En augustidag cyklade Teresa till guldsmeden som hyrde ett trähus på Drottningholm och i sadelväskan låg några skisser till smycken som hon skulle visa för honom. Åker, skog och äng bredde ut sig på ömse sidor om landsvägen.
När hon nådde Lovö, stannade hon i den första backen och drack kaffe ur termosen och åt två smörgåsar och ett äpple. Hon tänkte på stora städer och denna bygd och de levde som bilder och röster i hennes själ.
Plötsligt vandrade hon i Vicenza, sextio mil väster om Venedig, på piazza dei Signani, och hon såg det höga medeltidstornet och Basilikans tak. Dit åkte smederna, försäljarna och inköparna för att titta på den nya tidens smycken av guld, men Teresa var en av turisterna som dröjde vid montrarna och beundrade mångfalden och konsten att hantera det vita och röda guldet: palladium avgyller och silver fyller ut. Det visste hon, men vännen Albert Ekman talade länge om skönheten och det möjliga i de ädla metallerna. Fransmännen och italienarna köpte mer av den varan än alla andra människor på Jorden, ty de älskar det som är vackert, sa han. Den amerikanska regeringen bestämde under kriget att platina var en strategisk metall och därmed berövades smederna en råvara.
Hon rörde sig fritt i tankarna, medan hon vilade ryggen och axlarna. Vissa dagar satt hon sju, åtta timmar vid vävstolen och hon skyndade till toaletten och köket, eftersom hon inte ville slita sig från arbetet annat än korta stunder.
Hon lade sig på rygg och sträckte ut benen och armarna. Det lindrade litet. Hon tänkte på Johan och bröderna Björk.
Sedan fortsatte hon att cykla fram till det kära huset som låg knappt en kilometer från Slottet. Hon ringde på klockan vid grinden. Efter ett par minuter kom Albert i dörrhålet och viftade med handen i luften och pratade, medan han gick mot henne och låste upp.
De trivdes i varandras sällskap och de träffades då och då i mer än tjugo år. Innan de började gå på gräset, tog han hennes högra hand och kysste den på ovansidan och bytte till kinden. Då skrattade hon och tackade genom att niga som en lek mellan dem.
Trädgården och Teresa doftade. Hon var nästan huvudet längre än han. Det fanns inte några stenar att gå på fram till den vackra trappan. De kom till ett stort rum som hon mindes väl från alla besöken. Väggarna var vitslammade och hon såg inga böcker eller prydnadsföremål där. Sex stora målningar hängde med luft mellan sig på två långsidor och en kort vägg. Ett långt, högt fönster vette mot vattnet.
Ljuset där kom kransen av hår att blänka vid tinningarna och litet upptill på hjässan. Teresas ögon var stora och där rymdes mycket i stunden. Hon log åt honom, när han pratade och lyfte en kniv eller något som påminde om en skalpell från bordet.
Den är vacker, sa han. Ur en låda i ett lågt skåp drog han fram en tandpetare som var formad likt en sjöjungfru, sju, åtta centimeter lång och tillverkad på 1500-talet i Sydtyskland där guldsmederna i Nürnberg och Augsburg hörde till de ledande i Europa under två århundraden. En dam från Strängnäs ropade in den på auktion och bad honom att renovera den. Den senaste månaden hade han arbetat med en nattvardskalk av silver från Östra Broby som fått sina proportioner skämda genom att cuppan förstorats, men det återställde han.
De gick en våning upp i huset. Där fanns hans smedja. Två stora takfönster och en helt inglasad vägg gav ljus och rymd åt rummet som var lika med hela byggnadens längd och bredd i måtten.
Åtskilliga verktyg av olika slag hängde på väggarna i små och större spikar och krokar. Där hittade han utan betänketid knophammare, uppträcks-, planér-, inhållnings- och plunshammare jämte fyrtiotre andra. På bord och bänkar stod sparrhorn, bägarjärn och bottenjärn och på en bokekubb tronade presskistan. Ordningen tycktes vara pedantisk.
Han bar lång, vit rock och den var fläckad här och var såsom den borde vara i arbetet. Mot väggen vilade två släggor. I öppna etuin låg stift, nålar och små brickor av silver. Hon visste att han förvarade plantsarna av silver i en skänk. I ett hörn, intill en vask, stod gastuber, svetsaggregat och en eldsläckare. Guldämnena låste han in i tre kassaskåp som en gång i tiden lyftes in genom det stora fönstret i väggen. Arbetslamporna böjde och sträckte sina halsar längs det långa bordet från ena kortsidan till den andra.
Det doftade gott där, tyckte hon. Skruvstädens insidor var klädda i grönt, blått och svart sammet eller plysch av något slag. Glasögonfodralet stack upp ur hans ena bröstficka. I fönstersmygen låg rödgröna äpplen på linje. Solen värmde dem genom glaset.
Albert hade kunder från många delar av världen. Han lyfte axlarna och vände händerna framför sig till en gåva och sa att han dyrkade sitt arbete och var tacksam mot sina arbetsgivare.
– Jag är polygam, sa han. Kvinnorna förvildar mej och lockar oupphörligt. En tid trodde jag att jag var sjuk, men nu har jag försonat mej med driften och njuter av den, när tillfällen ges. Det är bäst att jag inte är gift. Nu skadar jag inte någon, hoppas jag.
Han lagade pjäser åt kyrkor, privata samlare och till och med kungahus, en hel del regalier, relikskrin, kors och krucifix och otaliga smycken åt kvinnor. Teresa tecknade och skisserade förslag åt honom och flera av dem hade han förverkligat.
– Jag gjorde en liten reparation av Erik XIV:s riksäpple och då upptäckte jag att norra halvklotets kartbild spegelvändes i jordgloben av guld. Gravören måtte ha gråtit i månader efter den fadäsen, sa Albert.
Hon visade honom skisserna. Han tittade på dem en lång stund, lyfte och sänkte dem och sedan sa han att de verkade spännade och originella.
Teresa och han var ett par i nästan ett år. De träffades några dagar i veckan; hon sov i hans hus eller så åkte han till hennes lägenhet i staden. Och han påstod att han fortfarande älskade henne, men hon ville ha det så här: de var vänner och tog i varandra och smektes. När hon ansåg att hon hade förslag till hans arbete, tog hon dem dit, och kanske stannade hon några timmar eller längre, om det föll sig så. Den sexuella attraktionen mellan dem var tillfällig och nyckfull och det behagade dem. Han gav henne komplimanger och sa att han aldrig mött en så stilig och klok kvinna som dessutom var konstnärlig. Många av hennes idéer blev till vackra smycken, och Albert sålde dem i butiker och varuhus i Sverige och utomlands. Vid mässan i Vicenza hade han fem av sina verk i en egen monter och hennes namn stod för designen. Han skrev kontrakt med italienska och franska agenturer och firmor mot löftet att tillverka femtio exemplar av varje modell under arton månader.
Albert tänkte att lika många kvinnor i världen skulle bära hans hantverk på sina kroppar och visa dem för männen, när de klädde sig till fest och representerade sig själva eller familj en, släkten, företaget, landet. Det hände att han skänkte smycken som han skapat i kärlek och lust åt sina älskarinnor. Teresa var en av dem, men han önskade också att städerskor, hemsamariter, parkeringsvakter och små gummor på landsbygden någon gång finge råd att köpa ett vackert halsband, men han visste samtidigt att endast de rika hade råd att handla de exklusiva tingen.
Teresa fick gåvor av honom och hon tog emot dem och tackade. Hennes hårfärg och fräknar i sommaren var som gjorda för det röda guldet, sa han, och han menade att hon skulle komma att åldras i skönhet.
De skrattade och pratade, medan klockan tickade på väggen. Skymningen i trädgården var försagd och stod i hans tjänst, eftersom han fann ett gott skäl att be henne stanna över natten, om hon inte ville cykla i mörkret tretton kilometer till huset på ön. Hon avböjde att åka i hans Morgan.
De satt länge vid brasan och drack röd bordeaux och åt en sen middag. De sov inte, när dagen bytte namn och havet och himlen mörknade.