M ÄR NÅGOT så ovanligt som en ungkarl. Han är i 45-årsåldern, jobbar för ett företag som servar olje- och avsaltningsindustrin. En man med god insyn och översikt över saudisk ekonomi.
M introducerar sig som liberal och hans budskap är att rikedom korrumperar och att olja inte bara är av godo.
Mitt möte med M har ingenting med kvinnorna att göra, men är i hög grad centralt för Sharialandet Saudiarabien.
Första gången stöter vi ihop på ett amerikanskt mingelparty och jag undrar varför ett land som har så mycket gratis energi uppifrån – solen – inte tar vara på den?
– För att det finns så mycket korruption.
M ser sig omkring och är sugen på att berätta men vet inte om han törs.
– Om du berättar varifrån du fått det här är jag …
Han gör en rörelse över halsen och drar mig lite längre bort från drinkbordet, till en del av festlokalen där han inte kan ha någon tjuvlyssnare bakom ryggen.
– De som har makt över oljehålen vill inte att det ska satsas på sol. Då får ju oljan konkurrens och vi pratar bland annat om människor i kungafamiljen. De tänker inte på kommande generationer utan bara på att stoppa pengarna i egen ficka. Det är därför vi inte har solenergi.
Det var i sig ingen nyhet, men överraskande att höra på ett mingelkalas och efter ett antal sms lyckas jag få till stånd ett möte. Han är intressant för att han är medelklass, saudier och hans kritik kommer från oväntat håll. Man biter som bekant inte den hand som föder en. M är som alla andra utbildad utomlands och eftersom han inte har egen familj har han råd att en gång om året resa på semester till Europa. Favoritlandet är Österrike.
Vi träffas på ett café dit västerlänningar brukar går, och vi ses i familjeavdelningen. Han ser till att vi placeras i en hörna långt från långa öron och ändå förs samtalet viskande.
– Detta är ett land med nästan 28 miljoner invånare – ingen vet exakt eftersom staten visserligen genomför någon slags folkräkning men vi får aldrig se några siffror – varav åtta miljoner är gästarbetare, också det en osäker siffra. Saudiarabien styrs som ett privat företag vars ägare kör det för att tjäna pengar och suga ut så mycket olja som möjligt utan tanke på framtida generationer och vad som händer om 100 år. De bara kör på.
När han arbetat upp sig i sin förödande kritik kan den bli förödande för honom själv. Detta är förbjudet område, och den som kliver över tabugränsen straffas hårt. Därför kallar jag honom bara M.
– Vad tror du det beror på att Saudiarabien inte har vindkraftverk? Landet hade kunnat vara perfekt eftersom vi har enorma landområden som är öppna, obebodda och där det enda som finns är sand och vind. Jag tänker på öknen. Och varför finns det inte solceller här? Vi har säkerligen den starkaste solen på jorden, och när investeringarna är gjorda kostar det inte ett öre att driva dem. I det södra området som kallas Empty Qarter hade det till exempel varit perfekt. I väst har ni både sol- och vindenergi men här vill vi inte ens diskutera frågan. Hindret är kungafamiljen. Den har sina kvoter som ska skyddas.
M berättar om satsningar på förnyelsebar energi, som görs i Bahrain och Dubai. Om än inte stora så har man i grannländerna börjat experimentera med andra energikällor.
– Den allra mesta oljan säljs öppet och legalt men det finns en del av försäljningen som ägarna stoppar rakt ner i egen ficka, och med tanke på vilka mängder vi pumpar upp är bara en enda procent en massa olja.
Svarthandeln innebär självklart inte att handeln sker utanför skattemyndigheternas kontroll. I Saudi betalar ingen skatt. Men vinsten redovisas inte i det interna systemet, ingen vet hur mycket eller vem som lurar vem.
Ett annat av hans exempel på att landet styrs som ett privat företag är militärmakten och han kallar kungadömets försvarsmakt för ”poesi”, utan någon förankring i verkligheten. Och därefter ritar han upp kungafamiljens stamträd för att jag ska förstå hur alla är kopplade till varandra. Någon betraktar han som försupen, en annan som en ansvarslös playboy, en tredje är heroinmissbrukare, en fjärde enbart dum. Det är bara ett fåtal som får godkänt. Problemet är oljan. Rikedomen. Och – tyvärr – räcker oljan många år ännu, säger M.
M ger exemplet med en medlem ur kungafamiljen som i modern tid åkt ut i öknen och delat ut sedlar om 500 riyal (ungefär dubbelt i svenska kronor) och fullföljer därmed en tradition från den gamle kung Abdul Aziz tid, men framför allt hans efterträdare kung Saud som redan på 1950-talet kastade ut guld och silvermynt i farten, genom bilens sidoruta, till den som var snabb nog att fånga. Abdul Aziz hade åtminstone vett att stå stilla när han delade ut pengarna.
Hur kan M veta detta? Är det inte bara baktaleri och skvaller?
Det visar sig att han under flera år arbetat för en av kungahusets mer skandalomsusade representanter och fick då god insyn i prinsens extravaganta liv där det inte sparades på något, och hur han betalade pengar till den som skakade hand med honom.
– Detta land är illa skött. Jag skäms.
M skäms när han reser utomlands och möter muslimer som vill kyssa hans händer när de hör att han kommer från Saudiarabien. Det är som om han står närmare Gud, och i vilket fall bor han närmare de heliga städerna Mekka och Medina än de flesta av världens muslimer.
Enligt M har även religionens företrädare på sätt och vis köpts eftersom de också är beroende av oljepengarna. Rikedomen håller folk i schack och ingen vågar protestera.
Prins Abdullah menar att det är religionen som håller folk i schack och att ingen vågar opponera sig mot imamer och islams andra företrädare. Prins Sultan säger att oljan är skulden till den snabba urbaniseringen, men att människor egentligen vill leva ett enkelt beduinliv. Han talar inte om att någon hålls i schack utan det är saudiernas innersta önskan att leva enkelt. Detta är inte två sidor av samma mynt utan tre olika sätt att beskriva verkligheten. Kritik brukar säga något om kritikern, och så är det också i detta fall. Allt är relativt men M beskriver det saudiska samhället som dyrt att leva i trots att utbildning och sjukvård är gratis. Transportkostnader är höga, huspriser är höga, levnadskostnader är höga och framför allt är priset för att gifta sig skyhögt. En man måste gifta sig i sin samhällsklass och för hans del handlar det om många hundratusentals riyal för att kunna få en fru. Och nu kommer den verkliga anledningen till M:s bitterhet mot det saudiska samhället.
– Jag kan inte berätta för någon att jag jobbade som servitör på sommarlovet när jag var elva år. Min pappa var narkoman och han hade visserligen ett arbete, men missbruket är dyrt och han behövde mer pengar. Jag upptäckte att pappa gick till min arbetsgivare och tog lönen, mina pengar, bakom min rygg. Det är inte att tänka på att säga till andra saudier att man arbetat på restaurang.
– Det finns ingen social rörlighet vilket betyder att familjen man är född i befinner sig i en särskild nivå på samhällsstegen och där förblir man. När någon av kungafamiljens företag ska ha en vice vd väljer man inte efter kompetens utan efter släktband.
M talar hela tiden om korruption och mutor i detta land som är totalt genomsyrat av religionen. Därefter fortsätter kritiken av hans fosterland genom att han massakrerar dess religiositet.
– Det finns två slags islam. En som är den saudiska varianten och så finns den andra där människor har en tro.
M skjutsar mig tillbaka till mitt kvinnohotell.
– Men kan du det, undrar jag. Vi är inte släkt, jag är kvinna och dessutom kan alla se att jag är västerlänning.
– Inget problem, säger M och gör plats för mig i framsätet. I detta område är det säkert. Ingen kommer att stoppa oss.
Jag tar ändå på mig min hijab, snor den ett extra varv runt huvudet och ser till att håret är väl dolt. M är ogift och därför är han alltid en möjlig måltavla för mutawwas. Eftersom ingen känner till gatuadresser i denna stad tror sig M veta vart han ska köra, men vi ska längre bort än han tänkt och det visar sig att hotellet ligger utanför den säkra zonen. När vi kör genom de mindre eleganta, mindre västerländska, kvarteren är M glad för att slöjan sitter där den ska. När vi väl passerat området kring King Khaled-moskén slappnar han av igen. Den sista kilometern har han återfått sin säkerhet och pekar ut vem som bor var i de stora palatsen vi passerar.
Vid ett rödljus ställer sig en minibuss med ett gäng arbetare i vänsterfilen bredvid oss och jag läser på bussens långsida ”bin Ladin Group”. En annan av landets stenrika familjer, inte kunglig, men med oerhörd makt.
När jag väl kommit tillbaka till mitt rum öppnar jag datorn och raderar M:s namn. I flera dagar har jag misstänkt att någon är inne i min dator och hans namn kan jag behålla för mig själv.