DET SÄGS ATT läget för Mellanösterns kvinnor kan avläsas i kjolarnas längd. Ju kortare, desto friare. Men hur är det med långa klänningar, urringade både fram och bak och tajta som ålskinn? En abaya är alltid fotsid, några släpar i marken i syfte att dölja även tåspetsarna, men under kan det finnas mycket – eller litet.
På Sarahs bröllop visade några av kvinnorna allt, och ändå ingenting. Fatimas 24-åriga dotter Eman ringer mig en onsdagsmorgon och undrar om jag har tid att följa med på bröllopsfest samma kväll. Hon har en biljett över och visserligen kommer detta inte att bli ett av de lyxigare, men ändå en tillräckligt stor fest för att vara intressant. Självklart har jag tid, dum vore jag att säga nej, och efter en djupdykning i en väninnas garderob har jag fått låna en festblåsa.
Festklänningar är en stor sak i Riyad. Eftersom det inte finns uteliv som barer, dansställen, musikklubbar, teatrar eller biografer får bröllop ersätta allt. I paritet med bröllopens stora sociala betydelse har affärsverksamheten kring denna fest också blivit jättelik. Butiker och skräddare lever gott på ett av kvinnors få offentliga nöjen, och etikettsreglerna säger att en klänning inte kan användas mer än ett visst antal gånger. På så sätt har det uppstått en loppmarknad för begagnade balklänningar, den som i folkmun kallas för ”prinsessmarknaden”, en lågprisshopping för den som inte har råd att köpa nytt så ofta.
Eman kommer till hotellet för att hämta mig, men också för att besiktiga min utstyrsel, orolig för att jag inte är tillräckligt fin. Men efter några justeringar – mer smink och väldigt mycket mer parfym – tar hon ett steg tillbaka och nickar, varefter hon halar fram några stora smycken, handväska i guld och traditionell parfym som ska blanda sig med den jag redan sprutat på. Den traditionella luktar gammeldags skidvalla och jag får en droppe på var handled som ska blanda sig med den västerländska. Jag känner mig som en vulgärt sminkad, stinkande tårtbakelse i röd chiffong, med brett sidenband runt midjan och jätterosett på ryggen. Eman är nöjd. Själv har hon tillbringat hela dagen för skönhetsvård och jag vågar naturligtvis inte erkänna att mina förberedelser tagit mindre än en timme.
Onsdag kväll är bröllopskväll och i bilfärden till festen pekar Eman ut bankettsalar vi passerar och ger en poängbedömning som bildar grund för hur mycket det kostar att hålla festernas fest under en natt.
Själv gifte sig Eman med en släkting för åtta månader sedan och hennes bröllop var medelklass får jag veta. Föräldrarna, Fatima och Ibrahim, har båda en karriär med status och för en intellektuell familj med ambitioner för sina döttrars yrkesliv var det dags när hon blivit klar med sin tandläkarutbildning.
Lillasyster Lamia, som är två år yngre, skulle också ha gift sig men bröllopet ställdes in. Trots risken för skandal stöttade föräldrarna henne när hon blev osäker över familjens val. Lamia kände att mannen inte var snäll och hon trodde att äktenskapet skulle vara ett misstag. Oavsett allt prat om den teoretiska rätten för kvinnan att kunna skilja sig är äktenskapet i de allra flesta fall en fråga om ”till döden skiljer oss åt”. Han var ett bra parti, men deras möten under förlovningstiden bådade inte gott så Lamia drog sig ur och är tillbaka på ruta ett. Till viss glädje för pappa Ibrahim. Det är nämligen brudens far som enligt tradition betalar kalaset, och ett bröllop här kostar åtskilliga hundra tusen. Så mycket att kostnaderna är ett problem för alla utom de riktigt rika. Många familjer som lever i en samhällsklass där de förväntas arrangera en fest på en viss nivå har inte råd att betala för kalaset, och den som haft otur i turen och begåvats med femsex barn varav alla är flickor, ska punga ut med en enorm summa när döttrarna blir gamla nog. Genom det uppskjutna bröllopet fick Ibrahim en ekonomisk respit.
Kvällens huvudperson Sarah är studiekamrat med Eman, numera kollega. Halva kursen från tandläkarhögskolan är inbjuden. Det är onödigt att påpeka att samtliga på kursen naturligtvis var kvinnor. Sarah kommer från en familj ”av klass”, får jag veta, även om hon har sina rötter i en beduinklan och därför kan man inte riktigt förutspå vad för slags gäster som kommer att dyka upp på festen. Hon gifter sig, förstås, inom familjen, det vill säga klanen. Få i Saudi går utanför, och särskilt beduiner är noga med att stanna inom sin stam. Det kan hända att en påtänkt brud eller brudgum från lägre klass, fastän inom samma klan, inte släpps in i den högre oberoende av inkomst och utbildning. Ett omtalat exempel är paret som hunnit få två barn när de tvingades skilja sig. Det visade sig att svärsonen inte stod tillräckligt högt upp i hierarkin, och kvinnans far ansåg sig förd bakom ljuset.
Bröllopshallen vi ska till ser utifrån mest ut som en trist industrilokal i betong, utan fönster. Yttertaket lyses upp av en smaklös neonskylt i grönt med salens namn. Emans man ska inte delta, utan han släpper av oss vid entréerna; en för männen och en för kvinnorna.
Männens fest har börjat redan vid niotiden så att de – i teorin – haft möjlighet att gå till kvällsbönen före festen. Kvinnornas festande börjar betydligt senare, utan att tidpunkten preciserats på inbjudningskortet.
Halva huset är männens avdelning, halva är kvinnornas. Manliga vänner har berättat för mig att kalasen på andra sidan väggen är tråkiga tillställningar. Man äter, skryter och efter en timme eller två visar sig bruden för gästerna under en kort stund. När hon lämnar dem för att gå till sin egen fest börjar männen troppa av.
Eman och jag öppnar kvinnornas dörr vid halv elva och efter att ha passerat en vägg som skyddar för insyn kommer vi in i en foajé där abayorna kvickt åker av och lämnas in i garderoben. Gästerna kammar sig, bättrar på läppstift, fnittrar, skvallrar, kindpussar och beundrar varandras aftonklänningar. De som har råd att anlita en syateljé tar inspiration från tv-sända Hollywoodgalor. Det har Eman gjort denna gång, och hennes gammelrosa balklänning visar visserligen både armar och mycket bröst men framtoningen är ändå sedesam. Vi slår oss ner vid ett bord längst ner i den vackra bankettsalen, bjuds på saudiskt kaffe i och dadelgodis medan vi studerar gästerna som strömmar in.
En filippinsk ljussättare i en av stans största bröllopshallar har haft många möjligheter att kika in i damernas avdelning och han beskriver dessa tillställningar som ren modevisning. Det fåtal som firar äkta traditionell bröllopsfest gör det hemma, iklädd abaya, hävdar han.
Men på denna festernas fest är det sprakande färger och mänskliga former. Vi är ett par hundra gäster vars rikliga parfymerande först chockar luktsinnet men ganska snabbt slås förmågan att känna dofterna ut. Jag är ändå yr av alla intryck: någon har klätt upp sig i en långklänning som hon dekorerat med påskfjädrar i regnbågens alla färger och motsvarande målat sig kring ögonen som om hon skulle upp på en teaterscen. En annan visar lika mycket bröst som en minimal bikini, en tredje har en halvt genomskinlig vit klänning, åtsittande som en kroppsstrumpa, där det avslöjas att hon inte ens haft plats för trosor. En kortklippt kvinna har vågat sig på en knälång kjol och en gäst utmärker sig genom att bära långbyxor, om än i chiffong. För mig som kommer från det fria landet i väst är några av kreationerna så avslöjande att jag blir generad.
Men bara några bord bort har en grupp av brudens släktingar, de som fortfarande lever beduinliv, slagit sig ner insvepta i enkel abaya, ansiktssjal och absolut inget ögonsmink. Tre kvinnor i den svartklädda gruppen sitter för sig själva, tittar lika storögt som jag, trycker ansiktssjalarna mot näsan och när de vid något tillfälle flyttar sina ben kan jag under abayan ana klänningar med silverglitter. En av dem lyfter emellanåt på sin niqab som för att låta den som vill få en glimt av hennes vackra ansikte och se att också hon är sminkad. På bröllopsfesten finns inga män, och allt detta prål är aldrig menat för män. Detta är kvinnornas fest, i sharias namn. Och den som tror att täckta muslimska kvinnor inte är fåfänga, som vi andra, tror alltså fel.
I alla dogmatiskt religiösa riktningar söker människor efter vägar att gå runt reglerna. Amishfolket i USA får inte ha en telefon. Alltså ordnar de ett kollektivt abonnemang där apparaten står ute i fältet. Judar får inte utföra vardagssysslor på sin sabbat, alltså hyr man in en icke-jude som lagar maten eller utför det som ska göras. Muslimer får under inga omständigheter ha sex utanför äktenskapet och därför finns det möjlighet att upprätta tillfälliga äktenskapskontrakt. Shiamuslimer har det som kallas ”muta”, vilket sunnimuslimer hävdar är legaliserad prostitution. Men under senare år har det i Saudiarabien blivit allt vanligare med ”mesyar”, tillfälliga äktenskap som i mina ögon är till förvillelse lika shias ”muta”. Senare träffar jag en professor i islam som tillstår att denna möjlighet också finns i saudisk tolkning av sharia. Flera andra saudier är upprörda över dubbelmoralen och tycker sig se att den lagliga rätten att ta sig en älskare eller älskarinna sker allt mer öppet. Män annonserar i tidningar och andra skryter om sin lagliga älskarinna.
Detta förhållande står i kontrast till några av kvinnorna på Sarahs bröllop som aldrig visar sitt huvud, varken ansikte eller hår, för någon annan än sin man. När barnen lämnat småbarnsstadiet reduceras mamman till en röst och ett par ögon inramade i svart. I festens svartklädda grupp kan Eman peka ut några av dem som alltid är instängda i sitt svarta skynke.
De första timmarna sitter vi kring runda bord och försöker småprata i hård konkurrens med bröllopssångerskan vars distorderade röst strömmar ur en anläggning på maximal volym. Religionen accepterar inte de flesta instrument, som sträng- och blåsinstrument, men sång är okej och uppenbarligen faller tamburiner inom det tillåtnas gräns. Alltså ackompanjeras sångerskan av en slagverksorkester som utgörs av sex kvinnor, fem av dem hanterar olika storlekar på tamburiner och den sjätte en slags bastrumma. Gästerna sjunger med i texterna och fler och fler går upp på den stora scenen för att dansa, om de inte hälsar på släkt och vänner eller gratulerar brudens mor. Barnen springer mest omkring och plockar åt sig godsaker från de dignande borden.
De flesta fester för de högre samhällsklasserna är inte öppna för barn. Under en av sångerskans sällsynta pauser påpekar Eman viskande att detta är ett bröllop under medelklass. Beduinkvinnorna är ett tecken, de även efter saudiska förhållanden hårda sminkningarna ett annat, dekorationerna och barnens närvaro ännu ett. Jag ser glädjestrålande småflickor i prinsessklänningar som under nattens gång blir alltmer fläckiga av choklad och dadelgodis.
Dramaturgin för festen är given. Variationerna från bröllop till bröllop är små. Alla rör sig till synes oorganiserat, men vet exakt vad som ska hända härnäst. Strax efter midnatt vill Eman att vi ska flytta oss mot festens centrum, eller transferera dit som är en bröllopshabitués tekniska begrepp. Det betyder att vi letar reda på en ledig stol i lokalens mitt. Detta är ett tecken på att kvinnornas kalas börjar på allvar. Bruden har lämnat männens avdelning och poserar nu för fotografen.
Fotografierna spelar en viktig roll i bröllopet, inte minst för att det har sina egna regler. Koranen säger:
”(Kvinnan) ska inte låta sina behag skymta inför andra än sin make, sin fader, sin svärfader, sina söner, sin makes söner, sina bröder, sina brorssöner, sina systersöner, närstående kvinnor, dem som de rättmätigt besitter och sådana manliga tjänare, som inte längre begär efter kvinnor, eller barn som ännu inte har begrepp om kvinnlig nakenhet. Och låt dem inte gå med svajande gång för att dra uppmärksamheten till sina dolda behag.” (sura 24:31)
Eman har förevisat sitt album i förtroende, eftersom jag numera anses vara närstående kvinna, där jag får se bilder på bruden ensam, bruden med brudgum, brud med sin familj, brudgum med sin familj. Men vissa kombinationer är inte tillåtna, som bruden med makes bröder eller farfar och absolut ingen kollektivbild över den samlade släkten. Familjen på fotografierna är grupperad så att kort kan sorteras bort och fel ögon inte får se förbjudna ansikten.
Sarah och hennes nyblivna man fotograferas i ett avskilt rum. Under tiden drar en video igång och under en kvart får vi in- och utzoomningar av bilder på Sarah sedan hon var liten flicka. Allt som allt bygger filmen på tio stillbilder, vilket är den sammanlagda skörden i familjealbumet under en uppväxt. Enligt tradition vill inte saudiskor bli fotograferade ens med slöja. Ett foto kan hamna på avvägar och om en man utanför familjekretsen skulle se en kvinnas ansikte kan det uppfattas som att hon brett ut sig även om det inte är hennes förskyllan att bilden kommit ut. För en västerlänning är logiken inte helt glasklar, men har väl samma grund av korantolkning som viljan att gömma sig bakom en ansiktsslöja, och att dölja ansiktet för sina egna barn.
En av de fortfarande abayaklädda kvinnorna har försett sig med en käpp, inlindad i tyg. Enligt gammal tradition ska hon nu slå mittgången fri från barn för att bana väg för bruden. De mest festvana som till vardags bär niqab, letar nu fram sina sjalar och döljer ansiktet för risken är överhängande att hamna på bild.
Ljusets sänks, det strömmar smäktande västerländsk filmmusik ur högtalarna och en strålkastare förbereder brudens entré. Den stora bankettsalens centrum är nu två: en hög scen som ligger längst bort från ingången och en lång marmortrappa som leder ner från en balustrad längs rummets motsatta kortände. Balustradens draperi dras åt sidan, gästerna applåderar och gör orientens särskilda tungljud för att visa uppskattning. I en effektiv teaterdramaturgi skrider bruden steg för steg nerför den långa trappan, särskilt lång och särskilt byggd för detta moment i ceremonin. Bruden skrider längs den från barn rensade mittgången och upp på scenen där hon placerar sig i en soffa. Hennes korta färd dokumenteras steg för steg av en inhyrd videofotograf och två filippinska fotografer, alla tre klädda i arbets-abaya. Inget privatfoto tillåts. Det finns bröllop som utfärdar förbud för gästerna att ha mobiltelefon i lokalen. Ingen vet ju om mobilens ägare tar förbjudna bilder och om dessa sprids.
Nu är det brudens närmaste släkt som ska dansa till hennes ära. Sarah draperad i soffan, den västerländska vita tylldrömmen, ärmlös men med långt släp, har vecklats ut och fyller nästan hela sitsen. Släktingarna och vännerna ställer sig i kö för att gratulera. Nu har den saudiska sångerskan och hennes trumorkester tagit vid.
Plötsligt rör sig gästerna snabbt mot utgången. Klockan är halv två och det är dags för middagen. Dörrar skjuts undan och i två jättelika matsalar på andra sidan entréhallen är det uppdukat med Mellanösterns alla godsaker: hummous, tabboleh, kycklingspett, lamm, platt arabiskt bröd, ris.
Beduinsläktingarna är snabbast fram till buffén och toppar tallrikar med mat som hade kunnat räcka för hela familjen. Det visar sig att det är just vad portionen ska räcka till.
De enorma berg av ris, spett och bröd som beduinkvinnorna placerat på ”sitt” bord delas lika. För dem med ansiktsslöja gäller det att välja lagom stora bitar så att de går att stoppa in undre slöjan, vidare in i munnen utan att behöva avslöja den nedre delen av ansiktet för omgivningen. En gammal kvinna äter med sked, medan övriga vid hennes bord med van hand rullar ihop ris och kött till en boll. Eman petar i sin pytteportion med kniv och gaffel. Hon visste att det skulle bli sent och åt innan hon åkte hemifrån. Dessutom tappar hon aptiten av att se beduinkvinnornas bordsskick.
Man slår sig ner där det finns plats, äter fort och effektivt, och ”transfererar” sig därefter tillbaka till bröllopssalen där stämningen höjts. Sångerskan har slutat sjunga och med arabisk dansmusik i högtalarna har några kvinnor nu övergått till magdans, medan ringen av kvinnor runt dem klappar takten.
I dörröppningar och rummets alla hörn står serveringspersonal och sprider den traditionella saudiska rökelsen som hålls glödande i fyrkantiga kärl av metall. De är noga med att vifta ut röken för att sprida doften. Den fräna röken tar över alla parfymer och lukten av människor och mat.
Om en liten stund ska brudgummen göra en snabbvisit hos damerna, men Eman gör bedömningen att festens klimax är nådd och att den nu kommer att plana ut. På väg hem kommenterar hon att det var en ovanligt tidig bröllopsfest, medan jag konstaterar att det när som helst är tid för böneutroparen att kalla till dagens första bön, sabah.
Vid frukosten jämför hotellets gäster hur natten varit. De som besökte festen i den flotta bröllopssalen alldeles invid, höll igång till klockan var över sex i morse.
På förmiddagen sticker jag in huvudet för att se om skillnaden är så stor. Här ryms drygt tusen gäster, och ett bröllop kan kosta motsvarande två miljoner kronor. Bara lokalhyran är över en halv miljon kronor för en natt, och till det ska förutom mat, presenter till gästerna och musik också läggas priset för ljussättning och dekorationer. Nattens fest hölls av någon som stod kungafamiljen nära men importerade extravaganser inskränkte sig denna gång till ett par containrar tulpaner speciellt influgna från Holland.