När jag blev äldre – jag är sjuttiofyra år när jag skriver detta – märkte jag en dag att min gamla arbetsmetod inte längre fungerade. Jag hade alltid tänkt mig att kunna ersätta brist på vitalitet med ökad flit. Jag blev också flitigare och mer ambitiös. Om jag tidigare kunde tänka ”nästa gång lyckas jag bättre”, tvingade mig nu åldern att alltid övertänka att ingen ”nästa gång” existerar.
Men då jag satte mig att skriva fann jag, att jag inte längre förfogade över tillräckligt stor del av den inhämtade kunskapen. Vissa iakttagelser, gjorda under förarbetet, och hela tankeled försvann och texten blev tunn. Jag tvingades efteråt foga in fakta och synpunkter som jag glömt. Samtidigt blev infall under arbetets gång allt sällsyntare.
Det ledde till att den språkliga rytmen bröts, att ord och uttryck upprepades och att jag måste företa en tröttsam jakt på ordkollisioner. Jag fick skriva om gång på gång.
Denna tidskrävande metod har sina fördelar. Jag har blivit mera medveten om ordens möjligheter. Jag greps också av en ökad vördnad för språket. Även mycket små iakttagelser i en språklig väv bereder mig tillfredsställelse. Jag inbillar mig att jag skriver bättre än förr.
Men det är en illusion. Mitt språk är klarare men fattigare på färg, mindre böjligt och uppfinningsrikt. Ett vitt ljus tränger sig fram och jag får vara nöjd därmed.
För några veckor sen skrev jag ordet itensivt.Jag tror det var frågan om en sats med uttryck för starka känslor. Efter en stund smög sig en känsla av illamående över mig. Som gungade marken en smula. Var det inte något fel med itensivt. Jag betraktade ordet, uttalade det högt, men fann ingenting. Men känslan av att jag kommit vilse ville inte vika. Tills jag upptäckte med förskräckelse att bokstaven n fallit bort, att ordet var intensivt.
Vart ord är byggt av bokstäver. Jag studerade en gång en ettåring som sprang efter en fjäril och ropade äi som var vad han kunde frambringa av ordet fjäril. Jag undrade den gången om insekten fanns fullt utvecklad i ettåringens medvetande eller om fjärilen i sin fulla ståt slog ut sina vingar först när ordet var färdigbildat.
Jag vet inte svaret. Men jag fruktar den stund då orden börjar vittra ned inom mig. Deras otroligt komplicerade natur, deras långa, långa historia kommer, medan processen fortsätter, att träda fram för mig med ökad glans.
Om den värld jag tillhör har jag inte något hopp. Undergången är inbyggd i systemet ty vart varningsrop blir strax förlöjligat och därmed oskadliggjort. Inte undra på att myten om Kassandra vaknar till liv. Spåkvinnan som visste men som var straffad av avundsjuka gudar med förbannelsen att aldrig bli trodd.
Trots det lever jag utan förtvivlan. Det hör till mänsklighetens liksom till den enskildes villkor att leva vid katastrofens rand. Vägen fram till döden ter sig lika lång, var man än befinner sig i livet. Så är det också med mänsklighetens tillvaro.
Jag uppfattar den vemodsfyllda blick varmed unga människor ser på mig. Jag känner igen den. De vet inte att jag betraktar dem på samma sätt och mäter deras återstående liv i samma förgängelsekänslas tecken. Alla hör vi samman.