Vem skriver författaren för? Margit Abenius, kritiker, Karin Boyes biograf, brukade tala om den osynliga läsaren. Någon finns som man uppfattar som mottagare av det skrivna ordet.
När man skriver brev är det lätt. Då vet man vem som lyssnar. Är det någon, som tycker om oss och förstår vårt sätt att vara, ökas strax vår språkliga spänst och hjärtat slår i var rad. Skriver vi däremot till någon som är motsträvig och kritisk faller aska över orden.
Det är en hjälp för skribenten om han vet sig vara läst. Kanske är det ibland så, att en författare lyckas först när han lyckas, det vill säga när han får läsare.
Men motsatsen kan också vara fallet. Raymond Chandler, detektivförfattaren, redovisar en sådan reaktion. I ett brev till en vän säger han, att författare, vilka det skrivs mycket om, blir osäkra. De börjar se sig själva med andras ögon. De får en inteckning hos kritikerna och tror att de måste skydda den. Det leder till att deras insats blir splittrad. De iakttar sig själva medan de arbetar, blir allt subtilare och förlorar ”sin inneboende briljans”.
Författare, vilka redan i starten av läsare och kritiker utnämns till språkrör för tidsandan eller något sånt, riskerar att bli sina uttolkares fångar. Analyserna spinner ett gyllne nät som hindrar dem att röra sig fritt. Var det därför Stig Dagerman skrev: ”Mig förslavar min talang till den grad, att jag inte vågar bruka den av fruktan för att ha mist den. Jag blir vidare en sådan slav under mitt namn, att jag knappt vågar skriva en rad av fruktan för att skada det.”
Men ett svar måste skribenten ha. Vart ord han skriver är på väg mot ett du, vars närvaro fyller ut det skrivna och gör det meningsfullt. Det är Horace Engdahls formulering. Kanske finns någon enstaka, som skriver för sig själv endast eller för en avlägsen framtid som den engelske dagboksförfattaren Samuel Pepys. Men de flesta söker någon som speglar hans text och som ökar dess innebörd genom sitt lyssnarskap.
Jag brukade förr i världen diskutera dessa saker med Artur Lundkvist. Han begär mycket av sina läsare. Jag fick känslan att han ser dem alla som lika honom själv, outtröttliga, alltid villiga till ansträngningar att i lexikon och uppslagsverk skaffa upplysning om sådant som kräver förkunskap för att rätt förstås.
Hans väldiga arbetsinsats har ju också till förutsättning att han skriver rakt ned och sällan arbetar om. Som författare och kritiker tar han modell efter löjtnant Zidén i Runebergs bekanta dikt, han som stormar mot fienden utan att mycket bekymra sig om huruvida truppen – läsarna – följer med.
Gud sig förbarme en sådan skam!
Nu hava de gått som paddor,
nu blevo de efter igen.
Själv skriver jag spänd ända till upphetsning av oro att inte bli förstådd av en läsare, vars ansikte ständigt skiftar men där ett litet antal vänners och uppmuntrares ögon ofta träder fram. Jag undviker i det längsta ovanliga ord, gör ogärna anspelningar på sådant som läsaren inte känner till. Men ständigt finner jag att jag bedrar mig, att tiden runnit mig förbi, att nya läsare tillkommit som inte känner, vad jag nyss ansåg som självklar gemensam egendom. Jag vaknar upp och finner mig instängd i en föråldrad bildningsvärld och får hjälp av mina barn och av unga vänner att ta mig ur den. Det lyckas alltför sällan.