Vad sker när vi läser? Ögat följer svarta bokstavstecken på det vita papperet från vänster till höger, åter och åter. Och varelser, natur eller tankar, som en annan tänkt, nyss eller för tusen år sen, stiger fram i vår inbillning. Det är ett underverk större än att ett sädeskorn ur faraonernas gravar förmåtts att gro. Och det sker var stund.
De människor vi möter i böcker liknar de levande. De talar som vi, andas som vi, gråter och skrattar som vi. Men sträcker vi ut armarna för att omfamna dem griper vi i tomma luften.
Det finns en gammal lära om Gud som författare. Gud skrev Bibeln och allt eftersom han skrev blev världen till. Han skrev Adam och Adam trädde fram med kött och blod. Han skrev Eva och Eva stod blomstrande under kunskapens träd. Så långt har ingen författare ännu drivit det. Men de ambitiösa försöker.
En tysk forskare, Wolfgang Iser, har formulerat läsandets mysterium så här: – Läsandet är en arena där författaren och läsaren tillsammans uppför ett fantasiskådespel. – Det är inte blott författaren som är kreativ utan också läsaren. Den goda författaren är medveten därom och inbjuder läsaren till samarbete.
Joseph Conrad, den polsk-engelske diktaren, skrev till en vän, som han satte högt: – Vilka underbart goda nyheter att just du tycker om min bok ty man skriver bara halva boken, andra hälften får läsaren ta hand om.
Om alltså femtio procent av en bok är skriven av läsaren, blir följden att boken blir bättre ju mer begåvad denne läsare är och ju mer kärlek han lägger ned på läsningen. Gud give oss alla, som skriver, goda läsare!
Det finns författare som glömt att läsaren är medskapare. Två av seklets litterära superhjältar, Marcel Proust och James Joyce, förbrukar allt syre själva. Ingen förmår läsa mer än en liten bit i taget av På spaning efter den tid som flytt eller Odyssevs utan att få kvävningssymptom. Dessa två har tagit livet av den gammaldags berättarkonsten och dess gemenskap. Kommentatorerna är fler än de som orkar igenom. Fulländning eller förfallstecken – vad ni önskar!
Men vissa böcker har uppgiften att vara ogenomträngliga. De eggar som stora städer, där vi tagit oss fram blott ett par gatstumpar, eller som höga berg, vilka vi inte förmår bestiga. Vi blickar uppåt sluttningar och känner stimulans.
En flicka satt i tunnelbanan och läste Dickens David Copperfield. Jag böjde mig fram och frågade hur hon föreställde sig Davids drag. ”Jag vet hur han ser ut”, svarade hon. ”Det finns en bild i boken.” Hon läste en upplaga med bilder från en filmatisering och accepterade skådespelarens ansikte som Davids.
Andra ser honom på annat sätt. En ung man i min bekantskapskrets förklarade att han såg ansiktena hos romanhjältar som blanka spadar. En annan vän sa att hon tydligt såg figuren, kläderna, hållningen men att ansiktet inte framträdde alls. En tredje vän förklarade att om en författare beskriver ett ansikte, hoppar hon antingen över beskrivningen eller försöker glömma den så fort som möjligt.
Det är svårt att iaktta sig själv medan man läser. Fängslar boken absorberar den all uppmärksamhet. Jag har försökt att studera de bilder av diktade gestalter som träder fram i mitt inre då jag läser, men de skiftar så snabbt att jag förvillas. Bipersoner kan framträda tydligt. Men huvudgestalternas drag förändras.
En gång tyckte jag överraska mig själv vid läsning. Det gällde Conrads roman Lord Jim. Den är så konstruerad att läsaren ständigt inbjuds till identifikation med huvudpersonen, den olycklige styrmannen Jim.
Jim har svikit i ett avgörande ögonblick och därmed förstört sitt liv. Tillsammans med övrigt befäl lämnar han i sjönöd en dödsdömd ångare som har åttahundra muslimska pilgrimer ombord. Han bryter mot den över hela världen som helig ansedda sedelag, vilken säger att befäl ska vara de sista att lämna ett sjunkande skepp. Jim är moraliskt och juridiskt dömd.
Conrad framställer detta drama så, att varje läsare känner på sin egen hud Jims svek, skam och möda att bli rentvådd och förstådd. Hans kamrater i befälet är lågsinnade skurkar. Jim däremot har höga krav på sig själv. Hans kamp efter katastrofen gäller hans själ, och medan vi läser, går det upp för oss, hur troligt det är, att vi själva i Jims situation skulle hamnat i samma fördömelse som han. Vi ställs tillsammans med Jim inför domstol – vårt eget samvetes. Skulle vi missa poängen blir vi åter och åter påminda genom att kapten Marlow, som är romanens berättare, upprepar: ”He is one of us.” ”Han är en av oss.”
Jims hållning får vi reda på, framskjutet huvud, lätt böjd rygg, blick under lugg, ”kom en att tänka på en tjur som går till anfall”. Hans längd, två tum under sex fot, bjuds oss också och om hans röst sägs att den är djup och fyllig. Men om ansiktet får vi blott upplysningen att ögonen är blå.
Den gång jag nämnde läste jag romanen för kanske tionde gången. Jag följde andlös spelet om den själsligen nödställde Jim. Då trädde plötsligt och oväntat hans ansikte fram för mig. Det skedde under bråkdelar av en sekund och under den tiden hann anletsdragen skifta. Jims blå ögon strålade emot mig medan hans ansikte antog än mina egna drag, än min fars, än mina söners, än en väns och än en fiendes. Jag såg och upplevde en fantom som hette Jim och var skapad av Joseph Conrad men som samtidigt var många. Jag hejdade läsningen och såg upp och i samma ögonblick slocknade ljuset över det skiftande ansiktet.
En god bok ger läsaren en förnimmelse av att det är vår egen erfarenhet vi läser om. När litteraturen är som bäst tycker vi att vi plötsligt minns något viktigt som vi vetat men glömt.
Leo Tolstojs hustru har en gång på ett lustigt sätt formulerat en av läsandets hemligheter. Tolstoj gav henne Krig och fred att skriva rent. Hon skrev till honom: ”När jag sätter mig att skriva, förs jag bort i en värld av poesi och emellanåt förefaller det mig till och med som om det icke är din roman som är så bra utan jag som är så klok.”