DET SÄGS ATT Konungariket Saudiarabien, eller klanen Al Saud om man så vill, har 3 000 prinsar. Det sägs ingenstans hur många prinsessorna är. Kung Abdul Aziz, i vardagslag kallad ”Ibn Saud”, räknas som den nuvarande nationens grundare och hade en stor familj, okänt hur stor. Han lär ha haft 22 fruar, som i sin tur gav honom 37 söner enligt en uppgift, enligt en annan 43, en tredje hävdar 44, en fjärde 45. Dessa söner har i sin tur varit produktiva, många har haft många hustrur och fortfarande har åtskilliga av dem flera än en.
Samtliga kungar, inklusive den nuvarande, är söner till grundaren Abdul Aziz som föddes 1876, återtog huset Sauds stad Riyad 1902, erövrade genom krig och förhandlingar region efter region och utropade sig till kung över det område som omfattar större delen av den arabiska halvön 1932. Han namngav den nya staten efter familjenamnet. Sex år efter Saudiarabiens enande upptäcktes att det under territoriet låg världens största oljereserv.
Nuvarande kung heter Abdullah bin Abdulaziz bin Abdulrahman bin Feysal bin Turki bin Abdullah bin Muhammed bin Saud, en räcka namn som beskriver ett långt släktträd, men i vardagslag kallas han kung Adbullah Aziz. Han tog i praktiken över styret efter sin halvbror 1995, sedan Kung Fahd fått en stroke, och tog över titel och hela ansvaret när Fahd avled 2005.
De som står närmast kungahuset kallas Hans kungliga höghet respektive Hennes kungliga höghet, till skillnad från de i familjen som anses stå en bit längre bort och benämns lite enklare med titeln Ers höghet. På så sätt har man redan i titulaturen gjort skillnad.
Alla är inte stenrika men samtliga har rätt till ett grundapanage oberoende av hur mycket pengar familjen har på banken. Med en så stor familj finns många viljor och riktningar.
Förutom kung är Abdullah Aziz regeringschef, chef för Saudiarabiens Nationalgarde, ordförande för Riksbanken, president i Rådet för olja och mineraler, president för Nationella dialogen (återkommande rådslag mellan regimen och medborgarna), ordförande i Rådet för social service och chef för Militärrådet. Han har fyra fruar, 25 barn och är född 1924. Till sitt långa namn har han, liksom sina två företrädare, valt att lägga till ”Custodian of the two holy mosques”, vilket borde översättas som att han är vårdnadshavare över de två heliga moskéerna i Mekka och Medina. Saudier tolkar det hellre som att kungen är moskéernas tjänare. De två översättningarna ger oss diametralt olika självsyn; kungen som övervakare och förmyndare eller en kung som är en ödmjuk tjänare (underförstått i religiös bemärkelse, men också för hela den muslimska världen).
Familjens Sauds makt är inte bara kungens, utan klanens, och individer i klanen finns på många olika centrala positioner, som affärsmän, politiker och mer eller mindre passiva storägare för viktiga samhällsinstitutioner. Några av landets ministrar och chefer med centrala funktioner tillhör klanen. Familjen äger stora poster i oljeindustrin och de som inte står makten nära brukar påpeka att det inte är någon tillfällighet att landet bär sin härskarklans efternamn då kungen styr det som ett familjeföretag. För mig som är uppväxt i en demokrati och uppfostrad med den västerländska synen på medborgarinflytande går det inte att omfatta monarkens absoluta makt och hela kungaklanens oinskränkta rätt till pengarna och beslutanderätten. När saudier säger att de tycker om, eller inte tycker om, kungen betyder det att de gillar eller ogillar hans beslut och det som kommer ur kungens mun påverkar saudiernas vardagsliv. Skulle kungen besluta att man ska övergå till vänstertrafik är det hans ord som gäller. Ingenting behöver passera lagråd, kommittéer, utskott och riksdagsbeslut, om kungen inte särskilt kräver så.
Det närmaste jag hittills kommit landets makthavare är en hälsning som gavs i nåd av kvinnohotellets ägare, prinsessan Madawi bin Muhammed. Jag försöker få ett riktigt möte med någon ur kungafamiljen för att kunna ställa frågor. Nyckeln till kontakt är mobilnummer, och att någon känner någon. Människor i min närhet lovar att bedriva lobbyverksamhet eftersom också de vill diskutera frågan om kvinnornas position i landet.
Därför är jag en sen eftermiddag på väg till Kommissionen för turism och forntid för att träffa dess generalsekreterare, Hans kungliga höghet Prins Sultan, son till Riyads guvernör prins Salman, en av kung Abdullah Aziz många brorsöner. Sultan, som har läst på universitet i USA och är utbildad krigspilot, numera pensionerad överste i Kungliga Saudiska flygvapnet, blev världsberömd när han som en av få icke amerikanska medborgare köpte sig en plats på rymdfärjan Discovery 1985 och är numera medlem i en exklusiv klubb rymdfarare med sina 7 dagar, en timme och 38 minuter i rymden.
Han är hängiven segelflygare, skidåkare och naturligtvis sitter han ordförande i Saudi Aviationsklubb och i styrelsen för King Khaled Internationella flygplats. Dessutom är prinsen, eller har i alla fall varit, duktig på att festa.
I en brittisk tv-intervju hösten 2009 säger han att turismen är viktig och ger jobb. Största gruppen besökare är de miljontals pilgrimer som kommer hit årligen, och planen är att öka turismen. Hans vision är att saudier ska semestra i det egna landet hellre än att åka utomlands, men säger sig ”inte vara ivrig” att få hit turister utifrån. Jag hittar en skämtteckning där turister vid gränsen möts av skyltar med landets alla förbud, allt det som många förknippar med ledighet (musik, vin, mötesplatser mellan människor av olika kön). Generalsekreteraren för turism, med en ministers rang, har en stor grupp att övertyga innan turistströmmen kan komma, både presumtiva turister och stora delar av den inhemska befolkningen.
I väntan på mitt möte med prinsen hinner jag gå runt en modell som placerats mitt i turistkommissionens stora entréhall. Modellen visar hur prinsen tänker sig att rusta upp och bygga om flygplatsen. Prinsens pressekreterare ställer sig bredvid mig och jag säger att jag hoppas de inte förvandlar den till en kopia av all världens flygplatser utan att den även fortsättningsvis har sin särskilda prägel av en oas i öknen. Huvudbyggnaden har tak som associerar till spetsiga beduintält.
– Jag ber dig, säg det till prinsen, han skulle uppskatta det.
Om detta var ett råd i välmening för att vägen till prinshjärtat går via flygplan är oklart, men enligt litteraturen jag använt för att förbereda mig vill han allra helst tala om flyg. När han väl kommer är det med långa steg där thoben inte riktigt tycks hinna med utan fladdrar en bit bakom. Vi sjunker ner i varsin fåtölj i ett jätterum kantat med soffor och fåtöljer och där prinsens följe på fyra-fem personer sätter sig i andra änden, 25 meter bort.
Så detta är en av dessa sagolikt rika saudiska prinsar. En lång man i 50-årsåldern med mustasch under näsan som är något större än en tangorabatt och med åldern har han fått en något böjd hållning. Thoben är enkel, han bär inga dyra smycken, klockor eller skor som upplyser betraktaren om hans rikedom. Istället ser jag ett par fula, bruna, herrskor som hade kunnat vara inköpta på rea i vilken galleria som helst, smutsbruna strumpor vars resår säger mig att de bara har en tvätt kvar att leva och från första stund framgår det att denne man älskar att befinna sig i centrum, tycker om att charma kvinnor och när jag lägger ihop mitt eget intryck med lästa historier får jag bilden av en äventyrare, och en som har råd med exklusiva äventyr.
Prinsen talar en snabb, utmärkt engelska och till skillnad från de flesta saudier har han lärt sig att inte prata i staccato utan har anlagt en mjuk amerikansk språkmelodi.
En halvtimme hade pressekreteraren sagt, men efter drygt dubbla tiden reser sig prins Sultan upp och när jag avslutningsvis kommer med en kommentar angående segelflygning gör han en ansats som om han vill prata om detta ämne ännu en stund varför hans följe bokstavligen drar prinsen vidare.
Ändå upptäcker jag efteråt att han inte sagt så mycket. Politiska frågor här är alltid brännbara, och likt alla andra politiker har han utnyttjat det gamla knepet att oberoende av frågor framföra ett budskap: ”Kvinnor är fria.”
Prins Sultan inleder med att tala om nationens grund som lades på 1700-talet, och att det fortfarande är koranens budskap och berättelserna om Muhammed som är den viktiga motorn i samhället, om man alls kan tala i sådana termer eftersom islam snarare är ett sätt att leva.
– När man pratar om kvinnans frigörelse, fortsätter han, är landet nu berett, mer än någonsin. Men, ändrar han sig, att tala om liberalisering är feltänkt ur saudisk synvinkel. Istället ska man tänka på denna förändring på samma sätt som man betraktar teknisk utveckling. Under 1960-talet sade alla att vi var så mycket efter, men nu är vi långt fram, mer än många andra.
– Vilka länder tänker du på då, undrar jag.
– Snarast som ”mindset”.
Han använder ett begrepp som brukas i ledarskapsutbildningar och skulle kunna översättas med livshållning. Men vilka som nu ligger efter konungariket Saudiarabien är diplomatiskt känsligt och prinsen byter raskt spår.
– Vi har bestämt att islam är ett sätt att leva. Du ska veta att 70 000 saudier numera studerar utomlands. Under min ungdom på 1970-talet kom de allra flesta tillbaka med något att tillföra samhället, vi kom inte tillbaka med något som förstörde.
Prins Sultan talar om familjen, om den goda traditionella levnadsstilen och säger för vilken gång i ordningen att ”islam är ett sätt att leva”.
– Men när kvinnorna börjar arbeta utanför hemmet kommer väl familjemönstret att ändras?
– Ja, självklart.
Prinsen gör en minipaus och vänder på åsikten.
– Men kvinnor har alltid arbetat utanför hemmet. Beduinkvinnorna till exempel. Problemet idag är att vi bor i städer, medan våra hjärnor fortfarande är kvar i öknen. Att leva i staden betyder inte nödvändigtvis att vi är civiliserade. Jag säger inte att man i öknen är ociviliserade. Där har de generositet, värden, en tro, och det är sammantaget vad en civiliserad människa är.
– Mycket i Saudi hänger ihop med oljan. Människorna flyttade väldigt snabbt till städerna, men deras livsstil är fortfarande i öknen. Människor idag behöver mer tid för att vänja sig vid att se kvinnor i det civila samhället.
Via en lång omväg kommer prins Sultan alltså fram till att saudiska män sällan får se kvinnor utanför hemmen. Komna så här långt i samtalet byter jag strategi. Det intressanta är inte enbart vad prinsen säger utan vad han försöker undvika och jag märker hur han ständigt ligger ett halvt steg före i sin ambition att inte måla in sig i ett hörn. Han måste väga orden för att balansera rätt, och med ens blir jag för egen del medveten om att inledningen till intervjun inte följt gängse mönster. Självklart är denne man van att oupphörligen bli titulerad och att det inte räcker med engelskans ”you”. Men det är för sent att byta hållning nu. Jag antecknar istället ivrigt och håller mig fortsatt längst ut på den enorma fåtöljen för att ge intryck av förväntad respekt.
Under tiden har prinsen tagit sats för att mildra ett möjligtvis kontroversiellt uttalande om att kvinnor inte syns utanför hemmet.
– Det finns i väst en uppfattning om att kvinnor i Saudiarabien vill frigöra sig och arbeta i könsblandade miljöer. Där finns en missuppfattning att kvinnor här är tvingade att vara klädda på ett särskilt sätt, medan männen får vara klädda som de vill. Men detta är inte sant. Det finns det många undersökningar som visar. Kvinnorna vill inte vara kopior av västvärldens ”fria” kvinnor, för kvinnor i islam är redan fria. Frihet betyder inte att vara obunden av allt så att du kan göra precis vad du vill. Vi menar att i islam är du fri inombords, men inte i förhållanden till din familj. Vi ser i andra länder hur det går. Jag tycker förresten inte om ordet ”fri” och ”frihet” eftersom det är så missbrukat.
Prinsen sitter hela tiden tillbakalutad, med sina långa ben korslagda och ena armen upp över fåtöljens ryggstöd, men nu gör han en liten rörelse som om han skulle sätta sig upp för att detta är viktigt. Han pratar om kvinnor som inte blir behandlade med respekt, som kanske blir trakasserade sexuellt.
– Detta är en seriös fråga och det är inte bara att gå till domstol, utan det är en fråga för hela familjen. Det är familjen som ska avgöra om deras fru eller dotter trakasseras. Det är farligt.
Prinsen gjorde en ansats till att visa äkta engagemang, men nu är ansatsen slut och han återgår till att tala som företrädare för turistkommissionen.
– Jag arbetar med över 5 000 kvinnor. De är religiösa – så gå inte på socialliberalernas snack som påstår motsatsen – och en majoritet av kvinnorna i landet är för övrigt religiösa, liksom en majoritet av alla män.
– Men mixat? Nej, vi vill inte ha det så som du definierar det. Och med det menar jag inte att kvinnorna inte arbetar med männen. För de kan mycket väl jobba mot samma mål. Frågan kan naturligtvis förstärkas ännu mer, så att kvinnor inte bara blir dekorativa detaljer i samhället.
Detta var den lättare delen av frågan. Sedan har vi den andra, om kvinnor ska gå på fester med männen? Jag betraktar mig själv som en anspråkslös, någorlunda utbildad person och jag är en man som arbetar med och anställer kvinnor. I Saudi ser vi inte att det ena måste hänga ihop med det andra.
Vi tycker inte att man ska göra saker som upprör befolkningen och som vrider samhället i en annan riktning, när vi nu har en där man litar på varandra och det finns respekt från bådas sida. Detta är viktigt om man inte vill komma till mitt kontor som i en modeuppvisning och det gäller för övrigt också männen, om de vill se ut som filmstjärnor …
Mina ögon faller på prinsens trista skor och jag blir full i skratt. Detta är mannen som enligt ryktet i sin ungdom hyrde hela hotell i USA för att festa, och förflyttade festerna genom att chartra en jumbojet. Han är själv ingen modedocka, gillar uppenbarligen inte nymodigheter vare sig det gäller kläder eller socialt umgänge. Om detta är en påklistrad attityd eller vad han verkligen tycker kan jag inte avgöra. Men prinsen har fullt sjå att prata på utan att säga något viktigt om kvinnornas roll. Följet som sitter 25 meter bort kan inte höra mycket av vad han säger men nickar ändå bifall, och när jag tänkt denna tanke färdigt har prinsen omärkligt lyckats manövrera samtalet in på sitt favoritområde och dra en parallell mellan frihet och segelflygning.
När jag frågar om den svåra balansgången mellan religiösa grupper och att driva moderniteten framåt, ett ämne en rymdfarare som prinsen sannolikt funderat över, kommer ännu ett överslätande svar.
– Låt mig säga något som du aldrig hört förut. Jag tror att alla tillhör den religiösa delen, jag är en del av den religiösa delen, och jag tror att alla männen här i rummet är det.
– Fast jag pratar om en annan religiös grupp.
– Det finns extremister förstås, men de är mycket isolerade. Det är den sortens människor som spränger sig själva. Men du har också de mer konservativa, eller de som bekymrar sig mer, de som jag skulle vilja kalla ”de progressiva”. Det är de som förstår islam bättre än vi andra.
– I islam är allt tillåtet utom det som preciseras som varande förbjudet. Och så finns det samhällen där allt är förbjudet utom när en imam säger att det är tillåtet. Det är två olika skolor. Så klart finns där riktningar som vill stänga Saudiarabien och som betraktar Saudi som en privat klubb, men denna region har alltid varit en mötesplats för olika kulturer och är en het zon idag.
Prinsen konkluderar att han vill ge kvinnorna kraft, men att de måste förtjäna det själva, för männen tänker inte avstå. Något säger mig att hans sista mening är en i förväg uttänkt så kallad one-liner och dess innehåll höljt i dunkel.
– En kvinna är en kvinna, de är fullvärdiga medborgare. (”A woman is a woman is a fulltime citizen.”)
Samtalet med prins Sultan gav mycket – och ingenting. Det är inte många frågor jag hann sticka in, eftersom han är van att föra samtalet, och det är svårt att veta vad som är ointresse, vad som är det saudiskt sociala sättet att prata kring snarare än om, vad som är okunskap och vad som är en diplomatisk hållning för att undvika ideologiska fällor. Men mellan raderna gav han ändå besked om att det inte behövs någon kvinnorörelse i Saudi, som en del krafter försöker göra gällande.
Därför är det intressant att möta prins Abdullah bin Feysal bin Turki Al Saud, barnbarn till statens grundare, lika kunglig som prins Sultan men som förenklar sitt namn, har en mer ”folklig” image och tar emot i sitt hem. Hans hus ligger i centrala Riyad, adresser talar man inte om i denna stad eftersom det inte finns gatuskyltar, men han bor i ett bostadsområde, inte i ett palats. Min följeslagare Ali är imponerad av prinsbesöken vilket säger något om Ali, men också om kungahusets trots allt stora popularitet. Det är Zarah som ordnat ett möte och hon följer med för att introducera mig. Innanför de vita höga murar som skiljer bostaden från den lilla gatan skönjer jag en blomstrande trädgård och flera mindre hus. Vi leds in av Abdullahs sekreterare, en ung kvinna klädd i jeans och med vackert utsläppt hår. Zarah, som alltid bär sin hijab, påpekar att Abdullah är modern, gillar att laga mat och har anställt många kvalificerade kvinnor. Vi uppmanas att sitta ner och får vatten och frukt medan vi väntar. När Abdullah gör entré i sitt trivsamma arbetsrum ser jag en rultig man vars matintresse inte är att ta fel på. Han är några och femtio, påstår själv att han är pensionerad och njuter av livet, men att han också försöker dra igång lite privata affärer.
Denne prins har aldrig varit en talesman för kungahuset eller regimen, utan de gånger han intervjuats i internationella medier har saken gällt hans engagemang inom saudiskt näringsliv. Det är nu så många jag träffat som i förbigående nämnt att de utbildat sig i USA eller Storbritannien, men utan att precisera vad de studerat. Abdullah presenterar sig med cv och en kort beskrivning av sin bakgrund där han berättar att han gick i internatskola i England, och att han som en del av utbildningen till att bli ingenjör arbetade i industrin och under 1970-talet blev han där påverkad av dåtidens politiska strömningar som alla andra.
– Jag tycker att jag är balanserad – min familj tycker inte att jag är det.
Undertexten är att han visserligen alltid levt ett överklassliv men sett vänsterradikala rörelser i Europa. Här behöver jag inte tänka på titulatur för den har han själv tagit bort i sitt cv som han överräcker samtidigt som han tar fram en cigarett och – detta är emot all konvenans – bjuder oss kvinnor.
Abdullah är väl medveten om sin rikedom och att alla inte lever som han. Och han är också medveten om att det inte var längesen familjen Saud var byfolk, och att den nu har den största portföljen oljeaktier. Denna familj innehåller alla politiska schatteringar.
Abdullah har sysslat med vad han kallar ”utveckling” i 25 år, vilket innebär att han var med och drev fram två industristäder, Jubail på östsidan vid Persiska Golfen och Yanbu vid Röda havets kust. Han utbildades till ingenjör för att ”pappa ville det”.
Liksom sin släkting går han tillbaka i tiden, men varken så långt eller så räddhågset, och kommer ganska snart fram till sin huvudpoäng vilken skiljer sig från prins Sultans. Abdullah pratar om den snabba utvecklingen från ökenfolk till oljeproducenter och att stora grupper av befolkningen inte hängde med i tempot.
– Redan när olja upptäcktes 1938 började man (kungahuset) skicka ungdomar utomlands för att utbilda sig och med det följde moderniseringen. Vi fick egna universitet först på 1950-talet. Flickors utbildningsmöjlighet kom tio år senare. Och det var så stora protester mot att flickor skulle studera att man fick sätta in militär för att skydda dem.
– Problemet med er från väst är att ni inte fattar varför och hur människor kan vara så starka i sin tro. Det saudiska folket är mycket konservativt. Det var toppen i samhället som drev fram moderniseringen, den önskan kom inte från de i botten. Men på sätt och vis beundrar jag dem som protesterade mot att landet moderniserades för snabbt, samtidigt som jag inte håller med. För detta är skillnaden mot Iran där teologerna tog en politisk chans och vände hela samhället upp och ner av politiska skäl. I Saudiarabien har det varit samma tema, men det har inte skett så medvetet …
Detta är enda gången som jag uppfattar att Abdullah låter tanken rinna ut i sanden för att den håller på att bli alltför politiskt farlig även om han senare skall återkomma till ämnet. I ett antal meningar talar han om konkurrensen mellan religion och världslig makt, men utan att dra paralleller till Iran, och slutsatsen blir luddig.
Annars är denne både vältalige och välutbildade prins effektiv och tydlig i sitt språk, så som affärsfolk brukar vara för att det ska bli något gjort.
– När regimen på 1960-talet ville införa tv blev det många protester och introduktionen försenades. Inte så att folk gick ut på gatan och demonstrerade, men det beror på att vi inte har någon tradition av att göra så. Man måste hålla i minnet att den arabiska halvön inte stått under inflytande från västländer med sådan tradition. Vi har inte varit koloniserade, inte ens från turkarna under ottomanska riket, för det har inte funnits något av intresse att kolonisera och det beror på att det inte funnits något intressant att ta härifrån. Eller fanns inte då.
– Man har använt religionen som ett vapen för att stoppa utvecklingen, och kvinnorna har tyvärr blivit ett av de stora målen, det lättaste. Och när vi nu riktar in oss mot kvinnorna måste vi ha en majoritet av männen med oss. Vi har kunnat se hur familjerna i industriländerna har splittrats. Nu handlar det om att undvika skador som skulle kunna uppstå i saudiska familjestrukturer. På grund av vår sociala historia är det fortfarande många som menar att grannarnas, familjens, klanens väl och ve är viktigare än individuell rätt.
– Håller du med?
Abdullahs åsikter kan läsas som självklarheter, men i ett saudiskt sammanhang är han radikal och om han inte varit prins hade han säkerligen fått sota för sina åsikter. Andra människor jag träffar som kommer från betydligt enklare klaner vågar inte säga hälften av vad Abdullah uttrycker.
– Det är inte en fråga om att hålla med eller inte, för så är det och det är klart att jag inte gillar tanken på att familjen går före allt annat, för jag tror att det går att satsa både på familj och individ. Men en majoritet av befolkningen är konservativ, och du kan inte tvinga på den det nya. Sedan tidigare finns det dessutom ett slags princip i detta land att uppmuntra en märklig, obskyr form av islam. Och av tradition ska du inte göra något offentligt som kan skada familjen. Hemma kan man göra vad som helst, men inte utanför huset.
– Skulle du kalla det heder?
– Det är inte en fråga om heder utan det är som att du inte går topless på gatan. Det finns religiösa regler som är praktiska, utan dem har du ingen chans att överleva. Vad saudier inte förstår när de har varit i ”det internationella köpcentrat”, är att allt påverkar oss. Det är bara en fråga om tempo.
– Vad är mekanismen bakom? Frågan om pengar?
– Oh ja, men inte bara. Vi har inget problem med i vilken riktning vi ska, det är bara en fråga om hastighet.
Om man ska tro denna prins kräver globaliseringen att Saudiarabien ger upp en del av traditionella föreställningar och rättar in sig i den internationella familjens mönster. Detta är priset för att få vara med på den internationella marknaden. Det handlar om synen på familjen och på kvinnor. Jag berättar om balkongflickorna i Sverige, de fall där flickan ansetts ha skadat familjens heder och därför antingen drivits i döden av egen hand eller någon i familjen har mördat flickan för att rädda kollektivets anseende.
– Ja. Det är en del av traditionen.
Det märkliga är att Abdullah inte ens höjer på ögonbrynen, utan min lilla berättelse framstår som sådant ”alla” redan känner till.
– En del muslimer har blivit extremister under de senaste 30 åren. Jag träffade fundamentalister när jag bodde i England. Religionen var ideologisk. Jag minns också alla de muslimska minoriteter på universitetet som kom och tog på mig för att jag kom från Saudiarabien. Och jag minns att de ville be med mig, för jag ansågs vara den som representerade alla muslimer eftersom jag kommer därifrån jag kommer.
Telefonen ringer, Adbullahs dotter är på väg in och han visar på alla sätt att jag borde gå, men det finns en viktig fråga kvar.
– Är sharia ett hinder?
Tänk att sitta mitt i Sharialand och ställa frågan om islam är ett problem för utvecklingen. Det är inte ofta chansen ges. Abdullah försöker undkomma genom att hänvisa till en amerikansk juridisk forskare som skrivit om nya lagar som inte direkt är knutna till sharia, de flesta finns inom området avtalsrätt för att underlätta affärsrelationer med omvärlden. Men till slut kommer svaret.
– Om du frågar mig som privatperson, och absolut inte som akademiker, tror jag att det är ett hinder. Men jag respekterar dem som har en annan åsikt.
– Man skulle kunna låta sharia bli ett paraply för många saker men problemet med de religiösa aktivisterna är att de alltid varit totala motståndare till en annan tolkning än den gängse, den i Saudiarabien gängse. De använder religionen som en handelsvara som styr politiskt, ekonomiskt och socialt.
– Du säger att de använder religionen …?
– De använder religionen för att motstå moderniseringen. Problemet med regeringen är att den inte utvecklat ett sätt för att möta aktivisternas argument. Regeringen lutar sig tillbaka och säger bara ”ah, dessa människor vill ha det så här”. Och dessa människor säger att de förändringar som utvecklingen gått mot under det senaste decenniet är emot religionen. Innan Khomeini tog över Iran var det ingen som kombinerade religion och politik men när de fick Iran serverat på ett fat och landet togs över av Khomeini, och mullorna, fick de idén, och det var då saker och ting politiserades här.
Det var denna tanke som prins Abdullah bin Feysal för en timme sedan kvävde.
Jag reser mig upp för nu börjar det dra ihop sig till familjemiddag i den moderne prinsens hus. Min vän Zarah, som tillbringat många trevliga helger i detta hus, ger mig en irriterad blick. Jag vet inte om det är för att vi stannat för länge, för att jag låtit mig bjudas på en förbjuden cigarett eller för att han pratat så öppet. När han undrar vad Zarah tycker svarar hon solklart:
– Rättssystemet.
– Om Zarah har ett ärende skulle hon ha svårt att få en rättvis dom, förklarar Abdullah, som om jag inte redan visste.
– I islam finns en massa rättvisa, säger Zarah, men inte på detta område. Domarna tar bara ställning för männen och om de har två val väljer de alltid till männens fördel.
Abdullah följer oss ända ut på gatan, skäller på mig för att jag inte låtit chaufförerna följa med in utan har suttit i den varma bilen och väntat. Han går fram, skakar hand med både chaufför och Ali. De trista timmarna med motorn på för att hålla luftkonditioneringen igång är för Alis del därmed som bortblåsta.
Det finns många beskrivningar om hur kungahusets medlemmar vräkt sig i oljepengarna: flödande champagne, specialbeställda sportbilar, jumbojetplan, palats. På sätt och vis är ändå de första oljemiljardärernas nöje att slänga ut pengar genom bilfönstren till fattiga beduiner i öknen det allra mesta stötande. Så skulle inte dagens prinsar kunna roa sig. Det skulle vara alltför utmanande mot både gästarbetare och saudier som har svårt att få hushållskassan att räcka. Provokationen skulle riskera att bli en farlig skandal. Men fortfarande rymmer huset Saud ett antal sorglösa män som kan ge uttrycket ”sus och dus” en innebörd.