Resenärer i arabländerna kommenterar ofta de inföddas sätt att under ett samtal sticka ansiktet pinsamt tätt inpå den de pratar med. Det är förstås bara en lokal tradition som råkar skilja sig från våra egna, och en besökare med öppet sinne vänjer sig snart vid seden. Det slår mig att jag borde ha en liknande inställning till något som under den drygt tre veckor långa tid jag vistats här kommit att bli en ständig källa till irritation för mig, nämligen att människor alltid tycks ta chansen att skymma sikten för en. Man har knappt hunnit komma in i ett rum eller stiga ur en bil förrän någon leende placerar sig mitt i blickfånget och omöjliggör varje form av utsikt över omgivningen. Ofta nog är personen i fråga för ögonblicket ens värd eller guide, men om det inte finns någon sådan, saknas det aldrig omkringstående som kan gottgöra bristen. Såvitt jag kan bedöma är alla de olika nationella grupper som formar samhället här – engelsmän, kineser, fransmän, amerikaner, japaner, ryssar – lika nitiska slavar under denna ovana, och den ofrånkomliga slutsatsen blir att det är en tradition som har uppstått här inom Shanghais internationella koloni och som spridit sig till alla raser och klasser, oavsett samhällsskikt.
Det tog mig ett antal dagar att sätta fingret på denna lokala egendomlighet och komma underfund med vad som låg till grund för den desorienterade känsla som en tid hotade att överväldiga mig efter ankomsten hit. Nu tänker jag inte längre ständigt på det, även om jag ibland blir förargad. Dessutom har jag upptäckt något som tycks väga upp denna shanghaiska ovana och som gör livet lite lättare: det är uppenbarligen helt tillåtet här att knuffas förvånansvärt omilt för att få folk att gå ur vägen. Även om jag ännu inte samlat mod att själv dra fördel av detta privilegium, har jag redan vid ett antal tillfällen sett fina damer målmedvetet knuffas ute i sällskapslivet utan att någon säger ett knyst.
När jag andra kvällen här kom in i balsalen på översta våningen i Palace Hotel hade jag ännu inte upptäckt någon av dessa besynnerliga vanor, och kvällen förstördes därför till stor del av min vanmakt över trängseln därinne. När jag steg ut ur hissen hann jag knappt skymta den tjocka mattan som förde in i balsalen – och som kantades av en rad kinesiska lakejer – förrän en av mina värdar för kvällen, mr MacDonald från brittiska konsulatet, skymde sikten med sin breda gestalt. På väg mot balsalen lade jag märke till att lakejerna bugade sig på ett charmerande sätt när vi gick förbi och förde samman sina vitbehandskade händer. Men vi hade knappt hunnit förbi den tredje lakejen – det fanns säkert sex eller sju allt som allt – förrän också de skymdes av min andre värd, en viss mr Grayson, som representerade stadsfullmäktige i Shanghai, då han kom fram till mig för att avsluta det han hade talat om medan vi åkte upp i hissen. Och jag hade knappt hunnit in i rummet, där vi enligt mina båda värdar skulle få bevittna ”stans elegantaste kabaré” och träffa ”Shanghais elit”, förrän jag fann mig hamna mitt i en böljande folkskara. Att döma av höjden till taket och de raffinerade kristallkronorna anade jag att det var en stor sal, men jag hade just då ingen möjlighet att se mig om. Jag följde mina värdar genom mängden och såg höga fönster utmed rummet ena sida, där solen nu strömmade in. Jag skymtade också en scen i bortre änden av rummet, där ett antal musiker i vit smoking gick omkring och pratade. De tycktes precis som alla andra vänta på något – kanske bara på att det skulle mörkna. Stämningen var allmänt rastlöst, och det verkade som om alla planlöst trängdes och kretsade kring varandra.
Jag tappade nästan mina värdar ur sikte men såg sedan MacDonald göra tecken åt mig, och så småningom fann jag mig sitta vid ett litet bord med stärkt vit duk dit mina följeslagare hade trängt sig fram. Ur detta lägre perspektiv kunde jag se att en stor del av golvet faktiskt lämnats tomt – förmodligen inför kabarén – och att nästan alla de närvarande hade trängt ihop sig på en relativt smal remsa utmed rummets fönstersida. Bordet där vi satt var ett i en lång rad, men när jag försökte se hur långt raden sträckte sig, skymdes sikten återigen. Ingen satt vid borden omedelbart intill vårt, troligen för att den böljande folkmängden omöjliggjorde det. Det dröjde inte länge förrän vårt bord faktiskt kom att kännas som en liten båt, på alla sidor ansatt av det tidvatten som utgjordes av societeten i Shanghai. Min ankomst hade inte heller passerat obemärkt; jag hörde att ryktet mumlande spreds runt omkring mig, och fler och fler blickar vändes åt vårt håll.
Jag minns att jag trots allt så länge det gick fortsatte det samtal som påbörjats med mina värdar i bilen som fört oss till Palace Hotel. Jag erinrar mig att jag vid ett tillfälle sa till MacDonald:
”Jag uppskattar verkligen ert förslag, sir. Men jag vill i sanningens namn helst följa mina spår ensam. Det är så jag är van att arbeta.”
”Som ni vill, käre vän”, sa MacDonald. ”Tänkte bara jag skulle nämna det. En del av de där gossarna jag talar om kan verkligen den här stan. Och de duktigaste av dem är minst lika skickliga som killarna på Scotland Yard. Tänkte bara att de kunde bespara er, oss alla, värdefull tid.”
”Men som ni minns har jag ju berättat för er, mr MacDonald, att jag inte lämnade England förrän jag hade bildat mig en klar uppfattning om det här fallet. När jag nu kom hit befann jag mig alltså inte vid startpunkten. Många års arbete ligger redan bakom mig.”
”Ni har med andra ord kommit hit till oss för att reda ut fallet en gång för alla”, inflikade Grayson plötsligt. ”Så underbart! Det är fantastiska nyheter!”
MacDonald gav mannen från stadsfullmäktige en föraktfull blick och fortsatte sedan som om ingenting hänt.
”Det är absolut inte meningen att ifrågasätta er kapacitet, käre vän. Era bedrifter talar för sig själva. Jag tänkte bara att ni skulle få lite förstärkning på personalsidan. Naturligtvis är det ni som för kommandot. Bara för att arbetet skulle gå snabbare. Eftersom ni just kommit hit, är det kanske ännu inte uppenbart för er hur angelägen situationen blivit. På ytan verkar allting ganska lugnt här, det vet jag. Men jag är rädd att vi inte har så lång tid på oss.”
”Jag har helt klart för mig att situationen brådskar, mr MacDonald. Men jag har alla skäl att tro att vi kommer att nå fram till en tillfredsställande lösning inom relativt kort tid, det är det enda jag kan säga. Förutsatt att jag kan sköta mina efterforskningar utan att bli hindrad.”
”Det låter helt fantastiskt!” utropade Grayson och möttes av ännu en kylig blick från MacDonald.
Jag hade blivit allt mer otålig på MacDonald under dagens lopp, eftersom han hela tiden gav sken av att vara en enkel konsulatsämbetsman som enbart sysslade med diplomatiska frågor. Det var inte bara hans ohämmade nyfikenhet beträffande mina planer – eller hans iver att pracka på mig ”assistenter” – som avslöjade honom; det var kombinationen av förfinad kluvenhet och väluppfostrat uppträdande som röjde att han var en nestor inom underrättelsetjänsten. Vid det laget den kvällen måste jag ha tröttnat på att spela med i hans charad, för jag framställde min begäran till honom som om vi för länge sedan oss emellan hade klargjort den verkliga situationen.
”Eftersom ni erbjuder assistans, mr MacDonald”, sa jag, ”är det faktiskt en sak ni kan göra som skulle kunna vara mig till ovärderlig hjälp.”
”Fram med det bara, käre vän.”
”Som jag redan nämnt är jag särskilt intresserad av det jag tror polisen här kallar Gula ormen-morden.”
”Åh, på det viset?” Jag såg hur MacDonald fick något vaksamt över sig. Grayson tycktes å andra sidan inte veta vad jag pratade om och tittade från den ene till den andre.
”Faktum är” – jag släppte inte MacDonald med blicken – ”att det var då jag samlat tillräckligt mycket material om de så kallade Gula ormen-morden som jag till sist bestämde mig för att resa hit.”
”Jag förstår. Jaså ni är intresserad av Gula ormen.” MacDonald såg sig nonchalant om i rummet. ”Otäck historia. Men inte särskilt betydelsefull ur ett större perspektiv, skulle jag tro.”
”Tvärtom. Jag tror att den är högst relevant.”
”Förlåt mig”, lyckades Grayson inflika. ”Men exakt vad är Gula ormen-morden för någonting? Jag har aldrig hört talas om dem.”
”Det handlar om något man kallar kommunistiska repressalier”, sa MacDonald. ”Röda som mördar släktingar till någon angivare ur de egna leden.” Så vände han sig till mig: ”Sådant händer med jämna mellanrum. De röda har en mycket primitiv inställning i sådana frågor. Men det är en intern angelägenhet för kineserna. Chiang Kai-shek har börjat få bukt med de röda och han tänker inte ge sig, oavsett hur det går med japanerna. Vi försöker hålla oss utanför, förstår ni. Det förvånar mig att ni är så intresserad av det, käre vän.”
”Men just dessa repressalier”, sa jag, ”Gula ormen-morden. De har pågått en längre tid. Av och till under de senaste fyra åren. Hittills har det resulterat i att tretton personer blivit mördade.”
”Ni kan säkert detaljerna bättre än jag, käre vän. Men skälet till att repressalierna blivit så utdragna är att de röda inte vet vem förrädaren är, det har i alla fall jag hört. De började med att slakta fel personer. Bolsjevikerna har en ungefärlig inställning till rättvisan, förstår ni. Varje gång de ändrar uppfattning om vem den där Gula ormen kan vara, ger de sig ut och dödar ännu en familj.”
”Det skulle verkligen vara mig till stor hjälp, mr MacDonald, om jag kunde tala med denne angivare. Den man som kallas Gula ormen.”
MacDonald ryckte på axlarna. ”Det är kinesernas angelägenhet, käre vän. Vi vet inte ens vem den där Gula ormen är. Enligt min uppfattning skulle den kinesiska regeringen vara betjänt av att avslöja hans identitet innan man av misstag dödar ännu fler oskyldiga personer som tros vara släkt med honom.”
”Det är viktigt att jag får tala med angivaren.”
”Ja, eftersom ni är så angelägen ska jag göra mitt bästa. Men jag kan inte lova någonting. Den där killen verkar vara ganska användbar för regeringen. Chiangs folk vill gärna hålla honom hemlig, tror jag.”
Jag hade vid det laget blivit medveten om att fler och fler människor tryckte på från alla sidor, ivriga att inte bara få en glimt av mig lekamligen utan också att snappa upp lite av vårt samtal. Under sådana omständigheter kunde jag knappt vänta mig att MacDonald skulle tala öppet, och jag beslöt att för ögonblicket lämna ämnet. Faktum var att jag just då längtade efter att resa mig och ta en nypa luft, men innan jag hann röra mig ur fläcken lutade Grayson sig fram och sa med ett muntert leende:
”Mr Banks, det är säkert ett illa valt tillfälle. Men jag skulle gärna vilja byta ett ord med er. Ni förstår, sir, jag har fått den glädjande uppgiften att organisera ceremonin. Det vill säga välkomstceremonin.”
”Mr Grayson, jag vill inte verka otacksam, men som mr MacDonald här just sa har vi ganska ont om tid. Och jag tycker redan att jag blivit välkomnad på det mest gästfria sätt …”
”Nej, nej, sir” – Grayson skrattade nervöst – ”jag talade om den stora välkomstceremonin. Jag menar den ceremoni där era föräldrar hälsas välkomna tillbaka efter åratal i fångenskap.”
Jag måste medge att jag blev överrumplad, och jag stirrade bara på honom ett ögonblick. Han gav till ännu ett nervöst skratt och sa:
”Jag inser förstås att det är att gå händelserna i förväg. Ni måste först slutföra ert uppdrag. Och jag vill givetvis inte utmana ödet. Men vi måste trots allt göra våra förberedelser. Så snart ni tillkännager att fallet är löst, kommer alla att rikta blickarna mot oss i stadsfullmäktige och vänta sig att vi ska ordna en högtidlighet som är värdig en sådan händelse. De kommer att kräva en ganska speciell hyllningsfest, och det med kort varsel. Men att organisera något i den skala vi talar om är inte någon lätt sak, förstår ni, sir. Därför undrade jag om jag kunde få lägga fram några förslag för er. Först av allt, innan vi går vidare, undrar jag om ni är nöjd med valet av Jessfield Park som plats för ceremonin? Ni förstår, vi kommer att behöva stora ytor …”
Medan Grayson talade, hade jag gradvis blivit medveten om avlägsna gevärssalvor som hade sitt ursprung någonstans bortom gästernas sorl. Men nu blev Grayson plötsligt avbruten av en ljudlig knall som skakade rummet. Jag tittade bestört upp men såg att alla omkring mig fortfarande stod med glasen i hand och log eller till och med skrattade. Efter ett tag urskilde jag en rörelse i mängden borta vid fönstren, ungefär som om man hade påbörjat en cricketmatch därute. Jag bestämde mig för att ta tillfället i akt att lämna bordet och sällade mig till strömmen. Jag hade dock alldeles för många framför mig för att kunna se något, och jag försökte just lirka mig vidare då jag blev medveten om en gråhårig dam som stod vid min sida och talade med mig.
”Mr Banks”, sa hon, ”har ni någon aning om hur lättade vi är över att ni äntligen kommit hit? Vi vill förstås inte gärna visa det, men vi blir alltmer bekymrade över, ja” – hon gjorde en gest mot ljudet av gevärssalvor – ”även om min man påstår att japanerna aldrig skulle våga angripa den internationella kolonin. Men ni förstår han upprepar det minst tjugo gånger om dan, och det låter knappast lugnande. Jag ska säga er, mr Banks, att när nyheten om er förestående ankomst spred sig, var det första gången på månader som vi fått höra något positivt. Min man slutade till och med att mässa sitt lilla mantra om japanerna, åtminstone under några dagar. Gode Gud!”
Ännu en dånande explosion skakade rummet och framkallade några ironiska hurrarop. Jag såg då att man hade öppnat några franska fönster alldeles framför mig och att folk vällde ut på balkongen.
”Oroa er inte, mr Banks”, sa en ung man och fattade mig om armbågen. ”Det är ingen risk att det ska komma hit. Båda sidor är ytterst försiktiga nu efter den blodiga måndagen.”
”Men var kommer det ifrån?” frågade jag.
”Åh, det är jappsens krigsfartyg i hamnen. Granaterna går faktiskt i en båge över oss och landar där på andra sidan vattnet. Efter mörkrets inbrott är det ganska spektakulärt. Ungefär som att se stjärnor falla.”
”Och om en granat faller ner för tidigt?”
Inte bara den unge mannen jag talade med utan flera andra omkring mig skrattade åt denna tanke – lite för demonstrativt, tyckte jag. Så hördes en annan röst:
”Vi måste lita på att jappsen siktar rätt. Om de börjar slarva kan de ju faktiskt lika gärna fälla en på sitt eget område.”
”Mr Banks, vill ni pröva den här?”
Någon räckte fram en teaterkikare. När jag tog den, delade sig församlingen omkring mig som på en given signal, och jag bokstavligt talat bars fram emot de öppna franska fönstren.
Jag steg ut på en liten balkong. Jag kände en varm vind och såg att himlen var djuprosa. Det var ganska långt till marken, och kanalen skymtade bortom nästa rad med byggnader. På andra sidan låg ett gytter av skjul och grushögar från vilka en grå pelare av rök steg mot kvällshimlen.
Jag satte kikaren till ögonen, men den var felinställd för mig och jag såg ingenting. När jag justerat den såg jag ut över kanalen, där jag till min förvåning urskilde flera båtar som fortfarande for omkring nära stridsskådeplatsen, som om ingenting hänt. Jag lade särskilt märke till en båt – en pråmliknande farkost med en ensam man vid årorna – en båt som var så fullastad med lårar och bylten att den omöjligen skulle kunna ta sig fram under den låga kanalbron strax nedanför mig. Medan jag stod och såg på närmade sig farkosten bron i rask fart, och jag var säker på att jag skulle få se minst ett par lårar överst i högen plumsa i vattnet. I några sekunder fortsatte jag stirra på båten genom kikaren och glömde helt striderna. Jag betraktade intresserat roddaren, som liksom jag var totalt absorberad av farkostens öde och glömsk av kriget som pågick ett sextiotal meter därifrån. Så försvann båten under bron, och när jag strax därpå såg hur den graciöst kom glidande på andra sidan med den riskabelt placerade lasten ännu intakt, sänkte jag kikaren med en suck.
Jag märkte att det hade samlats mycket folk bakom mig medan jag tittat ut över kanalen. Jag räckte över kikaren till någon som stod intill och sa rakt ut i luften: ”Jaså, där har vi kriget. Ytterst intressant. Hur är det med antalet döda och sårade?”
Det gav upphov till en ström av kommentarer. En röst sa: ”Många dör därborta i Chapei. Men jappsen kommer att inta det om några dar, och då blir det lugnt igen.”
”Var inte så säker på det”, sa någon annan. ”Kuomintang-anhängarna har förvånat alla hittills, och jag slår vad om att de kommer att fortsätta med det. Jag tror att de kommer att hålla ut länge än.”
Alla som stod omkring mig började genast argumentera. Ett par dagar, ett par veckor, vad gjorde det för skillnad? Kineserna skulle förr eller senare tvingas kapitulera, så varför gjorde de det inte nu? Varpå flera röster invände att saken inte var så enkel. Läget förändrades från dag till dag, och det fanns många faktorer som var och en påverkade situationen.
”Och förresten”, sa någon med hög röst, ”har inte mr Banks kommit nu?”
Denna fråga, som uppenbarligen var retorisk, blev ändå på ett besynnerligt sätt hängande i luften. Sorlet upphörde plötsligt och alla vände åter blicken mot mig. Det kändes faktiskt som om det inte bara var gruppen runt balkongen utan hela balsalen som tystnat och nu väntade på min reaktion. Jag tyckte att tidpunkten var nog så lämplig att göra ett tillkännagivande – något som jag kanske borde ha gjort redan i det ögonblick då jag kom in i salen – och jag harklade mig och deklarerade med hög röst:
”Mina damer och herrar. Jag förstår mycket väl att situationen här har blivit ganska prövande. Och jag har ingen önskan att väcka falska förväntningar vid en tidpunkt som denna. Men jag skulle inte befinna mig här nu om jag inte såg optimistiskt på mina chanser att inom en mycket nära framtid föra fallet mot en lycklig lösning. Jag skulle faktiskt vilja påstå, mina damer och herrar, att jag är mer än optimistisk. Jag ber er därför ha tålamod någon vecka framåt. Därefter får vi se vad vi har kommit fram till.”
När jag yttrade de sista orden började en jazzorkester just spela inne i balsalen. Jag vet inte om det bara var ett sammanträffande, men det blev i alla fall en ganska effektfull avslutning på mitt anförande. Jag kände hur uppmärksamheten vändes från mig och såg folk gå in igen. Också jag sökte mig tillbaka och då jag försökte leta upp vårt bord igen – jag hade för ögonblicket tappat orienteringen en aning – såg jag att en grupp dansöser hade intagit golvet.
Det var kanske så många som tjugo dansöser, många av dem ”eurasiska”, lätt klädda i matchande dräkter med fågelmotiv. När dansen började tycktes rummet förlora allt intresse för slaget som pågick på andra sidan vattnet, även om man fortfarande kunde höra oväsendet bortom den glada musiken. För dessa människor var det som om en underhållning var slut och en annan började. Jag kände en avsky välla upp inom mig, och det var inte första gången sedan jag kom till Shanghai. Det handlade inte enbart om att man under årens lopp ryggat för utmaningen och på ett sorgligt sätt misslyckats med att reda upp situationen, att man bara låtit allting förvärras och hamna i den skrämmande situation som nu rådde, med enorma komplikationer som följd. Det som i tysthet också skrämt mig från den stund jag kom var att alla här vägrar erkänna sin skuld. Under de två veckor jag varit här har jag under mitt samröre med invånarna, hög som låg, inte en enda gång sett något som kunnat likna ärlig skamsenhet. Det finns med andra ord här i hjärtat av den malström som hotar att suga in hela den civiliserade världen en patetisk konspiration där man förnekar allt ansvar, en konspiration som har slutit sig inom sitt skal och förfelat sin verkan. Istället vänder man taggarna utåt och intar en sorts uppblåst försvarsställning som jag så ofta har stött på. Och här har vi dem nu, de som tillhör den så kallade eliten i Shanghai och som så föraktfullt betraktar det lidande som deras kinesiska grannar på andra sidan kanalen måste utstå.
Jag gick utmed raden av åskådare som satt vända mot kabarén och försökte hålla tillbaka min avsky, då jag märkte att någon drog mig i ärmen. Jag vände mig om och fick syn på Sarah.
”Christopher”, sa hon, ”jag har försökt tränga mig fram till dig hela kvällen. Har du inte tid att hälsa på dina gamla vänner hemifrån? Cecil är därborta, han vinkar åt dig.”
Det tog mig en stund att urskilja sir Cecil i mängden. Han satt ensam vid ett bord rummets bortre ände, och han vinkade verkligen åt mig. Jag vinkade tillbaka och tittade sedan på Sarah.
Jag hade inte träffat henne sedan jag kom. Mitt intryck den kvällen var att hon mådde mycket bra; solen i Shanghai hade gjort henne gott och hon var inte lika blek som vanligt. När vi pratades vid verkade hon dessutom glad och full av tillförsikt. Det är först nu, efter det som hände igår kväll, som jag återigen funderar på det där första mötet och undrar över hur jag kunde bli så vilseledd. Kanske är det bara efterklokhet som får mig att minnas något tillkämpat behärskat över hennes leende, särskilt när hon talade om sir Cecil. Och fastän vi bara utbytte artigheter var det en sak hon sa den kvällen som gjorde mig ganska förbryllad redan då och som återvänt till mig hela dagen.
Jag förhörde mig om vad hon och sir Cecil tyckte om det år de dittills hade tillbringat här. Hon försäkrade då att även om sir Cecil inte uppnått det genombrott han hoppats på, hade han ändå gjort mycket för att förtjäna samhällets tacksamhet. Det var då jag utan att tänka närmare på saken ställde frågan:
”Ni har alltså inga omedelbara planer på att lämna Shanghai?”
Varpå Sarah skrattade och kastade ännu en blick mot sir Cecils hörn och sa: ”Nej, vi stannar nog ett tag. Metropole är väldigt bekvämt. Jag tror inte att vi kommer att lämna stan på länge. Om ingen kommer och räddar oss förstås.”
Allt detta – också det om att bli räddad – sa hon som om det vore ett skämt, och fastän jag inte riktigt förstod vad hon menade, skrattade också jag. Efter det talade vi efter vad jag minns om gemensamma vänner i England, tills Grayson kom fram och effektivt satte stopp för det på ytan lättsamma samtalet.
Det är först nu, efter igår kväll, som jag börjat tänka tillbaka på mina olika sammanträffanden med Sarah under de tre veckor som gått, och jag återvänder gång på gång till denna enda fras, de ord hon tillade efter sitt muntra svar.