Det var min första långa resa på många år, och när vi kom fram till Hongkong kände jag mig trött i två dagar. Flygresor är imponerande snabba, men det är trångt i planet och man tappar orienteringen. Mina höftsmärtor slog till med full kraft igen och under större delen av vistelsen här har jag haft en huvudvärk som utan tvivel påverkat min uppfattning om kolonin i negativ riktning. Jag känner till sådana som rest hit och kommit hem, fulla av entusiasm. ”En framåtsträvande plats”, säger de alltid. ”Och förbluffande vacker.” Men under större delen av den vecka jag vistades där, var det mulet och trängseln på gatorna var pressande. Här och var kände jag väl någon sorts svagt eko av Shanghai – i de kinesiska skyltarna utanför affärerna eller på de myllrande marknadsplatserna. Men å andra sidan var sådana ekon för det mesta besvärande. Det var som om jag vid någon av de småtråkiga middagstillställningar jag brukar bli bjuden på i Kensington eller Bayswater hade råkat träffa en avlägsen släkting till en kvinna jag en gång älskat, någon som med gester, ansiktsuttryck och små rörelser sätter minnet i rörelse men som egentligen aldrig blir annat än en tafatt eller till och med grotesk parodi på en högt skattad idealbild.
Jag var till slut ändå glad över Jennifers sällskap. När hon först antytt att hon borde resa med, ignorerade jag henne med avsikt. För till och med då – bara fem år tillbaka i tiden – hade hon fortfarande en benägenhet att betrakta mig som något slags invalid, särskilt när mitt förflutna eller Fjärran Östern kom på tapeten. Någonstans inom mig hade jag väl länge känt motvilja mot att känna mig överbeskyddad, och det var först när det slog mig att hon uppriktigt ville komma bort ett tag – att hon hade sina egna bekymmer och att en sådan resa skulle kunna göra henne gott – som jag gick med på att vi skulle resa tillsammans.
Det var Jennifers förslag att vi skulle försöka utöka resan till Shanghai, och det skulle säkert inte ha varit omöjligt. Jag kunde ha talat med några gamla bekanta, personer som fortfarande har ett visst inflytande på utrikesdepartementet, och jag är säker på att vi skulle ha fått tillträde till det kinesiska fastlandet utan större svårighet. Jag känner till andra som har gjort just så. Men efter vad man hört sägas är dagens Shanghai en spöklik skugga av den stad det en gång var. Kommunisterna har avstått från att riva staden, och därför är mycket av det som en gång utgjorde den internationella kolonin intakt. Gatorna är visserligen omdöpta men helt igenkännbara, och det sägs att den som en gång varit hemmastadd i det gamla Shanghai har lätt för att hitta där. Men alla utlänningar har förstås förvisats, och det som en gång var praktfulla hotell och nattklubbar är nu byråkratiska kontor under ordförande Maos regering. Dagens Shanghai är med andra ord sannolikt en minst lika plågsam parodi på den forna staden som Hongkong.
Jag har förresten hört att fattigdomen – och också opiumberoendet som min mor en gång bekämpade så intensivt – har minskat betydligt under kommunisternas styre. Det återstår att se hur grundligt man förmått utplåna dessa missförhållanden, men det verkar som om kommunismen på en handfull år har lyckats åstadkomma det som människovänlighet och glödande kampanjer inte kunnat uppnå på decennier. Jag minns att jag undrade för mig själv vad min mor skulle ha tyckt om en sådan tanke när jag gick omkring i mitt rum på Excelsior Hotel den första kvällen i Hongkong, medan jag försökte kurera min höft och allmänt komma i balans.
Jag begav mig inte till Rosedale Manor förrän tredje dagen. Det hade länge varit överenskommet att jag skulle fara dit ensam, och även om Jennifer vakade över allt jag gjorde den förmiddagen, vinkade hon efter lunch av mig utan alltför mycket ståhej.
Den eftermiddagen hade solen faktiskt lyckats bryta igenom, och när jag for uppför sluttningarna i taxin, höll trädgårdsmästare i bara undertröjan på att vattna och klippa de välskötta gräsmattorna på båda sidor om mig. Så småningom kom vi upp på plan mark och taxin körde in framför ett stort vitt hus, byggt i brittisk kolonialstil, med rulljalusier för de många fönstren och en flygelbyggnad på ena sidan. Det måste en gång ha varit ett praktfullt residens med den utsikt man härifrån hade över vattnet och en stor del av öns västsida. När jag stod där i den lätta vinden och såg ut över hamnen, kunde jag i fjärran urskilja en linbanevagn på väg uppför en kulle. Men när jag vände mig mot själva huset såg jag dock att det hade fått förfalla; färgen på fönsterbleck och dörrkarmar hade spruckit och flagnat av.
Inne i hallen kändes en svag lukt av kokt fisk, men allt verkade glänsande rent. En kinesisk nunna förde mig genom en ekande korridor till syster Belinda Heaney, en kvinna i fyrtiofemårsåldern med allvarsamt och aningen kärvt utseende. Och det var där i det trånga lilla kontorsrummet som jag fick veta att ”Diana Roberts”, som hon kallades, kommit till dem genom en systerorganisation som arbetade med utlänningar, strandsatta i det kommunistiska Kina. Det enda de kinesiska myndigheterna visste om henne när de lämnade över henne var att hon bott på en institution för mentalsjuka i Chunking sedan krigsslutet.
”Det är möjligt att hon bodde där under större delen av kriget också”, sa syster Belinda. ”Man står knappt ut med att tänka på vad för sorts plats det var, mr Banks. En människa som en gång spärrats in på ett sådant ställe kan mycket väl hamna i glömska för alltid. Det var bara för att hon var vit som hon överhuvudtaget uppmärksammades. Kineserna visste inte vad de skulle göra med henne. De vill ju faktiskt ha bort alla utlänningar från Kina. Därför blev hon så småningom hitskickad, och hon har nu varit hos oss i nästan två år. När hon kom hit var hon till en början mycket störd. Men inom ett par månader hade den fina atmosfären på Rosedale Manor börjat göra verkan, friden, ordningen, bönerna. Nu ser man inte längre några spår av den stackars varelse hon var då. Hon är så mycket lugnare. Ni var visst släkt med henne, sa ni?”
”Ja, det är mycket troligt”, sa jag. ”Och eftersom jag var i Hongkong, tyckte jag att det var lämpligt att komma på besök. Det är det minsta jag kan göra.”
”Ja, vi är bara glada över de nyheter vi kan få om släkt och nära vänner. Det är roligt om hon kan få en koppling till England, och alla besökare är välkomna.”
”Får hon många besök?”
”Ja, det händer med jämna mellanrum. Vi har en överenskommelse med eleverna på St. Joseph’s College.”
”Jag förstår. Och kommer hon väl överens med de övriga som bor här?”
”Oh, ja. Och hon är inte till något besvär alls. Om vi bara kunde säga detsamma om vissa andra!”
Syster Belinda förde mig genom ännu en korridor till ett stort soligt rum – kanske hade det en gång varit matsal – där ett tjugotal kvinnor i beigefärgade klänningar satt eller hasade omkring. De franska dörrarna stod öppna mot trädgården utanför, och solen föll in över parkettgolvet. Om det inte varit för alla vaser med nyplockade blommor, skulle rummet ha kunnat vara en barnstuga: överallt på väggarna satt ljusa akvarellteckningar, och här och var stod små bord med olika spel, spelkort, papper och kritor. Syster Belinda lämnade mig vid dörren, medan hon gick bort till en annan nunna som satt vid ett piano, och ett antal kvinnor stannade upp i sina sysslor och stirrade på mig. Andra blev blyga och försökte gömma sig. Nästan alla var västerlänningar, även om jag kunde se ett par euroasiater. Sedan började en kvinna högljutt klaga någonstans i huset bakom mig, och egendomligt nog hade det den effekten att de övriga lugnade sig. En striphårig dam intill mig log brett mot mig och sa:
”Oroa dig inte, vännen, det är bara Martha. Hon är jäklar i mig i gång igen!”
Jag hörde spår av Yorkshire i hennes sätt att tala och undrade vilken ödets nyck som hade fört henne till denna plats, då syster Belinda kom tillbaka.
”Diana är visst ute”, sa hon. ”Om ni vill vara snäll och följa med mig, mr Banks.”
Genom de franska dörrarna kom vi ut i den välskötta parken som var kuperad åt alla håll och påminde om att vi befann oss nära krönet av ett berg. Medan jag följde efter syster Belinda förbi rabatter med blommande tulpaner och pelargoner, såg jag en skymt av den vidsträckta utsikten bortom de prydligt klippta häckarna. Här och var satt gamla damer i beigefärgade klänningar och stickade, småpratade eller muttrade oförargligt för sig själva i solen. En gång stannade syster Belinda och såg sig om, och så fortsatte hon nerför en sluttande gräsmatta och genom en vit grind in i en liten inhägnad trädgård.
Den enda som syntes till här var en äldre dam som satt i solen i bortre änden av den glesnande gräsmattan och lade patiens vid ett järnsmidesbord. Hon var helt upptagen av korten och tittade inte upp när vi närmade oss. Syster Belinda rörde lätt vid hennes axel och sa:
”Diana. Här är en herre som har kommit för att hälsa på dig. Han är från England.”
Min mor log mot oss båda och vände sig sedan mot korten igen.
”Diana förstår inte alltid det som sägs”, sa syster Belinda. ”Om man vill att hon ska göra något måste man upprepa det om och om igen.”
”Jag undrar om jag kan få tala med henne ensam.”
Syster Belinda var inte tilltalad av tanken och tycktes ett tag försöka hitta ett skäl till att det inte var möjligt. Men till slut sa hon: ”Om ni så önskar går det säkert bra, mr Banks. Jag finns i dagrummet.”
När syster Belinda väl hade gått studerade jag noga mor när hon lade ut sina kort. Hon var mycket mindre än vad jag hade väntat och mycket kutryggig. Håret var silverfärgat och uppsatt i en stram knut. Medan jag iakttog henne tittade hon då och då upp och log, men jag anade en rädsla hos henne som inte funnits när syster Belinda var med. Hon var inte särskilt rynkig i ansiktet, men under ögonen hade hon två djupa veck som nästan såg ut som skåror. Halsen hade kanske på grund av någon skada eller sjukdom sjunkit så långt ner att hon var tvungen att också vrida på axlarna när hon såg på korten. Vid nästippen hängde en droppe, och jag hade tagit fram min näsduk för att torka bort den när jag insåg att det kanske skulle skrämma henne. Till slut sa jag i låg ton:
”Jag är ledsen att jag inte kunde ge dig någon sorts förvarning. Jag inser att det här kan bli en chock för dig.” Jag hejdade mig, eftersom det var uppenbart att hon inte lyssnade. Så sa jag: ”Mor, det är jag. Christopher.”
Hon tittade upp, log ungefär som förut och vände sig sedan mot korten igen. Jag hade trott att hon lade patiens, men när jag tittade såg jag att hon hade ett alldeles eget system. En gång blåste några kort ner från bordet, men hon brydde sig till synes inte om det. När jag tog upp korten från gräsmattan log hon och sa:
”Tack så mycket. Men det behövs inte alls, förstår ni. Själv bryr jag mig inte om att ta upp korten förrän många fler har fallit ner på gräset. Först då samlar jag upp dem, alla på en gång, förstår ni. De kan ju faktiskt inte flyga sin väg helt och hållet, eller hur?”
Jag fortsatte att betrakta henne en stund. Så började mor sjunga. Hon sjöng lågt för sig själv medan händerna lade ut korten. Rösten var svag – jag hörde inte vad det var hon sjöng – men det lät obesvärat och melodiskt. Medan jag lyssnade och såg kom det för mig ett fragment av en minnesbild: en blåsig sommardag i vår trädgård, mor som skrattade och sjöng med hög röst i gungan och jag som hoppade upp och ner och ville att hon skulle sluta.
Jag böjde mig fram och rörde lätt vid hennes hand. Genast drog hon undan den och stirrade ursinnigt på mig.
”Håll era händer i styr, sir!” viskade hon bestört. ”Rör inte vid mig!”
”Förlåt.” Jag gick ett stycke bakåt för att lugna henne. Hon återvände till sina kort, och nästa gång hon tittade upp log hon som om ingenting hade hänt.
”Mor”, sa jag långsamt, ”det är jag. Jag har kommit från England. Jag är verkligen ledsen att det har tagit så lång tid. Jag förstår att jag har gjort dig mycket besviken. Mycket besviken. Jag har gjort mitt yttersta, men det visade sig bli för mycket för mig. Jag inser att det är alldeles för sent.”
Jag måste ha börjat gråta, för mor tittade upp och stirrade på mig. Så sa hon:
”Har ni tandvärk, min bäste herre? I så fall är det bäst att ni talar med syster Agnes.”
”Nej, jag mår bra. Men jag undrar om du förstod vad jag sa? Det är jag. Christopher.”
Hon nickade och sa: ”Ingen mening med att skjuta upp saken, min bäste herre. Syster Agnes fyller i ansökan.”
Då fick jag en idé. ”Mor”, sa jag, ”det är Puffin. Puffin.”
”Puffin.” Hon blev plötsligt mycket stilla. ”Puffin.”
Mor sa ingenting på en lång stund, men hennes min var totalt förändrad. Hon tittade upp igen med blicken fäst på något bortom min axel, och ett stilla leende skrynklade hennes ansikte.
”Puffin”, upprepade hon för sig själv och verkade ett ögonblick lyckligt frånvarande. Så skakade hon på huvudet och sa: ”Den pojken. Han ger mig så mycket bekymmer.”
”Förlåt mig”, sa jag. ”Förlåt, men tänk om din pojke, den där Puffin, tänk om du fick veta att han hade gjort allt för att hitta dig, fastän han till sist fick ge upp. Om du visste det, tror du då … tror du då att du skulle kunna förlåta honom?”
Mor stirrade fortfarande på något i fjärran, men nu kom det ett förbryllat uttryck över ansiktet.
”Förlåta Puffin? Sa ni förlåta Puffin? Men vad i all världen skulle jag förlåta?” Så strålade hon upp igen. ”Den pojken. De säger att han klarar sig bra. Men man kan aldrig vara säker för hans del. Åh, jag är så orolig för honom. Ni kan inte ana.”
”Du tycker kanske att det låter idiotiskt”, sa jag till Jennifer när vi för en månad sedan återigen diskuterade resan, ”men först när hon sa det begrep jag. Det jag menar är att hon aldrig hade slutat älska mig, inte någonsin. Det enda hon ville var att jag skulle ha ett bra liv. Allt det andra, att jag försökte leta upp henne, försökte rädda världen från att gå under, skulle inte ha gjort någon som helst skillnad. Hennes känslor för mig fanns alltid där, de krävde ingenting. Säkert låter det inte särskilt förvånande. Men det tog mig så lång tid att förstå det.”
”Hade hon verkligen ingen aning om vem du var, tror du?” frågade Jennifer.
”Det är jag säker på att hon inte hade. Men hon menade det hon sa, och hon var medveten om vad hon sa. Hon sa att det inte fanns något att förlåta, och hon var uppriktigt förbryllad över frågan. Om du hade sett hennes ansikte när jag sa namnet, skulle du inte heller betvivla det. Hon hade aldrig upphört att älska mig, inte för ett ögonblick.”
”Farbror Christopher, varför berättade du aldrig för nunnorna vem du verkligen var?”
”Jag vet inte riktigt. Det verkar konstigt, det vet jag, men jag gjorde helt enkelt inte det. Förresten såg jag inget skäl till att ta henne därifrån. Hon verkade på något sätt nöjd. Inte i första hand lycklig. Men det var som om smärtan gått över. Hon skulle inte ha fått det bättre på ett hem i England. Det var väl likadant med frågan om var hon skulle ligga. När hon dog funderade jag på att få henne begravd här. Men när jag tänkte närmare på saken ändrade jag mig. Hon hade bott i Fjärran Östern hela sitt liv. Jag tror att hon helst ville stanna där.”
Det var en frostig oktobermorgon, och Jennifer och jag promenerade utmed en slingrande väg i Gloucestershire. Jag hade stannat över natten på ett värdshus, inte långt från det pensionat där hon för närvarande bor, och gått för att besöka henne strax efter frukost. Kanske dolde jag inte min sorg över att se hur sjabbig hennes senaste bostad var, för trots kylan insisterade hon genast på att visa mig utsikten över Windrushdalen från en kyrkogård i närheten. När vi kom nerför vägen såg jag grinden till en bondgård längre bort, men innan vi hann dit visade hon på en öppning i häcken.
”Kom och titta, farbror Christopher.”
Vi banade oss väg genom täta nässelsnår tills vi nådde fram till ett staket. Därifrån såg jag fälten som böljade utmed dalens sida.
”Vilken fantastisk utsikt”, sa jag.
”Från kyrkogården kan man se ännu längre. Har du aldrig funderat på att också flytta hit? Det bor alldeles för mycket folk i London nu.”
”Ja, det är verkligen inte som det var.”
Vi stod kvar ett ögonblick, sida vid sida, och tittade på utsikten.
”Jag är ledsen att jag inte har varit här så mycket på senaste tiden”, sa jag. ”Det är väl säkert flera månader sen nu. Jag begriper inte vad jag har haft för mig.”
”Åh, du får inte bekymra dig så mycket för mig.”
”Men det gör jag. Det är klart att jag är orolig.”
”Det ligger bakom mig nu”, sa hon, ”allt det där som hände förra året. Jag kommer aldrig mer att göra något så dumt. Det har jag redan lovat dig. Jag hade det bara ovanligt svårt just då. Förresten ville jag egentligen aldrig. Jag såg ju till att fönstret stod öppet.”
”Men du är fortfarande ung, Jenny. Du har så mycket framför dig. Det gör mig ledsen att du överhuvudtaget funderade på något sådant.”
”Ung? Trettioett, ogift, inga barn. Jo, jag vet att jag ännu har tiden framför mig. Men just nu har jag ingen lust att gå igenom allt det där igen. Jag är så trött, och ibland kan jag mycket väl tänka mig att ta det lugnt och leva ensam. Jag kunde arbeta i en affär någonstans, gå på bio en gång i veckan och inte göra någon enda människa förnär. Inget fel på ett sådant liv.”
”Men det kommer du inte att nöja dig med. Låter inte som den Jennifer jag känner.”
Hon skrattade till. ”Men du har ingen aning om hur det är. En kvinna i min ålder som försöker hitta kärleken på en plats som denna. Där hyresvärdinnor och pensionatsgäster tisslar och tasslar om en varje gång man lämnar sitt rum. Vad tycker du egentligen att jag ska göra? Annonsera? Ja, det skulle verkligen sätta igång skvallret, även om jag struntar i det.”
”Men du är en attraktiv kvinna, Jenny. Det jag menar är att när människor tittar på dig, ser de ditt livliga och goda sätt. Jag är säker på att det kommer att hända något i ditt liv.”
”Tror du att människor tycker att jag är livlig? Farbror Christopher, det är bara för att du ser den lilla flickan jag en gång var när du tittar på mig.”
Jag vände mig om och betraktade henne noga. ”Jo, men alltsammans finns kvar”, sa jag. ”Det ser jag. Det ligger där och väntar, under ytan. Du är inte så förändrad som du tror, kära vän. Det har bara blivit en chock för dig. Och det finns faktiskt en del hyggliga män här i världen, det kan jag tala om för dig. Du måste bara sluta göra ditt yttersta för att undvika dem.”
”Jag lovar, farbror Christopher. Jag ska anstränga mig lite mer nästa gång. Om det blir en nästa gång.”
Vi stod och tittade på utsikten ett tag, medan den lätta vinden blåste oss i ansiktet. Så småningom sa jag:
”Jag borde ha gjort mer för dig, Jenny. Jag är ledsen.”
”Men vad skulle du ha kunnat göra? Om jag är så dum att jag envisas med …”
”Nej, jag menade … tidigare. När du växte upp. Jag borde ha funnits hos dig mera. Men jag var för upptagen med att försöka lösa världens problem. Jag borde ha gjort mycket mer för dig än jag gjorde. Jag ber om ursäkt för det. Sådär, ja. Jag har länge tänkt säga det.”
”Hur kan du be om ursäkt, farbror Christopher? Vad skulle det ha blivit av mig om inte du hade varit? Jag var föräldralös, jag hade ingen. Du får aldrig be om ursäkt. Jag har dig att tacka för allt.”
Jag böjde mig fram och rörde vid den våta spindelväven som var spänd över staketet. Den gick sönder och fastnade på mina fingrar.
”Åh, det där blir så klibbigt!” utropade hon. ”Jag tycker det känns avskyvärt.”
”Jag gillar det. När jag var pojke tog jag alltid av mig handskarna för att känna på spindelväven.”
”Åh, hur kunde du?” Hon skrattade högt, och jag anade plötsligt den gamla Jennifer igen. ”Men du då, farbror Christopher? Ska inte du ta och gifta dig? Funderar du aldrig på det?”
”Det är definitivt för sent att tänka på den saken.”
”Åh, jag vet inte det. Du klarar dig bra på egen hand. Men det passar egentligen inte dig heller särskilt väl. Det gör dig dyster. Du borde tänka på saken. Du talar ju alltid om dina kvinnliga vänner. Är det inte någon av dem som vill ha dig?”
”De ser mig gärna som gäst till lunchen. Men där går nog gränsen, är jag rädd.” Så tillade jag: ”Det fanns en person. Långt tillbaka. Men det gick likadant med det som med allt annat.” Jag skrattade till. ”Mitt fantastiska kall kom i vägen för en hel del, den saken är klar.”
Jag måste ha vänt mig bort från henne. Jag kände att hon rörde vid min axel, och när jag vred på huvudet kisade hon vänligt mot mig.
”Du får inte alltid tala så bittert om din karriär, farbror Christopher. Jag har alltid beundrat dig så för det du försökte göra.”
”Försökte är ordet. Det blev inte mycket av det till slut. Men allt det där ligger bakom mig nu. Numera är jag mest intresserad av att hålla reumatismen stången.”
Jennifer log plötsligt och stack sin arm under min. ”Jag vet vad vi ska göra”, sa hon. ”Jag har en plan. Jag har bestämt mig. Jag ska hitta en hygglig man att gifta mig med och skaffa tre, nej, fyra barn. Och vi ska bo någonstans här i närheten, så att vi alltid kan komma och titta på den här dalen. Och du ska lämna din trånga lilla lägenhet i London och flytta hit och bo hos oss. Eftersom dina kvinnliga vänner inte vill ha dig, får du tacka ja till tjänsten som farbror åt mina framtida barn.”
Jag log också. ”Det låter fint. Fast jag vet inte om din man skulle uppskatta att ha mig i huset ständigt och jämt.”
”Åh, då kan vi göra i ordning ett gammalt skjul eller något i den stilen.”
”Ja, det låter frestande. Håll du din del av avtalet, så ska jag fundera på saken.”
”Om det är ett löfte får du akta dig. För jag tänker se till att det blir så. Och då blir du tvungen att komma och bo i vårt skjul.”
Under mina strövtåg i London den senaste månaden då vädret varit grått har jag vandrat omkring i Kensington Gardens i sällskap med höstturister och lunchlediga kontorsarbetare, om jag inte stött på en gammal bekant och druckit te med honom, och jag har ofta märkt att jag återigen tänkt på mitt samtal med Jennifer den där förmiddagen. Jag kan inte förneka att jag blev glad. Det finns alla skäl att tro att hon nu har tagit sig igenom den mörka tunneln i sitt liv och kommit ut i andra änden. Det återstår att se vad som väntar henne där, men hon brukar inte ge sig i första taget. Det är i högsta grad möjligt att hon genomför det hon – halvt på skämt – ställde i utsikt när vi tittade ut över dalen den där morgonen. Och om allt verkligen gått enligt hennes önskningar om några år, är det inte otänkbart att jag tar henne på orden och bosätter mig ute hos henne på landet. Det låter förstås inte så lockande med ett skjul, men jag kan alltid hyra ett litet hus en bit därifrån. Jag är tacksam över Jennifer. Vi förstår varandra instinktivt, och det är sådana samtal som det vi hade den där frostiga förmiddagen som blivit en källa till tröst för mig under årens lopp.
Men å andra sidan skulle livet på landet kanske bli alltför stillsamt, och jag har på senaste tiden blivit ganska fäst vid London. Dessutom blir jag då och då fortfarande kontaktad av personer som minns mitt namn från tiden före kriget och ber om råd i olika angelägenheter. Så sent som förra veckan, då jag var bjuden på middag till paret Osbourne, blev jag presenterad för en dam som genast grep min hand och utbrast: ”Menar ni att ni är den kände Christopher Banks? Detektiven?”
Det visade sig att hon hade bott större delen av livet i Singapore, där hon varit ”mycket god vän” till Sarah. ”Hon talade alltid om er”, sa hon. ”Det känns verkligen som om jag redan känner er.”
Paret Osbourne hade bjudit ytterligare ett antal personer, men när vi satte oss att äta fann jag att jag blivit placerad bredvid damen från Singapore, och samtalet kom oundvikligen in på Sarah.
”Ni var väl god vän till henne, eller hur?” frågade damen. ”Hon talade alltid så beundrande om er.”
”Visst, vi var verkligen goda vänner. Fast vi tappade egentligen kontakten när hon for till Fjärran Östern.”
”Hon talade ofta om er. Hon kunde berätta så mycket om den berömde detektiven, och det hade vi stor glädje av när vi tröttnade på att spela bridge. Hon talade alltid gott om er.”
”Jag känner mig rörd över att hon mindes mig så väl. Vi tappade som sagt kontakten, fast jag fick en gång ett brev från henne, ungefär två år efter kriget. Jag visste inte då hur hon hade haft det under den tiden. Hon gjorde inte någon stor affär av interneringslägret, men jag är säker på att det inte var så lätt.”
”Åh, det var nog en svår tid. Min man och jag kunde lätt ha drabbats av samma öde. Vi lyckades i sista stund komma iväg till Australien. Men Sarah och Monsieur de Villefort litade alltid på försynen. De var den sortens människor som planlöst gick ut på kvällen och umgicks med folk, oavsett vem de stötte på. För det mesta en charmerande inställning, fast inte när japanerna står på tröskeln. Kände ni honom också?”
”Jag har aldrig haft nöjet att träffa greven. Jag hörde att han återvände till Europa när Sarah dog, men våra vägar har aldrig korsats.”
”Åh, att döma av hennes sätt att tala om er trodde jag att ni var god vän med dem båda.”
”Nej. Ni förstår, jag kände egentligen bara Sarah under en tidigare del av hennes liv. Ursäkta, det är kanske svårt för er att svara på min fråga, men fick ni intrycket att de var ett lyckligt par, Sarah och den franske greven?”
”Ett lyckligt par?” Min bordsdam tänkte efter ett ögonblick. ”Man kan förstås aldrig veta, men det vore uppriktigt sagt svårt att tro något annat. De verkade ytterst fästa vid varandra. De hade aldrig mycket pengar, så de kunde inte känna sig så bekymmerslösa som de kanske velat. Men greven verkade alltid så, ja, så romantisk. Ni skrattar, mr Banks, men det är precis rätt ord. Han var så förtvivlad när hon dog. Det var interneringen som var orsaken, förstår ni. Liksom så många andra återhämtade hon sig aldrig. Jag saknar henne verkligen. En sådan underbar vän.”
Efter vårt möte förra veckan har jag flera gånger tagit fram Sarahs brev och läst om det – det enda brev jag någonsin fick sedan vi skildes åt i Shanghai för så många år sedan. Det är daterat den 18 maj 1947 och skrivet från en bergsby i Malaya. Kanske hoppades jag efter samtalet med hennes väninna att jag skulle upptäcka någon hittills dold dimension i de där ganska formella, nästan förbindligt vänliga raderna. Men brevet avslöjar inte mycket om hennes liv sedan hon lämnade Shanghai. Hon talar om Macao, Hongkong, Singapore som ”förtjusande”, ”färgstarka” och ”fascinerande” platser. Hon nämner flera gånger sin franske följeslagare, men alltid i förbigående, som om jag redan visste allt som fanns att veta om honom. Hon talar lättsamt om interneringen under japanerna och vidrör sina hälsoproblem som ”lite trista”. Hon förhör sig artigt om mig och beskriver sitt eget liv i det befriade Singapore som ”en ganska hygglig tillvaro”. Det är den sortens brev som man impulsivt kan sätta sig och skriva en eftermiddag i ett främmande land till en vän som man vagt kommer ihåg. Bara en gång, mot slutet, antyder tonen något av den förtrolighet vi en gång delade.
”Jag tillstår gärna, käraste Christopher”, skriver hon, ”att jag den gången blev minst sagt besviken över hur saker och ting kom att utfalla mellan oss. Men oroa dig inte, jag har för länge sedan slutat vara förargad på dig. Hur skulle jag kunna vara arg när ödet till sist valt att le så vänligt mot mig? Dessutom har jag nu kommit fram till att det för dig var rätt beslut att inte följa med den där dagen. Du kände ju alltid att du hade ett uppdrag att fullfölja, och jag är säker på att du aldrig hade kunnat ge ditt hjärta till någon eller något förrän du gjort det. Jag kan bara hoppas att du vid det här laget har dina uppgifter bakom dig och att du har kunnat finna den sortens lycka och gemenskap som jag på senare tid nästan har sett som självklar.”
Det finns något över denna del av brevet – särskilt då de sista raderna – som klingar lite falskt. Jag anar en subtil ton som inte riktigt stämmer med hennes beskrivning av dagar fyllda med ”lycka och gemenskap”, och man kan också fundera på varför hon överhuvudtaget satte sig ner och skrev till mig just då. Var livet med den franske greven verkligen det hon eftersträvade den dagen då hon gav sig av från piren i Shanghai? På något sätt har jag mina dubier om den saken. Jag har en känsla av att hon tänker på sig själv lika mycket som på mig när hon talar om de inre kraven att fullfölja en uppgift och om det fruktlösa i att försöka undvika den. Kanske finns det människor som livet igenom kan gå fria från den sortens hänsyn. Men vi för vår del har tvingats möta världen som föräldralösa, och det är vårt öde att år efter år jaga skuggorna av försvunna föräldrar. Det finns ingen annan utväg än att försöka slutföra uppgiften så gott vi kan, för innan vi gjort det får vi inte någon ro.
Jag vill inte verka självbelåten, men medan dagarna går för mig här i London tycker jag verkligen att jag kan känna en viss tillfredsställelse. Jag njuter av att promenera i parkerna, jag besöker gallerierna och numera fylls jag alltmer av en löjlig stolthet då jag sitter i läsesalen på British Museum och bläddrar igenom gamla tidningsartiklar om mina fall. Den här staden har med andra ord kommit att bli mitt hem, och jag skulle inte ha något emot att tillbringa återstoden av mina dagar här. Men det finns förstås stunder då timmarna präglas av en sorts tomhet, och jag ska även i fortsättningen allvarligt fundera på Jennifers förslag.