FEMTON SKOLFICKOR innebrändes i en skolbrand i mars 2002. I skolan fanns 800 elever och som brukligt var ytterdörrarna låsta. De femton nu döda flickorna försökte rädda sig undan lågorna tillsammans med alla de andra, men hindrades för att de inte var korrekt klädda i den lagstadgade abayan och en hijab. Saudiska tidningar skrev att det utanför fanns många vuxna, som de brandmän som bekämpade elden och polis. ”Kommittén för spridning av dygd och förhindrande av lastbarhet”, muttawwa, förhindrade flickorna från att räddas. Enligt nyhetsartiklarna ansåg mutawwa det vara en synd att släppa ut dessa unga kvinnor när de inte har dolt sina behag under abaya och sjal. Vittnen beskrev hur polisen med piskor tvingade flickorna tillbaka in i skolan, och hur vaktmästaren vägrade öppna portarna. Segregationens vidmakthållande blev på detta sätt viktigare än livet.
Dödsbranden blev ett stort samtalsämne i Saudiarabien och via tidningarna framfördes en unik, om än försiktig, kritik mot de religiösa polisernas makt.
Dödsolyckan inträffade i Mekka, en stad som endast är öppen för muslimer. Jag reser istället till Jidda som folk brukar passera på vägen till helgedomarna. Det är en mer öppen stad än Riyad, en kosmopolitisk metropol med tusenåriga anor av genomfartsled och handelsstad. Hit reser fortfarande människor från all världens hörn för att göra affärer eller på pilgrimsfärd. Jag tar ett tidigt morgonflyg tillsammans med män som svettas i västerländsk kostym och slips, och män inlindade i jättelika vita frottélakan, den regelmässiga klädseln för pilgrimer.
I Riyad är det hett, men torrt. Termometern i Jidda visar samma gradtal, 47 grader klockan tio på förmiddagen, och värmen i kombination med den höga luftfuktigheten bedövar. När planet landar sprutar luftfuktigheten ut som om det vore dimma ur ventilationsmunstyckena ovanför varje flygstol.
På gatan gör närheten till den afrikanska kusten sig påmind. Sudanesiska och etiopiska kvinnor i färggranna kläder balanserar varor på huvudet, männens thober har fler kulörer än de vita som dominerar i Riyad. Benvita, gråa och en och annan har till och med vågat sig på vinröd eller blå. Byggnaderna visar en ohämmad blandning av byggnadsstilar som ligger sida vid sida. Uråldriga två- och trevåningshus vars fasader är täckta av små inbyggda, sneda och vinda balkonger i snidat trä, snidade fönsterluckor, platta tak vilka är husets gemensamma altan, och portar som nutidens långa människor måste ducka för att komma in genom. Bredvid ligger en modern, prefabricerad betongkloss i tio våningar med stora glasfönster, hiss och jättelika balkonger på varje plan. De som bor högre upp kan titta ner på kvarterets lilla vita moské eller lyfta blicken ut över Röda havet.
Jag går mellan gränderna i den gamla staden där moskéerna ligger med ett par hundra meters mellanrum. Vid ett tillfälle kan jag räkna till sju böneutropare som på samma gång manar till bön. Ingen undkommer, inte ens i denna stad som lär rymma fler fritänkare än i det striktare Riyad. I huvudstaden är det mesta välorganiserat, fyrkantigt och rakt medan tiden och tillfälligheterna utgjort Jiddas stadsplanering. Här finns gator som vindlar, och till och med de moderna genomfartslederna har något rörigt över sig.
Arkitekturen är en god symbol för stadens invånare. Jag har rest hit för att möta några. En intellektuell kosmopolit med saudisk far och saudiskt pass, ett antal frustrerade kvinnor, men framför allt en livs levande ”fatwa administratör”. Vägen till honom går via OIC (Organization of the Islamic Conference) som har sitt tillfälliga huvudkontor i Jidda. ”Tillfälligheten” är en lösning som varat ända sedan organisationen bildades 1969, men målet är att flytta huvudkontoret till Jerusalem vilket givetvis är komplicerat eftersom OIC inte bara betraktar sig som en freds- och social organisation, att jämföra med FN, utan också som en politiskt och muslimsk sammanslutning. OIC har 57 medlemsstater och 45 av dem antog 1990 en deklaration för de mänskliga rättigheterna som förutsätter sharia och islams värdegrund. Till OIC är det också kopplat ett institut som sysslar med fiqh, muslimsk rättslära, och som är en uttolkare av skrifterna.
Alis ersättare i Jidda heter Josef och är en handlingskraftig man vars vilja att kommunicera på engelska är större än hans kunskaper. Först tycker han att jag ska besöka chefen för OIC:s kommitté för ekonomi, kultur och sociala frågor. Korridorerna är långa, säkerhetsvakterna noggranna och antalet pressekreterare är många. Alla är ivriga att lotsa mig till rätt personer utan att ställa frågan vad jag skulle kunna tänkas vara intresserad av. Efter att ha försetts med flera kilo broschyrer om OIC och en predikan om att det finns ett fåtal terrorister som ger islam dåligt rykte i väst men att vi abrahamitiska religioner – kristna, judar och muslimer – inte skall glömma att vi har Abraham, Moses och Jesus gemensamt, drar vi vidare till en betydligt enklare byggnad på andra sidan gatan där Islamic Fiqh Academy är inrymt. Vi släpps in via en porttelefon – här finns inga säkerhetsvakter – och möts av institutets senast anställde, Abdulqahir Qamar, som först inte vill svara på några frågor men Josef pratar så väl för min vara att vi bjuds in till ett något stökigt arbetsrum.
Abdulqahir har en nystärkt, vit ghutra på huvudet, ingen iqal (ring av rep) som håller den på plats och han har lika mycket besvär med sin huvudduk som jag med min huvudsjal. Han påpekar flera gånger att han är ny i sin position, men efter en stund framgår att för att bli ”fatwa administrator” inom OIC:s hägn måste tjänsten föregås av många års studier. Abdulqahir är född i Saudiarabien, av pakistanska föräldrar och därför inte medborgare. Hans far var en koranlärd man och själv har han satsat mer än halva sitt 40-åriga liv på att enbart studera skrifterna. Under tjugo års tid bodde han och hustrun i Mekka och drog sig fram på bidrag och småjobb för att han skulle kunna fortbilda sig på universitetet där. Efter år av slit har han äntligen fått en position som ”lärd”.
Akademin utfärdar 200 fatwor årligen. Några går snabbt att avgöra, andra tar månader. Konkurrenten är stormuftin i Riyad, men framför allt stormuftin i Kairo och al-Azharuniversitetets lärde. OIC har många medlemsländer, och därmed muslimer, som gärna vänder sig till männen i Jidda för att få svar på tolkningsfrågor om allt mellan himmel och jord.
– Alla fatwor som är legaliserade kommer härifrån.
Självklart måste man i hans position tro på sin egen kraft. Abdulqahir har något troskyldigt över sig, samma oskuldsfulla blick jag mött hos andra religiösa vars livsuppgift är att leva med sin Gud. Legaliserad betyder därför kommen från Allah, fastställda regler som är Sanna och som egentligen inte kan ifrågasättas. Eftersom jag inte är muslim kan jag inte känna till hur det verkligen ligger till och därför förklarar han tålmodigt.
– Men om Usama bin Ladin avkunnar en fatwa, är den väl också en fatwa?
– Han är inte en mufti, det är medierna som gjort bin Ladin så stor. Så fort han säger något står det i medierna. Om de inte uppmärksammat honom hade han inte varit någon. Det krävs minst 20–30 år att bli en muslimskt lärd. Det är inget en man från en by någonstans kan anse sig vara och därefter gå omkring och förkunna fatwor.
Till exempel står det inget i koranen om narkotika, men med hjälp av härledning (ijtihad) kan man veta att det är förbjudet. På samma sätt kan fatwamannen och hans kollegor tolka och hitta sanningen, reglerna, för en mängd företeelser som i och för sig inte existerade på Muhammeds tid men koranen och skrifterna ändå omfattar. Man skulle kunna säga att budskapet finns gömt i texten och en person som är väl orienterad i källorna har möjlighet att finna svaret, också det som gäller framtida fenomen.
– Koranen kommer att gälla många tusen år framåt, det är det som är så fantastiskt, säger Abdulqahir glädjestrålande.
Några människor jag möter lägger till ”frid vare över honom” varje gång de uttalar profetens namn, andra säger det inledningsvis men hoppar under samtalets gång över denna bisats. Varje gång fatwamannen uttalar Muhammeds namn eller funktion använder han tillägget, som ett mått på religiositet.
Jag har nu ställt frågan om segregationen mellan kvinnor och män är ett utslag av sed eller religion, och fått lika många svar som antal gånger jag ställt frågan. Eftersom alla svarande samtidigt hävdat att kravet på åtskillnad är central i det saudiska samhället är det rimligt att en lärd man skulle kunna ge ett nyanserat och klart besked.
– Det är haram, förbjudet.
– Men var står det i koranen? Kan du peka ut något ställe?
– Oj, det är ett stort ämne du tar upp. Vi har hadither, vi har koranen, vi har andra böcker och genom att göra en sammanvägning kommer man fram till detta. Det är en helhetssyn skulle man kunna säga.
Abdulqahir nickar bekräftande över sina egna ord och lägger sedan till ordet ”hukum” som i hans fall kan översättas med ”så är det”, ett domslut är klart. Ett uttryck han ofta lägger till för att betona sanningshalten.
– Gud skapade människan med olika fysionomi. Mannen går utanför hemmet och kvinnan ska vara i hemmet. Hon ska vårda och uppfostra barnen. Hon kan också odla. Det finns skrivet ända sedan Muhammeds tid. I flera länder är män och kvinnor inte separerade. Mannen ser då kvinnan och det är synd. Männen ska stå långt framme i moskén och kvinnorna långt bak, så att männen inte blir störda i sin kommunikation med Gud och lockas till andra tankar.
– Vad tycker du då om att den första kullen kvinnliga shariastudenter kommer ut från universitetet i Riyad 2010.
– Det är bra att kvinnorna lär sig, menar han.
Det är omöjligt att inte bli förtjust i fatwamannen som utstrålar äkta religiositet som han generöst och ivrigt vill förmedla. Samtidigt framgår att det finns företeelser i denna muslimska stat som är svåra att handskas med. Som denna att kvinnor numera kan studera skrifterna på universitetet. Det är bra att de får kunskap, men vad ska den användas till? Uppenbarligen står utvecklingen i konflikt med Guds orubbliga fastställande av kvinnors och mäns roller här på jorden.
– Kvinnor och män måste skiljas åt. Varför? Jo, om jag skickar min dotter till skolan och det finns pojkar där kanske hon kysser en pojke, och därefter vet man inte vad som händer. Av detta skäl vill vi inte att pojkar och flickor ska vara tillsammans.
Jag berättar historien om mamman som kom till Sverige med två barn, en pojke och en flicka. Det fanns ingen pappa varför pojken blev mahram. Han trodde att flickan kom för nära pojkarna i skolan. Senare föll hon ut från en balkong.
Abdulqahir nickar godkännande åt att flickan inte ska vara tillsammans med pojkar, att brodern tog sitt ansvar och agerade förmyndare, men när jag säger att flickan dog lutar han sig förskräckt framåt.
– Men i islam får man inte döda någon. Det är haram. Det är hemskt. Familjen får inte skada sina barn, varken mamman eller pappan får skada eller slå sitt barn.
Visserligen vet varken han eller jag hur flickan dog, men bara tanken på att hon på något sätt skulle drivits i döden av en annan människa är för fatwamannen förskräckande. Han vaggar tyst en stund, i tankar över balkongflickor, och över västerlandets demoralisering.
– Det finns många dåliga saker i kristna länder, kommer han fram till. Det började på 1960-talet. Innan dess var den kristna världens moral god, men sedan kom den sexuella frigörelsen och det som är sexuellt relaterat. Ni måste stoppa den lösaktiga livsstilen, uppmanar han mig.
– Ni borde särskilja pojkarna från flickorna. Varför gör ni inte det? För ni har väl skolor där pojkar och flickor inte går tillsammans?
– Nej, svarar jag.
Nu låter denne timide man arg, som om det är mitt personliga fel att bruket med flick- och pojkskolor försvunnit för länge sen.
– Varför inte det?
– Det är en demokratisk fråga, försöker jag.
– Ni i väst gör dåliga saker i demokratins namn. Många dåliga saker. Demokrati är inte dåligt i sig, det är inte det jag säger, men ni missbrukar demokrati för att göra fel saker.
Än en gång står det klart för mig att innehållet i ordet demokrati är svårt att förstå för en som inte lever i en, liksom det är obegripligt för en icketroende att på djupet begripa hur en religion kan genomsyra allt i samhället, från småstenarna på marken utanför moskén till priset på olja. Att kvinnor nu läser juridik måste alltså vara ett utslag av Guds vilja, men människorna ska förstå att göra rätt. Skulle det till exempel vara rätt om kvinnor fick arbete inom domstolsväsendet? Kan de bli domare?
– Javisst!
Efter sitt enkla svar kommer än en gång invändningen som hör ihop med kvinnors och mäns olikheter.
– Att vara domare är ett svårt arbete. Ibland kan det till exempel handla om dödsdomar. Islam säger att en domare inte ska vara domare för att ha ett jobb och tjäna pengar. Det är ett kall och om han fattar fel beslut kommer han att ställas till svars i livet efter detta. Enligt skriften kommer två domare att gå till helvetet och en till paradiset. Så, där ser du, det är en kallelse. Därför säger jag att kvinnorna kanske kan bli assistenter i domstolen.
– Enligt islam är kvinnans huvudsyssla att uppfostra pojkar till nya män. Och männens huvudsyssla är att arbeta utanför hemmet och att försörja familjen. Gud gjorde mannen stark, och kvinnan svag. Inte så att hon inte kan tänka, men hon är inte så stark som honom och därför ska mannen bistå kvinnan, vilket är hans glädje. Så är det enligt islam och sharia.
Jag får veta att rättvisa är ett tufft arbete som handlar om insikt i kriminalitet. Männen är ute i samhället och ser sådant, medan kvinnorna tillbringar största tiden hemma. Dessutom hindrar hettan den svagare kvinnan att stanna utomhus, medan mannen klarar värmen och därför får erfarenhet av hur samhället ser ut och att det finns både våld och stöld därute.
Han berättar hur hans egna fyra söner uppfostras till goda muslimer genom att en timme varje dag undervisas av sin far i vad som är rätt och fel, och därefter går de i talibanskola för att lära sig koranen utantill. De vet vilka handlingar som är förpliktelser inför Gud (ibadat) och vilka som är i förhållande till andra människor (muamalat), om vad som gäller i äktenskapet och om brott och straff. Det finns brott som inte är tolkningsbara, de som står i koranen (hudud). I övrigt gäller att lära sig att tolka (ijtihad) och omtolka. Detta är också en fatwaadministratörs uppgift. Han ska förstå omvärlden och gå tillbaka till källorna för att tolka vad som är tillåtet enligt Guds lag, och vad som är förbjudet.
– Har staten Saudiarabien slagit in på den renaste vägen av islam?
– Konungariket ligger närmast av alla stater på jorden, kanske 80 procent, när andra länder ligger på 20. Men fortfarande finns det lagar också här som inte är enligt sharia, det vill säga icke förenliga med Guds lag. Största problemet i Saudi är oljan som skapat rikedomen. USA vill komma åt olja och Usama bin Ladin vill hindra detta.
Precis som M i Riyad anser fatwamannen att det svarta guldet har blivit en styggelse. Abdulqahir, som är en trons man och inte politiker, längtar istället tillbaka till islams guldålder, 800–1200, och framför allt till den tid då de fyra kaliferna härskade och allt var jämlikt. I sina funderingar kommer han sedan fram till att det idag inte existerar någon plats på jorden där islam följs på riktigt.
Många muslimska länder sneglar på USA och Europa och denna förändring är i sig dålig för islam.
En av många goda sidor i kungadömet Saudiarabien, som står i opposition till amerikanisering, är att alla butiker i Saudi stänger när det är dags för bön.
– Efter bönen blir vi lyckliga och känner förlåtelse för det vi gjort fel. Enligt all expertis är islam bra för människan. Icke-muslimer vet inte vilken glädje vi känner inombords när vi är i Mekka. Islam ger glädje, det är det som är ”sharia islamiyya”.
Sammantaget är fatwamannens jordmån god i Saudiarabien för att kunna fatta kloka beslut. Mycket är enbart tradition, men allt som nu sagts är islam, betonar han. Ett snabbt ögonkast på klockan säger att det är hög tid för bön.
Abdulqahir Qamar har under samtalets gång övergått från att titta i golvet till att se mig i ögonen och till och med avfyra ett blygt leende. Han rådfrågar ofta sin fru innan han formulerar en fatwa och säger att han har stort förtroende för hennes omdöme. Eftersom jag är kvinna och vi har lättare att förstå varandra ska han ordna så att jag får träffa henne. Hon kan förklara saker för mig på ett bättre sätt.
Vi rättar till våra respektive huvudbonader och han lovar att ringa.
I väntan på samtalet tar jag skydd undan eftermiddagsvärmen i hotellets luftkonditionering och ser att det finns en underbar pool på husets innergård. Ingen badar. Och även om svaret är givet måste frågan ställas. Detta är ändock ett hotell som tillhör en amerikansk kedja.
Den unge mannen i receptionen ger mig ett stort leende så att hela tandställningen exponeras:
– No way.
En ung pojke i tandställningsålder kan ta sig ett svalkande dopp, och med koranen i ryggen har han dessutom rätt att mästrande avvisa mig på grund av mitt kön. Sådant är svårt att svälja, i religionens namn.
Aisha är lika timid och generös som sin man. Hon har ansträngt sig och förberett mitt besök genom att duka en bricka full med kex, dadelgodis och saudiskt kaffe i termos. Det är hon som tar emot och det är i hennes rum vi sitter. I de traditionella saudiska hemmen har man, om det är tillräckligt stort, ett socialt rum för kvinnor och ett annat för män. Fast i detta fall misstänker jag att hennes rum på natten förvandlas till någons sovrum eftersom familjen består av sex personer och bostaden av fyra rum. Aaisha är ledsen över att de inte har rätt att köpa sig en bostad utan måste hyra eftersom ägande av fastigheter är saudiernas privilegium.
Aaisha är född i Kanada av en pakistansk pappa och indisk mamma som från början kom till Nordamerika för att pappan skulle studera. Familjen levde i ett vad Aaisha kallar ett ”vitt” samhälle, barnen gick i en vanlig kanadensisk skola och ingen av familjens flickor bar slöja. Men när hon kom i puberteten hände det att killarna tittade uppskattande efter flickan med det långa svarta håret. De såg skönheten och när Aaisha förstod detta fattade hon beslutet att klä sig i hijab. Hon var 15 år då. Året efter kom en förfrågan från Abdulqahirs familj, som ansåg att det var dags för honom att bilda familj och via någon som kände någon gick budkavlen över jordklotet.
Aaisha gick aldrig ut highschool utan gifte sig efter årskurs 10. Snart har hon bott i Saudiarabien i 25 år, först i Mekka och sedan två år i Jidda. Efter åren i Mekka har han blivit en lärd muslimsk man och hon är en lärd mans fru.
Vi sitter med fötterna uppdragna i varsin jättefåtölj och med varsin minikopp saudiskt kardemummakaffe. Aaisha berättar så ärligt hon kan hur livet är, om funderingarna över vad en man behöver, och kvinnans lott. Jag kommenterar att detta land är sexualfixerat. Överraskande nog håller Aaisha med.
– Det är som om en man tänker på sex så fort han ser en kvinna.
– När jag flyttade till Saudiarabien frågade både min man och andra om jag, som kom från ett västerländskt land, hade sett folk ha sex. De tror att det hela tiden går till så i väst.
Nu börjar Aaisha bli gammal och om mannen vill ta sig en hustru till har hon sagt att hon går med på det. Aaisha är 37 år och vill inte föda fler barn. Om det handlar om barnafödande eller om hans behov av sexuell förnyelse kommer hon inte fram till men jag anar en sorgsen underton när hon säger att om han bestämmer sig för att gifta sig med ytterligare en kvinna vill hon att han ordnar en bostad åt henne i Mekka så att hon kan flytta tillbaka till sina vänner och det vänligare livet i den heliga staden.
– Jag känner mig ibland som en konvertit.
Aaisha tänker ofta igenom huruvida det hon gör är rätt enligt islam, varför och hur hon kunnat göra annorlunda. Mannen pratar ofta med henne om religion och religiösa regler, och han säger att hon är en viktig inspirationskälla. Jag funderar över det hjärtlösa i att pensionera henne som sin hustru, ersätta henne med en yngre kvinna men ändå ha rätten att komma till henne när han så önskar. I mina västerländska ögon synes det mig extra hänsynslöst eftersom detta par med sitt hjärta bekänner sig till en tro som säger sig ha respekt för andra människor. Jag vågar fråga om de praktiska arrangemangen, som att han är försörjningspliktig även om han skaffar sig en ny fru, men med det ledsna i hennes ögon vågar jag inte fråga om hur det känns att bli förpassad.
En av reglerna säger att kvinnan ska göra sig vacker, men bara för sin man. Det är honom hon ska göra lycklig och därför kan hon både sminka sig och frisera håret. Men ingen annan man ska se det.
Under slöjor och abayor i Saudi döljs många skönheter och dyra klädesplagg.
I denna miljö är det på sätt och vis enkelt att vara homosexuell, kastar jag ur mig.
– Det finns en hadith som säger att ingen man ska titta på en annan mans navel och knä, och ingen kvinna ska titta på en annan kvinnans sköte.
– Jag har hört om att det finns de som är, vad kallar man det för, ”gay” här, men vi känner ingen. Jag har också hört att det finns kvinnor som… ja, du vet. Men det känner jag heller ingen som är.
Funderingar över det som inte känns riktigt rättvist, som att kvinnor inte får delta i ett antal sammanhang, summerar hon med orden:
– Jag tror att männen är bäst på att leda. Det är som i en vals, en leder och den andra följer med. Mannen kan mycket väl fråga sin kvinna vad hon tycker, men det är han som till slut sätter ner foten. Det är han som är familjens kapten.
Jämförelsen med en pardans är något förvånande, men i övrigt lyder orden som hos mannen.
Hon berättar stolt att hon ansträngt sig för att uppfostra sina pojkar till att bli goda muslimer och att nummer två i åldersrang precis tagit studenten. Han fick utmärkelse som bäste elev (taliban islam), och även mammorna var inbjudna till examensfestligheterna.
– Jag undrade om jag kunde gå, för de hade festen på ett hotell. Vi kvinnor fick se allt på en tv-skärm och pojkarna tackade sina mödrar för vad de gjort för dem. Jag fick tårar i ögonen när jag på skärmen fick se min son ta emot priset.
Och ordet mamma – det är samma sak som kvinna.
Trots att timmen är sen insisterar Abdulqahir Qamar och hans Aaisha på att skjutsa mig till mitt hotell som ligger på andra sidan Jidda. Vi kvinnor sitter i baksätet. Något säger mig att hon aldrig suttit jämsides med chauffören.
– Nästa gång ses vi i Mekka, säger Aaisha innan vi tar adjö.
– Tack, men jag tror inte det.
Jag anstränger mig för att mellan orden lägga in tacksamhet för att de så generöst berättat och ägnat mig all denna tid, men mitt avböjande måste ändå vara bestämt.
I springan ovanför ansiktsslöjan ger hon mig en kärleksfull blick medan mannen nickar till medhåll.
– Man vet inte hur det kan bli. Kanske, kanske vi ses.
Hennes ord innehåller en förhoppning om att ännu en själ har vunnits, medan jag vet att Mekka förblir stängt för mig.
Jag blir avsläppt vid hotellet, men paret vinkar inte adjö förrän portieren visar sig i entrén och liksom hämtar in sin gäst. En manöver jag aldrig skulle reflekterat över i något annat land.
Väl inne på rummet slår jag på tv:n där det visas en två minuter lång reklamhistoria framsjungen som av en amerikansk singer-songwriter. Reklamsnutten handlar om en läkare som upptäcker att han tappat intresse för sin patient och för livet självt, men han stöter på flera tecken som säger att han ska återvända till sin tro. Mannen ber, blir lycklig och när han återser sin patient blir denne frisk.
Annonsen är betalad av en bank och efter sponsorns namn kommer en rulltext med dagens tider för maghrib, aftonbönen, på olika håll i världen. Texten hinner inte rulla färdigt förrän verklighetens bön i Jidda ropar ut budskapet om Allahs storhet från moskén alldeles utanför fönstret.