En dag kom två män från kommunhuset till dem och bad att få tala om marken åt söder på trettiofem hektar som gått i arv inom familjen i tre generationer. Några år lät de den ligga för fäfot, men den användes under lång tid som bete för korna, och ägarna hade inga avsikter att låta den vara obrukad.
Det var onekligen en vacker lott där den låg mellan landsvägen och vattnet, och skogen bortom den var strövområde och naturreservat. Där växte självföryngrande bok och där rann en å som sträckte sig knappt en kilometer från en del av Mälaren till en annan. Sällsynta växter och djur lockade människorna till denna plats.
Harald öppnade och lyssnade till deras ord, men han släppte dem inte över tröskeln, eftersom han inte var intresserad av att höra mer och ta del av deras ärende. Martin satt vid köksbordet och vilade en stund efter förmiddagens pass med djuren och skötseln i lagården. De lovade att inte stanna längre än femton minuter. När de förstod att det inte gick att beveka honom, lämnade de över några papper och ett stort, vitt kuvert med text på utsidan.
Sedan läste han högt för brodern och de förstod syftet med skrivelsen. Därför slängde han gåvan i elden och fortsatte att dricka kaffet.
Martin förde bok över grisarna och noterade allt som avvek från det normala, sjukdomar och självdöda djur.
Han undersökte regelbundet ledgångarna på korna. Boghälta visade sig så att djurets steg framåt blev något avkortat. Inflammationer i kron- och hovled var tämligen vanliga, likaså i bakknät och klövspalten. Om det blev brott på hornet räckte det att smörja på trätjära, om endast hornkapseln lossnat, men det hände också att själva horntappen bröts av och då uppstod en kanal in i pannhålan på djuret. Det kunde leda till angrepp av bakterier. Martin lyckades ofta med konststycket att fixera det med bandage, träskenor och lindor och smorde med tjära i brottytorna.
Han lyssnade och granskade, öga mot öga, ljud till öra. Martin spolade båsen och vädrade, när korna gick på bete. Emellanåt högg smärtan i ryggslutet och ljumskarna och då höll han sig i en skiljevägg eller satte sig på en av de tre pallarna som fanns där. Det var gott för skötaren och djuren att fönsterna var större här än i andra lagårdar på ön. Så ville han ha det och han förstod att det var klokare att ha litet lägre temperatur och släppa luften ut och in, så att luftfuktigheten inte blev för hög i stället för att ha gluggar och tjocka murar.
När Martin var fem, sex år började han följa fadern till stallet, om det var tid att rykta och ge foder och senare skötte han några av hästarna.
Stoet var jämnfärgat i brunt. Han lade märke till att hon var dåsig och långsam, när hon åt ur krubban och det sa han till fadern som frågade hur hon betedde sig, när hon drack vatten. Det hade han inte tänkt på, men lovade att ge akt på det i fortsättningen.
Den kvällen såg han att hon doppade nosen djupt i karet och det berättade han för fadern som gick till djuret följande morgon för att sela det, men dessförinnan trampade han på kronan och stack några fingrar i hennes öron. Sedan flyttade han hästens framben, tills de kom i kors utan att hon tycktes reagera och ändra ställning. Han makade henne bakåt och iakttog rörelserna.
Hon hade använts som väghäst, ensam och i par, och på åkern, och han kunde inte erinra sig att hon betett sig underligt på något sätt. Nu observerade han att hon gick långsamt och drog inte emot, när han höll igen tömmarna. Då tänkte han att sonen förekommit honom och tolkat klokt.
Efter tre dagar var han säker på att stoet led av koller, en obotlig hjärnsjukdom som yttrade sig på just det sättet. Det hade han varit med om förr. Hon skulle inte utsättas för sol och inte dra tungt i varmt väder. Möjligen lindrade man litet, om man lade ispåsar på huvudet och gav svettdrivande medel, kanske pilocarpin i stora doser.
Det sa fadern till Martin som hellre höll sig hos djuren än människorna. De snälla och vänliga lätena från korna doftade starkt och syrligt och han flyttade dem hur som helst och drog tillbaka, grävde ner och tog upp dem igen vid behov.
Fadern köpte bil av amerikanskt märke. Modern såg till att barnen hade rena och hela kläder. Hon förhörde dem på läxorna de första åren, men sedan skötte pojkarna skolarbetet, utan att ta hjälp av föräldrarna.
Harald var stark och orädd. Om någon utmanade honom, slog han tillbaka och skrämde dem så att de inte försökte igen. Med Martin var det annorlunda, men han var inte vek eller ängslig.
Han såg kon som kastade och födde en ofullgången kalv och den saknade mule och bakben och sidorna på den var intryckta. Spasmer och kramper rörde kroppen och modern började slicka barnet. Fadern lät det ske, om det var så att hon hade känslan av att ha burit förgäves. De hjälptes åt med hö i vardera en hand och drog det mot den ångande huden. Blunda inte, tänkte sonen och gjorde sitt där han satt på huk vid bakdelen. Lukten sved i näsa och svalg och djurmodern såg på honom med sina svarta ögon och stack nosen i kärven som fadern höll. Andas in och se detta: Det är inte farligt, eftersom det sker nästan överallt på Jorden där djuren finns. Människor kan också se konstiga ut, hade han lärt sig.
Gud försökte inte hålla hans händer knäppta, när han upplöste dem på kvällarna i sängen. Han blev en låga i bygden som människorna blåste på och höll levande, men deras omsorger var inte ämnade för honom. Harar, rådjur och fasaner gömde sig i hans bröstkorg och skyggade för jägare och rovdjur. Staden var stor, men spännande och lockande, när han någon gång följde föräldrarna dit. Flickorna tittade inte på honom och han darrade och tordes inte hålla kvar deras kroppar i det inre ögat, eftersom han var rädd för att bli ertappad med sin lust och skam.
En dag gick bud om att tre av granngårdens kor gått ut i vattnet och skötarna lyckades inte få in dem till land. De stod med vatten upp till halsarna och råmade och lyfte sina huvuden mot himlen. En av drängarna försökte fästa rep kring nacken på dem och han fick snaran runt den som stod närmast, men han orkade inte dra. Det blåste kraftigt och var kyligt. Det hjälpte inte att två andra män kom till hans sida och drog.
Djuren blev styva av rädslan. Martin kom dit med fadern och såg allt. En kort stund stod han på stranden, innan han bad att få gå ut i vattnet och han hörde svaret och bönade genast och försäkrade att han skulle ta in dem.
– Jag kan simma far, ropade han, och hade aldrig använt den rösten till honom tidigare: Far måste låta mej få göra det. Dom dör annars. Dom drunknar som killingar. Jag klarar det och vet hur man gör för att dom ska följa med.
Kanske tänkte fadern att sonen hade rätt och lät honom gå ut till männen som inte tycktes kunna enas om vad de borde göra. Martin drog av sig jackan och stövlarna och vadade tjugo, trettio meter fram till de andra. Han bottnade inte riktigt och simmade den sista biten.
De såg honom, och han var klar över handlaget, när han nådde huvudet på ett av djuren och grep om mulen och näshålen och klämde åt, medan han skrek åt mannen med repet att dra. Han höll kvar fingrarna och simmade med benen och en arm.
Då började kvigan att röra sig mot land. De andra djuren stod skräckslagna och frusna och nästan orörliga. När de dragit kvigan till stranden, föll den mot sanden, och fadern tog över.
Sedan upprepade han proceduren med de nödställda djuren och det lyckades honom att rubba dem och få dem att gå åt det håll han ville ha dem. De var utmattade och nästan förbi av kyla och rädsla, men han visste att de måste massera kropparna och snabbt få dem i båsen: Vi flyttar värmelamporna från griskultingarna och lägger på dem filtar. Dom klarar sej, skrek pojken och det var han som hade initiativet och föreslog och gav råd, men ingen protesterade och männen lät honom hållas, eftersom de hörde hettan och allvaret i hans röst. Ingen av dem skulle någonsin glömma denna stund i livet.
Det gick en del rykten om honom i bygden. Några av dem var harmlösa och liknade sådant som de flesta av öborna drabbades av: en gnista slog an och tände ett torrt knippe kvistar, andra lade dit grövre grenar, tills elden tog sig.
Värst av alla dessa historier var pojken som hånade Martin och det pågick länge och utvecklade sig till en regelrätt förföljelse.
De tillhörde båda avgångsklassen i folkskolan på ön. Martin försökte hålla sig undan, men det var inte lätt att hitta en avskild plats på gården under rasterna och på hemvägen visste han att antagonisten inte lämnade honom i fred. Väskan slets från hans rygg och mössan, halsduken och böckerna slängdes i bäcken eller diket. Två, tre av dem tryckte snö och jord i hans näshålor och öron. De sparkade och slog och han värjde sig så gott han kunde och han sa aldrig ett ord till brodern, eftersom han förstod att det skulle leda till att denne ingrep och gjorde pinan än värre, när plågoandarna kunde säga att han skvallrat.
En dag var pojken försvunnen. Han kom inte hem efter skolan, och föräldrarna och människorna på ön letade i skogarna och markerna och gick längs stränderna från middagstid fram till morgonen. Polisbilar rullade på grusvägarna och stigarna och radion efterlyste honom. Klasskamrater berättade vad de kände till om tiden efter den sista lektionen på dagen. Läraren deltog i skallgången. Hundar drog i koppel sedan de luktat på kläder som tillhörde pojken.
Vid tiotiden följande dag hittade en av öborna honom i skogen. Han låg framstupa mellan ett par buskar och några klippblock. Det fanns blånader i pannan och ett fyra centimeter stort sår i ena tinningen, men han hade inte blött särskilt mycket, om man dömde efter platsen där mannen upptäckte honom.
Efter en halv timme spärrade poliserna av en kvadrat kring stället och den kriminaltekniska roteln från Stockholm skickade tre man som letade efter spår och tecken i terrängen. Nyfikna människor stod utmed repen och stolparna och pratade och pekade från elva och framåt kvällen. Pojkens lärare och klasskamraterna samlades där, men den dödes föräldrar kom inte dit.
Martin utfodrade djuren i lagården och rullade en skottkärra på stengolvet, när brodern berättade om uppståndelsen i bygden. Fadern hade bestämt att träcket skulle läggas på en platta som han gjutit på marken. Tre vallar höll gödslet på plats och de var drygt en och en halv meter höga. I den öppna sidan körde fadern traktorn och lastade spillningen som lades på åkrarna.
Brodern följde efter honom och såg att Martin stjälpte lasset och hävde kärran, tills skalmarna pekade rakt uppåt. Det hade han gjort sedan han var sju år och han var stark i armarna och ryggen. Han lärde sig att gunga mjölkkannorna och sedan rulla dem på en liten del av underkanten nerför slänten mellan lastpallen och lagården.
När det var tid att skörda och stacka och köra in höet, arbetade han som de vuxna karlarna. Han hanterade gaffel och slog med lie.
Martin tittade på honom, men svarade inte. Han skakade av orden genom att slå kanten framtill mot plattan flera gånger och sedan fortsatte han att rensa rännorna och båsen från djurens spillning.
– Han låg i skogen. Somliga tror att han fallit från ett av dom stora klippblocken där och slagit huvet mot en trärot eller sten. Det var ett hål i tinningen. Han var död, när Måns Ottosson hittade honom. Han var elak som synden och grym mot småglinen. Var han inte på dej osså?
– Nej! Nej! Mej rörde han aldrig, sa Martin, och skyfflade med spaden och lade på kärran. Gummistövlarna kippade både fram och bak i skaften. Alla fönsterna var hakade på vid gavel, eftersom han ville ha det så i lagården, när djuren var på bete.
Poliserna knackade dörr i trakten och frågade människorna om de sett något som kunde hjälpa dem i utredningen, vilket öborna tolkade till att det låg ett brott bakom pojkens död eller att kommissarierna hyste misstankar åt det hållet. Pojken kom inte hem efter skoldagens slut och han hade sällskap med två kamrater tre, fyra hundra meter, innan deras vägar skildes. Cykeln låg nästan dold under ett träd i skogsbrynet och den var låst. Nyckeln fanns inte i hans fickor. Under ett skikt av jord, löv, kvistar och mossa dolde sig ett syskon av sammanhängande sten till blocken ovanför. Om han föll framstupa från knappt två meters höjd och inte hann parera med händerna, kunde det vara så att huvudet tog stöten och orsakade döden.
Föräldrarna sörjde och slungade ut vilda tankar om brott och dåd av en vettvilling och mördare som gick lös bland dem eller kom från staden. Prästen kom till skolan och läste böner och talade om Gud och människan och det oförklarliga i världen. Bänken i fönsterraden var tom, och barnen rörde vid locket och stolen och undrade vem som skulle ta hand om böckerna, bläckhornet och stiftpennan.
Martin hörde och såg detta, men sa ingenting.