1. Inledning

Det brukar ofta framhållas att en av farorna med att skriva biografier är att man som forskare och författare kommer alltför nära den person man skriver om. Ja, man riskerar att komma henne eller honom så nära att man börjar identifiera sig med henne eller honom och mer eller mindre omedvetet ta vederbörande i försvar. I långtgående fall så inträder författaren närmast i ett vänskapsförhållande till den man skriver om. Jag har själv tyckt mig känna av den faran när jag har skrivit om andra, längesedan bortgångna, personer, som vår 1500-talskung Johan III och kaparredaren Lars Gathenhielm som levde i början av 1700-talet. Så är det inte i det här fallet.

Ju mer jag har läst och skrivit om Joseph Goebbels, desto mera motbjudande har han stigit fram inför mina ögon. Han var förvisso ingen ny bekantskap för mig när jag började arbetet på den här boken, men min kunskap om honom har naturligtvis väsentligt breddats och fördjupats. Den totala bristen på moral och empati för andra människor, familjemedlemmar, kolleger eller totala främlingar, har blivit allt tydligare ju mera kunskap jag har fått om honom. Det är då inte i första hand propagandisten, lögnens mästare, Goebbels som jag tänker på, nej, det är hans agerande i förhållande till andra människor som känslomässigt och politiskt stod honom nära som känns mest upprörande. Gång på gång sviks förtroenden, kärleks- och vänskapsrelationer utan att huvudpersonen ens verkar reflektera särskilt mycket över de moraliska implikationerna eller konsekvenserna för andra människor. Den egna karriären och det egna välbefinnandet är hela tiden i fokus.

Men riskerar man då inte att hamna i motsatt fälla, nämligen att motviljan mot studieobjektet blir så stor att han eller hon behandlas och tolkas partiskt åt andra hållet? Nej, jag tror faktiskt inte det. Om en författare till exempel blir moraliskt upprörd över ”sin” huvudpersons agerande och uppträdande så är det bara en reaktion som också måste ha funnits i samtiden. Ingen människa fungerar ju i ett vakuum, utan i relation till andra människor.

En annan risk som brukar framhållas med biografisk forskning är att författaren riskerar att ”se världen med studieobjektets ögon”. Det blir mer eller mindre omedvetet den biograferades perspektiv på världen, med dennes analyser och avvägningar, som kan komma att dominera framställningen. Detta är ett i högsta grad aktuellt problem även om man skriver om en i princip motbjudande person; det är ändå lätt hänt att denne sätts i centrum av händelserna på ett sätt som inte återspeglar den historiska verkligheten sådan den en gång var. I fallet Joseph Goebbels är risken om möjligt ännu större eftersom vi äger en fantastisk källa till hans och nazismens historia i form av de dagböcker som han förde kontinuerligt mellan 1923 och 1945. Bara genom att använda den källan flitigt så ger man lätt Goebbels tolkningsföreträde när det gäller stora och små historiska händelser. Sådana problem vidhäftar också en del av den tidigare biografiska litteraturen kring honom; mera om detta i ett kommande kapitel.

Men tack vare att Goebbels själv inte bara var en flitig dagboksförfattare, utan också en synnerligen egocentrisk sådan till självbedrägeriets rand, så blir ofta dagboksanteckningarnas överdrifter och övertolkningar så tydliga att de närmast fungerar som varningssignaler för forskare: Se upp, tro inte på detta! Det låter alldeles för bra! Därmed skärps författarens uppmärksamhet och det blir lättare, om än inte lätt, att använda dagböckerna med någon form av balans.

Varför skriver man en biografi över en person som så symboliserar ondska och omoral i vid mening? Den tyske historikern Jochen von Lang – som har skrivit biografier över både Hitlers sekreterare Martin Bormann och SSchefen Himmlers adjutant SS-generalen Karl Wolff – har kallats ”mästare i beskrivning av negativa hjältar”. Jochen von Lang har naturligtvis inte skrivit om Bormann och Wolff för att han sympatiserar med dem som individer, än mindre med deras gärningar. Nej, han har bedömt att deras betydelse i historien har varit så stor att det har motiverat biografier över dem.

Detsamma gäller Joseph Goebbels. Han tillhörde det nazistiska toppskiktet, som partichef (gauleiter) i huvudstaden Berlin, propagandaminister och till slut kommissarie för den totala krigsansträngningen. Dessutom var han under två decennier nazisternas kanske skickligaste talare, i teknisk mening skickligare än Adolf Hitler, även om han inte hade samma utstrålning och förmådde trollbinda publiken i samma grad som sin ledare. Men Goebbels var också en skrivande människa, han var tveklöst nazisttoppens ledande intellektuelle. Allt detta motiverar i högsta grad att man fokuserar på Goebbels för att få djupare kunskap om honom och hans verksamhet, men därmed också om nazismen och den totalitära strukturen i Tredje riket.

En biografi behandlar per definition det unika i historien, en enskild människas perspektiv, oavsett hennes placering i samtiden. Men, som den brittiske historikern Derek Beales har formulerat det, ”historikern bör, om möjligt, generalisera”. För att kunna göra detta om, till exempel, framväxten och utvecklingen av totalitära regimer så krävs det bland mycket annat ett antal biografier över viktiga aktörer för att kunna se likheter och skillnader dem emellan. Det är i detta sammanhang vi ska se en biografi över Joseph Goebbels, vid sidan av oräkneliga Hitlerbiografier, men också studier över Hermann Göring, Heinrich Himmler och andra ledande nazister. Därmed läggs pusselbitar till förståelsen av hur enskilda individer dras till en totalitär rörelse och sedan i ledande position driver den vidare.

Mycket av debatten om forskningen kring naziåren har handlat om huruvida man ska ha ett individ- eller ett strukturperspektiv. Kan nazismen förklaras strukturellt, som en avart av kapitalismen eller som ett utflöde av 1920-talets tyska kris? Eller är det så att nazismen är en så unik företeelse att vi främst genom studier av den allsmäktige ledaren, Adolf Hitler själv, verkligen kan förstå denna totalitära lära, dess rötter, framväxt och maktutveckling?

Rimligen är det så att sanningen ligger någonstans mellan dessa ytterligheter. Genom att studera enskilda personer eller grupper av individer, på olika nivåer, kan man också få ökad förståelse för hur den totalitära statens struktur var uppbyggd och fungerade. Därför kan det vara väl så fruktbart att studera männen, för det är nästan bara män och åter män det handlar om, närmast under Hitler för att komma till ökad insikt om nazismen. Vilken bakgrund hade de? Hur drogs de till ledaren och rörelsen, hur positionerade de sig i den ständiga maktkampen och fanns det möjligheter till egna initiativ eller var allt ytterst beroende av Hitler?

Därför har biografier över riksmarskalken Hermann Göring, SS-ledaren Heinrich Himmler, arkitekten och rustningsministern Albert Speer och andra en vidare betydelse än att bara beskriva och analysera den aktuella personen. Detsamma gäller studier av personer på lägre nivå i systemet, liksom av grupper av SA-män, partimedlemmar eller vanliga väljare som lade sin röst för Hitler. Det är i detta sammanhang man ska se och förstå värdet av en biografi över Joseph Goebbels.

Finns det då några särskilda aspekter på att skriva en biografi över en människa som suttit vid makten i ett totalitärt system? Finns det likheter mellan att skriva biografier över Hitler, Stalin eller Mao, eller för den delen chefen för Stalins hemliga polis Lavrentij Berija, den östtyske Stasichefen Erich Mielke eller Joseph Goebbels? Ja, i den meningen att det i princip handlar om samma forskningshantverk och författande; en biografi över en människa skiljer sig i princip inte från en annan. Vad som kan skilja är självfallet tillgång till källmaterial, men det är en helt annan typ av problem.

Det finns dock vissa speciella aspekter på att biografera en maktmänniska i en diktatur. För det första gör själva innehavet av makten att andra människor blir beroende av och rädda för den biograferade, vilket återspeglas i de omdömen om denne som de kan ha lämnat efter sig. Man anpassar sig till vad makten vill höra och vad man tror man vågar yppa, öppet eller dolt. För det andra är en maktmänniska i ett totalitärt system hela tiden inbegripen i en kamp om makten men också för att själv överleva. Det kräver ständig beredskap mot olika former av hot, men också anpasslighet. Det gör att den person man skriver om själv hela tiden spelar en roll, den roll han eller hon anser behövs för att upprätthålla makten och själva livet för stunden. För forskaren kan det bli svårt att vaska fram vad som är äkta känslor och åsikter. För det tredje är ren historieförfalskning, i stort och smått, vanligt förekommande i de flesta diktaturer. Det är naturligtvis en försvårande faktor för forskaren, men kan också, rätt hanterat, ge viktig kunskap om hur en regim och dess ledande personer sett på den bild man skulle lämna efter sig.

Alla dessa aspekter är i högsta grad närvarande när man forskar och skriver om Joseph Goebbels.