Igår, när unga Jennifer väl kom hem ifrån sin inköpsrunda med miss Givens, hade det redan hunnit bli dunkelt i mitt arbetsrum. Detta höga smala hus, som jag köpt med hjälp av arvet efter min faster, vetter mot en öppen plats som visserligen är ganska ansedd men som är mer skuggig än sina grannar. När jag tittade ut genom fönstret såg jag henne gå av och an på trottoaren och rada upp alla påsarna mot staketet, medan miss Givens letade upp pengar för resan ur sin väska. När de till slut kom in hörde jag hur de grälade och bestämde mig för att inte gå ner, även om jag ropade en hälsning från trappans krön. De bråkade om något trivialt – vad de köpt eller inte köpt – men just då var jag fortfarande upprymd över morgonens brev och de slutsatser jag kommit fram till – och jag ville inte bryta den triumferande stämningen.
När jag så småningom kom ner hade de för länge sedan avslutat diskussionen, och Jennifer sprang runt i vardagsrummet med en bindel över ögonen och händerna utsträckta framför sig.
”Hej, Jenny”, sa jag och låtsades inte märka något ovanligt. ”Hittade du allt du behövde till den nya terminen?”
Hon hade kommit farligt nära vitrinskåpet, men jag motstod frestelsen att ge till ett varnande rop. Hon hejdade sig i sista minuten och trevade fnittrande framför sig med händerna.
”Åh, farbror Christopher! Varför varnade du mig inte?”
”Varnade dig? För vadå?”
”Jag är ju blind! Ser du inte det? Jag är blind. Titta!”
”Javisst, ja. Det är du.”
Jag lät henne fortsätta treva sig fram mellan möblerna och gick ut i köket, där miss Givens stod vid bordet och packade upp en påse. Hon hälsade artigt men kastade en menande blick på resterna av min lunch som stod kvar på bordet. Sedan vår husa, Polly, slutade hos oss förra veckan hade miss Givens fnyst åt varje antydan om att hon ens tillfälligt skulle åta sig sådana uppgifter.
”Miss Givens”, sa jag, ”det är en sak jag måste diskutera med er.” Jag kastade en blick över axeln och sänkte rösten: ”Det är något som har stor betydelse för Jennifer.”
”Naturligtvis, mr Banks.”
”Vi kunde kanske gå ut i orangeriet, miss Givens. Det är som sagt ganska viktigt.”
Men just i det ögonblicket hörde jag en krasch från vardagsrummet. Miss Givens svepte förbi mig och ropade från dörröppningen:
”Sluta upp med det där, Jennifer! Jag sa ju att detta skulle hända!”
”Men jag är blind”, kom svaret. ”Jag kan inte hjälpa det.”
Miss Givens mindes att jag hade talat till henne och stod villrådig. Så kom hon tillbaka och sa i låg ton: ”Förlåt, mr Banks. Vad var det ni sa?”
”Jag tror egentligen det blir bäst att talas vid i kväll, miss Givens, när Jenny har gått och lagt sig.”
”Det går bra. Jag kommer upp då.”
Om miss Givens hade någon föraning om vad jag ville diskutera, visade hon det inte nu. Hon gav mig ett av sina neutrala leenden innan hon gick tillbaka till vardagsrummet.
Det är nu nästan tre år sedan jag först hörde talas om Jennifer. Jag var bjuden på middag hos min gamle skolkamrat, Osbourne, som jag inte sett på ett tag. Han bodde på den tiden ännu på Gloucester Road, och jag träffade då för första gången den unga kvinna som sedan har blivit hans hustru. Bland gästerna den kvällen var lady Beaton, änka till den välkände filantropen. Jag kände inte de andra gästerna, som under större delen av kvällen skämtade om folk som jag inte visste något om, och det var kanske därför jag pratade en hel del med lady Beaton, så mycket att jag ibland fruktade att jag blev en börda för henne. I vilket fall som helst började hon strax efter det att soppan serverats berätta om ett sorgligt fall som hon nyligen träffat på i egenskap av skattmästare i en välgörenhetsorganisation som ägnade sig åt föräldralösa barn. Ett par hade drunknat i en båtolycka i Cornwall två år tidigare, och deras enda barn, en flicka som nu var tio, bodde för närvarande hos sin mormor i Kanada. Den gamla damen, som tydligen var sjuklig, gick sällan ut och fick sällan besök.
”När jag var över i Toronto förra månaden”, sa lady Beaton, ”bestämde jag mig för att hälsa på. Den lilla stackarn var förtvivlad, hon längtar hem till England. Och den gamla damen kan knappt ta hand om sig själv, än mindre en ung flicka.”
”Kan er organisation hjälpa henne?”
”Jag ska göra mitt bästa. Men vi har så många fall. Och hon är strängt talat inte något akutfall. Hon har ju faktiskt tak över huvudet, och föräldrarna har inte lämnat henne på bar backe. Det är nödvändigt att inte engagera sig alltför personligt i den här sortens arbete. Men när man träffat den stackars flickan, kan man inte hjälpa att man blir berörd. Hon är så glad och livlig, mycket ovanligt, fastän hon tydligen är så olycklig.”
Det är möjligt att hon berättade mer om Jennifer under middagen. Jag minns att jag lyssnade artigt men inte sa mycket. Det var först senare ute i hallen, när gästerna var på väg att gå, och Osbourne vädjade till oss att stanna en stund till, som jag tog lady Beaton åt sidan.
”Jag hoppas att ni inte misstycker”, sa jag. ”Men den där flickan ni berättade om tidigare. Jennifer. Jag skulle gärna vilja göra något för att hjälpa till. Faktum är, lady Beaton, att jag kan tänka mig att ta hand om henne.”
Det var kanske inte underligt att hon ryggade tillbaka och såg misstänksam ut, eller kanske var det bara inbillning. Till slut sa hon:
”Det var mycket snällt av er, mr Banks. Kan jag få ta kontakt med er om saken?”
”Jag menar allvar, lady Beaton. Jag har ganska nyligen fått ett arv, så jag kan mycket väl försörja henne.”
”Visst, mr Banks, det är jag säker på att ni kan. Men vi får tala mer om saken.” Så vände hon sig till några andra gäster och började högljutt säga adjö.
Lady Beaton tog verkligen kontakt med mig mindre än en vecka senare. Kanske hade hon gjort efterforskningar om min person. Kanske var det helt enkelt så att hon fått tid att tänka över saker och ting, men i vilket fall som helst hade hon helt ändrat inställning. När vi träffades och åt lunch på Café Royal och sågs ytterligare några gånger, kunde hon inte ha varit hjärtligare, och Jennifer anlände som avtalat till mitt nya hus bara fyra månader efter middagen hemma hos Osbourne.
Hon åtföljdes av en kanadensisk sköterska som hette miss Hunter och som reste tillbaka en vecka senare och glatt kysste flickan på kinden och påminde henne att skriva till sin mormor. Jennifer fick välja på tre sovrum och funderade noga innan hon bestämde sig för det minsta, för att det som hon sa hade en liten trähylla utmed ena väggen som skulle bli perfekt för hennes ”samling”. Jag upptäckte snart att samlingen bestod av noggrant utvalda snäckskal, nötter, torkade löv, småstenar och liknande föremål som hon sparat under årens lopp. Hon ordnade omsorgsfullt sakerna på hyllan och kallade en dag in mig för att inspektera.
”Jag har satt namn på allting”, förklarade hon. ”Jag vet att det är dumt, men jag tycker så mycket om sakerna. En dag när jag får tid, farbror Christopher, ska jag berätta om dem. Skulle du vilja be Polly att vara extra försiktig när hon dammar härinne.”
Lady Beaton hjälpte mig med intervjuerna när vi skulle anställa en barnsköterska, men i praktiken blev det Jennifer själv som bestämde efter att ha tjuvlyssnat från rummet intill. För varje ny kandidat kom hon ut och förkunnade sin dom. ”En riktig skräcködla”, sa hon om en kvinna. ”Vilket struntprat att hennes förra skyddsling dog i lunginflammation. Hon förgiftade henne säkert.” Och om en annan sa hon: ”Henne kan vi absolut inte ha. Alldeles för nervös.”
När vi intervjuade miss Givens tyckte jag att hon verkade både tråkig och ganska kylig, men av någon anledning var det hon som omedelbart vann Jennifers gillande, och jag måste tillstå att hon helt och hållet har motsvarat Jennifers förväntningar under de två och ett halvt år som gått sedan dess.
Varje gång jag presenterar Jenny för någon brukar jag få höra att hon trots sin tragiska bakgrund ger ett ovanligt behärskat intryck. Och hon är verkligen anmärkningsvärt trygg och har en förmåga att ta lätt på besvikelser som skulle fått andra flickor i hennes ålder att ta till tårarna. Ett bra exempel på detta var hennes reaktion när det gällde kofferten.
När hon kom talade hon i flera veckor mycket om sin koffert som skulle anlända med båt från Kanada. Jag minns till exempel att hon en gång i detalj beskrev en karusell av trä som någon hade gjort åt henne och som skulle komma i kofferten. Vid ett annat tillfälle, då jag komplimenterade henne för kläder som hon och miss Givens hade köpt på Selfridge’s, tittade hon allvarligt på mig och sa: ”Och jag har ett band som passar precis till. Det kommer med kofferten.”
Men en dag fick jag ett brev från rederiet där de bad om ursäkt för att kofferten gått förlorad till sjöss och erbjöd kompensation. När jag berättade det för Jennifer, stod hon först bara och stirrade. Sedan gav hon till ett litet skratt och sa:
”Ja, i så fall får miss Givens och jag bara ge oss ut och handla jättemycket.”
När hon efter två eller tre dagar fortfarande inte visade några tecken på sorg över förlusten tyckte jag att jag borde prata med henne. En morgon efter frukosten såg jag henne vandra omkring i trädgården och gick dit ut.
Det var en sval och solig morgon. Min trädgård är liten, också med storstadsmått – en grön rektangel med full insyn från ett antal grannar – men den är trevligt planerad och känns trots allt som en behaglig fristad. När jag kom ut på gräsmattan, strövade Jenny omkring där med en leksakshäst som hon drömmande drog över häckar och buskar. Jag minns att jag blev lite orolig att leksaken skulle ta skada av daggen och att jag var nära att påpeka det för henne. Men jag sa bara:
”Det var verkligen otur med din koffert. Du har tagit det fantastiskt bra, men det måste ha varit en förfärlig chock för dig.”
”Åh …” Hon viftade vårdslöst med hästen. ”Det var faktiskt lite dumt. Men jag kan alltid skaffa fler saker för pengarna jag får istället. Miss Givens sa att vi kunde gå och handla på tisdag.”
”Jag tycker i alla fall att du är väldigt tapper. Men du behöver inte vara duktig, det vet du. Om du är besviken får du gärna visa det. Jag tänker inte berätta det för någon, och det gör säkert inte miss Givens heller.”
”Det är ingen fara. Jag är inte ledsen. Det var ju ändå bara saker. När man har förlorat sin mor och far bryr man sig inte så mycket om saker längre.” Hon gav till sitt lilla skratt.
Det var en de få gånger som hon nämnde sina föräldrar, minns jag nu. Jag skrattade också och sa: ”Nej, det förstås”, och vände för att gå in igen. Men så kom jag på något:
”Vet du, Jenny, många tycker nog att det låter riktigt, men jag är inte säker på att det stämmer. Jag minns att när jag själv kom från Shanghai var sakerna i min koffert väldigt viktiga för mig. Och det är de än idag.”
”Kan jag inte få se dem?”
”Vill du det? Du skulle säkert inte tycka att det var något att se.”
”Men jag älskar kinesiska saker. Jag vill gärna se dem.”
”Det mesta är egentligen inte kinesiskt”, sa jag. ”Jag menade bara att kofferten var väldigt viktig för mig. Om den hade kommit bort, skulle jag ha blivit ledsen.”
Hon ryckte på axlarna och höll hästen mot kinden. ”Jag blev ledsen. Men nu har det gått över. Man måste se framåt i livet.”
”Ja. Den som sa det har på sätt och vis alldeles rätt. Men som du vill. Glöm du kofferten nu. Fast kom ihåg …” Jag tystnade och visste inte riktigt vad jag hade tänkt säga.
”Vadå?”
”Åh, inget särskilt. Kom bara ihåg att om det är något du vill berätta, något som bekymrar dig, finns jag alltid här.”
”Visst”, sa hon glatt.
När jag gick in kastade jag en blick bakåt och såg att hon återigen strövade runt i trädgården och lät hästen flyga i drömska bågar genom luften.
Jag tog inte lätt på sådana löften till Jennifer. Jag hade då till fullo tänkt mig att uppfylla dem, och min tillgivenhet för Jenny blev bara större under den tid som följde. Ändå sitter jag här idag och planerar att överge henne, för hur länge vet jag inte ens. Det är förstås möjligt att hon inte alls är så beroende av mig som jag tror. Om allt går väl kan jag dessutom mycket väl vara tillbaka i London före nästa skollov, och då blir min frånvaro knappt märkbar. Men jag kan eventuellt komma att stanna borta längre än så, det fick jag också medge för miss Givens när hon frågade mig rent ut igår kväll. Det är just denna obestämdhet som avslöjar vad jag sätter i första hand, och jag tvivlar inte på att Jennifer kommer att dra sina egna slutsatser. Även om hon sätter upp en tapper min, vet jag att hon kommer att tolka mitt beslut som förräderi.
Det är inte lätt att förklara hur det blivit så här. Det började för en del år sedan – långt innan Jennifer kom – som en diffus känsla som då och då kom över mig, en känsla att någon eller några tyckte illa om mig och bara nödtorftigt lyckades dölja det. Underligt nog inträffade dessa ögonblick ofta i sällskap med just de personer som mest borde ha uppskattat mina prestationer. När jag till exempel talade med någon statsman vid en middag eller någon polis eller till och med klient, kunde jag plötsligt häpna över ett kyligt handslag, en brysk anmärkning under ett för övrigt trevligt samtal, en artig återhållsamhet där jag istället hade kunnat förvänta mig översvallande tacksamhet. När sådana händelser inträffade brukade jag till en början fundera över om jag på något sätt hade förargat personen i fråga, men till slut insåg jag att sådana reaktioner hade att göra med något mer allmängiltigt i människors uppfattning om mig.
För det jag talar om här är så diffust att det är svårt att ge exempel och nämna enstaka händelser. Men jag minns det besynnerliga samtal jag hade förra hösten med poliskommissarien från Exeter på den dystra vägen utanför byn Coring i Somerset.
Det var ett av de mest beklämmande brott som jag någonsin utrett. Jag kom inte till byn förrän fyra dagar efter det att barnens kroppar blivit upphittade vid vägen, och det ständiga regnet hade förvandlat diket där de låg till en lerig bäck. Men trots att spåren kallnat hade jag hunnit forma mig en ganska klar uppfattning när jag hörde kommissarien närma sig.
”Ett mycket upprörande fall”, sa jag då han kom fram till mig.
”Det är avskyvärt, mr Banks”, sa kommissarien. ”Verkligen avskyvärt.”
Jag satt på huk och undersökte häcken men reste mig nu, och vi stod ansikte mot ansikte i det strilande regnet. Så sa han:
”Vet ni, sir, just nu önskar jag innerligt att jag hade blivit snickare istället. Det var det min far ville. Jag ångrar att jag inte blev snickare. Det gör jag verkligen.”
”Jag håller med om att det är fruktansvärt. Men vi får inte ge upp. Vi måste se till att rättvisan segrar.”
Han skakade resignerat på huvudet. Sedan sa han: ”Jag kom hit för att fråga om ni hade bildat er en uppfattning om fallet, sir. För ni förstår …” Han såg upp mot de droppande träden och sa med viss ansträngning: ”Mina egna efterforskningar leder mig nämligen mot en viss slutsats. En slutsats som jag ogärna vill dra.”
Jag tittade allvarligt på honom och nickade. ”Jag är rädd att er slutsats är riktig”, sa jag högtidligt. ”För fyra dar sen framstod detta brott som det mest fasansfulla man kunde tänka sig. Men nu tycks sanningen vara än mer ohygglig.”
”Jag förstår inte hur det kunnat hända, sir.” Kommissarien hade bleknat. ”Hur kan något sådant vara möjligt? Jag förmår inte ens efter alla dessa år föreställa mig …” Han tystnade och vände sig bort.
”Tyvärr ser jag inte någon annan möjlighet”, sa jag stilla. ”Det är verkligen frånstötande. Som om vi blickar rakt in i mörkrets hjärta.”
”Om det varit en galning som kom förbi, något i den stilen. Det kunde jag ha accepterat. Men detta … jag vill fortfarande inte tro det.”
”Jag är rädd att ni måste”, sa jag. ”Vi måste acceptera det. För det är så det har gått till.”
”Är ni säker på det, sir?”
”Jag är säker på det.”
Han stod och tittade ut över fälten och de hus som låg bortom dem.
”Vid sådana här tillfällen kan jag mycket väl förstå att man tappar modet”, sa jag. ”Men jag måste säga att det var tur att ni inte följde er fars råd. För det är sällsynt med män av er kaliber, kommissarien. Och vi som har till uppgift att bekämpa ondskan, vi är … hur ska jag uttrycka mig? Vi är som den tråd som håller samman spjälorna i en träjalusi. Om tråden inte är stark nog, faller allting i bitar. Det är mycket viktigt att ni går vidare, kommissarien.”
Han stod tyst ett ögonblick. När han sedan talade, blev jag lite häpen över hårdheten i rösten.
”Jag är bara en ringa person, sir. Så jag stannar här och gör det jag kan. Jag stannar här och gör mitt bästa för att bekämpa ormen. Men det är ett odjur med många huvuden. Om man hugger av ett, växer det ut tre i dess ställe. Så förefaller det mig vara, sir. Det blir bara värre. Det blir värre för varje dag som går. Det som hänt här, dessa stackars små barn …” Han vände sig om och jag såg nu vreden i hans ansikte. ”Jag är bara en ringa man. Om jag vore mer betydelsefull” – och här stirrade han utan tvivel anklagande på mig – ”om jag vore mer betydelsefull, skulle jag inte längre tveka, sir. Jag skulle gå rakt på hjärtat.”
”Hjärtat?”
”Ormens hjärta. Jag skulle gå rakt på hjärtat. Varför slösa värdefull tid på att brottas med odjurets många huvuden? Jag skulle redan idag ge mig på den plats där ormens hjärta finns och dräpa odjuret en gång för alla innan … innan …”
Här svek honom orden och han stod bara där och blängde på mig. Jag minns inte riktigt vad jag svarade. Kanske muttrade jag något i stil med:
”Ja, det vore högst lovvärt”, och vände mig bort.
Jag minns också en händelse förra sommaren, då jag besökte Royal Geographical Society för att höra H.L. Mortimer tala. Det var en mycket varm kväll. Publiken bestod av ett hundratal särskilt inbjudna personer ur alla samhällsskikt. Bland annat kände jag igen en adelsman ur det liberala partiet och en berömd historiker från Oxford. Föreläsningssalen blev allt kvavare under den dryga timme som professor Mortimer talade. Föredraget som hade titeln: ”Utgör nazismen ett hot mot kristendomen?” ville i själva verket påvisa att den allmänna rösträtten allvarligt hade försvagat Storbritanniens roll på den internationella arenan. Vid frågestunden efteråt blev det en ganska hetsig diskussion i salen, inte om professor Mortimers tankar, utan om den tyska arméns intåg i Rhenlandet. Det pläderades lidelsefullt både för och emot det tyska företaget, men jag var utmattad den kvällen efter flera veckors intensivt arbete och ansträngde mig inte att delta i diskussionen.
Så småningom visades vi in i ett angränsande rum där man serverade förfriskningar. Rummet var inte tillnärmelsevis stort nog, och trots att jag absolut inte kom dit sist var det redan obekvämt trångt när jag kom in. Jag minns hur storvuxna kvinnor i förkläde energiskt armbågade sig fram genom mängden med sherrybrickorna och hur grånande, fågellika professorer försökte upprätthålla ett civiliserat avstånd genom att luta huvudet bakåt när de samtalade med varandra. För mig kändes det olidligt att stanna kvar, och jag skulle just bana mig väg mot utgången när någon rörde vid min axel. Jag vände mig om och möttes av en leende kanonikus Moorly, en präst som nyligen varit mig till ovärderlig hjälp i arbetet, och jag såg ingen annan utväg än att stanna och hälsa på honom.
”Det har verkligen varit en fascinerande kväll”, sa han. ”Jag har fått så mycket att tänka på.”
”Ja, mycket intressant.”
”Men jag måste säga, mr Banks, att när jag såg er därinne hoppades jag verkligen att ni skulle säga något.”
”Jag är tyvärr ganska trött i kväll. Förresten tycktes alla andra vara så mycket mer insatta i ämnet.”
”Åh, dumheter.” Han skrattade och knackade mig i bröstet. Så lutade han sig närmare – kanske var det någon som pressade på bakifrån – och sa med ansiktet några centimeter från mitt: ”Jag blev i sanningens namn lite förvånad att ni inte kände er manad att göra ett inlägg. Allt detta prat om en kris i Europa. Ni säger att ni var trött; kanske var ni bara artig. Ändå är jag förvånad över att ni försatte chansen.”
”Försatte chansen?”
”Ja, förlåt mig, men vissa av herrarna här i kväll tenderar att betrakta Europa som centrum för den sjudande malströmmen. Men ni, mr Banks. Ni vet hur det ligger till. Ni vet att den nuvarande krisen har sitt centrum längre bort.”
Jag betraktade honom noga och sa: ”Förlåt mig, sir. Men jag är inte riktigt säker på vad ni menar.”
”Åh, försök inte.” Han log menande. ”Ni av alla människor.”
”Men jag har verkligen ingen aning om varför ni tror att jag skulle ha särskild insikt i sådana saker. Jag har visserligen utrett många brottsfall under årens lopp, och kanske har jag skaffat mig en allmän bild av ondskans olika sätt att manifestera sig. Men när det gäller hur maktbalansen ska kunna upprätthållas och hur vi ska stävja de våldsamma konflikter som ärelystnaden ger upphov till här i Europa – nej, i sådana frågor har jag inte några teorier att komma med.”
”Inga teorier? Nej, kanske inte.” Kanonikus Moorly log fortfarande mot mig. ”Men man kan inte komma ifrån att ni har ett särskilt förhållande till det som i sanning är källan till våra nuvarande bekymmer. Jovisst, min käre vän! Ni vet mycket väl vad jag talar om! Ni vet bättre än någon annan att stormens öga inte återfinns i Europa utan i Fjärran Östern. I Shanghai, för att vara exakt.”
”Shanghai”, sa jag lamt. ”Ja, det kan väl tänkas … att det finns en del problem i den staden.”
”Problem, ja, sannerligen. Och det som från början enbart var ett lokalt problem har fått gripa omkring sig och under årens lopp sprida sitt gift ut över världen, rakt in i vår civilisation. Men det behöver jag väl knappast påminna er om.”
Jag försökte inte längre dölja min irritation utan sa: ”Sir, jag tror ni ska finna att jag länge har arbetat hårt för att begränsa brottsligheten och stävja ondskan varhelst den visar sig. Men naturligtvis har jag bara kunnat göra det inom min egen begränsade sfär. När det gäller sådant som händer på fjärran platser, kan ni knappast förvänta er att jag ska …”
”Hör nu! Försök inte!”
Vid det laget kunde jag mycket väl ha förlorat tålamodet om inte ännu en präst trängt sig fram för att hälsa. Kanonikus Moorly presenterade oss för varandra, men jag tog hastigt tillfället i akt att smita därifrån.
Det inträffade ett antal liknande händelser som visserligen inte var fullt så uppenbara men som ändå hopade sig under en begränsad tid och stadigt påverkade mig i en viss riktning. Och så var det förstås mötet med Sarah Hemmings vid paret Draycoats bröllop.