INFORMATIONSMINISTERIETS Mr Khaled är på olika sätt en bromsare, han är en svårforcerad stoppkloss för mina ambitioner i Saudiarabien och han är en man som vill hålla kvar landet sådant det alltid har varit. Jag är ett problem eftersom jag fått tillstånd att resa hit, trots att en kvinna enligt reglerna inte ska åka utomlands utan sin make eller förmyndare. Ändå har han fått chefens order att hjälpa mig så långt som möjligt. Och för Mr Khaled är det mesta omöjligt. Jag kan inte få träffa shariakunniga män, det är förenat med många problem, domare är uteslutet, juridiska rådgivare har han aldrig hört talas om, organisationer som World Organisation of Muslim Youth finns inte här (trots att vi på vägen till ministeriet passerade namnet, illuminerat i en flera kvadratmeter stor neongrön skylt). När jag önskar träffa den kvinnliga ministern rättar han mig med att hon är ”assistent”, inte en riktig minister.
Så blev det sagt.
Mr Khaled gillar dock att föreläsa, inte bara om mäns obetvingliga sexlust utan också om islams väsen, konungarikets ideologi och att det numera anses lönsamt att investera i kvinnor. Han drar mig fram till fönstret, för undan den tunga gardinen och pekar ut på ministeriets gård, i vars mitt tv-tornet tronar, och gör mig uppmärksam på tre heltäckta kvinnor som skyndar ut ur tv-huset till sina väntande chaufförer.
– Detta hade du inte kunnat se för tio år sedan. Då var det mycket ovanligt med kvinnor här.
Om kommentaren är uppskattning för ett framsteg eller för att det var bättre förr, går i detta fall inte att avgöra, liksom på vilket sätt investeringar i kvinnor kan ge utdelning. Han föreläser hellre om skillnaden mellan män och kvinnor.
– Tänk dig att du och jag är i öknen och det råkar vara så att du inte har täckt dina ben, och att jag råkar se dem. Då blir jag – jag måste tyvärr säga som det är – men jag blir kåt. Det kan jag inte hjälpa, för det är så mannen är skapad. Därför ska du vara täckt. Det är för din egen säkerhet. Du ska bära abaya som räcker ner till skorna och du ska vara ordentligt klädd, inte visa benen.
Alla saudier i maktposition skulle inte hålla med om hans definitioner och tolkningar av islam, men föreläsningen som följer är en röst ur den saudiska regimens mellanskikt.
Efter introduktionen om syftet med strikta klädkoder för kvinnor går Mr Khaled över till att tala om ”sedlighetspolisen”, mutawwa. Några är anställda av den religiösa eliten, några är religiösa människor som lever enligt islams samtliga förhållningsregler.
– Har du något emot att jag röker?
Mr Khaled själv är ju inte hundra procent renlärig, förklarar han och drar ett behagfullt bloss, varefter han estimerar sin livshållning till 80 procent enligt islam.
Men en mutawwa skulle aldrig fuska, som att röka, är noggrann i att efterleva alla levnadsregler och vill att andra ska följa dem. Det är därför mutawwan är en person som ofta ingriper för att vägleda sin nästa. I förlängningen är uppgiften att skydda samhället. Om en ung person, eller jag som kvinna, blir trakasserad på marknaden, kan jag leta reda på en mutawwa och skvallra. Då grips den otrevlige ifråga, förs bort från platsen och undervisas i hur en god muslim förväntas uppträda.
Den som på eget uppdrag tagit på sig att verka i samma anda som ”Kommittén för spridning av dygd och förhindrande av lastbarhet” inte har polisiära befogenheter även om de gärna tror sig ha det. Det innebär att de kan fasthålla, men inte gripa den odygdige och att polis måste tillkallas om man anser att det osedliga brottet är så stort att lagen borde inträda. Gränserna är inte glasklara och frågan är kontroversiell. Inte minst eftersom det påstås att många mutawwas är outbildade människor som alltså inte riktigt har insikt i det som ska undervisas i.
– En mutawwa ska tillrättavisa och därefter förhindra.
– Handgripligen?
– Nej, nej, svarar Mr Khaled.
Sedan försöker han avväpna sin västerländska besökare genom att hävda att det på sätt och vis även finns kvinnliga mutawwa, nämligen de kvinnor som är täckta med niqab, har ordentliga skor, rejäla svarta strumpor samt täcker händer och handleder med långa svarta handskar.
Jag nickar och antecknar. Utan att denna gång fråga tänder han ännu en cigarett. Mr Khaled gillar att sprida visdom och när han kommer underfund med att jag inte är farlig utan ett möjligt medium för all den kunskap han har att förmedla blir tonen lättare och misstänksamheten försvinner. Samtidigt som jag har fullt sjå med att notera vad han säger glider huvudsjalen ner för tionde gången, abayan glipar nertill och det sticker fram ett par kvadratcentimeter bar fotvrist och grå linnebyxor. Det blir för både mig och Mr Kahled uppenbart att jag inte är typen som bär rejäla svarta strumpor i de ändå ganska rejäla sandalerna.
– Det är helt okej, du behöver inte hålla på med det där. Ditt hår kan få sticka fram. Det är okej, erbjuder Mr Khaled och skrattar överseende åt mina ansträngningar.
Därefter får jag frågan, utan att själv ha tagit upp ämnet, huruvida jag tycker det är rättvist att han som man har rätt till fyra fruar, medan jag som kvinna inte har rätt till fyra män. Hjärnan går snabbt, men jag kan inte komma på det diplomatiskt bästa svaret, varför jag lite otydligt svarar att jag inte tänkt på det sättet.
– Jo, men det är ju så att om jag har fyra fruar så är alla barnen mina. Alla barnen tillhör mig. Men om du har fyra män, vet du då vem som är fadern till dina barn? Nej, det kan du inte svara på. Därför är det rättvist ordnat. Jag har bara en fru, men hade gärna haft flera. Lite generat och tystare gör han ett tillägg som gäller hans eget privatliv.
– Fast hon hade slagit ihjäl mig om jag kom hem med en till.
– Kan man inte ha inskrivet i äktenskapskontraktet att kvinnan inte accepterar ytterligare en hustru?
– Nej, tror Mr Khaled. Det skulle en saudisk domare inte godkänna som krav. Idag är det många kvinnor som vill att mannen ska ha flera fruar. Mer nu än förr.
Västerlänningar som varit i landet länge uppfattar den motsatta trenden men eftersom det inte heller i detta sammanhang finns pålitlig statistik att tillgå är det bara att smaka på Mr Khaleds syn på verkligheten. Han anser sig ha belägg.
– Det finns många på Internet som vill bli gifta med en redan gift man. Internet är stället att hitta en partner.
Nu är han i sitt esse, lutar sig ännu något längre tillbaka i skrivbordsstolen, nöjd över att mitt anteckningsblock fylls och ger sig i kast med att förklara den i islam så viktiga predestinationstanken. Än en gång måste jag påminna om att Mr Khaleds tolkning inte är alla muslimers.
– När jag ska köra bil åkallar jag alltid Allah. Det gör att jag kör bättre, lättare får en p-plats och att det inte händer olyckor. Bilolyckor är Guds straff, men ändå ska man veta att ”allt redan är skrivet”.
Om jag till exempel letar efter var jag lagt bilnycklarna startar jag följaktligen bilen något senare än jag från början tänkt och anländer till en punkt efter det att en möjlig olycka skulle kunna ha skett. Då har Gud låtit mig slippa denna situation.
Eller om du får ett handikappat barn. Det är också skrivet.
– Vem är det som straffas, barnet, mamman eller pappan? undrar jag.
– Det är redan skrivet att barnet ska bli handikappat. Det är Guds beslut. Men straffet att få det handikappade barnet kan vara avsett för mannen, eller för kvinnan.
Och därmed är han tillbaka till favoritämnet om kvinnans position i islam enligt Mr Khaled. Själv är han en person som anstränger sig för att vara en god muslim, går till moskén varje fredag och på vardagarna ber han så ofta det går. Kvinnor ber bättre hemma än i moskén. Männen är där för att koncentrera sig, kvinnor distraherar bara männen. Över huvud taget ska kvinnan vara hemma. Hon ska laga mat. Om middagen inte är klar när Mr Khaled kommer hem blir han arg.
Mr Khaled har god utbildning, både i Saudiarabien och USA, han är en man som närmar sig de femtio och har arbetat länge på ministeriet. Han betraktar det sagda som ”information” om islam, och har inte framförts av vem som helst utan ges från myndighetspersonen till en av de utländska besökarna han ska ta hand om.
Konungariket Saudiarabien, som bara funnits i sin nuvarande form sedan 1932, har gått från fattigt beduinsamhälle till supermodern, superrik, hightech-nation på några årtionden. Den teokratiska styrningen har inte hängt med, eller rättare, kungahuset hävdar att det vill modernisera, men att folket – sådana som Mr Khaled – vill bromsa.
Samtidigt som de religiösa makthavarna, fundamentalisterna, vill något tredje.
Parallellt med denna konflikt, som är lika gammal som staten själv, har det växt upp en ny. Det är kvinnorna som vill ha större plats, och en saudisk medelklass som kräver inflytande, välstånd och liberalisering. Jag är övertygad om att Mr Khaled har förstått mycket av detta, och lite till. Men genom att vara den han är, en bufflig byråkrat, kan han hålla frågorna om det utländska inflytandet på avstånd.
Tror han.