ATT BRYTA ARVETS SIGILL

Martin stod på ängen och talade till en ko. Han sa: Jag är i din blick och du i min. Jag är fjorton år, tio månader och tre dagar och du födde din första kalv i förra veckan. Nu är du inte längre kviga och du ger mjölk åt oss. I morrn cyklar jag till stan och jag har berättat det för far och mor och dom vill att jag ska stanna hemma, men det säjer dom av rädsla. Dom är kvästa och dom törs knappt tala utanför ägorna.

Man ärver det, förstår du. Dom läser inte böcker och när dom ska skriva några meningar på ett papper blir dom osäkra och letar efter ord i skafferiet, jordkällaren och på loftet, trots att det finns flera av dom än potatisknölarna i jorden. Det är bara att plocka dom som äpplen från träden. Dom är inte dumma, det är inte det. Dom tror att grisarna, korna, hönorna och sädesfälten syns i deras kroppar och det har dom rätt i, men det är farligt att inbilla sej att världen tar slut när man kommer till bron vid Drottningholm och Nockeby. Människorna på öarna behöver bara öppna tidningarna och sätta sej intill rundradion så kan dom få vara med om spännande äventyr utan att gå en meter. Det är lättare att säja till dej att det finns kineser och afrikaner än till karlar och kvinnor som bestämt sej för att dom vet allt som dom måste veta för att klara sina liv resten av tiden.

Jag är så nyfiken att jag darrar i hela kroppen, när jag läser om djuphavsdykning, flygplan, bilar, öknar i Afrika, gorillor i djunglerna, amerikanska skyskrapor och filmstjärnor som man kan se på biograferna i stan. Dom sår, skördar, slaktar och äter och sover och många av dom har inte plats för mera. Jag låter allt som kommer i min väg surra som bin och humlor i mitt huvud och rinna som blod i ådrorna och det tar jag ingen skada av. Jag går inte upp ett gram i vikt, hur mycket jag än samlar på mej och det gör inte ont.

Man kan blanda miljoner händelser och låta dom springa av och an som myror i stacken. Tro inte att jag ska tillåta att någon tar sönder dom dyrbara klenoder som jag gjort av bråte och enkla ting som jag hittat i skogen, på åkrarna och i staden. Sparkar någon på mej, kan hela världen i min kropp ta skada.

Huvudet är så mäktigt att det måste man försvara såsom svanmamman gör med sina ungar, när människorna kommer för nära. Det är ett krig. Vi slaktar dina syskon och barn och sedan äter vi er. Därför att vi har makten över er. Vi skiljer på ko, häst och fisk, till exempel. Nu flyttar jag mitt huvud och resten av kroppen till en annan plats, för att de inte ska gå sönder. Far och mor tittar på mej som om jag vore ett mirakel, en stor lärare eller främling, eftersom dom inte vet hur man ska handskas med det farliga. Dom äger mark och flera djur än många andra här, men dom saknar värdigheten i kroppen och själen. Det är ett släktdrag och far såg rädslan och underdånigheten i sin fars blick och den tar han efter och tror att han inte kan byta ut eller förvandla.

Dom orden har jag inte hittat i gödselhögen eller dina vänners skitränna i lagårn och inte i halmen heller. Rundradio, tidningar, böcker och dina egna sinnen räcker gott som skola. Jag är min själ redan klokare än skolläraren som slår med rottingen och pekpinnen, när han inte får som han vill. Jag tror att han är rädd för det mesta: för dyngan som kommer ur röven, kuken mellan benen, fruntimmer som inte är beskedliga och inte har fastnat i köksgolvet och jorden, för mej när jag säjer att jag älskar bilarna, biograferna, biblioteken och dom stora husen i stan. Kort sagt: Han är en mes. Jag är lika mycket stad som jag är bonde och jag har många språk. Tar jag dej i kedjan och leder dej härifrån till Drottningholm eller Alvik ska du själv få se att stockholmarna får spatt precis som Ärla fick en dag, när hon stod i spiltan. Dom vill ha var sak på sin plats, men jag har börjat förbereda mej på att nästan precis vad som helst kan hända i mitt liv. Den kunskapen kan man inte köpa för pengar, men den kan gå sönder, om man slår hårt och sparkar på den.

Därför cyklar jag till stan i morron, Ärla, men vi ses snart igen. Nu är du mor och stadsborna dricker av dej, när dom sitter i dom fina köken. Du bärs i ömtåliga flaskor varje dag och småglinen går med dej i handen från mjölkbutiken till morsorna och dom får en utskällning eller stryk, om dom tappar dej.

Så talade Martin till kon i denna stund, och följande dag kontrollerade han att det fanns en liten tub med solution, en pump, två små rutor av gummiväv att laga slangen med, skruvmejsel och greppnyckel att stoppa mellan fälgkant och däck, om olyckan skulle vara framme. Sedan sa han adjö till brodern Harald och föräldrarna och lovade att ta väl hand om sig och att komma tillbaka, men han hämtade den bästa meningen från en plötslig ingivelse: Odjuren vilar inte, så länge dom har vittring på mej. Jag gör det här för släktens skull. För att bryta ett arv.

Han gav sig av en söndag i maj 1948 och det var en vecka efter Ivar Larssons begravning. Han hade inga släktingar eller vänner i staden, men han bar litet sparpengar och han avsåg att ta vilket arbete som helst för att få ihop till mat och husrum. Gick inte det, blev det till att sova i en pråm, en källare någonstans, en fabrik. Han var inte rädd och han var öppen för de tusenfaldiga möjligheterna ett år efter krigets slut: Kunde soldaterna överleva på slagfälten, och hålla sig undan flygplanens bomber och kanonkulorna, kan jag stiga åt sidan ett par, tre veckor och samla mina tankar. Krig som krig.

Affärerna var stängda. Han cyklade omkring på gatorna och promenerade på trottoarerna och han mötte många människor, men inga ansikten som han kände igen. Framåt kvällen gick han längs kajen vid Nybroviken och tittade på båtarna. Harald och han hade en gång tagit sig ända fram till Hammarby sjö, eftersom de hade hört att där fanns stora koksupplag och vedtravar tidigt på hösten 1945, och han mindes stora pråmar och några gamla fiskebåtar.

Några karlar rullade tunnor från kajen till ett magasin och han ställde ifrån sig cykeln och följde dem med blicken och tänkte att han skulle säga några ord till dem och fråga efter arbete och en plats att sova för natten.

De pratade högt och en av dem höll en cigarett mellan läpparna och sög på den utan att använda händerna, medan han flyttade tunnorna. Den längste bar keps och den andre stickad mössa och ljudet av deras steg ekade, när det slog mot tegelväggarna och en hög silo.

De tittade åt hans håll flera gånger, innan den långe lutade sig mot locket på en av tunnorna och stod så, tills den andre mannen kom och sedan gick de fram till pojken och han hörde en fråga och han svarade och sa att han kom från en av öarna utanför staden: Jag söker arbete och husrum. Jag kan lite av varje, bära, såga, spika, stapla ved och cykla med varor och gå ärenden.

Karlarna skrattade och han förstod inte varför de gjorde det, men han var beredd på att det kunde hända i staden bland främmande människor. De vet ingenting om mig och de är vana vid tingen här och har förmodligen anställning och tjänar pengar, tänkte han. Jag bär på händelser som kan få dem att släppa tunnorna och förlora säkerheten. På två veckor ska jag få in staden i kroppsrörelserna och hitta en ton som passar mina syften och får dem att lyssna.

– Det är svåra tider, sa han med bruna kepsen och ena handen i byxfickan. Kriget är visst slut, men det är inte bättre nu. Har du rymt hemifrån?

– Nej, sa Martin, det kan man inte säja. Jag vill komma bort från gården ett tag och jag är den förste i tre generationer på min fars sida som söker arbete i stan. Vi har djur och jord. Min bror hjälper till, så dom klarar sej utan mej. Jag är inte rädd för att arbeta hårt och jag läser, räknar och skriver bättre än många vuxna. Jag lånar böcker på biblioteket.

– Vad finns i tunnorna? frågade han.

– Melass från vitbetor, sa han med cigaretten som hette Sven.

De sa var för sig att de tyckte att det var konstigt att föräldrarna släppte iväg honom på det sättet i sådana tider, men han hämtade orden från det som lagt sig tillrätta och berättade att det var nödvändigt.

Det var inte ett språk ur de kvästa och rädda själarna. Mellan två blinkningar flög han över öarna, utan att de märkte det, och det hade han lärt sig genom att lyssna på radion och läsa tidningar: Tyskarna fick ge sej till slut och Adolf Hitler är död. Han fruktade människorna. Jag lånade hans bok i stan och far sa att dom bokliga inte förstår sej på jorden och djuren. Ingen i skolan hade mina kunskaper om kriget och jag var den ende som cyklade långt för att bli lärd och kanske klok. Jag var elva, när jag började läsa böcker i historia och vetenskap och jag vet att ingen i min släkt har gjort det och knappast någon på öarna. Alla dagar i veckan året om håller jag på några timmar, det blir astronomi, zoologi, geografi, naturlära och romaner. Jag frågar bibliotekarierna och följer med i tidningarna.

De tittade på varandra, och han tänkte att den sortens ansikten hade han mött förut, när han nämnde att han läste böcker. Numera avgjorde han direkt vem som var lärd eller inte och i vissa fall satt det i kläderna och i människans gångart: Rullar man sirapstunnor på kajen en söndag och ser bedrövad ut, när man lyssnar till någon som kan flytta sig vart som helst med orden, älskar man inte biblioteken.

– Vad sa din far, innan du for?

– Han bad mej stanna kvar, men han vet att jag rår över mitt eget liv.

– Du kan hjälpa oss att få in resten av faten i magasinet, men vi har inga pengar att ge dej, sa han som hette Hjalmar.

När de var klara, berättade Sven att de hade arbete hos hans bror i skogen utanför Mariefred och han kunde följa med, om han nöjde sig med mat och en säng att sova i.

– Det går bra, sa Martin. Jag kan hugga med yxa, kvista och såga. Det har jag gjort förr och det tycker jag om.