecklade ett sinne i att vara ädla och medlidsamma. Ibland bad han någon bilda ljud av tje-, sch- och knackljud och ut kom vad som helst utom det avsedda, men ingen av dem skrattade eller hånade honom i smyg, när han vände ryggen åt dem på lektionerna eller inte såg dem på rasterna. Tänk att det kunde bli så, försäkrade Karl, att det fanns en tondöv och ordblind i klassen, och de tänkte i början inte på att denne yngling undgick att ljuda i duett med läraren och att han inte uppmanades att läsa högt inför de andra. En gång, emellertid, fick de besök av skolans rektor som bland annat ville höra eleverna läsa, en och en, och därmed kom det sig att den tondöve började på sin lott av texten och stundens allvar gjorde att han kom av sig och förväxlade bokstäverna och de läten som de motsvarade till den grad att magistern såg sig nödsakad att gripa in och försöka rätta till de grövsta felen. Salen med bänkar och människor stuvades in i underbettet och därtill läspade han över hela härligheten och den tondöve hörde ingen skillnad på det mjuka och det hårda, främre och bakre, men gjorde sitt bästa ändå och ansträngde sig för att härma den som läste för honom. Då brast förtöjningen och en av flickorna började skaka i kroppen som om någon drog i henne med ett osynligt rep kring kroppen och det pep och visslade ytterligare några sekunder, innan hon föll framlänges mot bänklocket och gömde ansiktet i händerna, medan hon tjöt av skratt. Hon dunkade pannan i trät och vred sig i sidled. Strax släppte hon från stolen och lade sig på golvet och kissade i byxorna och ut på korkmattan. Sedan bröt helvetet loss och en efter en förbarmade sig över henne och tog vid i krampanfallen. Ingen tordes titta på den andre, men någon bland dem upptäckte väl att även rektorn och läraren skrattade så att de kiknade. Det var förlossningen för den tondöve och ordblinde eleven och mannen som undervisade, berättade Karl, och hustrun och dottern tog vid i bruset från vågorna och måsarnas gälla skrin. Servitören höll brickan i båda händerna och parerade, när vaggan hotade att flytta flaskor och glas. Passagerarna tittade på de tre, medan Teresa tänkte på moderns ansikte i glädjen.
Fadern sa att ingen bland fabrikörerna kunde räkna bort honom, eftersom han besatt kunskaper som de inte hade. Kockums mekaniska verkstad, LM Ericsson, Svenska Aeroplan AB, kullagerfabriken bad honom komma och lösa tekniska problem åt dem och han lät dem konkurrera, utan att bli skamlös, ty han ville visa dem att leken och lusten ingick i arbetet. När de satte buden högt från början, kunde det hända att han självmant drog av litet, om han ansåg att det var för mycket pengar i förhållande till hans insatser i form av tid och kraft. Det gjorde dem förbryllade och han berättade för dottern och hustrun om deras ansikten och kommentarer, när han återvände efter resorna. Flera gånger tog han med sig Teresa och då hörde hon hans skratt i olika situationer och den lättsamma tonen.
Ingen kan ta ifrån mej dom goda minnena som lever i min kropp, sa han och pekade på bröstkorgen, men i flickans fjortonde år kom det första varslet till Juden på berget. Några telefonsamtal och brev och plötslig tystnad från fabrikerna och företagen som brukade anlita honom.
Och det fanns inga sakskäl till deras handlande eftersom han mottagit både inkomster och hedersbetygelser för sina tjänster hos dem. De bjöd på fester och lät honom träffa utländska gäster som hade inflytande och makt i ekonomi och import.
En dag sa han att papper, pärmar och flera dokument varit i andras händer, medan han reste en vecka och han undrade om Ingegerd rörde dem när hon städade, trots att han visste att han själv skötte det arbetet i rummet. Han lade viktiga ritningar och utkast till konstruktioner på skrivbordet och ritbrädet och de hade kommit överens om att handlingarna alltid skulle ligga som han lämnade dem, därför att han inte gav sig tid att ordna det som kom till genom plötsliga infall på nätter och vilodagar. Karl var inte människan som inbillade sig något eller levde med oron att han hade fiender som ville honom illa.
Sammantagna blev tecknen en varning för honom. Hur han än funderade kom han inte fram till annat än att han saknade en förklaring till händelserna. Han hade ingenting att dölja, om man bortsåg ifrån idéerna på papperna som han inte gärna visade för obehöriga. Emellanåt sökte han patent och om någon kom över ritningarna, kunde han inte påstå att han var ensam om förslagen.
Den avgörande händelsen var en anmodan till honom att inställa sig på polishuset i staden. Ingegerd läste brevet och hon blev ängslig och förvånad. Han gick dit och frågades ut av en kommissarie som ville veta allt om hans arbete. Han svarade, men förstod inte varför de egentligen kallat honom. Flera företag i landet kunde upplysa om hans uppdrag hos dem, och han redovisade sina inkomster en gång om året.
En annan man kom in och fortsatte att förhöra honom. De svarade vagt och gled undan, när han krävde en förklaring av dem. Han var hederlig och laglydig och betalade höga skatter, sa han. Vad gällde saken? De lovade att återkomma och tackade för att han infann sig.
Teresa märkte att han förändrades efter denna händelse. Det var till och med så att hon tyckte att hans språk fick en ton som inte funnits där förut. Hans ögon stelnade helt plötsligt och försvann bort från dem, när de satt i rummet.
De vilda och långvariga skratten kom inte lika tätt som tidigare och när de hördes blev övergångarna tvära. Gång på gång rannsakade han sig själv och ringde till sina vänner på företagen och industrierna och frågade om de var missnöjda med något som han gjort, men överallt fick han svaret att de inte hade annat än gott att säga om hans arbete. Det var bara på det sättet att de i stunden inte hade några uppdrag åt honom, eftersom han eller de själva löst gamla problem med maskiner som var i drift och fungerade.
Ingegerd försökte uppmuntra honom och lovade att det otäcka var över. Myndigheterna förväxlade honom med någon annan och fick klarhet i att han inte var den som de letade efter. Trots att Teresa var drygt fjorton år, hoppade hon upp i hans famn och slog armarna runt halsen och bad honom berätta om en resa, en rolig händelse eller ett hemskt minne från det förflutna. Då skruvade han hennes hår kring ett finger och började i ordet.
Den frimodige Karl Hall blev i fortsättningen endast ögonblicklig. Myndigheterna berättade inte mer än litet av sanningen om breven och förhören och han vände sig till en advokat i staden och gick vidare till en annan i Stockholm, men de gav honom inte mycket hopp. De lyssnade, medan han flydde från Staberdorf till Hyllekrog på Lollands sydspets och vidare till Köpenhamn 1943. Systrarna och föräldrarna låg i hans ränsel. Han tog sig över Sundet till Helsingborg och han lärde sig språket och träffade en kvinna och gifte sig. Han var inte en förrädare och han älskade det nya landet. Vad ville de honom? Vem eller vilka försökte göra honom illa och ljuga om honom?
Frågorna blev blod och hjärta, själ och öga.
Teresa lärde sig mycket om människan genom faderns förvandling.