Jag övergick till att skriva prosa. Det blev mitt yrke. Att börja med var jag föga medveten om språkets natur och lagar och grubblade inte över framställningens regelsystem. Att skriva var, trodde jag, en naturprocess. Skribenten producerade ord som trädet löv. Eller, om man ville vara finare, som musslan skapar en pärla kring det skavande sandkornet. Den senare bilden gav mig T S Eliot, som i sin tur hämtat den hos den engelske poeten A E Housman.
Naturligtvis lärde jag – om också långsamt och på egen hand – en viss teknik. Jag samlade in kunskap och skrev sedan i ett svep en artikel eller ett avsnitt. Vad jag lärt flöt in i texten och nya infall anmälde sig medan jag skrev. Om jag på förhand ansåg mig veta precis vad jag skulle skriva, misslyckades jag. Varje sats måste födas ur den föregående, ur pennspetsen för att använda ett uttryck av Mats Furberg.
I samma stund oron vek och belåtenhet med vad jag skrev smög sig in, brukade det gå illa. Då hade problemets komplikation undgått mig och högmodet förblindat mig. Eller berodde misslyckandet på att känslan av tillfredsställelse luckrade upp koncentrationen och hämmade arbetsprocessen?
Jag insåg tidigt att det fanns ett samband mellan min förmåga att skriva och min kunskap om det behandlade ämnet. Ju mer kunskap desto bättre språk. Det är en utbredd fördom att det finns ”vackert språk” som är oberoende av vad som meddelas. Får jag komplimanger för mitt språk misstänker jag strax det är något fel på min framställning.
En gång, då jag i flera år dagligen läst Dantes Den Gudomliga Komedin och redan skrivit hälften av en bok om diktverket, skrev jag ett helt kapitel i ett tillstånd till hälften i trance. Det var som hade jag inom mig en vätska vilken mättats och nått sitt förvandlingsögonblick. Kristaller fälldes ut i enlighet med en i ämnet innesluten lag. Men sådant är sällsynt.
Det hände att jag körde fast. Det hände ofta. Jag satt förlamad framför skrivmaskinen, skrev några rader, rev sönder, började på nytt. Det kändes som en förtrollning. Som i sagan när hästen vägrar passera ett visst stycke av vägen och man upptäcker att en mördare begravts där.
Jag blev övertygad att jag aldrig, aldrig mer skulle kunna skriva. Jag betraktade andras texter, så fast hopfogade, självklara, och jag sa mig själv att det måste vara övernaturliga krafter i verksamhet för sådant. Själv skulle jag aldrig komma vidare.
Hade jag vetat hur vanlig sådan förlamning är skulle jag varit tröstad. Ibland fick jag lämna ämnet och mina kasserade projekt är många. Oftare fann jag att jag inte ägde kunskap nog, att jag försökte pressa mig att säga vad jag i själva verket inte kunde säga. Det var en hård men vänskapligt inställd ängel som ställde sig i vägen.
Som ung översatte jag Izaak Waltons Den Fulländade Fiskaren, en handbok i fiske från mitten av 1600-talet med filosofiska utläggningar och dikter beprydd, älskad av natursvärmare och fiskare jorden runt. Waltons lugna, glada, praktiska fromhet glömmer jag aldrig. Lord Byron tyckte Walton var hjärtlös, när han syr fast grodans ben, och önskar som straff en krok i hans mun och en lax som drar i reven. Jag erkänner att fiske är grymt och jag har känt många samvetsstyng över kniven i mina gäddor och abborrar. Men Walton levde trygg i medvetandet om att Jesus valde fiskare till sina lärjungar. Då måste fisket vara godkänt på högre ort.
När jag översatte Walton och några tyska och engelska romaner – det var för förtjänstens skull – kunde jag inte upphöra att förvåna mig över hur svårt det var att komma igång. De första sidorna var som att trampa i gyttja. Men plötsligt efter några veckors slit var allt förbytt. Jag hade hittat ett tonläge som var det rätta, en fras, kanske blott ett ord, som passade just till detta verk och översättningen skrev sig själv.
Vill man lära sig en utländsk text grundligt bör man översätta den till svenska. Då inser man strax att uppgiften är omöjlig, att man kan komma texten nära men aldrig nå fram.
Lyrik är oöversättbar. Flertalet av våra främsta lyriker har översatt utländska kollegers dikter och nått beundransvärda resultat. Men deras egen glädje över mödan har, vågar jag påstå, varit större än den sällhet de berett andra.
I Paradiset, om man läser sin Bibel rätt, lärde Gud själv människan att tala. Detta det första språket– Adamspråket– utmärktes därav att vart ord exakt svarade mot sitt innehåll. Adam och Eva kunde ej missförstå varandra. Att ljuga var omöjligt.
Den förbannelse Gud sände Babelstornbyggarna innebar Adamspråkets död. De språk vi därefter måste klara oss med är oprecisa. Även älskande har svårt att förstå varandra. Och fiender! Ack!
Lyrikerna – så menade man på 1300-talet enligt den italienska Danteforskaren Maria Corti – söker det förlorade Adamspråket. Dante menade att han funnit det, att Den Gudomliga Komedin är skriven på ett språk där intet glapp finns mellan form och innehåll.
Automatiskt följer av detta resonemang att den sanna lyriken inte kan översättas. Orden just sådana de står på papperet är gjutna kring sin innebörd och placeringen av dem i texten kan inte rubbas. Att en dikt är oöversättlig är beviset på att diktaren lyckats.
Den som försöker översätta lyrik känner Adamspråket på tungan och vet att han inte förmår. Han får ersättning i annan form. När jag som helt ung upplevde Goethes och Heines lyrik på tyska, fick jag en känsla av att jag bottnade i det tyska språket och fick en hemkänsla i det. Ivar Lo Johansson säger någonstans att ett främmande land med dess språk kan man lära sig någorlunda bara genom att älska en kvinna från det landet. Men jag tror lyriken är en lika säker väg. Man lyssnar där till ursprungsspråket.