Att lära sig citera är också en konst. En vän till mig, Bertil Sundborg, bor sedan flera år ensam på landet. Ofta talar han inte med någon enda människa på hela dagen.
Jag ringer till honom och var gång ger han mig ett citat som han tänkt ut på förhand. Gärna ur fransk dikt eller essäistik. Pascal är rikligt företrädd. Även Delacroix, målaren, som skrev dagbok. Lika ofta väljer Bertil ur vårt svenska 1600-tal som är hans specialitet.
Jag tar emot vad han ger som en gåva. Han brukar säga några ord, som introducerar, men låter sedan citatet tala för sig självt.
Han tänder på detta sätt ett ljus över de ord han dragit fram. Genom att han ger mig dem blir de mina. Hade jag stött på dem i löpande text, hade jag troligen gått förbi. Nu hejdas jag och ser den sanning som uppenbaras.
När man skriver om skönlitteratur bör man vara försiktig med citat och aldrig använda ett stycke dikt som ett led i argumentationen. Citerar man måste en så grundlig analys ha föregått att ingen tvekan kan uppstå om tolkningen.
För min del är jag livrädd inför citat, ty jag fruktar att förlora kontakt med läsaren. Jag söker hålla fast hans eller hennes uppmärksamhet och plötsligt kommer någon annan, den som skrivit det verk varur citatet är hämtat, och tränger mig åt sidan. På andra sidan citatet får jag kanske inte förbindelse mera.
Bertil Sundborgs kärlek till lösslitna citat hänger samman med hans ambition att komma i direktkontakt med det förflutna.
Hans 1600-tal består till nittio procent av sådant han själv letat fram ur arkiven – svårlästa och svårtolkade originaldokument. Frågar jag honom vad hans mening är om den eller den erkända vetenskapliga auktoriteten på perioden svarar han, att han inte läst.
Han uppträder i historien som en naturälskare vilken aldrig hört talas om Linné och föraktar floror. Allt han stöter på är nytt, har ännu inte namngivits och klassificerats. En sådan metod har sina faror. Han riskerar att uppfinna cykeln gång på gång. Men i utbyte får han friska ögon och han skyddas mot de generaliseringar som den ”officiella” vetenskapen arbetar med.
Jag minns från tidigt 30-tal, då jag började läsa historia vid Stockholms Högskola, hur det förflutna tedde sig för mig som ett väldigt tempel med arkader, kolonnader, altare, valv, alla försedda med prydliga inskrifter – Renässans, Barock, Tronföljdskrig – och med ett myller av på väggarna målade gestalter ur vilkas munnar textade remsor slingrade sig.
Hur jag längtade efter inblickar bakom kyller och halskrås, efter människor!Därför gick jag över till litteraturen.
Naturligtvis vet Bertil att tolka sina dokument i ljuset av tidens anda, men han undandrar sig det tyranni historikerskrået utövar i den heliga vetenskaplighetens namn och den respekt för den föregående forskningens resultat, som sätter sådan skräck i nykomlingar och ”amatörer”. Historikerna indelar, kodifierar, skiljer epokerna åt. Hos Bertil får jag det som förenar.
Hos den högt aktade lärdomshistorikern Johan Nordström läser jag, att då psalmen om Gustaf II Adolf som lejonet från Norden sjöngs i de befriade tyska landen ”rörde sig förvisso i alla hjärtan en sällsam känsla av att uppleva den stora dag som så länge varit allas längtan och hopp”. Vilken tid av endräkt och tro och vördnad för de höga herrarna, suckar mitt förkrossade hjärta! Hur nedslående kontrasten med vår splittrade och otroende tid! Men Bertil skrattar, när jag för en gångs skull bjuder honom ett citat, och gycklar med orden ”i alla hjärtan”.
När Bertil låter 1600-talet vittna liknar dess människor oss, är lika skeptiska som vi, älskar som vi, svärmar för naturen som vi, hatar krig, skrattar i mjugg åt de storas bålstora ord och tomma pretentioner. Det känns befriande.