När Martin var trettiofyra och Sigrid fyrtiosex, köpte han en fastighet på Fjällgatan och betalade den med lån och kontanter och skrev alla papper med hjälp av en kamrer på Enskilda Banken.
Det var en tegelbyggnad i tre våningar. Fasaden, källaren, trappuppgångarna och rörstammarna var i gott skick, och han bestämde sig för att låta renovera några av de sjutton lägenheterna.
Kreditgivarna frågade inte om han arbetat ihop pengarna. Sigrid tyckte att det var lustigt att han lärt sig så mycket om affärer och då sa han att han läste i handböcker och tog råd av sakkunniga i staden, innan han skrev under handlingarna. Han planerade att gå vidare och välja andra ting att investera i, när det var rätt tid för honom.
Föräldrarna och brodern visste ingenting om denna handel. Han sålde och köpte varor, vilket inte hindrade honom från att sköta sysslorna på gården.
Sigrid sa upp sin tjänst på byrån efter det att chefen kallat in henne och ställt frågor om rummet på hotellet, men Martin såg till att hon klarade hyran, maten och andra förnödenheter. Han tog med henne till de exklusiva affärerna för damkonfektion och lät henne välja bland kläderna. Barnen studerade vidare och han upplät vardera en lägenhet åt dem i huset på Fjällgatan, när de flyttade hemifrån.
Han skapade och uppfann sitt liv dagligen. Begäret till kvinnan drev honom att pröva krafterna och lusten lyfte honom till den tunna luften där det var lättare att andas och få överblick än på marken. Två kvällar i veckan och på söndagen åkte han till Sigrid och hon väntade på honom och de talade inte om att han borde fria eller be henne flytta till ön. Tålmodigt avvaktade han famnen, munnen och skötet och de konverserade och lyssnade till grammofonskivor. Kysste han halsen och ena kinden en stund, förstod hon att han inte avsåg att tänka på sin egen njutning.
Skorna doftade svart och brun kräm av märket Boston. Slips eller kravatt knöt han framför spegel och kragen på skjortan måste vara vit, ty han ville att hon skulle bländas och lägga märke till den. Underkläderna valde han med omsorg och föreställde sig hennes sinnen, innan han bestämde form och kvalitet.
Sigrid skänkte kraft åt hans ben och rygg, när han arbetade med djuren och grödorna. Hon uppfostrade två barn till goda medborgare och hon skötte sig utan anmärkningar på byrån i tjugoett år och det räckte långt, tyckte han, och unnade henne att sitta i köket med kaffekoppen och brödet fram till nio, tio på förmiddagen. Sedan badade hon i karet och smyckade och pyntade sin kropp och gjorde sig fin, innan hon gick ut i staden.
Han böjde huvudet bakåt och ropade mot himlen att skorstensfejarmästaren Sixten Bergman och affärsföreståndarinnan Vera inte behövde oroa sig det minsta, eftersom dottern hade det bra i livet. Så kan det gå, och ingen säger ingen kan på förhand med säkerhet säga vad som är att vänta, om man bara övar sig i mod och vilja: Lera och jord fastnar på mina stövlar, men jag skakar dom eller spolar med vatten och sen är det borta. Krämarna i Stockholm breder ut sej på restauranger och galaföreställningar, men jag går bredvid och håller fjädrarna lågt intill kroppen. Jag flyger, när ingen kan se det och jag har inget behov av att visa pengarna.
Herregud så vacker ängen är, klöverns röda blommor, alsike och till och med vallmo bland rapsen. Lite längre bort är mälarvattnet och det ger doft och vind åt landskapet. Jorden passar för havre och vete här. Jag skriver dikter åt min käresta, när jag sitter i traktorn och groparna och svängarna ger rytmen och stavelselängden. Sjutton kilometer bort finns Sigrid, men nu slår hon från insidan av mitt bröst.
Ingen kan fånga mej för stölderna, därför att ingen såg mej och jag var ensam i gärningen. Nu lämnar jag guldsmederna och urmakerierna i fred. Mor, far, hela släkten stal från mej och plundrade mina utsikter som människa. Nu är vi någorlunda kvitt.
Han köpte tre fastigheter i Stockholm inom loppet av sju år och sedan gjorde han ett byte med en av dem som visade sig vara klokt i flera avseenden. Det skedde i augusti 1975, när han kom över fem trähus på en smal gata eller snarare en gränd i Strängnäs.
Martin satte en ära i att hålla dem fina genom att renovera dem. De var från början av seklet, snickarglädje, stora fönster och lodställda plankor i väggarna, röda tegeltak. När de var färdiga, ville många i staden flytta dit och på den första visningen kom trehundrafemtio människor.
Det var så mycket som kom för honom, när han arbetade på åkern eller i lagårn. Två av hästarna och tio, femton kor blev statister i en film som i huvudsak spelades in på Kersön. Herrar och damer kom till en av gårdarna och presenterade sig och frågade om de fick ta några bilder på ängarna och betena med djuren. De skrev sina namn på ett papper och erbjöd att betala för sig, men bonden avböjde pengarna och lät dem hållas. Kvinnan i sällskapet kände han igen från bilder i veckotidningar, men han kunde inte placera henne.
Det var Simone Signoret och en av männen var ingen annan än James Mason. De var stjärnorna. Det blev en film av Tjechovs pjäs Måsen och året var 1968.
Ibland gick han omkring på gatorna i Stockholm och väntade på att få se nidingsmannen som slog Sigrid. Martin var inte nådig mot honom.
Då tänkte han på sin egen handled och Ivars far och brodern till den döde.