Jag misskötte mötet med MacDonald på brittiska konsulatet i morse, och när jag tänker på det nu i kväll blir jag modstulen. Faktum är att han hade förberett sig väl men att jag inte gjort det. Om och om igen lät jag honom provocera mig in på villovägar där jag slösade energi på att argumentera om sådant som han redan från början bestämt sig för att gå med på. Jag hade faktiskt kommit längre med honom för fyra veckor sedan, den där kvällen i balsalen på Palace Hotel, då jag för första gången lade fram förslaget om att intervjua Gula ormen. Den gången hade jag överrumplat MacDonald och åtminstone fått honom att rent ut erkänna sin verkliga roll här i Shanghai. Men i morse tvingade jag honom inte ens att frångå den vanliga charaden att han bara var en tjänsteman som ägnade sig åt diplomatiska ärenden.
Jag har förstås underskattat honom. Jag trodde det skulle räcka att gå dit och förebrå honom för att han dröjde med att ordna det jag hade begärt. Först nu inser jag hur han lade ut sina fällor för att lätt få övertaget när jag väl blev förargad. Det var idiotiskt av mig att visa min irritation, men det hårda arbetet dag efter dag har gjort mig trött. Och dessutom stötte jag oväntat ihop med Grayson, mannen från stadsfullmäktige, då jag var på väg upp till MacDonalds kontor. Jag kan faktiskt säga att detta mer än något annat fick mig ur balans i morse, och det till den grad att mina tankar mestadels var på annat håll under hela den efterföljande diskussionen med MacDonald.
Jag satt och väntade i flera minuter ute i hallen på andra våningen till konsulatsbyggnaden. Till slut kom sekreteraren och meddelade att MacDonald var redo att ta emot mig, och jag hade just korsat den marmorklädda avsatsen och stod framför hissen, då Grayson kom skyndande nerför trappan och ropade på mig.
”Godmorgon, mr Banks! Förlåt, det är kanske inte rätt tillfälle?”
”Godmorgon, mr Grayson. Nej, det är faktiskt inte så lämpligt just nu. Jag var just på väg upp för att besöka vår vän, mr MacDonald.”
”Ja, då ska jag inte uppehålla er. Jag råkade bara höra att ni också var här på besök.” Hans muntra skratt ekade mellan väggarna.
”Det var mycket trevligt att se er igen, mr Grayson, men nu …”
”Jag ska inte störa, sir. Men det har länge varit svårt att få tag på er, så jag tänkte bara …”
”Ja, mr Grayson, om ni kan fatta er kort.”
”Visst, mycket kort. Ni förstår, sir, jag inser att vi kanske går händelserna i förväg, men det krävs ett visst mått av planering i sådana här ärenden. Om planeringen inte håller måttet vid ett så viktigt tillfälle, om folk får intrycket att arrangemangen är det minsta tarvliga eller amatörmässiga …”
”Mr Grayson … ”
”Ja, förlåt mig. Jag ville bara höra er uppfattning om några detaljer kring välkomstceremonin. Vi har nu enats om Jessfield Park som skådeplats. Vi ska bygga upp en scen med markis och högtalaranläggning … förlåt mig, jag ska komma till saken. Det jag gärna ville diskutera med er, mr Banks, var er egen roll i ceremonin. Vi känner att det bör vara en enkel tillställning. Det jag funderade på var om ni kanske kunde säga några ord och beskriva hur ni bar er åt för att lösa fallet. Vilka avgörande ledtrådar som till sist förde er till era föräldrar, sådana saker. Bara några ord, publiken skulle bli så förtjust. Och när ni har talat färdigt, tänkte jag att de kanske skulle vilja komma ut på scenen.”
”De, mr Grayson?”
”Era föräldrar, sir. Min tanke var att de kunde komma ut på scenen, vinka, tacka för applåderna och sedan dra sig tillbaka. Men det är förstås bara en idé. Ni har säkert andra utmärkta förslag …”
”Nej, nej, mr Grayson” – jag kände plötsligt en stor trötthet komma över mig – ”det låter alldeles utmärkt alltsammans. Men om det var allt, måste jag tyvärr …”
”Bara en sak till, sir. En liten detalj, men den skulle kunna bli mycket effektfull om allt stämmer. I samma ögonblick som era föräldrar kommer ut på scenen tänkte jag att mässingsorkestern skulle börja spela. Något i stil med ’Land of Hope and Glory’, kanske. En del av mina kolleger är mindre tilltalade av den idén, men enligt min uppfattning …”
”Det låter som en utmärkt idé, mr Grayson. Och jag är dessutom ytterst smickrad över er stora tilltro till min förmåga att lösa detta fall. Men, förlåt mig, mr MacDonald väntar.”
”Naturligtvis. Ja, tack för att ni tog er tid att prata med mig.”
Jag tryckte på hissknappen, och medan jag stod och väntade, dröjde Grayson kvar. Jag hade vänt mig mot hissdörrarna, när jag hörde honom säga:
”Det var bara en sak till jag undrade över, mr Banks. Har ni någon aning om var era föräldrar kommer att bo på själva högtidsdagen? Ni förstår, vi måste se till att folk besvärar dem så lite som möjligt under färden till och från parken.”
Jag minns inte vad jag svarade honom. Kanske gick hissdörrarna upp just i det ögonblicket, så att jag bara hann ge honom ett hastigt svar när jag sa adjö. Men det var den sista frågan som dröjde kvar i mina tankar under hela mötet med MacDonald och som mer än något annat hindrade mig från att koncentrera mig på det som var för handen. Och nu i kväll, när dagens brådskande uppgifter är över, märker jag att samma fråga dyker upp igen i mitt huvud.
Jag har inte negligerat frågan om var mina föräldrar eventuellt skulle inkvarteras. Men jag har alltid ansett det förhastat – till och med som att ”utmana ödet” – att fundera över sådana saker innan man hunnit reda ut de invecklade omständigheterna i ett fall. Enda gången jag överhuvudtaget tänkt på saken under de tre veckor som gått var förmodligen den kväll då jag träffade min gamle skolkamrat, Anthony Morgan.
Det var inte långt efter min ankomst hit – tredje eller fjärde kvällen. Jag hade en tid vetat att Morgan bodde i Shanghai, men även om vi gått i samma klass på St Dunstan’s hade vi aldrig varit nära vänner, och jag gjorde därför inga ansträngningar att träffa honom. Men så fick jag ett telefonsamtal från honom en morgon när jag varit i Shanghai några dagar. Jag märkte att han var ganska sårad över att jag inte hade tagit kontakt med honom och fann mig till slut samtycka till att träffas samma kväll på ett hotell i den franska enklaven.
Det hade varit mörkt ett bra tag då vi sammanstrålade i den dunkelt upplysta hotellfoajén. Jag hade inte sett honom sedan skoltiden och blev häpen över hur sliten och plufsig han hade blivit. Men jag försökte låta oberörd då vi hjärtligt hälsade på varandra.
”Lustigt”, sa han och klappade mig i ryggen. ”Verkar inte så längesen. Och ändå känns det som en annan tid.”
”Det gör det verkligen.”
”Vet du”, fortsatte han, ”häromdan fick jag brev från dansken Emeric. Minns du honom? Emeric från Danmark! Hade inte hört av honom på åratal! Han bor visst i Wien nu. Gamle Emeric. Minns du honom?”
”Javisst”, sa jag, fast jag bara hade ett mycket svagt minne av en sådan pojke. ”Käre gamle Emeric.”
Morgan pratade nästan oavbrutet i säkert en halvtimme. Han hade rest till Hongkong direkt efter Oxford och flyttat till Shanghai för elva år sedan efter att ha fått en tjänst på Jardine Matheson. Vid ett tillfälle hejdade han sin berättelse och sa:
”Du kan inte ana vilka fasansfulla problem jag har haft med chaufförer sen allt det här bråket började. Den ordinarie blev dödad första dagen japanerna började skjuta med granater. Hittade en annan som visade sig vara någon sorts gangster. Han var tvungen att hela tiden rusa iväg och sköta sina plikter i ligan och fanns aldrig på plats när man skulle någonstans. Hämtade mig en gång på amerikanska klubben med blod över hela skjortan. Inte hans eget, förstod jag snart. Sa inte ett ord till ursäkt, typisk kines. Det var sista droppen för min del. Sen hade jag två andra som inte kunde köra överhuvudtaget. En körde faktiskt på en rickshawman, skadade den stackarn ganska illa. Den jag har nu är mycket bättre, så vi får hålla tummarna att han tar oss dit utan mankemang.”
Jag hade ingen aning om vad han menade med det, eftersom vi som jag kunde minnas inte hade bestämt att åka någonstans den kvällen. Men jag ville inte ifrågasätta det han sa, och dessutom bytte han snabbt samtalsämne och började prata om hotellets alla brister. Foajén vi satt i, anförtrodde han mig, var inte alltid så dunkelt upplyst. Kriget hade satt stopp för tillverkningen av glödlampor på fabrikerna i Chapei, och i vissa delar av hotellet fick gästerna gå omkring i mörker. Han påpekade också att minst tre medlemmar av dansbandet i bortre änden av rummet inte spelade på sina instrument.
”Det är för att de egentligen är bärare. De riktiga musikerna har antingen flytt Shanghai eller blivit dödade i striderna. Men de är ganska bra på att imitera, tycker du inte?”
Nu när han gjort mig uppmärksam på det såg jag att ersättarna i själva verket inte alls var övertygande i sitt låtsasspel. En man såg totalt uttråkad ut och brydde sig knappt om att hålla stråken mot instrumentet, en annan stod med klarinetten bortglömd i handen och stirrade förundrad med öppen mun på de riktiga musikerna som spelade omkring honom. Det var först när jag gratulerade Morgan till hans intima kunskaper om hotellet som han berättade att han faktiskt bott där i över en månad, eftersom hans våning i Hongkew låg lite för nära striderna för att det skulle kännas riktigt bra. När jag muttrade ett beklagande över att han hade tvingats lämna sitt hem, blev han plötsligt dyster till mods, och för första gången såg jag något melankoliskt över honom som påminde om den olyckliga och ensamma pojken jag känt i skolan.
”Det var inte mycket till hem ändå”, sa han och tittade ner i sin cocktail. ”Bara jag och några tjänare som kom och gick. Trist litet ställe faktiskt. På sätt och vis var striderna bara en ursäkt. Ett gott skäl att ge sig av. Det var inte trivsamt. Alla möbler var kinesiska. Kunde inte sitta bekvämt någonstans. Hade en sångfågel en gång, men den dog. Här har jag det bättre. Mycket närmare till mina vattenhål.” Sedan tittade han på sin klocka, drack ur glaset och sa: ”Ja, det är bäst att vi inte låter dem vänta. Bilen står utanför.”
Det var något över Morgans sätt – en sorts nonchalant brådska – som gjorde det svårt att komma med invändningar. Dessutom var jag fortfarande ny i stan och van vid att bli körd från evenemang till evenemang av olika värdar. Jag följde därför Morgan ut ur byggnaden och satt strax därpå tillsammans med honom i baksätet till hans bil, på väg genom den livliga kvällstrafiken i den franska enklaven.
Nästan genast lyckades chauffören med nöd och näppe undvika en annalkande spårvagn, och jag trodde att det skulle få Morgan att börja älta sina chaufförsproblem igen. Men han satt nu grubblande och stirrade ut på neonskyltarna och de kinesiska banderollerna som flimrade förbi utanför rutan. När jag vid ett tillfälle försökte ta reda på vart vi var på väg och ställde frågan: ”Tror du att vi kommer för sent?” tittade han återigen på klockan och svarade tankspritt: ”Eftersom de redan har väntat så länge på dig, spelar det säkert ingen roll med några minuter till eller från.” Så tillade han: ”Det här måste kännas konstigt för dig.”
Vi for vidare en stund utan att säga mycket. En gång körde vi utmed en sidogata där trottoarerna på båda sidor var fyllda av tätt sammanpackade gestalter. I lyktskenet såg jag hur de satt på huk eller låg hopkurade och sov på marken, tryckta intill varandra, och trafiken kunde nätt och jämnt ta sig fram mitt i gatan. Det var människor i alla åldrar – jag såg spädbarn sova i mödrarnas famn – och de hade sina tillhörigheter omkring sig, trasiga bylten, fågelburar, en och annan skottkärra fullastad med ägodelar. Jag har nu blivit van vid sådana syner, men den kvällen stirrade jag förfärad ut genom bilrutan. Det var mest kinesiska ansikten, men när vi kom till gatans slut urskilde jag skaror av europeiska barn – troligen ryssar.
”Flyktingar från nordsidan av kanalen”, sa Morgan nonchalant och vände sig bort. Trots att han själv var flykting, tycktes han inte känna någon empati för sina mindre privilegierade bröder. När jag vid ett tillfälle trodde att vi hade kört över en sovande gestalt och förskräckt såg mig om, mumlade min följeslagare bara: ”Oroa dig inte. Det var nog bara ett gammalt bylte.”
Efter flera minuters tystnad överraskade han mig sedan med ett skratt.
”Skoltiden”, sa han. ”Den kommer tillbaka till en. Det var väl en ganska bra tid.”
Jag sneglade på honom och såg att han fått tårar i ögonen. Så sa han:
”Vet du, vi borde ha slutit oss samman. De båda sorgliga ensamvargarna. Det hade varit en bra idé. Du och jag skulle ha slutit oss samman. Förstår inte varför vi inte gjorde det. Då skulle vi inte ha känt oss så utanför.”
Jag vände mig förvånad mot honom. Men när jag skymtade hans ansikte i det växlande ljuset, förstod jag att han var någonstans långt borta.
Jag kunde som jag sagt väl minnas att Anthony Morgan varit något av en ”sorglig ensamvarg” i skolan. Det var inte det att han blev särskilt trakasserad eller retad av oss övriga, snarare var det han själv som tidigt tog på sig den rollen. Det var han som alltid valde att gå för sig själv och sackade flera meter efter gruppen, han som vackra sommardagar vägrade att vara med och ha roligt och istället satt ensam i ett rum och fyllde en anteckningsbok med klotter. Allt det där minns jag tydligt nog. Så snart jag fick syn på honom den kvällen i den dunkla hotellfoajén, mindes jag hur han buttert brukade gå för sig själv över den öppna gården mellan teckningssalen och pelargången. Men hans påstående att även jag hade varit ”en sorglig ensamvarg” och att vi borde ha slutit oss samman var så förbluffande att jag först efter en stund insåg vilket självbedrägeri Morgan ägnade sig åt – säkert hade han för länge sedan fantiserat ihop en sådan bild för att orka med sina minnen från en olycklig tid. Men jag begrep det inte genast, och när jag nu tänker tillbaka kan det verka som om jag var ganska okänslig när jag svarade honom. För jag minns att jag sa ungefär så här:
”Du måste ha blandat ihop mig med någon annan, gamle vän. Jag var inte mycket för att gå ensam. Du tänker säkert på den där killen, Bigglesworth. Adrian Bigglesworth. Han var verkligen lite av en enstöring.”
”Bigglesworth?” Morgan funderade på detta och skakade sedan på huvudet. ”Jag minns honom. Ganska kraftigt byggd, utstickande öron? Gamle Bigglesworth. Ja, minsann. Men nej, det var inte honom jag tänkte på.”
”Ja, det var i alla fall inte jag.”
”Märkligt.” Han skakade på huvudet och tittade ut.
Också jag vände mig bort och satt en stund och betraktade de nattliga gatorna. Vi for återigen genom ett livligt nöjesdistrikt, och jag granskade ansiktena i mängden i hopp om att skymta Akira. Så kom vi in i ett bostadsområde med mycket häckar och träd, och det dröjde inte länge förrän chauffören bromsade in bilen framför ett stort hus.
Morgan skyndade sig ur bilen. Chauffören satt kvar på sin plats, men jag steg ur och följde Morgan utmed en grusgång som löpte runt huset. Jag hade väl väntat mig en stor mottagning av något slag, men jag såg nu att det inte var fråga om något sådant. Huset låg till största delen mörkt, och det stod bara en bil vid sidan av vår på gårdsplanen.
Morgan, som uppenbarligen var hemma i huset, gick före mot en sidodörr, flankerad av höga buskar. Han öppnade den utan att ringa på och visade mig in.
Vi befann oss i en rymlig hall, upplyst av levande ljus. När jag kisade kunde jag urskilja möglande skriftrullar, jättelika porslinsvaser, en byrå i lackarbete. Lukten därinne – rökelse blandad med exkrementer – kändes egendomligt tröstande.
Ingen tjänare eller värd visade sig. Min följeslagare stod kvar bredvid mig utan att säga ett ord. Efter ett tag slog det mig att han väntade på att jag skulle kommentera det jag såg.
”Jag kan inte mycket om kinesisk konst, men till och med för mitt otränade öga står det klart att vi har en del mycket fina saker omkring oss.”
Morgan stirrade förbluffad på mig. Så ryckte han på axlarna och sa: ”Ja, det stämmer säkert. Men nu går vi in.”
Han visade vägen in i huset. Ett stycke gick vi i mörker, så hörde jag röster som talade mandarin och såg ljus komma från en dörröppning, täckt av ett pärldraperi. Vi passerade ett antal draperier och kom sedan in i ett stort varmt rum, upplyst av lyktor och levande ljus.
Vad minns jag mer av den kvällen? Den har redan blivit lite suddig i mitt huvud, men låt mig försöka foga ihop den så klart jag kan. Min första tanke när vi kom in i rummet var att vi störde mitt i en familjehögtid. Jag såg ett stort bord, dignande av mat, och åtta eller nio personer som satt omkring det. Alla var kineser. De yngsta – två män i tjugoårsåldern – var klädda i västerländska kostymer, men de övriga hade traditionella dräkter. En gammal dam som satt vid bordets ena ände fick hjälp att äta av en tjänare. En äldre gentleman – förvånansvärt lång och bred för att vara oriental – som jag uppfattade som husets överhuvud, reste sig omedelbart när vi kom, och de andra männen följde hans exempel. Men jag fick vid det laget bara ett diffust intryck av dessa personer, för mycket snabbt var det själva rummet som börjat ta all min uppmärksamhet i anspråk.
Det var högt till taket som hade träbjälkar. Bortom middagssällskapet, längst in i rummet, fanns ett slags galleri, och från räcket hängde ett par papperslyktor. Det var denna del av rummet som dragit till sig min blick, och jag stod nu och stirrade ditåt och hörde knappt värdens välkomsthälsning. För det gick långsamt upp för mig att hela den bakre halvan av det rum där jag nu stod i själva verket var det som förr utgjorde vår hall i det gamla hemmet i Shanghai.
Man hade uppenbarligen gjort en stor ombyggnad under årens lopp. Jag kunde till exempel inte förstå sambandet mellan de utrymmen som Morgan och jag just passerat och vår gamla hall. Men galleriet i fonden kunde inte vara något annat än balkongen ovanför den stora svängda trappan.
Jag tog ett par steg fram och stod säkert kvar där en stund och tittade upp mot galleriet, medan jag för min inre syn ritade upp hur trappan en gång sett ut. Medan jag gjorde det mindes jag plötsligt hur jag under en period i min barndom hade tagit för vana att i hög hastighet rusa nerför den långa krökta trappan och med flaxande armar hoppa från andra eller tredje trappsteget nerifrån och landa mitt i en soffa som stod en bit därifrån. Far brukade alltid skratta när han såg det, men mor och Mei Li var inte förtjusta. Mor, som aldrig riktigt kunde förklara varför det var fel att göra så, hotade alltid med att ta bort soffan om jag fortsatte med min ovana. När jag var omkring åtta år gammal prövade jag en gång denna bedrift för första gången på länge och upptäckte då att soffan inte längre klarade min ökade tyngd. Ena änden av stommen brakade sönder, och jag föll chockad till golvet. Strax därpå kom mor nerför trappan bakom mig, och jag minns att jag stålsatte mig inför en rejäl utskällning. Men mor böjde sig över mig och brast i skratt. ”Vad rolig du ser ut, Puffin!” utbrast hon. ”Om du bara kunde se din min!”
Jag hade inte alls slagit mig, men när mor fortsatte skratta, började jag göra det mesta möjliga av smärtan jag anade i vristen, kanske också för att jag fortfarande var rädd för bannor. Då slutade mor skratta och hjälpte mig varsamt upp. Jag minns att hon långsamt ledde mig runt, runt i hallen med ena armen runt mina axlar och sa: ”Så ja, nu känns det väl bättre? Vi går bort det onda. Så där ja, nu är det borta.”
Jag fick aldrig några bannor för det som hänt, och ett par dagar senare upptäckte jag att soffan var lagad, men trots att jag fortsatte att hoppa från andra eller tredje trappsteget, försökte jag aldrig mer dyka ner i soffan.
Jag tog några steg framåt och försökte räkna ut exakt var soffan hade stått. Men jag hade bara en mycket diffus bild av hur den verkligen sett ut – även om jag livligt mindes hur det sidenmjuka tyget kändes.
Så småningom blev jag medveten om de andra i rummet och märkte att de leende tittade på mig. Morgan och den äldre kinesen hade talat tyst med varandra. När Morgan såg att jag vände mig om, tog han ett steg emot mig, harklade sig och började presentera de övriga.
Han var uppenbarligen god vän med familjen och rabblade utan att tveka upp namnen. När han gjorde det, bugade de i tur och ordning och log, medan de förde ihop händerna. Bara den gamla damen, som Morgan hade presenterat särskilt vördnadsfullt, satt kvar vid bordet och tittade uttryckslöst på mig. Familjen hette Lin – jag minns inga andra namn – och det var mr Lin själv, den storvuxne äldre gentlemannen, som nu tog befälet.
”Min bäste herre”, sa han på bara lätt bruten engelska, ”säkert känner ni er varm om hjärtat över att komma tillbaka hit igen.”
”Ja, det gör jag.” Jag gav till ett litet skratt. ”Ja, men det känns också lite konstigt.”
”Det är helt naturligt”, sa mr Lin. ”Känn er nu som hemma. Mr Morgan säger att ni redan har ätit. Men som ni ser har vi lagat mat åt er. Vi visste inte om ni tyckte om kinesisk mat, så vi har lånat kocken från vår engelske granne.”
”Men mr Banks är kanske inte hungrig.”
Det var en av de unga männen i kostym som sa det. Han vände sig sedan till mig och fortsatte: ”Farfar är ganska gammalmodig. Han blir mycket sårad om man inte på alla sätt tar emot hans gästfrihet.” Den unge mannen log brett mot den gamle. ”Men sätt honom bara på plats, mr Banks.”
”Min sonson anser att jag är en gammaldags kines”, sa mr Lin och närmade sig. Leendet lämnade inte hans ansikte. ”Men jag är faktiskt född och uppvuxen i Shanghai, här i den internationella kolonin. Mina föräldrar var tvungna att fly undan änkekejsarinnans styrkor och ta sin tillflykt hit, till utlänningarnas stad, och jag är en äkta Shanghaibo. Min sonson här har ingen aning om livet i det verkliga Kina. Han tycker att jag är gammaldags! Strunta i honom, min bäste herre. Det finns ingen anledning att oroa sig över etikettsfrågor här i huset. Om ni inte vill äta, gör det ingenting alls. Jag blir verkligen inte förolämpad.”
”Ni är alla så vänliga”, sa jag, kanske lite tankspridd, för jag grubblade fortfarande över hur man hade byggt om huset.
Så sa plötsligt den gamla damen något på mandarin. Den unge mannen som tidigare tilltalat mig tolkade:
”Farmor trodde aldrig att ni skulle komma, säger hon. Det var en lång väntan. Men nu när hon har sett er, är hon väldigt glad att ni är här.”
Redan innan han talat färdigt, sa den gamla damen något igen. När hon tystnade stod den unge mannen och funderade en stund. Han tittade på sin farfar som om han ville ha råd och tycktes sedan komma till ett beslut.
”Ni måste ursäkta farmor”, sa han. ”Hon är lite excentrisk ibland.”
Den gamla damen, som kanske förstod engelska, gjorde otåligt tecken åt honom att översätta. Till slut suckade den unge mannen och sa:
”Farmor säger att hon var mycket förbittrad på er innan ni kom hit nu i kväll. Hon var arg för att ni skulle ta vårt hem ifrån oss.”
Jag tittade förvirrat på den unge mannen, men nu talade den gamla damen på nytt.
”Hon säger att hon länge hoppades att ni skulle hålla er borta”, översatte sonsonen. ”Hon tyckte att huset tillhörde vår familj nu. Men i kväll, när hon träffat er personligen och sett känslorna avspegla sig i er blick, förstår hon bättre. Innerst inne känner hon nu att överenskommelsen är riktig.”
”Överenskommelsen? Men inte …”
Orden dog i munnen på mig. För även om jag var förbryllad hade jag medan den unge mannen översatte det farmodern sa svagt börjat minnas någon sorts överenskommelse om det gamla huset för den händelse att jag skulle återvända. Men jag hade som jag sa bara ett diffust intryck att det kunde vara så, och jag kände att det kunde bli genant om jag började diskutera frågan. Just då sa dessutom mr Lin:
”Jag är rädd att vi inte tar hand om mr Banks på bästa sätt. Här står vi och uppehåller honom med vårt prat, när han i själva verket måste längta efter att få se sig om i huset igen.” Så vände han sig till mig med ett vänligt leende och sa: ”Följ med mig, min bäste herre. Tids nog hinner ni prata med alla. Kom så ska jag visa er huset.”