Det är inte säkert att jag skulle ha känt igen farbror Philip om jag inte hade haft mina aningar. Han hade lagt på sig under årens lopp, och även om han inte var tjock hade halsen blivit kraftigare och kinderna hängde. Håret var vitt och flygigt. Men ögonen var lika lugna och humoristiska som jag mindes dem.
Jag log inte och gick inte heller bort till stolen bakom skrivbordet. ”Jag sätter mig här”, sa jag och stannade vid besöksstolen.
Farbror Philip ryckte på axlarna. ”Ja, det är ändå inte mitt skrivbord. Jag har faktiskt aldrig satt min fot i det här huset förut. Har du något med det att göra?”
”Jag har inte heller varit här förut. Får jag föreslå att vi sätter oss?”
När vi gjorde det kunde vi för första gången se varandra klart i ljuset från skrivbordslampan, och i några sekunder studerade vi varandra noggrant.
”Du har inte förändrats särskilt mycket, Puffin”, sa han. ”Man kan fortfarande lätt ana pojken i dig.”
”Jag vill helst inte att du kallar mig så.”
”Förlåt. Jag medger att det var en aning fräckt. Ja, här sitter vi nu. Du lyckades spåra upp mig till slut. Jag har hela tiden vägrat träffa dig. Men så småningom började jag väl ändå bli lite nyfiken. Jag är nog skyldig dig en och annan förklaring. Jag var bara inte säker på hur du betraktade mig, förstår du. Som vän eller fiende. Men numera är jag å andra sidan inte säker på någon när det gäller den saken. Kan du tänka dig att jag fick rådet att ta den här med mig för säkerhets skull?” Han tog fram en liten silverpistol och höll upp den mot ljuset. ”Kan du fatta det? De trodde att du skulle vilja ge dig på mig.”
”Men du tog den tydligen med dig i alla fall.”
”Jo, men jag har den med mig överallt. Så många som vill mig ont nuförtiden. Det är inte för din skull jag har den. En av de där männen därute. Någon kan ha blivit mutad att storma in här och sticka ner mig. Vem vet? Så har det varit för min del, är jag rädd. Alltsen det här ståhejet med Gula ormen började.”
”Ja. Förräderi är ju något som du har god erfarenhet av.”
”Det var väl en aning hårt, om du nu antyder det jag tror. Vad kommunisterna anbelangar har jag blivit förrädare, den saken är klar. Men inte ens där har det från början varit min avsikt. Chiangs män fick tag i mig en dag och hotade med tortyr. Jag medger att tanken inte tilltalade mig det minsta. Men det slutade med att de gjorde något mycket smartare. De lurade mig att förråda en av de mina. Och sen blev det som det blev. För som du har sett finns det inga som straffar avhoppare grymmare än mina gamla kamrater. Det var enda chansen att behålla livhanken. Jag fick ta regeringen till hjälp för att skydda mig mot mina kamrater.”
”Enligt mina efterforskningar”, sa jag, ”har många människor förlorat livet på grund av dig. Och inte bara de du förrått. Det fanns en tid för något år sen då du lät kommunisterna tro att Gula ormen var en annan person. Många av hans familjemedlemmar, däribland tre barn, dödades under den första repressalievågen.”
”Jag är inte stolt över mig själv. Jag är feg, det har jag länge vetat. Men jag kan knappast ställas till svars för de rödas grymheter. De har visat sig minst lika ondskefulla som någonsin Chiang Kai-shek, och jag har inte någon respekt kvar för dem. Men hör du, det var väl inte den saken du kom hit för att tala om.”
”Nej, det var det inte.”
”Ja, Puffin. Förlåt, Christopher. Vad ska jag berätta? Var ska vi börja?”
”Mina föräldrar. Var finns de?”
”Din far är tyvärr död. Han har varit död i många år. Jag beklagar.”
Jag satt tyst och väntade. Till sist sa han:
”Säg mig, Christopher. Vad tror du det var som hände din far?”
”Har du något intresse av vad jag tror? Jag kom hit för att du skulle berätta.”
”Nåväl. Jag var bara nyfiken att höra vad du hade kommit fram till själv. Du har ju ändå gjort dig ett namn när det gäller sådana saker.”
Det han sa irriterade mig, men jag kom fram till att han bara skulle vara tillmötesgående på sina egna villkor. Därför sa jag till slut: ”Min hypotes har varit att far tappert satte sig till motvärn mot sina egna chefer angående vinsterna av opiumhandeln under de åren, att han på det viset utmanade mäktiga intressen och därför blev undanröjd.”
Farbror Philip nickade. ”Jag förmodade att du skulle tro något sådant. Din mor och jag diskuterade ingående vad vi skulle få dig att tro. Och det var något i den stilen. Vi lyckades alltså. Tyvärr är sanningen mycket mer prosaisk, Puffin. Din far rymde med sin älskarinna. Han bodde ett år i Hongkong tillsammans med henne, en kvinna vid namn Elizabeth Cornwallis. Men Hongkong är fruktansvärt konservativt och brittiskt, som du vet. Det blev skandal, och därför fick de till slut ge sig av till Malacka eller något sådant. Sedan drabbades han av tyfus och dog, i Singapore. Det var två år efter det att han lämnat er. Jag är ledsen, gubbe lille, jag vet att det är svårt att höra det här. Men samla nu dina krafter. För jag har mer att berätta innan kvällen är slut.”
”Och min mor visste, sa du. Hela tiden?”
”Ja. Fast inte genast förstås. Det dröjde väl drygt en månad. Din far sopade noga igen spåren efter sig. Det var först när han skrev till din mor som hon fick veta det. Hon och jag var de enda som någonsin fick reda på sanningen.”
”Men polisen. Hur kunde poliserna undgå att få veta vad han hade gjort?”
”Poliserna?” Farbror Philip skrattade till. ”De där underbetalda, utarbetade plattfötterna? De hade nog inte ens hittat en förrymd elefant på Nanking Road.” Jag sa ingenting, och efter ett tag fortsatte han: ”Hon hade tänkt tala om det för dig så småningom. Men vi ville skydda dig. Det var därför vi lät dig tro det du trodde.”
Jag tyckte det kändes olustigt att sitta så nära skrivbordslampan, men det gick inte att luta sig bakåt på den raka stolen. Sedan jag suttit tyst ännu en stund sa farbror Philip:
”Jag ska vara rättvis mot din far. Han hade det inte lätt. Han älskade din mor, hade alltid älskat henne högt. Jag är ganska säker på att han aldrig slutade älska henne. Det var på sätt och vis det som var problemet, Puffin. Han älskade henne för mycket, idealiserade henne. Och det blev honom helt enkelt övermäktigt att leva upp till hennes nivå, som han uppfattade saken. Han försökte. Ja, han försökte verkligen, och det knäckte honom nästan. Han kunde ju bara ha sagt: ’Hör du, jag kan inte göra mer än så här, jag är den jag är.’ Men han avgudade henne. Längtade desperat efter att bli god nog åt henne, och när han upptäckte att han inte klarade det, ja, då gav han sig iväg. Tillsammans med en kvinna som inte hade något emot att han var som han var. Min uppfattning är att han helt enkelt ville ha lugn och ro. Han hade ansträngt sig så till den grad i många år att han bara ville ha lugn och ro. Döm honom inte för hårt, Puffin. Jag tror inte att han någonsin slutade älska dig eller din mor.”
”Och min mor. Vad har hänt med henne?”
Farbror Philip stödde armbågarna mot skrivbordet och lutade huvudet bakåt en aning. ”Hur mycket vet du redan om henne?” frågade han.
Den lätta ton som han tidigare lyckats upprätthålla var nu som bortblåst. Han såg plötsligt gammal och jagad ut, förtärd av självförakt. Trots att han satt med huvudet bakåtlutat betraktade han mig noga, och det gula ljuset från skrivbordslampan avslöjade vita hårstrån i näsborrarna. Någonstans nerifrån hörde jag en fonograf spela kinesisk krigsmusik.
”Jag vill inte provocera dig”, sa han när jag inte svarade. ”Jag står bara inte ut med att tala om saken mer än nödvändigt. Berätta. Hur mycket har du fått veta?”
”Till helt nyligen hade jag intrycket att båda mina föräldrar hölls fångna i Chapei. Så du inser att jag inte har kommit särskilt långt.”
Jag väntade på att han skulle tala. Han satt kvar i sin besynnerliga ställning en stund och rätade sedan på sig och sa:
”Du minns säkert inte det, men strax efter det att din far gett sig av kom jag hem till er för träffa din mor. Och en viss person var också med den dagen. En kinesisk gentleman.”
”Du talar om krigsherren, Wang Ku.”
”Ah, det har du räknat ut.”
”Jag tog reda på hans namn. Men efter det har jag tydligen varit upptagen med att följa ett falskt spår.”
Han suckade och lade huvudet på sned. ”Lyssna”, sa han. ”Kuomintang-sånger. De spelar dem för att reta mig. Vart de än för mig är det likadant. Händer alltför ofta för att vara ett sammanträffande.” När jag inte sa något reste han sig och försvann bland skuggorna bort mot de tunga gardinerna.
”Din mor”, sa han till slut, ”var starkt engagerad i vår kampanj för att stoppa opiumimporten till Kina. Många europeiska företag, däribland din fars, levde gott på att importera indiskt opium till Kina och göra miljoner kineser hjälplöst beroende. På den tiden var jag en av nyckelpersonerna i kampanjen. Vår strategi var länge ganska naiv. Vi trodde att vi skulle kunna få dessa företag att skämmas tillräckligt mycket för att avstå från sina opiumvinster. Vi skrev brev, visade upp bevis för att det kinesiska folket led skador av opium. Ja, du får gärna skratta, men vi var väldigt naiva. Vi trodde att vi hade med kristna medmänniskor att göra, förstår du. Ja, till slut insåg vi ju att vi inte kom någonstans. Vi upptäckte att företagen inte bara lockades av vinsterna utan att de faktiskt ville göra kineserna odugliga, önskade att de skulle leva i kaos, bli drogberoende och ur stånd att klara sig själva. På det viset kunde man i praktiken styra landet som en koloni men slippa de vanliga skyldigheterna. Därför bytte vi taktik. Vi blev mer sofistikerade. På den tiden fraktade man precis som nu opium utmed Yangtsekiangfloden. Båtarna måste passera områden som dominerades av banditer. Utan nödvändigt beskydd skulle fraktfartygen inte ha en chans att komma mycket längre än till Yangtsekiangpassagen med lasten i behåll. Därför brukade företagen, Morganbrook and Byatt, Jardine Matheson och alla de andra, träffa avtal med olika lokala makthavare i de territorier där fraktfartygen passerade. Dessa krigsherrar var egentligen ingenting annat än glorifierade banditer, men de hade arméer till sitt förfogande och makt att förhindra plundring. Vår nya strategi blev därför att förhandla med krigsherrarna och inte med handelsföretagen. Vi vädjade till deras rasstolthet. Vi påpekade att det låg i deras händer att få slut på den vinstbringande opiumhandeln och undanröja det huvudsakliga hindret till att Kina tog sitt öde i egna händer och fick makt över sitt eget land. Naturligtvis var det somliga som inte ville gå miste om handelsföretagens betalning. Men en del blev omvända. Wang Ku var vid den tiden en av de mäktigaste av dessa banditer. Hans territorium omfattade flera hundra kvadratkilometer i norra Hunan. En ganska brutal man och tillräckligt fruktad och respekterad för att vara verkligt värdefull för handelsföretagen. Men Wang Ku kom att fatta sympati för vår sak. Han var ofta i Shanghai och trivdes i de fina kretsarna här. Under dessa besök hade vi tillfälle att bearbeta honom. Hur är det fatt, Puffin?”
”Det är bra. Jag lyssnar.”
”Du borde kanske gå nu, Puffin. Du måste inte höra det jag tänker berätta.”
”Säg det. Jag lyssnar.”
”Nåväl. Jag tycker att du bör höra det, om du står ut. För … ja, för att du måste leta upp henne. Det finns fortfarande chans att hitta henne.”
”Min mor lever alltså?”
”Det finns ingen anledning att tro något annat.”
”Berätta då. Tala om vad du tänkte säga.”
Han gick återigen och satte sig mittemot mig vid skrivbordet. ”Den dagen då Wang Ku kom hem till er”, sa han. ”Det är bra om du minns den dagen. Den var avgörande, där har du rätt i dina misstankar. Det var den dag då din mor upptäckte att Wang Kus motiv var mycket tveksamma. Enkelt uttryckt hade han planer på att själv ta hand om opiumfrakterna. Naturligtvis hade han ordnat med tre eller fyra mellanhänder som skulle villa bort spåren, typiskt kinesiskt, men det var så han hade tänkt sig det hela. De flesta av oss kände redan till det, fast din mor visste ingenting. Vi lät henne förbli ovetande, eftersom vi anade att hon inte skulle acceptera det. Vi övriga hade förstås samvetsbetänkligheter, men vi bestämde oss ändå för att samarbeta med Wang. Visst skulle han komma att sälja opium till samma personer som handelsföretagen. Men det viktiga var att stoppa importen. Att göra handeln olönsam. Den dag då Wang Ku besökte er sa han dock olyckligtvis något som kom din mor att för första gången ana hans verkliga ståndpunkt i förhållande till oss. Jag tror att hon kände sig lurad. Kanske hade hon hela tiden misstänkt något men inte velat ta itu med det, och kanske var hon lika arg på sig själv som hon var på mig och Wang. I vilket fall som helst tappade hon humöret så till den grad att hon slog honom. Bara lätt förstås, men hennes hand vidrörde hans kind. Och naturligtvis sa hon honom rakt i ansiktet vad hon tyckte. Jag visste då att det på något sätt skulle stå oss dyrt. Jag försökte ordna upp saken direkt. Jag förklarade att din far just hade gett sig av, att din mor inte var i balans, allt det där försökte jag få honom att förstå när han åkte sin väg. Han log och sa att jag inte skulle oroa mig, men jag var verkligen orolig, det kan jag tala om för dig. Jag visste att det inte var så lätt att ta udden av det din mor hade gjort. Jag skulle ha blivit lättad om Wang hade nöjt sig med att sluta samarbeta med oss, det kan jag säga dig. Men han ville ha opiet, han hade redan gjort en hel del förberedelser. Dessutom hade han blivit förolämpad av en utländsk kvinna och ville ta revansch.”
När jag lutade mig mot honom i skenet från lampan fick jag en underlig känsla av att mörkret hade växt och växt bakom min rygg och att ett stort svart hål hade öppnat sig där. Farbror Philip hejdade sig för att torka svetten ur pannan. Men nu tittade han intensivt på mig och fortsatte:
”Jag sökte upp Wang Ku senare den dagen på Metropole. Jag gjorde vad jag kunde för att hejda den katastrof som jag visste skulle komma. Men det hjälpte inte. Det han talade om för mig den eftermiddagen var att han inte alls blev arg på din mor utan att han tyckte att hennes humör – så sa han, hennes ’humör’ – var ytterst tilltalande. Så till den grad att han önskade ta henne med sig hem till Hunan, som konkubin. Han tänkte ’tämja’ din mor, ungefär som om hon var en vild märr. Och en sak är säker, Puffin, det fanns inte mycket att sätta emot en man som Wang Ku på den tiden i Shanghai, i Kina. Man hade inte kommit någonstans med att be polisen eller någon annan att bevaka din mor, det måste du förstå. Det hade möjligen kunnat ha en fördröjande effekt, inte mer. Det fanns ingen som kunde skydda din mor för en sådan mans avsikter. Men mest av allt var jag rädd för din del, Puffin. Jag var inte säker på vad han tänkte göra med dig, och det var det jag verkligen ville försöka påverka. Till slut kom vi överens. Jag skulle ordna det så att din mor var ensam, obevakad, om jag samtidigt fick ta dig därifrån. Det var det enda jag eftersträvade. Jag ville inte att han skulle ta dig också. I din mors fall fanns ingenting att göra. Men jag ville be om nåd för dig. Och det gjorde jag.”
Det blev tyst ett bra tag. Sedan sa jag:
”Och efter detta behändiga arrangemang hade Wang Ku förstås ingenting emot att samarbeta med dig?”
”Var inte cynisk, Puffin.”
”Nå?”
”Nej, det hade han faktiskt inte. Han var nöjd när han hade tagit din mor. Han gjorde som vi ville, och jag vågar säga att han var en bidragande faktor till att företagen så småningom beslöt att stoppa handeln.”
”Så man skulle kunna säga att min mor offrades för en större sak.”
”Hör nu på, Puffin, det var inte något som vi övriga kunde påverka. Det måste du förstå.”
”Träffade du någonsin min mor igen? Efter det att hon blev bortrövad av denne man?”
Jag såg att han tvekade. Men så sa han:
”Ja. Det gjorde jag faktiskt. En gång, sju år senare. Jag råkade resa genom Hunan och tackade ja till en inbjudan att besöka Wang. Och där, i hans fäste, träffade jag faktiskt din mor en sista gång.”
Rösten var nu nästan bara en viskning. Fonografen spelade inte längre därnere, och stillheten var kompakt mellan oss.
”Och … vad hade det blivit av henne?”
”Hon var vid god hälsa. Hon var förstås en av flera konkubiner. Med hänsyn till omständigheterna tycker jag att hon hade anpassat sig väl till sitt nya liv.”
”Hur hade hon blivit behandlad?”
Farbror Philip tittade bort. Så sa han i låg ton: ”När jag träffade henne frågade hon förstås efter dig. Jag berättade det jag visste. Hon blev glad. Hon hade varit helt avskuren från världen utanför fram till dess, förstår du. I sju år hade hon bara fått reda på det Wang bestämde. Det jag menar är att hon inte säkert visste om de ekonomiska arrangemangen fungerade. När jag därför träffade henne, var det det hon ville veta, och jag kunde lugna henne på den punkten. Efter sju år av torterande tvivel fick hon ro i sitt sinne. Jag kan inte säga hur lättad hon blev. ’Det var det enda jag ville veta’, sa hon hela tiden. ’Det var det enda jag ville veta.’”
Han iakttog mig nu mycket noga. Och till slut kunde jag inte låta bli att ställa den fråga han väntade på.
”Vadå för ekonomiska arrangemang, farbror Philip?”
Han betraktade översidan av sina händer och studerade dem en stund. ”Om det inte hade varit för dig, för din mors kärlek till dig, Puffin, skulle hon utan ett ögonblicks tvekan ha tagit sitt liv innan hon lät den där uslingen så mycket som röra vid henne, det vet jag. Hon skulle ha hittat en utväg, och hon skulle ha valt den. Men hon hade dig att tänka på. När hon därför till sist såg situationen i vitögat, gjorde hon en överenskommelse. Din framtid skulle bli ekonomiskt tryggad i utbyte mot … mot hennes medgörlighet. Jag tog själv hand om en stor del av arrangemangen och ordnade det genom företaget. Det fanns en person där på Byatt’s som inte hade den blekaste aning om vad saken gällde. Trodde att han hade ordnat säker frakt för sitt opium. Haha! En sådan idiot den mannen var!” Farbror Philip skakade på huvudet och log. Så mörknade han igen, som om han visste att han nu måste anpassa sig till den inriktning samtalet skulle ta.
”Mitt underhåll”, sa jag i låg ton. ”Mitt arv …”
”Din faster i England. Hon var aldrig rik. Din verklige välgörare har under alla dessa år varit Wang Ku.”
”Så all denna tid har jag levat … har jag levat …” Jag kunde inte fortsätta utan hejdade mig.
Farbror Philip nickade. ”Din utbildning. Din plats i Londons sällskapsliv. Det faktum att du blev den du blev. Det har du Wang Ku att tacka för. Eller snarare din mors offervillighet.”
Han reste sig återigen, och när han tittade på mig såg jag något nytt i hans ansikte, något som nästan liknade hat. Men så vände han och gick in bland skuggorna så att jag inte längre såg det.
”Då jag senast träffade din mor”, sa han, ”hos Wang Ku, hade hon tappat allt intresse för opiumkampanjen. Hon levde bara för dig, oroade sig bara för dig. Vid det laget hade handeln blivit illegal. Men inte ens den nyheten betydde längre något för henne. Jag var förstås bitter för det, och det var också de andra som hade ägnat år av sitt liv åt kampanjen. Vi tyckte att vi till slut hade nått vårt mål. Opiumhandeln var avskaffad. Men det tog inte mer än ett par år att upptäcka vad den segern verkligen innebar. Handeln hade bara övergått i andra händer, det var det hela. Den bedrevs nu av Chiangs regering. Ännu fler människor hade blivit beroende, men nu smugglade man in opium för att bekosta Chiang Kai-sheks armé, hålla hans makt vid liv. Det var då jag sällade mig till de röda, Puffin. Jag trodde att din mor skulle bli utom sig när hon fick höra vad det blivit av vår kampanj, men hon brydde sig inte längre om det. Det enda hon ville var att du skulle bli omhändertagen. Hon ville bara höra om dig. Vet du, Puffin” – rösten fick plötsligt en besynnerlig skärpa över sig – ”när jag träffade henne den gången verkade hon må ganska bra. Men medan jag var där frågade jag andra i hushållet, folk som visste mer. Jag ville få veta sanningen, ta reda på hur hon egentligen hade blivit behandlad för … för jag visste att det här ögonblicket, det här mötet som nu pågår, en dag oundvikligen skulle komma. Och jag fick veta. Jo, jag fick verkligen svar på mina frågor. Jag fick veta allt.”
”Försöker du avsiktligt tortera mig?”
”Det var inte bara … bara fråga om att underkasta sig honom i sängen. Han piskade henne regelbundet inför sina middagsgäster. Tämja den vita kvinnan, kallade han det. Och det var inte allt. Vet du …”
Jag höll redan för öronen men skrek: ”Det räcker! Varför torterar du mig så här?”
”Varför?” Hans röst var vredgad nu. ”Varför? För att jag vill att du ska få veta sanningen! Alla dessa år har du betraktat mig som en föraktlig varelse. Kanske jag är det, men det är sådan världen gör en. Jag hade aldrig tänkt mig det så. Jag ville gott i världen. Jag tog på mitt sätt en gång modiga beslut. Och se på mig nu. Du föraktar mig. Du har föraktat mig alla dessa år och gör det fortfarande, Puffin. Och närmare än så kom jag aldrig att få en son. Men inser du nu hurdan världen verkligen är? Förstår du vad det var som möjliggjorde ditt bekväma liv i England? Som gav dig chansen att bli en berömd detektiv? Detektiv! Vad är det för nytta med det? Stulna juveler, aristokrater som mördas för arvets skull. Tror du att det bara är sådant man måste brottas med? Din mor, hon ville att du skulle leva i din förtrollade värld för evigt. Men det är omöjligt. Den måste till sist rämna. Det är ett mirakel att den funnits kvar så länge för din del. Här, Puffin. Nu ska jag ge dig chansen. Ta den här.”
Han hade tagit upp sin pistol igen. Nu kom han fram ur skuggorna, och när jag tittade dit tornade han upp sig ovanför mig, ungefär som när jag var barn. Han hade dragit undan kavajen och tryckte nu pistolen rakt mot sitt hjärta.
”Här”, sa han och böjde sig viskande ner så att jag kunde känna hans unkna andedräkt. ”Här, min pojke. Nu kan du döda mig. Som du alltid har velat göra. Det är därför jag har hållit mig vid liv så länge. Ingen annan ska få det privilegiet. Jag har sparat det åt dig, förstår du. Tryck av. Titta här, vi ska få det att se ut som om jag anfallit dig. Jag håller i pistolen, jag faller över dig. När de kommer in, får de se min kropp hopsjunken över dig. Det ser ut som självförsvar. Titta här, jag håller i den. Och du trycker av, Puffin.”
Hans väst nuddade vid mitt ansikte och rörde sig upp och ner med hans flämtande andetag. Jag kände mig äcklad och försökte dra mig undan, men med sin fria hand – huden kändes obeskrivligt förtorkad – grep han mig i armen och försökte dra mig till sig. Det slog mig att han själv skulle trycka av om min hand så mycket som vidrörde pistolen. Jag kastade mig våldsamt bakåt och vräkte omkull stolen, medan jag tog några stapplande steg ifrån honom.
Vi tittade båda skuldmedvetet på dörren för att se om uppståndelsen skulle få vakterna att komma in. Men det hände ingenting, och till slut skrattade farbror Philip och lyfte upp stolen och ställde den framför skrivbordet igen. Så placerade han sig själv i den, lade pistolen på bordet och satt ett tag och hämtade andan. Jag avlägsnade mig ytterligare några steg från skrivbordet, men det grottliknande rummet var tomt för övrigt, och därför stannade jag till igen, fortfarande med ryggen vänd mot honom. Så hörde jag honom säga:
”Då så. Utmärkt.” Han drog några djupa andetag. ”Nu ska jag berätta en sak, min mörkaste bekännelse.”
En lång stund hörde jag ingenting annat bakom mig än hans flämtande andetag. Till slut sa han:
”Nåväl. Jag ska säga dig sanningen. Anledningen till att jag lät Wang Ku kidnappa din mor den dagen. Det jag sa förut är visserligen sant. Jag var tvungen att skydda dig. Jovisst, allt jag sagt tidigare är mer eller mindre sant. Men om jag verkligen hade velat, om jag verkligen hade velat rädda din mor, skulle jag ha kunnat hitta en utväg, det vet jag. Jag ska berätta en sak för dig nu, Puffin. En sak som jag under många år inte ens kunnat tillstå för mig själv. Jag hjälpte Wang att ta din mor till fånga för att någonting inom mig ville att hon skulle bli hans slav. Att utnyttjas på det sättet, natt efter natt. För du förstår, jag hade själv alltid känt lust till henne, ända från den tid då jag var inackorderad hos er. Jo, minsann, jag åtrådde henne, och när din far gav sig av på det där sättet trodde jag att min chans hade kommit, att jag var hans naturlige efterföljare. Men … men din mor såg mig aldrig på det viset. Jag insåg det sedan din far försvunnit. Hon respekterade mig som en hygglig … Nej, nej, det var omöjligt. Om det så gick tusen år skulle jag inte kunna få en sådan roll i hennes liv. Och jag var arg. Jag var så arg. När det där med Wang Ku sedan hände gjorde det mig upprymd. Hör du, Puffin? Det gjorde mig upprymd! Sedan han hämtat henne under nattens mörkaste timmar, jublade jag. Under alla dessa år har jag levt ett ställföreträdande liv genom Wang. Det kändes nästan som om jag själv hade erövrat henne. Jag tillfredsställde mig själv många, många gånger medan jag fantiserade om det som hände med henne. Nu måste du döda mig! Varför skulle du skona mig? Du har hört det! Här, skjut mig som en råtta!”
Jag stod länge kvar i den mörka delen av rummet med ryggen åt honom och lyssnade på hans andetag. Sedan vände jag mig mot honom och sa med mycket låg röst:
”Du sa förut att du trodde att min mor fortfarande levde. Är hon kvar hos Wang Ku?”
”Wang dog för fyra år sen. Hans armé upplöstes dessutom av Chiang. Jag vet inte var hon är nu, Puffin. Jag vet uppriktigt sagt inte det.”
”Jag skall leta upp henne. Jag tänker inte ge upp.”
”Det blir inte lätt, min pojke. Det rasar ett krig över hela landet. Det kommer snart att uppsluka oss.”
”Ja”, sa jag. ”Det kommer sannolikt snart att uppsluka hela världen. Men det är inte mitt fel. Det rör mig faktiskt inte längre. Jag tänker börja om på nytt och den här gången ska jag hitta henne. Är det något annat du kan berätta som kan vara till hjälp i mitt sökande?”
”Tyvärr inte, Puffin. Jag har berättat allt.”
”Adjö då, farbror Philip. Jag är ledsen att jag inte kan tillmötesgå dig.”
”Oroa dig inte. Det saknas inte människor som gärna vill tillmötesgå Gula ormen.” Han gav till ett kort skratt. Så sa han med trött röst: ”Adjö, Puffin. Jag hoppas du hittar henne.”