”Det finns”, skriver Ezra Pound, ”en egenskap som förenar alla stora och odödliga diktare: det behövs inga skolor eller universitet för att hålla dem vid liv. Plocka bort dem ur schemat, lägg dem i bibliotekens damm. Gång på gång skall en tillfällig läsare utan understöd och mutor gräva upp dem igen, sätta dem i ljuset utan att be om några favörer.”
Det är en vacker dröm. Sådana upptäckare vill vi gärna vara. I verkligheten är snarast regel att vi snappar upp titlar och författarnamn – under samtal, i artiklar, i bibliotekets vestibul. Vi får illusionen av att ha valt själva.
För min egen del tvivlar jag att jag upptäckt ett enda författarskap på egen hand. Allt vad vi läser träder fram för oss i ljuset som någon annan tänt.
Marcel Duchamps tog en urinoir av porslin, vände på den, kallade den Fontän och ställde ut den som ett konstföremål. Det brukar räknas till den moderna konsthistoriens djärvaste dåd.
Det finns texter, som också de förändrar innebörd, om man sätter ny rubrik över. Sven Nilsson, naturforskaren, instruerar i sitt arbete Skandinaviens Fauna den som vill befria sin gård från ett övermått av skator:
Man gör sig strutar av papper, vilka invändigt bestryks med fågellim och lägger i dem ett stycke rått kött samt nedsticker dem i jorden eller i snön på de ställen där skatan brukar infinna sig. Då hon med näbben vill upphämta köttbiten blir struten fastsittande kring huvudet så att hon alldeles icke kan se. Hon flyger då vanligen rakt upp i luften så högt hon förmår och faller därefter åter lodrätt ned samt träffas merendels död.
Sätt över denna vägledning överskriften Ikaros och innehållet förändrar sig. Hos Sven Nilsson står skatan utanför varje gemenskap och han förråder inte ett uns medkänsla. Se däremot fågeln som mänsklig och den dras in i vår egen sfär och dess våldsamma språng uppåt griper oss.