2. Hur kan vi veta vad vi vet om Goebbels?

I oktober 1923 gav Goebbels flickvän Else Janke honom en blank ”bok för daglig användning”. Här började han på kvällen den 17 oktober skriva in dagboksnoteringar och sedan rullade det på. Längre fram skulle han skriva in noteringarna på morgonen dagen efter, men år efter år förblev Joseph Goebbels en lika flitig dagboksskribent. Sommaren 1924 förde han också in tidigare skrivna ”memoarer”, där han närmast i telegramstil redovisat sitt liv fram till oktober 1923.

Därmed var en stor och flödande, men ack så källkritiskt problematisk, källa till Joseph Goebbels och Nazitysklands historia född. Fram till juli 1941 skrev Goebbels själv sina anteckningar i svarta vaxduksböcker. Det blev till slut 22 stycken. Från den 9 juli 1941 dikterade han istället sina dagboksanteckningar för sekreterare som skrev ned dem på maskin. Det gjorde han ända fram till den 9 april 1945, ganska jämnt en månad innan kriget tog slut.

I början av 1945 beordrade Goebbels sin stenograf Richard Otte att kopiera dagböckerna på glasplåtar så att en säkerhetskopia skulle kunna bevaras om något hände originalen. I andra världskrigets skälvande slutskede, på eftermiddagen den 22 april 1945, fick Richard Otte och Otto Jacobs, som var den som tagit Goebbels dagboksdiktamina de sista veckorna, order om att packa ned alla originaldagböcker, diktamensutskrifter och glasplåtar och föra över dem till säkerheten i führerbunkern under det nya rikskansliet. I aluminiumkistor fördes de till bunkern, men uppgifter finns också om att kopior har grävts ned vid en officerskantin utanför Berlin. Dessa kopior har aldrig återfunnits.

Enstaka årgångar – 1925/26 och 1942/43 – har ganska snabbt efter krigsslutet kommit till forskningens kännedom via amerikanska och tyska forskare. Men huvuddelen av dagböckerna var länge försvunna. Idag vet vi mycket mera om vad som hände.

Den sovjetiska historikern Jelena Rsjewskaja ingick i maj 1945 i ett sovjetiskt forskningsteam som gick igenom Hitlerbunkern. Hon berättade 1967 om sina upplevelser. ”Ett av våra mest betydelsefulla fynd var Goebbels dagböcker, ett dussin tjocka häften […] Det första häftet började 1932, när fascisterna ännu inte hade kommit till makten, och det senare slutade i mitten av 1941. Efter en snabb genomgång sändes fynden vidare till frontstaben” (motsvarande armégruppstaben).

Uppenbarligen har handlingarna sedan förts till Moskva för 1969 överlämnade Sovjet som gåva till DDR en uppsättning rullar med mikrofilm av Goebbels dagböcker. År 1972 kom kopior av dessa sedan till Västtyskland och riksarkivet Bundesarchiv samt Institut für Zeitgeschichte (Institutet för samtidshistoria) i München. Därmed hade forskningen fått tillgång till ett synnerligen viktigt material. Den sovjetiska gåvan 1969 initierade ytterligare efterforskningar i DDR. Resterna av Hitlerbunkern och de fortfarande kvarstående ruinerna av rikskansliet genomsöktes. Resultatet blev över all förväntan; man fann ytterligare nio aluminiumkistor med bland annat Goebbels dagböcker mellan 1941 och 1945, tyvärr i mycket dåligt skick på grund av vattenskador.

Kontroller har bortom alla tvivel bekräftat att det rör sig om Goebbels äkta dagböcker. Däremot innehåller de sovjetiska filmerna luckor bland annat rörande Stalins utrensningar 1936–37 och tiden alldeles före krigsutbrottet 1939, ämnen som lätt kunde bli pinsamma för Sovjetstaten.

Så, efter Sovjetunionens sammanbrott 1990, uppdagades att de bevarade originalen och glasplåtarna förvarades i Moskva. Nu öppnades möjligheter för forskare att ta del av dem, och inte minst var grunden lagd för det enorma utgivningsarbete som nu är slutfört av Institutet för samtidshistoria i München.

När han 1923 började skriva dagbok så fann Goebbels uppenbarligen anledning att beskriva även sitt tidigare liv. Ungefär vid denna tid sammanställde han en självbiografi som gick från födelseåret 1897 och fram till hösten 1923. Han fyllde ett trettiotal sidor med minnen och intryck från hemmet, skolan och universitetsvärlden. Den är en viktig källa som kompletterar hans dagböcker.

Idag har namnet Goebbels blivit synonymt med en extremt skicklig men också helt omoralisk manipulator av media och den offentliga scenen. Hans namn används i sådana sammanhang nästan lika mycket som Vidkun Quislings namn används för att beteckna en landsförrädare. I till exempel en beskrivning av förhållandena i Robert Mugabes Zimbabwe har dennes tidigare (under det tidiga 2000-talet) pressansvarige Jonathan Moyos kritiker betecknat honom som ”Mugabes Goebbels”. Sådana exempel kan mångfaldigas.

Att använda en offentlig persons dagböcker som källa är inte okomplicerat eftersom de ofta kan vara skrivna i helt andra än just privata syften; det gäller förvisso inte bara en professionell manipulator som Goebbels. Ibland kan en skribent gå mycket långt i utsuddandet av det på ytan skenbart privata. Till exempel är många av breven i August Strindbergs enorma brevproduktion uppenbart skrivna för att läsas av en bredare krets än den i brevet utpekade mottagaren.

Men alla problem till trots är självfallet dagböcker skrivna av en politiskt eller på annat sätt betydelsefull person av stor vikt. Redan innan de sovjetiska arkiven öppnades fullt ut så var Goebbels dagböcker en central källa för vår kunskap om den nazistiska ledningen före och under andra världskriget. De var de mest värdefulla dagböcker som bevarats, även i jämförelse med de mer eller mindre fragmentariska dagböcker som förts av ledande nazister som Hermann Göring, Heinrich Himmler, Alfred Rosenberg men också av generaler som Franz Halder och Alfred Jodl. Idag är Goebbels dagböcker, inte minst i kvantitativt avseende, en helt särklassig källa till vår kunskap om såväl personen Goebbels som det nazistiska partiet och Hitlerregimen.

År 1983 löpte nyheten över världen att man hade funnit Adolf Hitlers dagböcker i hela 62 handskrivna volymer. Den tungt meriterade brittiske historikern Hugh Trevor-Roper gick i god för äktheten och kolleger till honom menade att detta var århundradets fynd. Äntligen skulle vi få veta vad mannen bakom andra världskriget och förintelsen verkligen tyckte och tänkte. Men efter en vecka sprack bubblan, det handlade om en gigantisk förfalskning. De första okritiska reaktionerna på ”fyndet” visar hur gärna även väl skolade forskare vill tro att ett sådant fynd är äkta. Det förklarar också varför man i så stor utsträckning har använt sig av Joseph Goebbels dagböcker, som förvisso är äkta, och därmed ibland i praktiken låtit dagboksförfattaren sätta agendan.

Innan forskaren Elke Fröhlich mellan 1993 och 2006 gav ut vad som måste anses vara den definitiva dagboksutgåvan i 29 tjocka band, så utkom dagböckerna styckevis och delt, beroende på vad som var känt av forskningen vid utgivningstillfället.

Redan 1948 utgav amerikanen Louis P Lochner dagboken för 1942–43 på både engelska och tyska. Helmut Heiber publicerade 1962 en tidig dagbok författad 1925–26 och en svensk översättning av dagböckerna från det sista krigsåret, 1945, utkom 1977. År 1982 publicerade Fred Taylor dagböcker från 1939–41, men den utgåvan är behäftad med så många fel att den är mindre användbar. Boken har dock en intressant inledning av den brittiske militärhistorikern John Keegan. Den viktigaste utgåvan före Fröhlichs är den i fyra band som utkom 1992 genom Ralf Georg Reuths försorg. Han har beaktat Moskvafynden, och har uttryckligen strävat efter att göra en utgåva till forskningens gagn i väntan på att Elke Fröhlichs jättearbete skulle bli klart.

Viktiga i detta sammanhang är Goebbels tal och andra skrifter som delvis trycktes redan i samtiden och därmed är bevarade i olika grad. En av de främsta Goebbelsforskarna, Helmut Heiber, gav dessutom 1971–72 ut ett urval av hans tal i två volymer.

Vi har få utsagor om vad som var Goebbels yttersta syfte med sitt flitiga dagboksskrivande. Självfallet kan syftet ha förändrats och utvecklats under de dryga två decennier som vi vet att han förde dagbok, från det rent privata syftet till en mera komplex strävan att också påverka historieskrivningen allt eftersom han steg mot de politiska stjärnorna.

Hans-Leo Martin var förbindelseofficer för krigsmaktens överkommando (Oberkommando der Wehrmacht, OKW) i Goebbels propagandaministerium mellan 1940 och 1944. I sina efter kriget utgivna memoarer berättar Martin hur han en gång kom in i Goebbels arbetsrum när denne arbetade med dagboken. Han skrev i en stor, mörkfärgad inbunden bok. När Martin kom in höll Goebbels upp dagboken och sa: ”Detta är min dagbok – av den existerar nu 17 band. Här finns varje dag under kriget med sitt arbete, sina sorger och sin bakgrund nedtecknad. Detta verk kommer en dag att ge mina barn en riktigt stor förmögenhet”. Sedan nämnde Goebbels aldrig mera dagboken för Martin.

Det är med andra ord för barnen han skrev sin dagbok, men inte för att ge dem sin bild av historien utan här framställde han det som att hans barn en gång skulle kunna sälja detta viktiga dokument och på det sättet få en förmögenhet. Det var Goebbels sätt att med sin vanliga skrytsamhet och starka tro på sin egen betydelse berätta för Martin hur viktig roll han själv ansåg sig spela i historien. För en gångs skull hade han rätt i sin självuppfattning; eftervärldens uppskattning av hans dagböcker som historiska källor, om än ytterst problematiska sådana, är stor.

Det verkar också som om han haft för avsikt att en gång publicera sina dagböcker. År 1938 avkrävde han Max Amann, chef för nazistpartiets förlag Eher Verlag, den närmast astronomiska summan en halv miljon riksmark som ett förskott för ett senare utgivande av dagböckerna. Även om detta förskott sannolikt mera var till för att lösa en akut ekonomisk situation så manar det hela till försiktighet. Om Goebbels verkligen avsåg att en gång publicera sina dagböcker, så måste tanken på utomstående läsare ha funnits hos honom redan när han skrev dem, sannolikt åtminstone sedan nazisternas maktövertagande 1933.

Förutom dagböckerna finns en del tjänsteskrivelser av Goebbels hand bevarade liksom faktiskt också delar av hans korrespondens med fadern, vännen Richard Fliesges, flickvännerna Anka Stahlherm och Else Janke samt en del andra handlingar av blandad natur. Dokumenten förvaras i Bundesarchiv i Koblenz, dess filial i Berlin och Institutet för samtidshistoria i München. Men mycket källmaterial har självfallet gått förlorat sedan Goebbels personligen såg till att hans personliga handlingar förstördes i april 1945.

Joseph Goebbels är den av de ledande nazisterna som vi har störst möjligheter att komma in på livet.