Innan han lyfte yxan och måttade hugget mot sin bästa hand, drev en tunn vind av sorg och smärta genom honom och han bad inte om lättnad, men något bröts av och lämnade honom. Han plundrade kroppen på det onda och sedan var det som om den svävade bort. Skogen stod sval och viskande, medan han räknade människorna som han älskat, och deras ansikten tändes milt och blandade sina sken och det varade, tills blicken fylldes av vattnet i gropen mellan några trädstammar. Stjärnorna släppte ljuset och tystnaden där. Han önskade att han finge dö befriad på denna jord.
Stubben var vitgrå och fuktig i sitt öga. Om Gud velat tala till honom då, hade han redan gjort det, ty sedan var allting för sent. Han tänkte att han fullkomnade sitt liv och äktenskap. I en vecka övade han vänsterhanden att svinga järnet och klyva träbiten.
Medan Johan Brunius stod där, vände tiden och vek in sina fjärdar, vikar, öar och uddar. Den sjönk och steg åter i Mälaren och drog till sig varje sandkorn från stränderna och krympte dem, tills de rymdes i hans minsta tanke. Så förvandlades han till denna natur, till kraften och sårbarheten i den.
Han glömde ingenting. Där fanns viljans seger över alla, hav och förvuxna skogar som inte lämnade ifrån sig mörkret ens under dagen, dofterna av tuberos, kvinnans sköte, sibet från den afrikanska katten och ambra, tillika alla ljuden som han samlat i världen. När han drog andan i skratten genom åren, sög han svärtan ur olyckorna och tänkte att han lärt känna både skönhet och glädje.
Han trodde länge att han kunde resa bort från hustrun Anna och barnen, när han kom till ensliga trakter, byar, skogar och milsvida grässlätter där han vandrade en dag utan att möta en människa. Men så var det inte, eftersom han levde i ett ofantligt rum som saknade väggar och tak och utan honom hördes inga renskötare, urinvånare eller fåraherdar och det fanns inga skuggor och inget ljus att ty sig till. Hundarna sprang lösa i hans minne, en ensam brahman brände sig till döds invid ett indiskt tempel och han råkade komma förbi och se det och vilda hästar skenade i dalen och den äldste i bygden hörde det en mil bort. Han flydde några veckor och kom tillbaka.
Han tryckte handens insida mot yxskaftet och såg sig själv som pojke gå i den långa allén av äppelträd fram till kyrkan på ön i blomningsfestens månad. Bredvid honom gick fadern som var sekreterare i Mälardalens fruktodlarförening. Det var första gången han erfor förmågan att möta oändligheten och det skrämde honom inte alls. Johan kände att alla människor i landskapet, den stora staden i närheten och himlen tilldrog sig i hans kropp. Då var han nio år.
Han lämnade alltså huset den kvällen och stannade i det yttersta av skogen där han brukade hålla till när han sågade och staplade veden i det första skedet. Eftersom han ägde marken, hade han friheten att bygga ett skjul för beståndet och det var så ordnat att han kunde veva taket åt sidan eller över trät, så att det skyddades från regn och snö.
Det hände i augusti. Träden drog till sig mörkret och svalkan efter dagens värme. Provinsialläkaren Johan Brunius sa till hustrun att han ämnade promenera en stund och det hade han gjort varje kväll under våren och sommaren efter den sena måltiden. Sonen och dottern gästade grannens barn och väntades tillbaka inom en timme.
Han tände sin pipa, innan han steg ut på altanen och såg annexet av trä, himlen och bården av den lilla skogen. Han drog in röken och blåste ut. Skymningen var tennfärgad och en aning kylig.
Kroppen kändes lätt och vid. Han hade redan befriat sig från de andras förnuft och förklaringen som låg och tryckte överallt. Luften värmde sig ett ögonblick i honom och sedan släppte han ut den och den doftade litet sötaktigt av tobaken. Om Gud eller änglarna såg honom, borde de glädja sig åt kraften och viljan i mannen som greppade det mjuka skaftet och vägde järnet och trät i yxan. Det var vackert, och han hade valt stycket av enen och täljt och putsat med omsorg, tills han var nöjd.
Han lyfte yxan och lät den sjunka i blicken, innan han ställde ner den. Då var han tömd och så lätt i kroppen att fötterna inte längre rörde vid smärtan och sorgen.