MUNIRA ÄR FÖDD i Saudiarabien, har alltid bott i Riyad och alla hennes syskon är födda i landet. De är saudier, men med eritreanskt pass. Hennes reseerfarenhet är begränsad till ett besök hos en moster i Jidda för några år sedan. Nu ska hon göra sitt livs största, och den hittills längsta resan. Hon har precis passerat pass- och säkerhetskontrollen på King Khaleds internationella flygplats i Riyad. Likt de europeiska amerikafararna för hundra år sedan vet hon att det finns en teoretisk möjlighet att återvända, men är samtidigt medveten om att återvändandet kanske inte är genomförbart i detta livet. Mamma, pappa, pappas bror, en moster, kusiner, syskon – alla har kramat om henne en sista gång. Familjen tar rulltrappan till utsiktsbalkongen. Munira drar sin tunga läderväska och de ännu tyngre benen går mot hallens mitt där hon stannar till för att fundera över nästa steg samt snyta bort tårarna.
Avgångshallen är utlagd som en solfjäder, med pass- och säkerhetskontroll i kortänden. En trappa upp ligger av-vinkningsbalkongen med utsikt över flygplan och platta, och därifrån går det också att titta ner på passagerarna i hallen för en sista vinkning. En glasruta hindrar muntlig kommunikation men ändå försöker Muniras släktingar med teckenspråk tala om hur mycket de älskar henne. Själv står hon handfallen och tittar upp men det är föga hjälp hon får från det hållet.
Hur vet man varifrån planet till Stockholm avgår?
Jag har sett deras rörande avsked ända sedan incheckningen och det är väl för att hon känner igen mig från kön, och för att jag är en av få västkvinnor på flygplatsen, som gör att hon på knackig engelska frågar mig vart hon ska gå. Jag förklarar att det inte går något plan direkt till Sverige härifrån, men vi har samma resmål så hon kan sitta bredvid mig. Frenetiskt börjar nu pappan teckna att jag ska ta hand om hans ögonsten. Jag lovar, lägger armen om Munira till svar, och vi kan båda höra det ordlösa jublet. Nu är hon inte längre ensam på färden till okänt land. I närmare en timme står vi under balkongen och för en konversation med hjälp av ansiktsminer, armar och ben. Det är mycket som ska upprepas och förmanas. Denna ljudlösa kommunikation får ibland komiska effekter mitt i allt det sorgliga så att också Munira måste skratta till slut. När planet lyfter berättar hon sin historia.
Efter skolan hade Munira tur som fick jobb hos en filippinsk hårfrisörska. Från början kunde hon ingenting alls, men de andra kvinnorna i salongen var generösa med sina kunskaper. Det hade lika gärna kunnat stanna vid att hon blivit passopp, fått sopa och hämta kaffe och te. Men ganska snart lärde sig Munira att tvätta, färga och så småningom fick hon klippa en del. Med tanke på hennes lilla erfarenhet var lönen dessutom anständig.
I salongen pratade alla engelska. Filippinskorna kan sällan arabiska, och på arbetsplatsen utvecklade de en alldeles egen pidginengelska. Det är den hon nu har i bagaget till sitt nya hemland där mannen väntar. Han är också eritrean, uppvuxen i Riyad, men flyttade till Sverige för tjugo år sedan. När han började närma sig de 40 var det hög tid att bilda familj, och via rekommendation hörde han talas om Munira. De är släkt, om än på långt håll. Han hade önskat sig en kvinna som är lång och har ljust skinn. Munira säger stolt att hon uppfyller båda dessa kriterier. Själv är hon 23 år och var på väg till glasberget när äktenskapserbjudandet kom. Det fanns all anledning att svara ja.
Första sommaren kom han på semester från Sverige för att titta på henne. De femton åren som skiljer dem åt gör att de inte har några gemensamma vänner och alltså kunde ingen i den egna generationen ge Munira råd om de skulle passa för varandra. De äldre i släkten avgjorde att det var ett bra parti för båda. Andra sommaren kom han för att gifta sig. Sedan har det tagit ytterligare ett år att ordna visum och alla andra papper som måste förberedas innan hon kunde resa till sin nye man.
– Om han är snäll blir det bra, men är han elak får jag vända tillbaka till pappa igen. Om ett år kanske jag åker tillbaka igen, om det går. Eller så har jag fått en baby, eller också ska jag börja arbeta som frisör i Sverige. Mest hoppas jag att det blir ett barn. Men om han inte är en bra man får jag återvända.
Munira målar upp olika scenarier och tuggar dem om och om igen. Jag får också veta att hon köpt sig en helt ny garderob. Det är i och för sig brukligt när man gifter sig, men i hennes fall inhandlades kläderna med tanke på det andra landet.
– Jag tror inte att jag ska ha abaya i Sverige, men sjal kan man väl ha, va?
På King Khaled Internationella flygplats gäller abayatvånget även innanför passkontrollen, men ansiktsslöjan som hon hittills alltid burit i sitt vuxna liv, åkte av på vägen mellan incheckningsdisken och säkerhetskontrollen. Det var ett jättesteg som hon inte vill prata om ännu. Istället undrar Munira över hur människorna i det andra landet är klädda. Mellan hennes ord hör jag att någon berättat hur kallt det är i landet hon ska bosätta sig i, och att man där inte tycker om kvinnor i traditionell saudisk klädsel. Jag måste förklara att det är möjligt att vara densamma inuti fastän abayan inte är på, att tron är något annat och att det underlättar integrationen om man försöker se ut som de flesta andra.
Det är många timmars väntan i Istanbul. Vi har precis hittat några lediga stolar när Munira börjar rota i sin läderväska och när hon funnit vad hon letat efter ber hon mig hålla ett öga på tillhörigheterna medan hon går på toaletten. Tio minuter senare kommer hon tillbaka – förvandlad. För första gången i sitt liv rör sig denna unga kvinna i en offentlig miljö utan abaya. Den svarta huvudsjalen, hijab, har hon stoppat ner i väskan och ersatt med en crème-färgad som är i samma ton som de splitter nya byxorna och den matchande jackan. Munira har till och med satsat på lite ögonskugga.
– Detta känns konstigt, stapplar hon fram på sin pidginengelska, men om mannen blir glad blir hon själv lycklig, och om han inte bryr sig – han kanske till och med är elak – får hon väl resa hem igen. Inte mer med det.
Munira har spottat upp sig och bestämt sig för att detta skall gå bra. Hon ber om råd om än det ena och än det andra.
– Lär dig svenska så fort som möjligt. Annars blir det inte av, råder jag henne. Det är dessutom nödvändigt för att kunna få ett jobb.
Hon ställer sig tveksam till min bedömning.
– Om ett år ska jag – in shallah – ha en baby. Varför ska jag alls jobba? Mannen är säkert god och har ett bra jobb. En kvinna ska inte behöva arbeta om mannen kan försörja familjen.
Muniras man är städare på Arlanda flygplats och det är inget högavlönat arbete, varken i Saudiarabien eller i Sverige.