Harald läste brevet flera gånger under förmiddagen, medan brodern låg i sängen och tänkte. De flyttade orden mellan sig, förde dem mot lampan, gned dem mellan tummarna och kände att de sved i bröstkorgen och förvillade ögonen som inte kunde hålla dem på plats.
Sedan reste han sig och serverade kaffet i koppen på det lilla bordet intill sängen, men Martin gjorde en avböjande gest, när han kom med brödet och det stekta ägget på tallriken. Han kände ingen hunger efter mat, och Harald visste att det inte lönade sig att truga eller försöka övertala i den stunden. Det var tredje dagen han låg på det viset och han svalde litet varm mjölk, vatten och några skorpor som han doppade i drycken. På morgonen och kvällen gick han till badrummet och tvättade och rakade sig. Han kammade håret och såg ansiktet i spegeln. Efter frukosten tog han på rent linne och vädrade, innan han lade sig ovanpå täcket och vilade.
Harald arbetade i lagården och skötte mjölkningen och släppte ut korna och tog in dem tio timmar senare. Han utfodrade grisarna och mockade i bås och rännor. De dygnsgamla kultingarna låg hos suggorna under värmelampor och galtarna stod för sig. På en tvärslå ovan fronten i boxarna hängde arken med nummer och datum för kullarna och varje sugga var märkt i öronen och ingick således i ordningen som bröderna rådde över.
De utvecklade ett förfinat system som fungerade för såväl människa som djur. Mejeriet tog emot gårdens leveranser och det fanns inga anmärkningar mot dem hos kontrollslakteriet.
Harald tog över broderns sysslor de dagarna och det klarade han genom att stiga upp litet tidigare än vanligt och förkorta vilan. Han var stark och uthållig.
När Harald talade om läkare och sjukhus, lyfte brodern ena handen och då förstod den invigde att förslaget stannade vid de orden, eftersom mening och vilja sammanföll hos Martin. Det hade främlingar som kom till dem i olika ärenden erfarit, och människorna i bygden underhöll många historier om möten med bröderna.
Det gick aldrig så långt som till handgripligheter och ingen hörde bröderna skymfa eller hota någon. Dock var det så att många kände rädsla och obehag inför de två som ägde en av de största gårdarna på öarna, mera mark och skog än de flesta och framför allt lotterna som var mest attraktiva i förhållande till stugbyn i närheten.
Det fanns idéer hos de styrande att förvandla jord som låg för fäfot och ett stort stycke äng och åker till golfbana för sommargästerna och därmed skulle också stadens invånare lockas till att besöka platsen. De nya husen vid Tappström var ett led i planerna för framtiden, och öarna var sedan årtionden ett populärt utflyktsmål för stockholmarna. Nu hade människor flyttat dit och blivit bofasta där, trots att de flesta av dem arbetade i staden.
Harald läste texten i brevet gång på gång: ”Husägare i trakten har lämnat in klagomål hos berörd myndighet och påtalat den otrevliga lukten från gårdarna, särskilt de dagar då vinden legat på från Mälaren. Kor har setts beta i utkanten av skogen och några av dem har påträffats på vägen intill och den angränsande marken som inte ägs och brukas av Er …
Martin sa inte mycket om tillståndet. När Harald frågade, fick han några meningar om värk i mage och axlar och möjligen feber, men det skulle inte bli långvarigt, lovade den sjuke, ty han hade inte tid att ligga där.
De senaste månaderna drabbades han av trötthet på dagarna, trots att han sov på nätterna och han saknade matlust. Inte mer än en vecka sammanlagt hade han legat till sängs sedan de började bruka jorden efter föräldrarna.
Det kunde inte finnas en verklig orsak enligt dem till att skriva brevet. De gödslade som vanligt och djuren betade på deras mark. Endast i undantagsfall hände det att ett fåtal av dem kom ut på den smala vägen där knappast någon färdades med bil. I sådana stunder såg de till att det blev kortvarigt. Visserligen kunde de anmodas att sätta upp stängsel på den sträckan, men korna hade sitt bete utanför skogen och skulle hindret vara fullständigt, krävdes det av dem att stolpar och trådar kom till i längder utöver dem som redan var för handen, eftersom vägen delade deras ägor på det stället och bildade ett kors som också ledde till granngården.
Harald mötte Teresa en gång under de dagarna och hon frågade hur det stod till med brodern som hon brukade göra utan att ana att denne var sjuk. Då blev svaret att Martin var litet krasslig. Hon hälsade till honom och ledde ut hästen.
Harald rörde inte penslarna och färgerna den tiden. Han tappade ut vattnet från tanken som stod i hagen och fyllde den igen. Tjurarna var bundna och han flyttade dem en bit bort i betet.
Världen omkring Harald var stor, men den var gränslös i hans själ. Där vandrade han fritt mellan stad och by och han lyfte som en fågel från marken och nådde trädkronorna och bergens krön. Han tänkte att människan överlevde mycket tack vare att hon dolde det mesta för sin nästa. Man måste ha lov att gå undan och ha sin smärta och sorg ifred för andra. Det finns ingenting som kan förminska och avsluta beröringen mellan själarna. Den är total i varje ögonblick även bland dem som säger sig vara ensamma. Vi kan inte gömma oss någonstans. Blir man en ensling och söker sig till de otillgängliga platserna på Jorden, bär man med sig minnena och bilderna av det som har fått en att lämna de många. Och du är tvingad att gå dit där det finns vatten och föda, om du vill behålla livet. Skrattet och gråten är inte passande överallt. Gläds du åt något, bör du be om en förändring, ty kvarstår känslan mister sinnena snart förmågan att uppfatta den.
Föräldrarna var mig kära, likaså håller jag av min bror. Jag älskade en kvinna som övergav mig och nu lever hon i mitt arbete. Färgerna och dofterna av henne retar mina nerver när som helst. Jag gräver i diket och sätter spettet under en stor sten som ligger i vägen och plötsligt rinner hon i blodet och kommer mig att svettas i värme, så att jag går undan till ladan eller skogen. Då är skammen där och rädslan att någon ska se mig. Hon smeker mig livet ut. Jag vill ha kontroll över min kropp, när människor kan iaktta mig. Därför sover jag inte inför andras ögon. Kvinnan sa en gång att jag såg lustig ut där jag låg i sängen och jag tänkte att jag säkert gav ljud ifrån mig och gapade och blottade köttet, när det saknade spänst och vilja.
Det är min brist och enfald att jag inte älskar mina händer, fötter och ben. Ansiktet, tänderna och rörelserna i lemmarna måste behaga en kvinna, om själen inte kan locka och blända henne.
Så är det, tänkte han där han gick bland djuren och tittade på juvren hos några av mjölkkorna. Himlen tryckte mot skogen denna dag. Varsel och tecken över allt. Fåglarna strök mot telefontrådarna, det betydde att lågtryck var på väg. Bussarna bytte färg i fjol och förarna var obeständiga och bröt på främmande mål. Blomningsfesten hade inte hållits de senaste sex åren och kyrkklockorna ringde för en handfull trogna som närmade sig graven.
Kärleken skrämmer mig mer än döden och ensamheten. Blir man vanemässig och alltför lättsam i den, riskerar den att upplösas och bli osynlig. Det är farligt att prata med människor. Orden lyder mig inte och många lyssnar inte vad man än säger. Nu kan jag förstå att far och mor skapade Martin och mig. Det är enkelt. Det blir sällan eller aldrig något stort och märkvärdigt av enkelt folk utan skolning och ambitioner i livet.
Jag ser det hos djuren, fastän i en annan form. Avkomman påminner i det mesta om familjen. Jag borde ha rest och studerat, längtat och genomfört något av värde, så att människor respekterade mig. Jorden är full av själar som inte räknas. Vi låtsas och leker att vi når upp till varandras höjder och förtjänster, men det är bara sken och lögn alltsammans.
Jag saknar en kvinna som älskar mig. Det är allt, och ingenting kan fylla det hålet i mig. Martin är sjuk och jag tror att det är allvarligt, annars skulle han inte lägga sig och lämna över arbetet på mig. Han är en god vän och kamrat. Vi har egentligen aldrig grälat sedan vi blev vuxna. I det lilla kommer vi ihop oss, men det gör inte ont och stannar inte kvar såsom mycket annat gör.
Han tittade några av kvigorna i munnar och ögon, eftersom han var vaksam mot sjukdomar hos dem. Det gick att undvika mycket obehag och svåra förluster bland djuren, om man bara gav akt på dem och lärde sig att tyda förebud.
Martin kunde allt om fodermedel. Han hade förmågan att blanda och dosera efter behov och art, årstid och ålder för boskapen. Trindsäden är en välsignelse, brukade han säga, men sojamjöl och kokoskakor behövdes också. Han behandlade korna och grisarna som om de vore goda människor.
Martin grävde ner kadavren efter nödslakt och han följde djuren upp i lastbilen, när det var tid att lämna dem. Den behandlingen var inte självklar och odramatisk för honom. Harald tydde broderns ögon och såg att han inte var oberörd.
Harald talade inte mer om brevet den dagen, eftersom han inte ville oroa Martin. De hade inte gjort något orätt och de skötte djuren och sig själva som det anstod hederliga människor, tänkte han.
Orden rörde sig i honom. De vände sig som kor och tjurar, en del långsamt och klumpigt, medan andra löpte av och an mellan hjärta och huvud, ett och annat låg stilla som om det vore livlöst och förbi.
Vad betydde hans ögon och händer för Martin? Mycket eller i varje fall något: Jag är hans ende vän i världen.
När Martin åkte till staden, brukade inte brodern vara särskilt angelägen att följa med. Han lämnade hellre bud med honom, om han ansåg att han behövde ett par skor, en skjorta eller tröja. Nummer och storlek var kända och färg och modell var inte huvudsaken.
På kvällen kokte Harald mjölk och bredde smör på två skorpor åt brodern. Han ställde det på en bricka och gick till rummet och sängen där han låg. Hans ögon var öppna och han vred huvudet åt sidan och mötte blicken och log åt Harald.
Ofta var det så att Harald var den av de två som var räddast att möta ett uttryck i ett ansikte.