I diktverken skildras mycket som är svårt och förfärligt. Men smärta i den diktade världen har en annan verkan på oss än den vi möter i ”verkligheten”.
När vi blir vittne till olyckor och plågsamma situationer i det yttre livet vill vi störta till undsättning. När vi inte förmår det, skäms vi över en medkänsla som inte tar sig uttryck i handling.
Det händer att vi säger: – Vad var det jag sa! Högmod går före fall! eller något liknande. Det vill säga att vi börjar en bearbetning och försöker inordna det vi ser i ett meningsfullt mönster. Men oftare upplever vi världen som kaotisk och ser ingen mening i det hemska som sker.
Dålig konst liknar livet. Författaren blir då en pornograf som inte förmår eller inte vill sätta in det han skildrar i ett sammanhang.
När vi läser ett diktverk kan vi inte på något sätt gripa in. Ändrade vi en enda episod skulle hela verket störta samman. Vi är tvungna att acceptera allt som sker.
Ändå blir vi tröstade och märkvärdigt hjälpta därför att verket är ett kosmos med fasta lagar och att det i detta på ett avgörande sätt skiljer sig från vår normala verklighet, den som Italo Calvino döpt till ”den oskrivna världen”.
Tag Strindbergs drama Fadren. Det slutar i katastrof. Ryttmästaren, huvudpersonen, luras av hustrun och amman in i tvångströjan. Han rasar, vädjar, bryts ned, dör. Han är en i grunden god, högt begåvad människa och åskådaren har följt hans kamp mot hustrun om barnet med skräck och medkänsla.
Varje replik som faller är så utformad, att vi förstår att ryttmästarns liv inte kunde utvecklas på annat sätt än så som sker. Våra egna liv utspelas under ovisshetens stjärnor och vi tvekar ständigt om vi ska lyckas göra något av våra talanger och våra ambitioner. Ryttmästarns öde följer en utstakad väg. Hans liv är ordnat och därför meningsfullt.
Ej nog därmed. Vi vet att när skådespelet är slut kommer ryttmästarn att resa sig upp och vara levande igen. Jag menar inte blott skådespelaren, som gestaltar honom på scenen, utan ryttmästarn som diktad gestalt. Det är det djupt trösterika med diktens män och kvinnor att de är oföränderliga. Strax ska ryttmästarn börja igen sin kamp med sina fantasifoster.