Är det bra att läsa? Ingen förnekar värdet av sådan läsning som ökar vår kunskap. Men skönlitteraturen, som det här är frågan om, gör den oss bättre? Kan man lita mer på folk som läser än på dem som inte gör det?
En av mina vänner genom fyrtio år läste aldrig ett påhittat verk. Håkan Ljung hette han och hade varit fiskuppköpare i Ingå socken, Nylands län, Finland. Han ägde en däckad båt med råoljemotor, hans sump. Några skott var vattenfyllda och där simmade gädda, abborre, gös, lax under de nattliga färderna in till fisktorget i Helsingfors. Det vill säga så länge det fanns fiskare kvar i skären. Sedan låg båten stum vid hans båthus.
Han var tung i kroppen, kompakt, närd av gröt, bröd och öl. Hans stora ansikte var rödbrunt, hans huvud kalt. Djupa fåror skar in i den kraftiga nacken. Han hade något fel på sina fötter. De tycktes inte avsedda att gå på. Att se honom komma på en gata i Helsingfors bjöd en egendomlig syn. Det verkade som rodde han med armar och ben utan att komma någon vart. Men ombord på sumpen var han rörlig, vig, anpassad, en Neptun med båtshake, ankare, håvar. Han var en båtmänniska.
En sådan människa är dömd att dö på vintern, då isen hindrar båtarna gå i sjön. Han brukade fiska med nät under isen, gädda och lake mest. Han tog sig fram från vak till vak med hjälp av en kälke med sparkhandtag. En tjugoliterskanna med varmt vatten stod bredvid fisklådan och när hans händer blev alltför stela, hällde han vatten över dem.
I en vak som hölls öppen med en brädlem hade han sin husbehovssump. En decemberdag 1980 halkade han, när han skulle hämta fisk, kom i vattnet, drogs ned. Han var ensam och saknades först efter två dygn. Dykare fick upp honom och fann att han såg ut som död precis som i livet. Som hade vattnet varit hans naturliga element.
Vi hade mycket att göra med varandra. Han var fantasifull, gjorde djärva tankeutflykter men alltid kring pengar och ting. Han samlade i otaliga bodar reserver för varje tänkbar knipa – gamla fönster, udda bräder, pärtor, kablar, bly för gäddrevar, krokar, flöten, vettar, trädgrenar lämpade som hängare, läderbitar.
Tillsammans med honom kände jag mig oansvarig, vägd och befunnen för lätt. Han tog allt jordiskt med stort allvar. Att inte ta vara på även den minsta sak var för honom en synd. När han åt, fanns aldrig något kvar på tallriken. Han hade kontakter i hela socknen sedan fiskuppköpartiden och ställde alltid upp när något tröt.
Begreppet skönhet fanns ej för honom vad hus, kläder, brygga eller kälke angick. Det praktiska vägledde. När han byggde nytt hus och plåttaket skulle målas kom han billigt över en förfärlig blå färg. Hans hus skrek ut sin protest mot alla skärgårdens skönandar – sommargästerna.
Kanske gör läsning av fantasiprodukter oss högmodiga och opålitliga. I självbiografier och romaner från förra århundradet läser man om barn som hutas åt av sina föräldrar för att de drar sig undan med en bok: – Gör något nyttigt i stället!
Nu tittar mamma och pappa rörda på sin telning fördjupad i en roman. Kanske var folk klokare förr. Det finns läsning som liknar narkomani. Då kan man inbilla sig att bokhandlare och bibliotekarier är tjänsteandar i väldiga förlustelselokaler. De skyndar mellan hyllor och bord med Balzacs morfin, Hamsuns kokain och Klas Östergrens konjak. Snart sänker sig en djup sömn över lokalen och drömmarna växer som japanska pappersblommor.
Bland läsare utbreder sig en smittsam sjuka. Samme person, som utan att skämmas medger att han inte varit i Tokyo, drar sig för att bekänna han inte läst Faulkner. Italo Calvinos kvickhet om ”beslutet att äntligen läsa de böcker vi alltid låtsats ha läst”, träffar oss alla. Woody Allen, filmmannen, låter i filmen Zelig hjältens sjukliga anpassningsdrift ha sitt ursprung i hans lögn att han läst Melvilles Moby Dick.
I själva verket äger även experter förstahandskunskap om blott ett litet antal verk. När i uppslagsböcker, litteraturhistoriska översikter eller i essäer med pretentiösa perspektiv de klassiska verken omnämns och kommenteras, som vore de alla författaren innerligt förtrogna, är det ofta rena skojet, blå dunster i okunniga läsares ögon.
Man kan se denna trafik ur ett mindre skymfligt perspektiv och säga att över de klassiska diktverken slås ett antal guldmynt, vilka med deviser och bilder sätts i omlopp och i den allmänna debatten accepteras som synonyma med verken själva. Vi byter mynt med varandra och har glädje av det. Det gäller blott se till att vi inte förväxlar dem med vad de påstår sig företräda.
Ska man då avråda folk från att läsa? O nej! Man bör blott betänka att en människa kan utveckla en rik personlighet även utan böcker – de skönlitterära i varje fall.
Gunnar Ekelöf frågar sig en gång, om man kan läsa för mycket och hans svar blir både ja och nej. ”Läsandet måste ha näring i verklighetsupplevelse, man måste ha gjort erfarenheter för att känna igen sig i det lästa. Och för att få nya eller fördjupade erfarenheter. Annars lär man bara livets bokstav.”
Man bör också komma ihåg att de, som predikar läsandets välgörande inflytande, talar i egen sak. Den som inte läser skriver inte heller och hans argument får vi därför inte höra – eller i vart fall inte läsa.
Betänk också, ni som propagerar för läsning av god litteratur, att i samma ögonblick det blir klassat som fint att läsa, som något vilket sätter läsaren i en högre klass än andra, är katastrofen nära. Då är boken i farozonen. Det måste vara ett behov verkande inifrån som driver till läsning.