Inget ämne kunde vara större och svårare, antyder Olof Lagercrantz i förordet till Om konsten att läsa och skriva.Det är ett kort förord, bara tio rader. Även själva boken är liten och stilen förbluffande enkel. En liten bok om det största, en enkel bok om det svåraste! Få författare lyckas med en sådan skalförskjutning.
På utgivningsdagen den fjortonde oktober 1985 bestod mottagandet mest av häpnad, bugningar och beundran. Numera står det klart att Om konsten att läsa och skriva är en särling i svensk kulturhistoria. I 1980-talets litterära diskussion stod teorin om litteraturen högre i kurs än litteraturen själv. Dikten, romanen, läsaren och författaren sågs ofta som blotta exempel på Språkets inneboende förvandlingskraft, vilken gärna analyserades med hjälp av fransk och amerikansk tolkningsteori. Olof Lagercrantz var insatt i diskussionen, men saknade tålamod med dess terminologi. I stället för att tolka författaren, boken och läsaren som förtjockningar av språkets flöde visade han vad en sådan idé innebär i praktiken. I hans bok byter författaren, läsaren och texten ständigt plats med varandra på sin gemensamma färd över historiens hav.
Även i Lagercrantz eget författarskap intar denna bok en särställning. Under sin bana spelade Lagercrantz många roller på den offentliga scenen Sverige. Med Om konsten att läsa och skriva trädde han in i sin sista huvudroll. Nu var han inte längre poeten eller litteraturhistorikern. Han var inte längre chefredaktören på Dagens Nyheter som anförde den yngre generationen och inte heller den giftige kritikern. Nej, han var inte ens debattören som flyttade fram kulturradikalismens positioner. Alla dessa roller fanns kvar i hans repertoar. Vid behov tog han dem på sig. Men de kom i bakgrunden för den uppgift han fullgjorde i sina sista verk, från August Strindberg (1979) till Emmanuel Swedenborg (1996), och som med Om konsten att läsa och skriva fick ett slags program. Från och med nu framstod Lagercrantz som landets exemplariske läsare.Briljant demonstrerade han hur man ledigt umgås med klassikerna.
Resultatet av umgänget var inte oskyldigt. I en uppmärksammad intervju för Erik Åsard i Tiden i januari 1986 förklarade Lagercrantz vad han lärt av klassikerna. ”Agnes von Krusenstjerna gav mig ett perspektiv på min egen krets. Dagerman hjälpte mig förstå förtryckets mekanismer. Dante och Nelly Sachs lärde mig om lidandets omfattning. Strindberg visade på den samhälleliga lögnen, som regerar i alla skikt. … Nu studerar jag Joseph Conrad, som i sin dikt demonstrerar vår civilisations hyckleri.”
När man skriver om stora ting ska man inte begå misstaget att försöka mäta sig med dem, förklarar Lagercrantz i Om konsten att läsa och skriva.Det himmelska eller hjältemodiga framstår tydligast om det tas ner från sina höjder och liknas vid något som läsaren kan känna igen. Lagercrantz satte litteraturens monumentalfigurer i ögonhöjd med läsaren. Vad Joseph Conrad påstod om sin huvudperson i romanen Lord Jim kom så att gälla alla stora författare och figurer som Lagercrantz närmade sig: ”titta, han eller hon är en av oss!”
Denna hållning kan verka motsägelsefull. Å ena sidan idealiserar Lagercrantz litteraturen. Han hävdar att författarna är våra vägvisare, samhällets egentliga fäder och mödrar. Å andra sidan har han tyngdpunkten nära marken. Han genomskådar floskler och falska ideal. Ingenting får honom att tro att poesiläsaren är en bättre människa än lantbrukaren som aldrig läser en bok. ”I samma ögonblick det blir klassat som fint att läsa … är katastrofen nära.”
Det kan tyckas märkligt, men Om konsten att läsa och skriva rymmer heller inget svar på frågan varför man ska läsa. För Lagercrantz själv var läsning så självklart att han inte behövde förklara varför. Han nöjde sig med att konstatera att folk läser för att tillfredsställa olika behov, och han tillfogade att många kan tillfredsställa samma behov med andra aktiviteter än läsning, med lika gott resultat. Det är en befriande hållning som frigjorde utrymme åt den viktigare frågan: hur ska man läsa och skriva?
För att besvara den tar Lagercrantz sig själv som exempel. Han framställer sig inte som litteraturhistoriker, teoretiker eller specialist utan som praktiker. Märk att boken heter Om konsten …Men när Lagercrantz talar om konsten handlar det inte om Konsten med stort K i herrskapets finrum. Han menar detsamma som när vi talar om konsten att snickra eller konsten att sy. Lagercrantz talar strängt taget om ett hantverk. Som varje hantverk bygger även läsande och skrivande på en särskild färdighet. Som andra färdigheter kan den bara läras in genom träning. Konsten att läsa lär man sig genom att läsa, konsten att skriva genom att skriva.
Trivialt? Nej, tvärtom. Tänk vilket underverk, utropar Lagercrantz. Att den som läser får tillgång till andra världar, och att den som skriver kan skapa nya territorier vid sidan av de som redan finns. Så uppstår ett nytt land. Lagercrantz talar om sin livslånga vistelse i läsar- och skrivarlandet.
Den amerikanske kritikern Edward Said skrev kort före sin död en essä med titeln ”On Late Style”. Enligt honom finns en förväntan på äldre konstnärer att de ska bli visa och försonas med världen. Fast oftare sker motsatsen, ansåg Said. En ny stil bryter fram som minst av allt är harmonisk utan mejslar ut klara motsatser och konflikter. Mellan dessa extremer antänds en ny eld, som omöjliggör varje försök till anpassning och försoning.
Edward Saids iakttagelse belyser Olof Lagercrantz författarskap, som särskilt i slutet bar motståndets tecken. ”Undergången är inbyggd i systemet, ty vart varningsrop blir strax förlöjligat och därmed oskadliggjort”, heter det i Om konsten att läsa och skriva.Där finns även några ord om poeten Gunnar Ekelöf. ”Som motståndsman betecknade han sig också denna tid och menade totalt motstånd – mot döden först och främst.” När Lagercrantz begav sig till läsar- och skrivarlandet var det minst av allt för att försonas med sin samtid och sitt förflutna, utan snarare för att mobilisera klassikerna i kamp mot samtidens skeva ordning.
Men Lagercrantz sena stil vittnar också om en personlig sida. I föreliggande bok liksom i dagboksanteckningar från 1980-talet skriver han med oro om hur hans gamla arbetsmetod slutat fungera. Delar av det inlästa stoffet och de uttänkta argumenten försvinner innan han hunnit skicka dem genom skrivmaskinstangenterna. Hans språk blir klarare och mer utarbetat, men fattigare på färg och mindre böjligt. ”Ett vitt ljus tränger sig fram och jag får vara nöjd därmed.”
Vad var det som fick kritikerna att häpna och buga? Det märkligaste med Om konsten att läsa och skriva är dess nästan otänkbara förening av intim förtrolighet och absolut auktoritet. Förklaringen göms i det vita ljuset som uttrycker Lagercrantz sena stil. Det gjorde honom förmögen att ställa samtiden inför klassikernas tribunal, utan att verka högtidlig, ja, egentligen på ett sätt som bara ökar läsarens känsla av att samtala med en god vän. För vari består ytterst konsten att läsa och skriva? Den består i konsten att samarbeta. Författaren med sina läsare. Läsaren med sin bok. Alla tillsammans med alla.
Stefan Jonsson, Stockholm-Florens, november 2010