Jag minns inte mycket av de dagar som följde efter fars försvinnande annat än att jag ofta oroade mig så för Akira – och särskilt vad jag skulle säga när jag såg honom därnäst – att jag inte kunde koncentrera mig på någonting. Ändå hittade jag ständigt ursäkter för att slippa gå och ringa på i grannhuset och ett tag var jag till och med inne på tanken att jag kanske skulle slippa se honom överhuvudtaget – att föräldrarna blivit så arga över vår förseelse att de redan var i färd med att packa sina väskor inför resan till Japan. Under dessa dagar kunde ett högt ljud av vilket slag som helst få mig att rusa upp till övervåningen och titta ut genom fönstren, där jag kunde se in på gården framför grannhuset och spana efter tecken på att man började bära ut bagage.
En mulen morgon när det gått tre fyra dagar lekte jag för mig själv ute på den cirkelrunda gräsmattan framför vårt hus när jag blev medveten om ljud som kom från Akiras sida av staketet. Jag begrep snabbt att Akira cyklade runt uppfarten på sin systers cykel: jag hade ofta nog sett honom försöka bemästra cykeln som var alldeles för stor för honom och känt igen de skrapande ljud som hjulen åstadkom då han kämpade för att hålla balansen. Vid ett tillfälle hörde jag honom välta med cykeln och ropa till. Det slog mig att Akira kanske sett mig från ett fönster på övervåningen i sitt hus och sedan börjat cykla enkom för att dra till sig min uppmärksamhet. Jag tvekade en stund – medan Akira fortsatte att törna runt på sin sida – men gick till slut ut genom vår grind och tittade in i hans trädgård.
Akira satt verkligen på Etsukos cykel, fullt upptagen med att försöka utföra en cirkusliknande manöver som krävde att han släppte styret med händerna just som han gjorde en snäv sväng. Han hade bara ögon och öron för det han höll på med, och inte ens när jag gick fram till honom visade han några tecken på att ha sett mig. Till slut sa jag bara:
”Det var synd att jag inte kunde komma häromdan.”
Akira gav mig en trumpen blick och fortsatte med sina övningar. Jag skulle just förklara varför jag tvingats svika honom, men av något skäl kunde jag inte säga mer. Jag stod kvar en stund och tittade. Så tog jag ett steg mot honom och sänkte rösten till en viskning:
”Hur gick det? Ställde du tillbaka den?”
Min förtroliga ton bemöttes med en avfärdande blick och ännu en sväng med cykeln. Jag kände tårarna komma men mindes i tid vår långvariga dispyt om huruvida det var engelsmännen eller japanerna som grät lättast och lyckades behärska mig. Jag funderade återigen på att berätta om fars försvinnande och tyckte plötsligt att jag hade ett oerhört giltigt skäl inte bara för att ha svikit honom utan också för att känna stor självömkan. Jag såg för mig hur chockad och skamsen Akira skulle bli när jag sa orden: ”Jag kunde inte komma häromdan, eftersom … eftersom min far har blivit kidnappad!” – men på något sätt kunde jag inte säga det. Jag tror att jag istället bara vände och sprang hem.
De följande dagarna såg jag inte till Akira. En eftermiddag kom han sedan till bakdörren och frågade som vanligt efter mig. Jag höll på med något men släppte allt och gick ut till min kamrat. Han hälsade mig med ett leende och gick före till sin trädgård, medan han tillgivet klappade mig på ryggen. Jag var förstås angelägen att få höra hur det hade gått med Ling Tiens flaska, men eftersom jag var rädd att riva upp gamla sår, motstod jag lusten att fråga.
Vi gick längst ner i trädgården – till de täta buskage som vi kallade vår ”djungel” – och snart var vi mitt uppe i ett av våra dramer. Jag tror att vi spelade upp scener ur Ivanhoe, som jag just då höll på att läsa – eller kanske var det ett av Akiras japanska samurajäventyr. Men efter någon timme hejdade han sig plötsligt och tittade underligt på mig. Så sa han:
”Vi gör ny lek om du vill.”
”En ny lek?”
”Ny lek. Om Christophers far. Om du vill.”
Jag blev häpen och minns inte vad jag svarade. Han kom lite närmare i det höga gräset och jag såg att han tittade nästan ömt på mig.
”Ja”, sa han. ”Om du vill, leker vi detektiver. Vi letar efter far. Vi räddar far.”
Jag förstod då att nyheten om min far säkert börjat sprida sig i grannskapet och att det var den som fått Akira att komma och ringa på igen. Jag förstod också att förslaget jag fått var hans sätt att visa sitt deltagande och sin vilja att hjälpa, och jag fylldes av varma känslor för honom. Men till slut sa jag bara ganska nonchalant:
”Visst. Om du vill leka detektiver, kan vi göra det.”
Och det var så det började, det som jag idag minns som en hel era – även om det i verkligheten inte kunde ha varit längre än två månader eller mindre – en tid då vi dag efter dag hittade på och spelade upp otaliga variationer på temat om min fars räddning.
Under tiden fortgick de verkliga efterforskningarna i min fars försvinnande. Det förstod jag att döma av de besök som vi fick av männen som med hatten i hand högtidligt talade med mor och av de dämpade samtalen mellan mor och Mei Li när mor bistert kom hem sent någon eftermiddag; det var också det samtal jag hade med henne vid foten av trappan.
Jag minns egentligen inte vad någon av oss gjorde före det ögonblicket. Jag skulle just springa uppför trappan, ivrig att hämta något i lekrummet, när jag såg att mor var på väg ner. Hon skulle säkert gå ut, för hon hade sin speciella beigefärgade klänning, den som gav ifrån sig en underlig lukt, som av multnande löv. Jag måste väl ha känt på mig att något var i görningen, för jag stannade där jag var på tredje eller fjärde trappsteget och väntade på henne. När hon kom emot mig, räckte hon ut handen och log. Hon gjorde det innan hon hunnit ner, och jag trodde ett ögonblick att hon ville att jag skulle hjälpa henne nerför trappan, så som far ibland gjorde när han väntade på henne nere i hallen. Men hon lade bara armen om mina axlar, och vi gick ner tillsammans. Sedan släppte hon mig och gick bort till hatthyllan i andra änden av hallen. Det var när hon gjorde det som hon sa:
”Puffin, jag vet hur svårt du har haft det de senaste dagarna. Det måste kännas som om hela världen störtar ihop. Ja, det har varit svårt för mig också. Men du måste göra som jag. Du måste be till Gud och fortsätta hoppas. Du kommer väl ihåg dina böner, Puffin?”
”Ja, det gör jag”, svarade jag ganska oförberedd.
”Det är ett sorgligt faktum”, fortsatte hon, ”att människor då och blir kidnappade i en storstad som denna. Men det händer ganska ofta att de kommer tillbaka fullkomligt oskadda, ja, så är det faktiskt för det mesta, skulle jag vilja säga. Därför måste vi ha tålamod. Puffin, lyssnar du på mig?”
”Det är klart jag lyssnar.” Jag hade vid det laget vänt ryggen åt henne och slagit armarna om trappräckesstolpen där jag hängde och dinglade.
”Det vi måste tänka på”, sa mor efter ett tag, ”är att man har satt stans bästa detektiver på fallet. Jag har talat med dem, och de känner sig mycket optimistiska att snart klara ut saken.”
”Men hur lång tid tar det?” frågade jag trumpet.
”Vi måste vara hoppfulla. Vi måste lita på detektiverna. Och det kan ta lite tid, men vi får ha tålamod. Allt kan lösa sig till slut, och då blir det som förut. Vi ska be till Gud och inte förlora hoppet. Puffin, vad gör du? Hörde du mig?”
Jag svarade inte genast, för jag prövade hur många steg jag kunde ta med fötterna medan jag hängde kvar i stolpen. Så frågade jag:
”Men tänk om detektiverna har för mycket att göra? De har ju andra fall att lösa. Mord och rån. De kan inte hinna allt.”
Jag hörde mor ta några steg emot mig, och tonen förändrades och blev försiktig och behärskad.
”Puffin, det är inte fråga om att detektiverna skulle ha ’för mycket att göra’. Alla i Shanghai, de mest betydelsefulla här i stan, är ytterst oroliga för far och mycket angelägna att saken ska klaras upp. Då menar jag herrar som mr Forester. Och mr Carmichael. Till och med generalkonsuln själv. Jag vet att de personligen verkar för att far så snart som möjligt tryggt ska vara hemma igen. Därför kan du räkna med att detektiverna gör sitt allra yttersta, Puffin. Och det gör de också nu, i detta ögonblick. Självaste kommissarie Kung är chef för utredningen, visste du det, Puffin? Just det: kommissarie Kung. Så du förstår att vi har all anledning att vara hoppfulla.”
Jag måste uppenbarligen ha blivit imponerad, för jag minns att jag inte var tillnärmelsevis så orolig under de dagar som följde. Till och med på kvällen, då oron kunde komma tillbaka, föll jag ofta i sömn medan jag tänkte på hur detektiverna i Shanghai alltmer knappade in på kidnapparnas försprång. Ibland när jag låg där i mörkret, på väg att somna, fann jag mig spinna ihop ganska invecklade intriger, varav många kom att bli material för mig och Akira följande dag.
Det var absolut inte så att Akira och jag under den perioden bara lekte sådant som hade koppling till min far. Ibland kunde vi i timmar ge oss hän åt några av våra mer traditionella lekar. Men varje gång min kamrat anade att jag var tankspridd eller att jag inte var helhjärtat engagerad i det som vi höll på med, sa han: ”Nu leker vi rädda far, gubbe lille.”
Våra fantasier om min far tog sig som jag sa ändlösa uttryck, men ganska snart fick dramat en del återkommande inslag som var grundläggande. Min far hölls fånge i ett hus någonstans utanför den internationella kolonin. Den grupp som tillfångatagit honom ville tvinga till sig en stor lösensumma. Många små detaljer tog hastigt form och blev också en del av ramhistorien. Trots att far var omgiven av det kinesiska distriktets alla fasor, var det till exempel alltid bekvämt och rent i de hus där han hölls fången. Jag minns faktiskt fortfarande hur vi kom fram till att det var så. Det var kanske andra eller tredje gången vi lekte kidnapping, och Akira och jag hade turats om att spela rollen av den legendariske kommissarie Kung – vars stiliga drag och eleganta hatt vi båda väl kände till från fotografier i tidningarna. Vi gick helt upp i våra spännande fantasier då Akira vid den punkt i handlingen där min far dyker upp gestikulerade till mig att jag skulle spela honom och sa: ”Du fastbunden i stol.”
Vi hade lekt intensivt, men nu stannade jag upp.
”Nej”, sa jag. ”Far är inte fastbunden. Hur ska han kunna vara fastbunden hela tiden?”
Akira, som aldrig ville bli emotsagd när vi diktade ihop en historia, upprepade otåligt att min far satt bunden i en stol och att jag genast skulle spela fastbunden vid foten av ett träd. Då skrek jag ”Nej!” och gick därifrån med långa steg. Men jag lämnade inte Akiras trädgård. Jag minns att jag stod i kanten av gräsmattan – där vår ”djungel” tog slut – och stirrade tomt på en ödla som var på väg uppför en trädstam. Efter ett tag hörde jag Akira komma och beredde mig på ett rejält gräl. Men när jag vände mig om såg jag till min förvåning hur Akira medgörligt tittade på mig. Han kom närmare och sa vänligt:
”Du har rätt. Far inte fastbunden. Han har det bekvämt. Kidnapparnas hus bekvämt. Mycket bekvämt.”
Det var sedan alltid Akira som noga försäkrade sig om fars bekvämlighet och värdighet i alla våra dramer. Kidnapparna talade alltid till honom som om de vore hans tjänare och kom med mat, dryck och tidningar så snart han bad om det. Därmed mildrades också kidnapparnas karaktär; det visade sig att de inte alls var onda utan bara tvingats uppträda så drastiskt för att deras familjer svalt. De förklarade för far att de var ledsna men att de inte stod ut med att se sina barn svälta ihjäl. Det de gjorde var fel, det visste de, men vad skulle de ta sig till? De hade valt mr Banks just för att han hade stor förståelse för de fattiga kinesernas situation och därför sannolikt kunde acceptera de olägenheter han blev utsatt för. Då suckade min far medkännande – det var alltid jag som spelade honom – men påpekade att brott aldrig kunde tolereras, oavsett hur besvärligt folk hade det. Dessutom skulle kommissarie Kung förr eller senare oundvikligen komma med sina män och arrestera dem, och då skulle de kastas i fängelse, kanske bli avrättade. Och hur skulle det då gå med deras familjer? Kidnapparna – representerade av Akira – svarade att när polisen väl upptäckt deras gömställe skulle de lugnt och stilla ge upp och önska mr Banks en fin återförening med familjen. Men fram till dess var de tvungna att göra sitt yttersta för att få sina planer att fungera. Sedan frågade de far vad han ville ha till middag, och jag beställde då för hans räkning en rejäl måltid med hans favoriträtter – där stekt rostbiff, smörkokt palsternacka och pocherad kolja alltid fanns med. Som jag sagt var det Akira snarare än jag som insisterade på de lyxiga detaljerna, som till exempel att far skulle ha en fin utsikt över takåsarna mot floden från sitt rum eller att sängen han låg i stulits för hans räkning från Palace Hotel och därför var så bekväm den kunde vara. Så småningom spelade Akira och jag detektiverna – även om vi ibland föreställde oss själva – och efter vilda jakter, slagsmål och gevärsstrider på de gyttriga bakgatorna i de kinesiska distrikten slutade dramat oavsett hur det varierats och broderats ut alltid med en ståtlig ceremoni som hölls i Jessfield Park, en ceremoni där vi en efter en steg fram på en särskilt upprättad scen, min mor, min far, Akira, kommissarie Kung och jag själv och hälsade de hurrande massorna. I grunden följde vi hela tiden denna intrig, och jag skulle tro att det var mer eller mindre samma historia som jag om och om igen spelade upp under de första regnfuktiga dagarna i England, då jag fyllde tiden med att vandra omkring bland ormbunkarna i närheten av min fasters stuga och med återhållen röst muttra Akiras repliker för hans räkning.
Det var inte förrän kanske en månad efter fars försvinnande som jag tog mod till mig och frågade Akira vad som hänt med Ling Tiens flaska. Vi gjorde en paus i leken och satt i skuggan av lönnen på krönet av vår kulle och drack det isvatten som Mei Li serverat i två teskålar. Till min lättnad visade Akira inte längre några tecken på bitterhet.
”Etsuko ta flaska”, sa han.
I början hade systern varit mycket hjälpsam. Men varje gång hon ville tvinga Akira att göra något, började hon nu hota med att avslöja hemligheten för deras föräldrar. Men Akira var inte särskilt bekymrad över det tricket.
”Hon gå till rum också. Hon lika stygg som jag. Hon inte berätta.”
”Då var det inga problem?” frågade jag.
”Inga problem, gubbe lille.”
”Då behöver du inte flytta till Japan?”
”Inte Japan.” Han vände sig mot mig och log. ”Jag stannar Shanghai alltid.” Så tittade han allvarligt på mig och sa: ”Om far inte hittad. Då måste du resa till England?”
Denna skrämmande tanke hade av någon anledning aldrig slagit mig. Jag tänkte över saken och sa sedan:
”Nej. Även om de inte hittar far, kommer vi alltid att bo här. Mor reser aldrig tillbaka till England. Och förresten skulle Mei Li inte vilja resa. Hon är kines.”
Akira funderade ett ögonblick, medan han stirrade på isbitarna som flöt i skålen. Så tittade han på mig med ett strålande leende.
”Gubbe lille!” sa han. ”Vi bo här tillsammans, alltid!”
”Just det”, sa jag. ”Vi ska alltid bo i Shanghai.”
”Alltid, gubbe lille!”
Under veckorna efter fars försvinnande inträffade ännu en incident som var ytterst betydelsefull, det inser jag nu. Jag hade egentligen glömt bort alltsammans, men för några år sedan hände det av en slump något som inte bara fick mig att minnas händelsen igen utan också för första gången ana den djupare innebörden i det jag såg den dagen.
Det var strax efter fallet Mannering, när jag ägnade mig åt att forska lite kring bakgrunden till de år jag tillbringat i Shanghai. Jag tror att jag redan har nämnt dessa efterforskningar, som till större delen utfördes på British Museum. Det var väl åtminstone delvis en ansats från min sida att som vuxen försöka förstå de krafter som var fullkomligt obegripliga för ett barn. Det var också min avsikt att förbereda mig inför den dag då jag på allvar skulle börja utreda fallet med mina föräldrar – som trots ständiga ansträngningar från polisen i Shanghai förblivit olöst. Jag har för övrigt tänkt påbörja en sådan utredning inom en inte alltför avlägsen framtid. Faktum är att jag säkert redan skulle ha gjort det, om jag inte haft så mycket andra krav på mig.
För några år sedan ägnade jag som sagt många timmar åt att sitta på British Museum och samla material kring opiumhandeln i Kina och den invecklade politiska situationen i Shanghai vid den tiden. Jag gjorde också efterforskningar i den verksamhet som Morganbrook and Byatt bedrev och skrev vid flera tillfällen brev till Kina och bad om information som inte fanns tillgänglig i London. En dag fick jag så ett gulnat urklipp ur North China Daily News, daterat ungefär tre år efter det att jag lämnade Shanghai. Korrespondenten skickade en artikel om de förändrade handelsavtalen i koncessionshamnarna – som jag säkert hade bett om – men det var fotografiet på baksidan av artikeln som genast fångade min uppmärksamhet.
Jag har sparat det gamla tidningsfotografiet i en cigarrlåda av plåt i min skrivbordslåda, och då och då tar jag fram det och stirrar på det. Det visar tre män som står framför en ståtlig bil på en lummig gata. Alla tre är kineser. Två av dem har på västerländskt sätt styv krage, kubb och käpp. Den fyllige mannen i mitten är traditionellt kinesisk till framtoningen: mörk dräkt, mössa och hårpiska. Som på de flesta tidningsfotografier från den tiden vilar det en uppstyltad, poserande stämning över sällskapet, och korrespondenten har klippt bort säkert en fjärdedel av bildens vänstra del. Men från första ögonblicket jag såg den har den – eller snarare mittfiguren i den mörka dräkten – ändå varit en källa till utomordentligt intresse för mig.
I cigarrlådan av plåt förvarar jag också det brev jag fick ungefär en månad senare av samme korrespondent som svar på de ytterligare frågor jag ställt. Där berättar han att den fyllige mannen i dräkt och mössa är Wang Ku, en krigsherre som vid den tid då fotografiet togs utövade stor makt i Hunanprovinsen, där han hade en brokig armé på nästan trehundra man i sin tjänst. Som de flesta av sina likar förlorade han mycket av sin makt efter det att Chiang Kai-shek tog herraväldet, men det ryktades att han fortfarande levde i relativ välmåga någonstans i Nanking. När det gällde min speciella fråga uppger korrespondenten att han inte kunnat fastslå huruvida Wang Ku någonsin haft med Morganbrook and Byatt att göra. Men enligt hans mening finns det ”inget skäl att tro att han inte vid något tillfälle skulle ha haft affärer med det förutnämnda bolaget”. Han påpekar att alla transporter av opium – eller för den delen varje slags begärligt gods – som skedde utmed Yangtsekiangfloden genom Hunan säkerligen var mycket sårbara för anfall från de banditer och pirater som terroriserade regionen. Transporterna kunde bara skyddas effektivt med hjälp av de krigsherrar som hade makten i respektive territorium, och ett bolag som Byatt’s var säkert angeläget att trygga förbindelserna med sådana män. På den tid då jag var barn i Shanghai betraktades Wang Ku med den makt han då besatt som en särskilt eftertraktansvärd bundsförvant. Korrespondenten avslutar brevet med att be om ursäkt för att han inte kunnat ge mig mer konkreta detaljer.
Det var inte förrän fem sex veckor efter det att jag upptäckte tidningsfotografiet som jag sände efter ytterligare information från korrespondenten. Skälet till dröjsmålet var det irriterande faktum att jag säkert visste mig ha sett den fyllige mannen någon gång i det förflutna men att jag under lång tid inte kunde minnas i vilket sammanhang det skett. På något sätt hade mannen en koppling till en pinsam eller otrevlig situation, men det var det enda jag kunde erinra mig. Så en morgon då jag gick utmed Kensington High Street på jakt efter en taxi stod alltsammans plötsligt oväntat klart i mitt minne.
Jag ägnade inte den fyllige mannen någon större uppmärksamhet när han första gången kom till vårt hus. Det var ju faktiskt bara två tre veckor efter fars försvinnande, och otaliga främlingar hade kommit och gått: poliser, personer från brittiska konsulatet, folk från Byatt’s, damer som sträckte ut armarna och gav till ett plågat rop när de såg mamma. Inför de sistnämnda reagerade mamma alltid med ett behärskat leende, minns jag, och när hon gick fram och hälsade undvek hon uttryckligt de utsträckta armarna och sa istället med sin mest behärskade röst något i stil med: ”Agnes, så trevligt!” Så fattade hon gästens händer – som kanske fortfarande var tafatt framsträckta – och visade vägen in i vardagsrummet.
När den fyllige kinesiske mannen kom den där dagen var jag som sagt inte särskilt intresserad. Jag minns att jag tittade ut från mitt lekrumsfönster och såg honom stiga ur bilen. Jag tror att han såg ungefär likadan ut den gången som på bilden i tidningen: mörk dräkt, mössa, hårpiska. Jag såg att bilen var stor och glänsande och att han hade två män i sällskap förutom chauffören, men inte ens det var särskilt märkligt. Efter fars försvinnande hade det kommit en strid ström av framstående besökare hem till oss. Däremot undrade jag lite diffust varför farbror Philip, som också var där den dagen, så ivrigt skyndade ut och tog emot den fyllige mannen. De hälsade översvallande på varandra – som om de vore mycket nära vänner – och sedan visade farbror Philip in besökaren.
Jag minns inte vad jag hade för mig den närmaste stunden. Jag stannade kvar i huset – fast inte på grund av den fyllige mannen, som ju inte fångat mitt intresse. När jag först hörde uppståndelsen därnere, blev jag förvånad över att besökaren fortfarande var där. Jag rusade bort till lekrumsfönstret och såg att bilen stod kvar på uppfarten och att de tre männen som stannat kvar i bilen – och som också hört tumultet – nu skyndade ur fordonet med orolig min. Sedan kom den fyllige kinesen lugnt gående mot bilen och gjorde tecken till sina män att inte oroa sig. Chauffören höll upp dörren för den fyllige mannen, och när han steg in i bilen såg jag mor komma. Det var faktiskt hennes röst som från början fått mig att rusa fram till fönstret. Jag hade försökt intala mig att hon lät precis som när hon var arg på mig eller tjänstefolket, men när mors gestalt nu dök upp därnere och varje ord hon sa hördes klart och tydligt, kunde jag inte längre göra mig några illusioner. Det fanns något hos henne som totalt hade förlorat behärskningen, något som jag aldrig förut sett men som jag ändå genast förstod att jag måste acceptera som en följd av fars försvinnande.
Hon skrek åt den fyllige mannen och farbror Philip fick bokstavligen hålla henne tillbaka. Mor beskyllde den fyllige mannen för att förråda sin egen ras och vara djävulens verktyg. Hon sa att hon inte ville ha hjälp av hans sort och att hon skulle ”spotta på honom som det smutsiga djur han var” om han någonsin återvände till huset.
Den fyllige tog alltsammans med ro. Han gav tecken åt sina män att sätta sig i bilen, och medan chauffören vevade igång motorn log han nästan gillande mot mor genom rutan, som om hon tog avsked på det mest förtjusande sätt. Så var bilen borta och farbror Philip övertalade mor att gå in.
När de väl kom in i hallen hade mor tystnat. Jag hörde Philip säga: ”Men vi måste pröva varje tänkbar möjlighet, förstår du inte det?” Han följde mor in i vardagsrummet, dörren stängdes och så hörde jag inte mer.
Det var förstås mycket störande för mig att se mor uppträda på det sättet. Men om det nu var en befrielse för henne att skrika åt sin gäst efter veckor av stram behärskning, kände också jag något liknande. Genom hennes utbrott insåg jag till slut efter flera veckor hur ödesdiger situationen var, och på sätt och vis var det en stor lättnad.
Jag måste förstås tillstå att jag inte med absolut säkerhet kan säga att den fyllige kinesen jag såg den dagen var en och samme man som gestalten på tidningsfotot – den man som nu identifierats som krigsherren Wang Ku. Det enda jag kan säga är att jag är omisskännligt säker på att jag sett ansiktet på fotot förut – ansiktet, inte dräkten, mössan och hårpiskan, som naturligtvis skulle kunna tillhöra vilken fin kinesisk herre som helst – och att händelsen inträffade strax efter fars försvinnande. Ju mer jag funderar över det som hände den dagen, desto mer övertygad blir jag att mannen på fotografiet var den man som kom hem på besök den där gången. Det är en upptäckt som jag anser ytterst viktig – en som mycket väl kan hjälpa mig att sprida ljus över mina föräldrars nuvarande situation och som dessutom kan komma att bli avgörande i de efterforskningar som jag som jag sagt tänker inleda inom kort.