KHLOOD VAR EN av de saudiska unga kvinnorna som bara stannade på hotellet någon månad. Hon är 21 år men redan både gift och skild. Hennes familj tillhör lägre medelklass, pappan är död och lämnade inte mycket pengar till sina barn. Den äldste brodern har redan både utbildning och familj, och i rättvisans namn arbetar och sparar nu alla fyra gemensamt för att också de yngre ska få gå på ett utländskt universitet. Hon tillhör den klass i det nya Saudiarabien som inte har passiva inkomster i olja, som inte har kontakter och där inkomster, utbildning och jobb därför är en nödvändighet.
Det faktum att Khlood är skild, att hon vill arbeta utanför hemmet och brödernas planer på att betala en utländsk högre utbildning för en kvinna gör att familjen hamnar i facket modern-västerländsk. Men detta hindrar inte att hon, när chauffören efter arbetsdagens slut kommer för att köra henne hem, tar på en enklare abaya, stor hijab som faller över axlarna och niqab.
En onsdagskväll (vilket motsvaras av vår fredagskväll) stämmer vi träff i The Kingdom Mall, stadens flottaste galleria som är sammanbyggd med skyskrapan med samma namn. Det finns ingen bio, ingen teater, inga konserter och självklart inga barer. Helgnöjet för unga som gamla är att shoppa. Många av de yngre drar gärna runt i The Kingdom.
Jag är ute i god tid och det finns därför tid att fönstershoppa. Mellan klädbutiker för Gucci, Armani och Dior hittar jag affärer för det plagg kvinnor måste bära för att kunna visa sig offentligt. Svart skynke är inte bara svart skynke. Förbud brukar skapa kreativitet och därför finns detta plagg från enklaste kappa som kan prutas ner till en femtiolapp på marknaden, och i finbutiker för många tusen kronor, utan prutmöjlighet. Alla är de svarta, men kvinnor som inte har den mest strikta religiösa hållningen varierar med en liten rand brodyr hit, en pärlkantad ärm dit och ett färgat foder. Jag köpte min i museibutiken för att vara på säkra sidan och har inhöstat komplimanger från både ungdomar och prinsar. Blått foder visade sig vara inne.
Människors yttre kan innehålla markering om klass eller politisk åsikt. Så är det här också, men med ett tillägg; religiös riktning. Som västerlänning är du alltid fel klädd. Den som likt kanadensiska sjuksköterskan Irene bara drar på sjalen när en mutawwa dyker upp anses vara respektlös mot traditionen, de utlänningar som alltid bär huvudsjal anses vara medlöpare.
Som saudier säger din frus abaya mer om dig än böckerna i bokhyllan. I västinspirerade The Kingdom Mall finns ingen butik som säljer den sorts abaya som närmast liknar ett tält, men en och annan kvinna i gallerian är klädd i en. Denna modell bärs av kvinnor som är noga med att delge så lite som möjligt av sin kroppsform till utomstående och bärarinnorna betraktas av många som väldigt religiösa. Bakstycket lyfts upp över huvudet och blir en hijab och därmed döljs både ryggslut och nacke av det svarta skynket. Sjalen och ansiktsslöjan bär hon under.
Majoriteten av kvinnorna som går runt i The Kingdom Mall tillhör gruppen liberala och de flesta abayor har någon utsmyckning. Det kan vara några diskreta paljetter vid handleden eller flera decimeter färgglad brodyr som klättrar upp längs ärmen och som bärs med en matchande sjal. Mönster eller inte, ett litet band eller brodyr över halva ryggen, abayan underrättar omgivningen om bärarinnans livsstilsval och grad av religiositet, det är inte ett tecken på samhällsklass. Niqab, har däremot en annan kodnyckel. Hälften av kvinnorna döljer sina ansikten. Många hävdar att det är av bekvämlighet, att de på detta sätt kan röra sig anonymt, andra döljer sig av religiösa skäl. Jag har läst tidningsartiklar om västkvinnor som tycker att abayan har fördelar eftersom ingen vet vad hon har under. Det är möjligt att veckohandla i pyjamas.
Jag träffar en del ljushåriga västerlänningar som väljer ansiktsslöja för att slippa blickarna. Men jag träffar också välutbildade saudiska kvinnor, sådana som otippat döljer ansiktet. En heter Fatima, en vacker kvinna strax över 40, med fem barn och en man med hög samhällsposition i den västerländskt orienterade sfären, han är radiochef. Hon har disputerat i teoretisk matematik, undervisar på det nya kvinnouniversitetet och har under de senaste åren fått chansen att åka på internationella konferenser i matematik utomlands. Fatima lever i både den moderna och traditionella världen samtidigt. Samtliga familjens kvinnor döljer ansiktet. Men under abayan följer alla det västerländska modet.
– Det finns familjer där kvinnor inte får visa ansiktet för varandra, och där de absolut inte får ha långbyxor. Jag har niqab för att jag tycker det är praktiskt att slippa ryktet. Ingen kan säkert veta om det var jag som fanns på plats.
Men jag möter också saudiska kvinnor som avskyr både abaya och huvudsjal, fastän bådadera är en del av deras liv, och betecknar det som ”det svarta fängelset”.
En västerländsk kvinna gjorde en bra sammanfattning:
– Det tar bara några dagar i det här landet innan du ser skillnaden på svart och svart, men numera kan jag glatt kommentera någons abaya som snygg. Det som skiljer är väskorna som kvinnor satsar mycket pengar på för de är det enda som syns ordentligt.
Kvinnorna utmärker sig med smycken, väska och solglasögon.
När jag på avtalad tid möter Khlood och hennes båda bröder vid den stora fontänen i mitten av Kingdom Mall är bröderna redan trötta på hennes shopping. Det blir inget gjort, säger de. Som så många andra kvinnor går hon mest och tittar på kläder hon varken har behov av eller råd med. Vi bestämmer oss för att ta en kopp kaffe och passerar ett gäng femtonåriga tjejer som drar runt i centrat och på tonårsvis rör sig som om de äger stället. Någon bär hijab, men flera är barhuvade. Tjejerna är hårt sminkade, mest tjock eyeliner, stajlade frisyrer som ska ge en rufsig look och om naturen inte gett dem svart hår hade det varit färgat. Kroppsspråket är slängigt, abayorna sitter slarvigt, lite halvknäppta, på ryggen mönstret av ett stort glittrigt spindelnät och under skymtar halvtrasiga jeans och kängor eller converse. De är hårdrockare i saudisk tappning och mina vänner skrattar när jag ställer mig och gapar. Detta passar inte in i fördomarna om islams vagga.
Plötsligt ropar imamen i centrat till bön. Butikerna stänger och vi har försuttit vår chans att få kaffe under den närmaste halvtimmen. Kvinnor och barn sätter och ställer sig längs väggarna och intar en position för att prata en stund, medan männen går till bönerummet. Men vid några avsides kafébord, som delvis döljs av en trappa, sitter ett tjugotal män i allsköns ro. Bröderna vill inte knuffas in till bönen så vi gömmer oss bakom några pelare och gläds istället åt att bli åskådare till hur två mutawwor med käppar slår i golvet och uppfordrande ropar att det nu är bönetid. Männen reser sig lydigt och lommar iväg, men efter mindre än fyra minuter är de tillbaka vid sina bord och har återtagit kaffekopparna.
När vi efter bönens slut äntligen sitter ner på ett café och pratar om mutawwornas makt, om familjens planer för framtiden och om kvinnornas behov av ett eget yrkesliv och frihet, ger Khlood tecken att jag diskret ska vända mig om. Några meter längre bort står tre västerlänningar i enkla jeans och färgglada pikétröjor. En av dem är dessutom en kvinna, utan abaya. Många i caféet gör som vi, kikar och viskar. Västerländska män bär ofta västerländska kostymer, om de inte är klädda i den manliga klädedräkten thobe. Kortärmat har man inte. Och en kvinna i långbyxor!
Det är onsdag kväll och jag sitter med tre unga människor och pratar om religion och hur en människa ska kunna bli en god muslim och följa koranen. Det gör de ofta, hävdar Khlood.
Den äldste brodern har läst juridik på Kairo universitet. Eftersom juridik här är liktydigt med sharialagar förtydligar han genom att säga att det är fransk lag. Det betyder lagsystemet, inte de enskilda lagrummen.
– Hur ska vi annars kunna driva affärer med omvärlden. Mutawwor gillar inte att det via affärslivet smyger sig in andra lagkoder än de som kan spåras i koranen.
Den yngre brodern jobbar på Samry – Saudi-American Bank – och har precis förlovat sig. Det är han och Khlood som planerar att åka till USA för att vidareutbilda sig. Khloods plan är att utbilda sig för att bli ”oberoende och fri”. Ändå säger hon:
– Jag älskar när männen betalar. Det är det man ska ha dem till.
Jag lyckas avvärja de unga männens erbjudande om skjuts hem, ett erbjudande som är deras plikt, omyndig som jag är. Onsdagskvällen är lång och jag tar en tur utanför centrat. Alla som varit i Riyad sommartid vet att ingen tar en promenad, och absolut inte på sommaren. Efter en stund smiter jag därför in på en kaffebar, en kopia av amerikanska Dunkin Donuts, beställer en flaska vatten och en kopp kaffe. Inomhus är det svalt och jag är snabb att säga vad jag vill ha för att hinna få dryckerna innan nästa bönestund som kommer när som helst. När beställningen väl är uttalad tillåter reglerna att personalen avslutar sitt arbete innan de måste stänga för bön, och normalt får kvinnor stanna kvar med sin dryck medan männen ber. Det går bra att beställa, och jag kommer att få det jag önskar trots att bönen nu ropats ut, men sitta ner, nej det går inte.
– Det är inte tillåtet.
– Enligt tradition eller lag?
I sitt svar gör mannen en gest över lokalen och med det vill han säga att rummet endast är till för män, och att det inte finns någon ”familjeavdelning”. Men jag blir provocerad av hans självklara svar och kan inte låta bli att returnera provokationen.
– Enligt regeringen, svarar han, och jag ser att den indiske mannen blivit generad. Utanför finns några stolar, och jag får hans tillåtelse att slå mig ner där i hettan. Inne i det luftkonditionerade kaféet sitter männen som behagligt smuttar på sitt kaffe och röker en cigarett.
– Koranen sätter kvinnan högt, som om vore hon av glas, förklarar Khlood för mig. Men jag vet också verser som handlar om att uppfostra handgripligen och hålla kvinnan i schack.
Kaffet smakade dessutom inte särskilt gott.