Tankarna for hit och dit när jag gick och lade mig den kvällen, men nästa morgon vaknade jag fylld av en sorts frid. Det var som om jag hade blivit av med en tung börda, och när jag klädde mig och återigen tänkte över min nya situation, kände jag mig ganska upprymd.
Jag har inga tydliga minnen av den förmiddagen. Det jag minns är att jag under den tid som återstod skulle hinna med så mycket som möjligt av det jag hade planerat för de kommande dagarna, att det vore föga samvetsgrant att inte göra det. Jag besvärades på något sätt inte av att det var ett ologiskt resonemang, och efter frukost satte jag brådskande igång med arbetet, rusade upp och nerför trappor och manade på mina chaufförer genom de myllrande stadsgatorna. Och fastän det inte verkar särskilt meningsfullt när jag tänker på det idag, måste jag säga att jag var ganska stolt över att kunna sätta mig ner och äta lunch strax efter två och känna att jag mer eller mindre hade uträttat allt jag tänkt.
När jag nu ser tillbaka på den dagen känner jag intensivt att jag egentligen aldrig engagerade mig i det jag höll på med. Under det att jag rusade omkring i den internationella kolonin och talade med många av stadens mest prominenta invånare, fanns det något inom mig som bokstavligen gapskrattade åt deras allvarsamma sätt att försöka besvara mina frågor, åt deras patetiska ansträngningar att hjälpa mig. Ju längre jag vistats i Shanghai, desto mer hade jag i sanning kommit att förakta de så kallade ledarna för samhället. Nästan dagligen hade mina efterforskningar avslöjat ytterligare försummelse, korruption eller något ännu värre från deras sida under åren som gått. Sedan jag kom hade jag inte stött på några som helst ärliga skamkänslor, inte träffat någon som erkänt att dagens krissituation aldrig skulle ha uppstått om det inte varit för undanflykter, kortsiktighet och ofta ren och skär ohederlighet bland de styrande. Den förmiddagen träffade jag samman med tre framstående medlemmar av ”eliten” på Shanghai Club, och när jag återigen möttes av deras ihåliga uppblåsthet och ständiga självrättfärdighet, kände jag mig upprymd inför utsikten att en gång för alla bli kvitt den sortens människor. I sådana ögonblick var jag helt övertygad om att jag hade tagit rätt beslut, att den förmätna uppfattning som delades av praktiskt taget alla här – nämligen att det på något sätt var mitt enskilda ansvar att lösa krisen – inte bara var ogrundad utan också värd det största förakt. Jag såg för mig hur förvånade alla skulle bli när ryktet om min avresa spred sig – indignationen och paniken som snabbt skulle följa – och jag medger att sådana tankar kändes mycket tillfredsställande.
När jag satt där och åt lunch letade sig tankarna tillbaka till mitt sista möte med Jennifer den där soliga eftermiddagen på hennes skola, då vi två tafatt satt i våra fåtöljer i prefektens rum, medan solen lekte över ekboaseringarna och gräset ner mot sjön skymtade utanför fönstren bakom henne. Hon lyssnade tyst medan jag efter bästa förmåga förklarade hur nödvändigt det var att jag reste iväg, vilken oerhört viktig uppgift som väntade på mig i Shanghai. Jag hejdade mig flera gånger och väntade att hon skulle ställa frågor eller åtminstone kommentera något. Men varje gång nickade hon allvarsamt och väntade på att jag skulle fortsätta. När jag till slut märkte att jag hade börjat upprepa mig, tystnade jag och sa:
”Nå, Jenny. Vad har du att säga?”
Jag vet inte vad jag hade väntat mig. Men efter att ha tittat på mig med en blick som inte röjde ett spår av vrede, svarade hon:
”Farbror Christopher, jag vet att jag inte är särskilt bra på någonting. Men det är för att jag fortfarande är ganska ung. När jag väl blir lite äldre, och det dröjer inte så länge nu, kommer jag att kunna hjälpa dig. Jag lovar att jag ska hjälpa dig. Du glömmer mig väl inte medan du är borta? Kom ihåg att jag är här, i England, och att jag ska hjälpa dig när du kommer tillbaka.”
Det var inte riktigt vad jag hade väntat mig, och fastän jag ofta tänkt över hennes ord sedan jag kom hit, är jag fortfarande inte säker på vad det var hon ville säga mig den dagen. Ville hon antyda att jag säkert inte skulle lyckas med mitt uppdrag i Shanghai, trots allt jag just anförtrott henne? Att jag skulle få återvända till England och fortsätta mitt arbete i ännu många år? Lika sannolikt var att orden bara kom från ett förvirrat barn som ansträngde sig att inte visa sin upprördhet, och då var det meningslöst att försöka analysera dem. Ändå satt jag återigen och funderade över vårt sista möte då jag den eftermiddagen åt lunch i hotellets vinterträdgård.
Jag hade nästan druckit upp mitt kaffe då portiern kom och sa att ett angeläget samtal väntade mig. Jag visades in i en telefonhytt på trappavsatsen strax utanför, och efter lite trassel med telefonisten hörde jag en röst som var mig vagt bekant.
”Mr Banks? Mr Banks? Mr Banks, jag kom ihåg det till slut.”
Jag stod tyst, rädd att äventyra Sarahs och mina planer om jag sa något alls. Men då sa rösten:
”Mr Banks? Hör ni mig? Jag har kommit ihåg något viktigt. Om huset vi inte kunde leta igenom.”
Jag förstod att det var kommissarie Kung; trots att rösten var hes, lät den häpnadsväckande föryngrad.
”Förlåt mig, kommissarien. Jag blev bara så överraskad. Jag vill gärna höra vad ni har att säga.”
”Ibland när jag njuter av en pipa, hjälper det mig minnas, mr Banks. Mycket som jag sedan länge har glömt svävar plötsligt för min syn. Så jag tänkte att en sista pipa skulle kanske inte skada. Och då mindes jag något som den misstänkte berättade för oss. Huset vi inte kunde leta igenom. Det ligger mittemot det hus som tillhör en man vid namn Yeh Chen.”
”Yeh Chen? Vem är det?”
”Jag vet inte. Många av de fattiga använder inte gatuadresser. De talar om landmärken. Huset vi inte kunde leta igenom. Det ligger mittemot Yeh Chens hus.”
”Yeh Chen? Är ni säker på att det var så han hette?”
”Ja, jag är säker. Det kom för mig väldigt tydligt.”
”Är det ett vanligt namn? Hur många med det namnet kan det finnas i Shanghai?”
”Lyckligtvis fick vi ännu en detalj av den misstänkte. Denne Yeh Chen är blind. Huset ni söker ligger mittemot den blinde Yeh Chens hus. Han kan förstås ha flyttat eller dött. Men om ni kunde ta reda på var denne man bodde för tjugotvå år sen …”
”Naturligtvis, kommissarien. Tack, det var mycket användbart.”
”Det var roligt. Jag trodde att ni skulle tycka det.”
”Jag kan inte nog tacka er, kommissarien.”
Jag hade blivit medveten om vad klockan var, och när jag lade på luren gick jag inte tillbaka till lunchbordet utan fortsatte upp till mitt rum för att packa.
Jag minns att en känsla av overklighet kom över mig när jag funderade på vad jag skulle ta med. Vid ett tillfälle satte jag mig på sängen och stirrade ut på den bit himmel som syntes genom fönstret. Det slog mig hur ytterst viktiga de upplysningar jag just fått skulle ha varit för mig bara någon dag tidigare, och det kändes underligt. Istället stod jag nu här och funderade förstrött på det jag fått veta, och redan kändes det som en del av en svunnen tid, något som jag inte behövde minnas om jag inte ville.
Jag måste ha fått tid över när jag packat färdigt, för när det knackade på dörren precis klockan halv fyra, hade jag suttit i min stol och väntat en bra stund. Jag öppnade för en ung kines, säkert inte ens tjugo år gammal, traditionellt klädd och med hatten i handen.
”Er chaufför, sir”, sa han mjukt. ”Om ni har väska, jag bära.”
Medan den unge mannen styrde ut från Cathay Hotel stirrade jag på det myllrande folklivet på Nanking Road i eftermiddagssolen, och det kändes som om jag iakttog allt långt bortifrån. Jag slog mig till ro i sätet, nöjd över att lämna allt i händerna på chauffören, som trots sin ungdom verkade lugn och kompetent. Jag var frestad att fråga vad han hade för koppling till Sarah men kom då ihåg att hon uppmanat mig att inte säga mer än nödvändigt. Jag satt därför tyst och fann snart att mina tankar förirrat sig till Macao och en del fotografier jag sett av platsen på British Museum för många år sedan.
När vi hade kört i ungefär tio minuter, lutade jag mig plötsligt fram mot den unge mannen och sa: ”Förlåt mig, det här är lite långsökt. Men jag undrar om ni råkar känna till någon som heter Yeh Chen?”
Den unge mannen tog inte blicken från trafiken framför sig och jag skulle just upprepa frågan när han sa: ”Yeh Chen. Blind skådespelare?”
”Ja. Ja, jag vet att han är blind, men jag visste inte att han var skådespelare.”
”Inte berömd skådespelare. Yeh Chen. Han var skådespelare en gång, många år sen, när jag var pojke.”
”Menar ni … känner ni honom?”
”Känner honom inte. Men jag vet vem han är. Ni intress av Yeh Chen, sir?”
”Nej, nej, inte särskilt. Det var bara någon som råkade nämna hans namn för mig. Det är inte så viktigt.”
Under resten av färden sa jag inte något mer till den unge mannen. Vi körde genom ett förvirrande stort antal gränder, och jag hade helt och hållet tappat orienteringen när han stannade på en tyst bakgata.
Den unge mannen öppnade dörren för mig och gav mig resväskan.
”Den affären”, sa han och pekade. ”Med fonograf.”
På andra sidan gatan låg en liten affär med ett smutsigt skyltfönster där det verkligen stod en fonograf. Jag såg också en engelskspråkig skylt med texten: ”Grammofonskivor. Fonografrullar. Nothäften.” När jag såg mig om på gatan upptäckte jag att den unge mannen och jag var ensamma, med undantag för de två rickshawmän som satt på huk vid sina fordon och skämtade med varandra. Jag tog resväskan och skulle just korsa gatan, när någonting fick mig att säga:
”Jag undrar om ni skulle kunna vänta här en stund?”
Den unge mannen såg förbryllad ut. ”Lady Medhurst säger bara köra er hit.”
”Ja, ja. Men nu är det jag som ber er. Jag vill gärna att ni ska vänta lite, för den händelse att jag behöver era tjänster igen. Det är inte säkert att jag gör det. Jag säger bara om. Hör nu” – jag stack handen i kavajfickan och tog upp några sedlar – ”jag betalar gärna.”
Den unge mannen blev röd av ilska och vände sig bort från pengarna, som om jag erbjöd något riktigt motbjudande. Buttert satte han sig i bilen igen och slog igen dörren.
Jag insåg att jag hade gjort någon sorts missbedömning men hade just då inte tid att oroa mig över det. Trots sin ilska hade den unge mannen i alla fall inte startat motorn. Jag stoppade tillbaka pengarna i kavajfickan, tog resväskan och gick över gatan.
Det var mycket trångt inne i affären. Eftermiddagssolen lyste in, men på något sätt nådde den bara fram till några få dammiga fläckar. På ena sidan stod ett piano med missfärgade tangenter, och det låg flera grammofonskivor utan fodral på notstället. Skivorna var inte bara dammiga utan också fulla med spindelväv. För övrigt hängde det udda sammetssjok – avklippta från teaterridåer – uppspikade på väggarna, tillsammans med fotografier av operasångare och dansöser. Jag hade kanske väntat mig att Sarah skulle vara där, men en magerlagd europé med spetsigt mörkt skägg var den ende som syntes till, och han stod bakom disken.
”Godmiddag”, sa han med tysk brytning och tittade upp från en liggare som var uppslagen framför honom. Så granskade han mig noga uppifrån och ner och frågade: ”Är ni engelsman?”
”Ja, det är jag. Godmiddag.”
”Vi har en del skivor från England. Till exempel en inspelning med Mimi Johnson, ’I Only Have Eyes For You’. Skulle ni uppskatta, ja?”
Något i hans försiktiga sätt att tala antydde att detta var första delen i en avtalad kod. Men trots att jag letade i minnet efter något lösenord som Sarah meddelat mig, mindes jag ingenting. Till slut sa jag:
”Jag har inte någon fonograf med mig här i Shanghai. Men jag är mycket förtjust i Mimi Johnson. Jag bevistade faktiskt en konsert som hon höll i London för några år sen.”
”Verkligen? Mimi Johnson, ja?”
Jag fick en bestämd känsla att jag hade gjort honom förbryllad genom att svara fel. Så jag sa: ”Hör nu, jag heter Banks. Christopher Banks.”
”Banks. Mr Banks.” Mannen lät helt neutral. Han sa: ”Om ni uppskattar Mimi Johnson, ’I Only Have Eyes For You’, ska jag er spela den. Var god.”
Han dök ner under disken, och jag tog tillfället i akt att titta ut över gatan. De båda rickshawmännen stod fortfarande och pratade och skrattade, och jag såg till min belåtenhet att bilen med den unge mannen var kvar. Just när jag började undra om det inte hade blivit något allvarligt missförstånd, fylldes rummet av det varma, trånande ljudet från en jazzorkester. Mimi Johnson sjöng, och jag mindes att stycket varit sista skriket på klubbarna i London några år tidigare.
Efter ett tag blev jag medveten om att den magerlagde mannen pekade mot några tunga, mörka draperier som hängde på väggen. Jag hade inte märkt att det fanns en dörr där, men när jag sköt upp den kom jag till ett rum innanför butiken.
Sarah satt på en träkoffert, iförd hatt och en lätt kappa. En cigarrett brann i munstycket, och luften i det kyffiga rummet var redan tjock av rök. Överallt omkring oss låg travar med grammofonskivor och noter, förvarade i olika pappkartonger och telådor. Där fanns inget fönster, men jag såg en bakdörr som stod på glänt ut.
”Ja, här är jag”, sa jag. ”Jag tog bara med mig en väska, som du sa. Men jag ser att du själv har tre.”
”Den här väskan är bara för Ethelbert. Min teddybjörn. Honom har jag alltid med mig. Fånigt, tycker du inte det?”
”Fånigt? Nej, inte alls.”
”När Cecil och jag reste hit, gjorde jag misstaget att stoppa ner Ethelbert bland en massa andra saker. När jag sen öppnade kofferten hade armen fallit av. Jag hittade den i ena hörnet, inklämd i en toffla. Så den här gången har han fått en hel väska för sig själv, då avstår jag hellre från några schalar. Det är fånigt.”
”Nej, nej. Jag förstår precis. Ethelbert, visst.”
Hon stoppade försiktigt ner cigarrettmunstycket och reste sig. Sedan kysstes vi – precis som ett par på bio. Det kändes nästan precis så som jag alltid hade föreställt mig att det skulle göra, utom att det var något besynnerligt klumpigt över vår omfamning, och jag försökte flera gånger justera min kroppsställning, men min högra fot hade kilat in sig under en tung låda och jag kunde inte riktigt röra mig utan att tappa balansen. Så tog hon ett steg tillbaka och andades djupt, medan hon hela tiden såg mig i ansiktet.
”Är allting klart?” frågade jag.
Hon svarade inte först, och jag trodde att hon skulle kyssa mig igen. Men till slut sa hon bara:
”Allt är i sin ordning. Vi får bara vänta några minuter till. Sedan går vi ut den vägen” – hon pekade på bakdörren – ”och promenerar ner till piren, där en sampan tar oss ut till ångfartyget som ligger ett par kilometer nerför floden. Sedan blir det Macao.”
”Och Cecil vet ingenting alls?”
”Jag har inte sett honom på hela dagen. Han gav sig av till ett av sina små ställen direkt efter frukost, och han är säkert kvar där.”
”Det är verkligen synd. Någon borde säga åt honom att rycka upp sig.”
”Ja, nu är det inte längre vår sak att göra det.”
”Nej, det är väl inte det.” Jag skrattade till. ”Vi kan göra precis vad vi vill.”
”Just det. Christopher, är det något som är på tok?”
”Nej, nej. Jag försökte bara … jag ville bara …”
Jag sträckte mig efter henne och ville omfamna henne, men hon höjde handen och sa:
”Christopher, jag tycker att du ska sätta dig ner. Oroa dig inte, det blir tid att göra allt, allt, senare.”
”Javisst, förlåt mig.”
”När vi väl kommer till Macao kan vi ta oss en ordentlig funderare på framtiden. En ordentlig funderare på var vi skulle kunna trivas. Och var Jennifer skulle kunna trivas. Vi ska breda ut våra kartor på sängen, titta ut över havet och gräla om saken. Åh, jag är säker på att vi kommer att gräla. Jag ser till och med fram emot våra gräl. Tänker du sätta dig ner? Sätt dig här.”
”Hör du, om vi har några minuter på oss, skulle jag bara vilja göra en sak.”
”Göra en sak? Vadå?”
”Ja... det är bara en sak jag måste göra. Jag är inte borta länge, bara några minuter. Jag måste bara fråga om en sak.”
”Fråga vem? Christopher, jag tycker inte att vi ska tala med någon just nu.”
”Nej, det var inte så jag tänkte. Jag förstår precis att vi måste vara försiktiga. Nej, nej, oroa dig inte. Det är bara den där unge mannen. Den du skickade, chauffören som körde mig hit. Jag måste bara fråga honom en sak.”
”Men han måste väl ha åkt nu.”
”Nej, det har han inte. Han är kvar därute. Jag kommer strax.”
Jag skyndade ut genom draperiet och genom affären, där den magerlagde mannen förvånat tittade upp på mig.
”Ni uppskattade Mimi Johnson, ja?” frågade han.
”Ja, ja. Underbar. Jag måste bara kila ut ett ögonblick.”
”Får jag göra klart, sir, att jag är schweizare. Det finns ingen hotande fientlighet mellan ert land och mitt.”
”Åh, inte det. Utmärkt. Jag är tillbaka om ett ögonblick.”
Jag skyndade bort till bilen. Den unge mannen, som hade sett mig, rullade ner rutan och log artigt. Jag såg inga spår av hans tidigare dåliga humör. Jag böjde mig fram mot honom och sa med låg röst:
”Hör nu. Den där Yeh Chen. Har ni någon aning om var jag skulle kunna hitta honom?”
”Yeh Chen? Han bor alldeles här i närheten.”
”Yeh Chen. Jag talar om den blinde Yeh Chen.”
”Ja, alldeles här borta.”
”Ligger hans hus här?”
”Ja, sir.”
”Hör på nu, ni förstår kanske inte. Menar ni Yeh Chen, den blinde Yeh Chen, ligger hans hus alldeles här i närheten?”
”Ja, sir. Ni själv kan gå dit, men om ni vill jag köra.”
”Lyssna på mig, det är väldigt viktigt. Vet ni hur länge Yeh Chen har bott där han bor nu?”
Den unge mannen tänkte efter och sa sen: ”Han alltid bott där, sir. När jag var pojke, han bor där.”
”Är ni säker? För det är ytterst viktigt, förstår ni. Är ni säker på att det är den blinde Yeh Chen och att han har bott där länge?”
”Jag sa ju det, sir. Han där när jag var liten pojke. Gissar han bor där många många år.”
Jag rätade på mig, drog ett djupt andetag och funderade på den fulla innebörden i det jag just hört. Så lutade jag mig fram igen och sa: ”Ni får köra mig dit. Vi måste vara försiktiga. Ni ska inte köra ända fram utan stanna en bit ifrån huset. Någonstans där vi tydligt kan se huset mittemot Yeh Chens hus. Förstår ni?”
Jag steg in i bilen och den unge mannen startade motorn. Han gjorde en helomvändning och körde in på ännu en smal sidogata. Tankarna for hit och dit i mitt huvud. Jag undrade om jag skulle tala om för den unge mannen hur viktig resan var och funderade till och med på att fråga om han hade något vapen i bilen – men kom snart fram till att en sådan fråga bara skulle kunna göra honom panikslagen.
Vi svängde runt ett hörn och in på en bakgata som var ännu smalare än den förra. Så svängde vi igen och stannade. Jag trodde ett ögonblick att vi hade nått vårt mål men förstod sedan vad som tvingat oss att stanna. På gatan framför oss höll en skara pojkar på att försöka tygla en skrämd vattenbuffel. Det pågick någon sorts dispyt mellan pojkarna, och jag såg en av dem ge buffeln ett slag på nosen med sin käpp. Jag kände en stöt av oro och mindes hur mor under hela min barndom varnat för att dessa djur var lika farliga som en tjur om de blev retade. Men kreaturet gjorde ingenting, och pojkarna fortsatte gräla. Chauffören tutade flera gånger utan att det hade någon verkan, och till slut började han suckande backa fordonet samma väg han kommit.
Vi körde in på en närbelägen liten gata, men omvägen tycktes göra chauffören förvirrad, för efter ännu några svängar stannade han och backade igen, trots att vi den här gången inte stött på något hinder. Vid ett tillfälle kom vi ut på en bred sönderkörd lerväg med förfallna träskjul utmed ena sidan.
”Skynda er, är ni snäll”, sa jag. ”Jag har ont om tid.”
Just då skakades marken vi färdades på av en ljudlig krasch. Den unge mannen körde vidare men spanade nervöst framför sig.
”Strider”, sa han. ”Striderna börjar igen.”
”Det lät väldigt nära”, sa jag.
Vi rundade ytterligare trånga hörn, passerade små trähus och fick hela tiden tuta för att skingra barn och hundar. Så stannade bilen abrupt ännu en gång, och jag hörde den unge chauffören sucka uppgivet. När jag tittade efter, såg jag att vägen framför oss var blockerad av en barrikad med sandsäckar och taggtråd.
”Vi köra runt”, sa han. ”Enda sättet.”
”Men vi måste vara väldigt nära nu.”
”Väldigt nära, ja. Men väg blockerad, så vi måste köra runt. Ha tålamod, sir. Vi är snart framme.”
Men jag märkte en tydlig förändring över den unge mannens sätt. Den tillförsikt han tidigare visat var borta, och det slog mig nu att han verkade löjligt ung för att köra bil, kanske inte mer än femton eller sexton. Ett tag körde vi genom leriga, stinkande gator och ännu fler gränder, där jag trodde att vi när som helst skulle fastna i de öppna avloppsrännorna – men på något sätt lyckades den unge mannen alltid hålla hjulen utanför. Hela tiden hörde vi på avstånd ljudet av skottsalvor, och vi såg människor söka sig till hus och skjul för att komma i säkerhet. Men barnen och hundarna som till synes inte tillhörde någon sprang omkring överallt, glömska av faran. När vi skumpade fram över gården till en liten fabrik, sa jag:
”Hör nu, varför stannar ni inte och frågar om vägen?”
”Ha tålamod, sir.”
”Tålamod? Men ni vet ju lika lite som jag vart vi ska.”
”Vi kommer dit snart, sir.”
”Struntprat. Varför håller ni på med den här charaden? Det är typiskt er kineser. Ni har kört vilse, och ni vill inte medge det. Vi har ju redan kört omkring … i evigheter.”
Han sa ingenting utan körde vidare ut på en jordväg som brant klättrade mellan stora högar av fabriksavfall. Så hördes ännu en dånande explosion någonstans oroväckande nära, och den unge mannen saktade farten till dess att han kröp fram.
”Sir. Jag tror vi kör tillbaka nu.”
”Tillbaka? Vart då?”
”Strider mycket nära. Inte säkert här.”
”Vad menar ni med att striderna är nära?” En tanke slog mig. ”Är vi någonstans i närheten av Chapei?”
”Sir. Vi i Chapei. Vi i Chapei en lång stund.”
”Vadå? Menar ni att vi har lämnat kolonin?”
”Vi i Chapei nu.”
”Men … Gode Gud! Är vi verkligen utanför kolonin? I Chapei? Hör nu, ni är en idiot. En idiot! Ni sa att huset låg mycket nära. Nu har vi kommit vilse. Vi befinner oss kanske farligt nära krigszonen. Och vi har lämnat kolonin! Ni är fullkomligt oduglig. Vet ni varför? Jo, det ska jag tala om för er. Ni låtsas veta mycket mer än vad ni gör. Ni är för stolt för att medge era tillkortakommanden. Det kallar jag idioti. Ni är en total idiot! Hör ni mig? En äkta idiot!”
Han stannade bilen. Så öppnade han dörren och gick sin väg utan att se sig om.
Det tog mig ett ögonblick att lugna ner mig och bedöma situationen. Bilen stod nu på en enslig lerväg halvvägs uppför en kulle, omgiven av högar med trasigt murbruk, trasslig taggtråd och något som såg ut som buckliga rester av gamla cykelhjul. Jag såg den unge mannen försvinna upp mot kullens krön.
Jag steg ur och sprang efter honom. Han måste ha hört mig komma men han såg sig inte om och ökade inte farten. Jag hann ifatt honom och grep honom i axeln.
”Jag är ledsen”, sa jag och flåsade lite. ”Jag ber om ursäkt. Jag borde inte ha tappat humöret. Jag ber verkligen om ursäkt. Det var oförlåtligt. Men ni kan inte ana vad allt det här innebär. Snälla ni” – jag pekade på bilen – ”vi kan väl fortsätta.”
Den unge mannen vägrade se på mig. ”Inte köra mer”, sa han.
”Men hör nu, jag har ju bett om ursäkt. Var nu lite resonabel.”
”Inte köra mer. För farligt här. Striderna väldigt nära.”
”Men det är oerhört viktigt att jag kommer till det där huset. Verkligen viktigt. Säg nu som det är, är ni snäll. Har ni kört vilse eller vet ni verkligen var huset ligger?”
”Jag vet. Jag vet var. Men för farligt nu. Striderna väldigt nära.”
Som för att bekräfta hans ord ekade plötsligt ljudet av maskingevärssalvor omkring oss. Det kändes som om det var en bit därifrån, men man kunde omöjligt avgöra vilken riktning det kom från, och vi såg oss båda omkring och kände oss exponerade på kullen.
”Lyssna nu”, sa jag och tog upp anteckningsbok och penna ur fickan. ”Jag inser att ni inte vill ha med det här att göra längre, och jag förstår er. Och jag beklagar återigen att jag var oförskämd mot er nyss. Men jag ber er göra mig två tjänster till innan ni går hem. Först skulle jag vilja att ni skrev ner adressen till Yeh Chens hus här.”
”Ingen adress, sir. Finns ingen adress.”
”Nåväl, rita då en karta. Skriv ner hur man tar sig dit. Vad som helst. Var snäll och gör det. Efter det vill jag att ni ska köra mig till närmaste polisstation. Det skulle jag naturligtvis ha tänkt på från början. Jag kommer att behöva utbildade, beväpnade män.”
Jag räckte honom anteckningsbok och penna. Flera sidor var fulla av det jag skrivit ner under mina efterforskningar tidigare den dagen. Han bläddrade tills han hittade en tom sida. Så sa han:
”Ingen engelska. Kan inte skriva engelska, sir.”
”Skriv då det ni kan. Rita en karta. Vad som helst. Var snäll och skynda er.”
Det verkade som om han nu insåg allvaret i det jag bad honom göra. Han tänkte noga efter ett par sekunder och började sedan hastigt skriva. Han fyllde en sida och så ännu en. Efter fyra eller fem sidor stack han tillbaka pennan i ryggen på anteckningsboken och gav den till mig. Jag tittade igenom det han hade skrivit men kunde inte tyda den kinesiska skriften. Ändå sa jag:
”Tack. Tack så väldigt mycket. Var nu snäll och kör mig till en polisstation. Sen kan ni åka hem.”
”Polisstation den här vägen, sir.” Han tog några steg i den riktning han gått. Från kullens krön pekade han ner mot backens slut, där ett gytter av grå byggnader syntes på kanske två hundra meters avstånd.
”Polisstation där, sir.”
”Där? Vilket hus?”
”Där. Med flagga.”
”Ja, jag ser. Är ni säker på att det är en polisstation?”
”Säker, sir. Polisstation.”
Från vår utsiktsplats såg det verkligen ut som en polisstation. Jag insåg dessutom att det inte var mycket idé att försöka köra dit; bilen stod kvar på andra sidan kullen, och den väg som vi just tagit oss upp för var inte bred nog för fordonet; vi skulle lätt kunna komma vilse igen om vi försökte leta oss runt kullen. Jag lade tillbaka anteckningsboken i fickan och funderade på att ge mannen några sedlar men mindes hur förolämpad han blivit tidigare. Jag sa därför bara:
”Tack. Ni har varit mycket hjälpsam. Nu klarar jag mig själv.”
Den unge mannen nickade hastigt – han verkade fortfarande arg på mig – vände och gick tillbaka nerför sluttningen i riktning mot bilen.