Goethe påstår att han kan se vilka ställen hos Schiller som är skrivna under spritpåverkan. En praktisk synpunkt av det slag man finner hos yrkesskribenter.
Gunnar Ekelöf och Erik Lindegren, som jag under många år umgicks intimt med, hade ett avspänt förhållande till andras diktning. De uppmärksammade hellre den bokstavliga betydelsen i en dikt än den symboliska. Som Goethe såg de ofta det tillfälliga i det skenbart fulländade.
Erik Lindegren skrev en gång på 40-talet en betraktelse över Harald Forss’ lyrik. Don Quijote drar ut i strid kallade han den. Den strålar av vitalitet. Lindegren kastar upp Forss bland stjärnorna och tar åter ned honom. Han avgränsar i samma stund han upphöjer. Man förnimmer vid läsningen ett eko av Lindegrens konversation, då han demonstrerade sig i en sluten krets som samtalets mästare för att låna ett uttryck av Lars Forssell.
Går man från Forss-artikeln till Lindegrens stora och ambitiösa essä om Gunnar Ekelöf blir man besviken. Det är som att komma från den festligt upplysta cirkusmanegen till en reliefsmyckad föreläsningssal. Vad som sägs är begåvat och insiktsfullt – förstås. Men Lindegren är tyngd av sin tävlingssituation och av sin oro över vad Gunnar själv ska säga. Den gyllne kraften är borta.
Naturen hade märkt ut Erik Lindegren. Han behövde bara se sig i spegeln för att veta att han var unik. De stora sneda ögonen, en mumiekatts, den alldeles för breda munnen, huvudet tungt skulpturalt som tyngdes det av en krona.
Han passade att tåga in i akademier, att sitta kungligt i lärjungars och vasallers krets. Konstnärer på det viset utvalda söker efter en formvärld som anstår dem. De praktfulla bilderna, barocktunga, gladiatorn, den gamle indianen äger ett samband med Lindegrens fysiska uppenbarelse.
Gunnar E uppträdde som furste också han, men han valde en förklädnad och slöt sig till tiggarna och gatsoparna på historiens torg från Alexandria och Rom till Paris och Stockholm.
Han slet på sin kropp med spritens och tobakens hjälp som Lindegren och var lika ärelysten, men han valde en nedre väg. Jag tror han hade ögonblick, då han fruktade att han skulle sjunka ned och bli en av de rödögda nedsölade gubbarna där ute. Det finns Ekelöfska drag att iaktta hos luffaren Svarte Per i Strountes liksom i daggmaskens igenmurade ansikte i samma samling. Särskilt mot slutet av 40-talet hade han perioder då förfallet var nära. Hade han inte fått i sitt hus den kvinna som blev hans ”ängel” – Ingrid Ekelöf – hade han aldrig klarat sig.
Därför att han valde denna väg kunde han aldrig skrida framåt högtidligt utan endast tassa. Han blev sparsam med bilder medan Lindegren alltid riskerade att digna under ornamentiken.
Erik Lindegren sa en gång om Gunnar E att hemligheten med hans lyrik var hans hemmastaddhet i det svenska språkets alla skeden. Däri ligger mycken sanning.
Lindegren själv kände blott sin egen tids språk. Han är innestängd däri och arbetar som en rasande för att besegra och omforma det. Ekelöf däremot låter sig inte låsas fast och kan alltid göra en uppfriskande utflykt till 17- eller 1800-talet.
Erik L känner sig som en gladiator på en nuets arena, där han inte kan undkomma, medan Gunnar E alltid befinner sig på vandring till ett annat landskap eller en annan kultur.
Erik Lindegren hade under hela sitt liv alltid sina ögon riktade mot Gunnar Ekelöf som var den främste och ende konkurrenten. De dog samma vår. Icke mycket mer än en månad skilde dem åt. De var medvetna om denna gemenskap. Några dar före Eriks död körde jag honom i bil till Frödings hem Gröndal på Djurgården. Eriks gula ögon – sjukdomen gav dem denna färg – lyste i det vackra sorgsna ansiktet. Han var svullen av vätska som samlade sig i hans kropp och han stödde sig tungt på en käpp.
Vi stannade vid grinden till Gröndal. I vårt blickfält på andra sidan sköt Kaknästornet upp sin cementpelare. Den tycktes träffa Erik i bröstet som en utmaning, en improduktivitetens triumf. Han sa upprörd att när man blir gammal kan man ägna hela dagar åt att gräma sig och klaga över sådant.
Jag pekade på fönstret där Fröding dött och Erik mindes att det var härifrån slädfärden företogs en vinterdag, då Fröding fällde sin replik att han mindes att han en gång tyckte det var vackert.
Erik sa att han under Dalarötiden – det var då han skrev Mannen utan väg – hade tänkt dö i vattnet med knuten näve ”förbannande hela det djävla livet”. Jag kom inte då ihåg att Gunnar använt samma bild i dikten Bland näckrosor – ”det sista som syns av mig skall vara en knuten näve bland näckrosor”.
En dag under vårvintern strax innan Gunnar dog sände Erik honom en hyllningsdikt: Den börjar:
Stella, Gunnar, Maris,
lyft än en gång ett Atlantis ur djupen,
tids- och fostervattnens härskare!
Utövare av det omöjligas konst!
och slutar:
Evoe – och tag inte illa upp
detta tunga kvitter, nästan utan tunga.
Det bara blev så.
Erik Lindegren tyckte sig ingen röst ha under sina sista år och han led outhärdliga kval för den skull. Hans sjukdom var ett intet mot detta. Gunnar Ekelöf däremot fortsatte att skriva. Under sin sista sjukdom hade han svår värk. Tabletter, som han sökte mota den med, hjälpte ej mycket. Han tog strax tag i smärtan, bearbetade den i dikter vilka verkade på en gång som medicin och förhållningsregler. ”Vagga av och an, luta dig kors och tvärs, skriv brev till någon eller till ingen, flytta föremål från plats till plats, gör dig ärenden till köket om du har något, tag ett handarbete, sticka en strumpa”, lyder några av reglerna sammanhållna av rådet: ”Du skall hålla sällskap med din värk, du ska förströ den ända till den gråa morgonen.”
Det är inte lätt för sorg och plåga att få grepp om en människa med sådan attityd. Som motståndsman betecknade han sig också denna tid och menade ett totalt motstånd – mot döden först och främst.
Hans värk hörde livet till, var en protest i aktivitetens namn. Att se Gunnar Ekelöf under hans sista månader gav en känsla av lycka som om död och smärta var övervunna med hjälp av de ord han satte emot.
Erik Lindegren, samtidigt, dog ordlös i en orgie av blod och galla, tapper, förtvivlad, hållande sin hjältemask uppe in i det sista. Han liknade en tung örn som flugit vida och nu måste lita blott på sina fötter. Gunnar fortsatte att vara den han alltid varit, som om döden hörde till vardagen, en gäst som ständigt suttit med vid bordet. Det hade den ju också i själva verket gjort om man rätt betraktar hans diktning.