Hur ska man läsa? Flertalet människor, skriver den amerikanske diktaren Henry James, ser på en roman som på en pudding. De läser den – äter upp den – och så är det inget mer med det. Det är en spydighet som smakar snobbism. Kanske fruktade James, att alla subtiliteterna i hans egna verk skulle gå läsaren förbi.
Om inte puddingläsarna fanns skulle bokbranschen rasa samman. Innan jag blev professionell läste jag böcker med rasande fart. Grep girigt efter nästa så fort jag läst ut. Vad jag lärde mig vet jag inte. Jag minns nästan ingenting. Blott enstaka scener står kvar. Jakob Ärligs alkoholiserade mor hos Marryat brann upp. Den brasan står som en fyrbåk i minnets landskap.
Men jag andades böckernas luft. De bjöd en utvidgning av mitt liv. De lät mig se sådant jag inte själv kunde se och träffa människor som levde intensivare och mera dramatiskt än jag gjorde. De var varelser från en annan högre tillvaro. De tog sig an mig och tillät mig vistas hos dem och bli rörlig, rik, fattig, god och ond som de.
Går man till fackfolk rekommenderar de samtliga långsam, eftertänksam, klarvaken läsning. Läsaren uppmanas att samtala med författaren och kritiskt pröva hans text. Det enda undantag jag känner till står 1700-talsmannen Samuel Johnson för. Han säger sig aldrig ha läst en bok till slut och förstår inte hur folk kan vara så enfaldiga, att de anser sig behöva göra det. Men kanske skämtade han!
När jag som ung vildläste – jag låg länge på sanatorier för lungsot och hade gott om tid – föll det mig aldrig in att läsa om en bok. I det rika boklandskapet fanns det tusen vägar som var oprövade. En dåre den som gick dem två gånger.
Sven-Erik Liedman, idéhistorikern, har angivit en viktig skillnad mellan första och andra läsningen av en roman. Första gången befinner vi oss i en situation som överensstämmer med vårt normala oläsande liv. Vi vet inte, vad nästa ögonblick ska bjuda oss, och inte vad som står på nästa sida. Vi skyndar oss framåt för att få reda på hur det går för oss själva liksom för personerna i romanen. Vi har ingen aning om vilka möten och episoder, som kommer att få betydelse för våra liv och för de diktade gestalterna i boken. Först inför döden och på sista sidan vet vi.
När vi läser andra gången är det som att läsa en döds biografi eller se vårt eget liv strax innan vi ska lämna det. Nu står det klart varför den där upplevelsen i första kapitlet gjorde så starkt intryck på hjältinnan. Den avgjorde i själva verket hennes liv. Ett mönster träder fram. Det som var oöverskådligt blir enkelt och begripligt.
Nu kan vi också, liksom vi gör när vi minns vårt eget liv, stanna upp vid särskilt vackra och meningsfulla avsnitt. Vi behöver inte skynda oss ty vi vet fortsättningen. Ingen oro för framtiden hindrar oss att njuta av nuet.
Omläsning är ett njutningsmedel som alla barn förstår sig på. Jag minns en sommar med högläsning i en ungdomlig krets av Tove Janssons roman Trollkarlens hatt. Knappt var den slut ville alla höra den en gång till.
Det var intressant att studera den förväntansfulla spänning, som infann sig inför vissa känslomässiga höjdpunkter. Mumintrollet blir förvandlat till oigenkännlighet av den magiska kraften i hatten. Han vädjar till sina vänner men de skakar på huvudet. De känner inte igen honom. Mumintrollet är utesluten ur den förtroliga kretsen och finns inte mer. Hjärtat saktar sig av förskräckelse i lyssnarskarans bröst, ty alla vet vad det betyder att vara utanför.
Slutligen i full panik vädjar mumintrollet till sin mor, muminmamman, hon med väskan. Efter ett ögonblick av tvekan – olidliga spänning! – säger hon:
– Visst är det du mitt mumintroll! Förtrollningen är bruten och mumintrollet återtar sin normala skepnad.
Första gången man läser är det nästan outhärdligt spännande. Andra gången får man både spänning och den trygghet som kommer av att man vet hur det går. Vi tog Trollkarlens hatt en tredje gång.
När jag tänker på böcker som jag längtar att läsa om,då är det just för vissa sceners skull. Tolstojs Krig och fred kulminerar för mig, när berättelsen når fram till slagfältet vid Austerlitz och furst Andrej ligger på marken till synes död och ser molnen majestätiskt glida på himlen. Napoleon, segraren, Andrejs hemliga hjälte, dyker upp på sin häst och säger: – En skön död! Men det jordiska majestätet gör inget intryck på Andrej som ser ett högre liv företecknat i molnen.
Jag har på flera håll i världen träffat människor, som minns just detta möte i dödens närhet. Vi har förenats genom att tala om det. För denna enda episods skull ville jag läsa om hela romanen. Men det har aldrig blivit av.