En extrem form av omläsning är att lära sig utantill. Det har jag ägnat mig åt hela livet. Jag är lika full av dikter, vilka snurrar i mitt medvetande i samma stund jag låter dem komma, som en bikupa är fylld av bin.
Det var främst i tjugoårsåldern jag lärde in dessa dikter och jag förvånar mig över att jag gav mig tid. Senare blev alla vakna timmar tagna i beslag av sådant jag bedömde som viktigt och nödvändigt. Jag upphörde att fritt disponera över min tid. Jag ser nu att jag förlorade något väsentligt.
Lustigt nog kom jag in på min utantilläsning genom en lögn. En morgon i skolan – jag är kanske tio år – ska vi ha ”kristendom” första lektionen och vi har en psalmvers i läxa. Det var status att visa förakt för skolan och jag berättar för en kamrat att jag inte läst på. Bakom min rygg har läraren hört. Jag får första frågan och läser som ett rinnande vatten upp versen, ty jag hade förberett mig och ljugit för kamraten.
Läraren häpnar, tror att jag lärt mig psalmen på de sekunder som gått. Jag får anseende som minneskonstnär. Det eggar mig och jag börjar lära mig dikter utantill.
Dikter, som man kan på detta sätt, blir en kära för den mödas skull de vållat. Ett bättre och stöldsäkrare bagage kan man inte ha med sig genom livet. Jag brukar läsa några tyst för mig själv inför nervpressande uppgifter. Psalmverser eller Geijers smådikter allra helst. Den här till exempel:
Jag är i skogen födder
bland berg och sjöar blå.
Sedan så blev jag nödder
att bo vid Fyris å.
Må kornet, rågen
på slätten frodas än så väl!
Till skogen, vågen
och bergen trår min själ.
På nätterna när jag inte kan sova, läser jag dikter tyst för mig själv. Ett nöje är då att rekonstruera vers som vittrat ned i minnet. Många dikter jag lärt in liknar ruiner, där stenar fallit ur och valv störtat. Jag prövar rim och satser att foga in och blir belåten när jag lyckas.
Jag har fem barn och antalet barnkalas i vårt hem har varit många. Min uppgift var att svara för den andliga underhållningen. Ett inslag bestod av ett nonsensrim, vanligtvis ett av min morfar Hugo Hamilton. Det här var det vanligaste:
En gammal mara
uti Sahara
åt korv med sked.
Men negrer tvenne
de åto henne
och korven med.
När jag läst rimmet två gånger började någon gäst läsa med. Femte, sjätte gången kunde alla. Vart barn gick hem, illamående av korv och karameller, men med en rimmarklocka i örat som kanske fortsatte att spela genom hela livet. Det händer att jag möter någon vuxen, obekant, och får höra:
En gammal mara
uti Sahara.
Det spelar alls ingen roll om barnen förstår ord som mara eller tvenne. Det ska finnas ett magiskt element. Var och en borde äga några formler och rim som fungerar utanför förnuftet.
En gång kunde ingen eller blott få läsa. Historia, sagor, dikter gick från mun till mun. Då var hela samhället beroende av utantillkonstnärer. De blinda hade en uppgift som de nu förlorat.
När jag var barn såg jag en glimt av den period i mänsklighetens historia, då boken ännu inte trätt in. Det fanns folk i ladugården och på ängen vid torvstackningen, vilka mindes sådant som inte stod i böcker och roade kamraterna i pauser mellan arbetspassen.
Det var erotiska ramsor och rim mest. Man fick smyga sig till att lyssna – barn kördes bort om de upptäcktes. Den kunskapshunger jag kände vid dessa ansträngningar övergår allt jag senare upplevt i genren.
Samtidigt kände jag en oändlig vördnad för dem som i sitt eget inre ägde dessa ofattbara skatter. Jag förtvivlade över att jag någonsin skulle kunna erövra dem och äga dem inom mig. Det stod för mig som ett underverk att tankar och bilder kunde finnas lagrade inne i dessa berättande varelser, som såg så alldagliga ut.
Jag minns från samma västergötska barndom människor med en muntlig energi och talang av en sort som jag senare aldrig mött. Bengt af Klintberg, specialist på muntliga traditioner, bekräftade, då jag stötte hop med honom, den iakttagelsen. Han håller just på att sammanställa en antologi folkliga hotelser, insamlade från alla landsändar. Han sa sig häpna över den språkliga spänst och fantasi som strålade ut ur okvädingsorden.
I skriftlösa kulturer är den som behärskar det talade ordet hjälte, sa af Klintberg. När boken kommer och tidningar och radio/tv behöver folk inte själva formulera sig och den verbala medvetenheten sjunker.
Hemska tanke! Dör förmågan att med egna ord ge uttryck och utlopp åt tankar och känslor ut i skriftsamhället. Den pratsamme blir en löjlig figur. Den tystlåtne som drar revolvern, hjälte.