3. Bilden av Joseph Goebbels – forskningsläget

Flera historiker och författare har gett sig i kast med uppgiften att skriva Joseph Goebbels biografi. Allt eftersom nytt källmaterial, främst hans dagböcker, har blivit tillgängligt för forskning har nya perspektiv kunnat ges och nya frågor kunnat besvaras. Men man kan också säga att forskningen om Goebbels som person, hans individuella utveckling och hans roll inom den nazistiska rörelsen och Tredje riket tydligt visar på en utvecklingslinje i historieskrivningen själv.

Den första vågen av Goebbelsbiografier såg dagens ljus redan under hans makts dagar. Det säger sig självt att den typen av böcker blev devota hyllningar utan alltför tyngande inslag av en mera komplex sanning. Typisk är Max Jungnickel som 1933, året för nazisternas maktövertagande, utgav Goebbels i serien Männer und Mächte. Författaren skildrar Goebbels framstigande som politiker och nazismens väg mot makten som närmast synonyma företeelser, och understryker detta genom att betona Goebbels betydelse för Hitler själv, och vice versa. Skildringen är dock, föga förvånande, fylld av förtiganden och tillrättalägganden, men också av rena lögner.

Det senare gäller inte minst skildringen av hur den unge Goebbels hittade vägen till den organiserade nazismen. Idag vet vi sedan länge att Joseph Goebbels först på sommaren 1924 fick upp ögonen för nazistpartiet och i augusti samma år blev medlem i NSDAP. Men så är det inte hos Max Jungnickel. Här gällde det att se till så att Goebbels räknades in i ”de gamla kämparnas” skara, de som var med vid tiden för det misslyckade kuppförsöket i München i november 1923. Således får läsaren veta att Goebbels redan år 1922 för första gången hörde Hitler tala vid ett möte i München. Än värre blir det. Jungnickel vet berätta att Goebbels år 1923 deltog i den tyska motståndskampen mot de franska och belgiska ockupationsstyrkorna i Rhenlandet, och kopplar till och med ihop honom med minnet av Leo Schlageter, den tyske motståndsman som år 1923 arkebuserades av fransmännen och sedan närmast helgonförklarades av tyska nationalister av alla politiska schatteringar. Hela historien om Goebbels aktiviteter 1922–23 är ren och skär lögn, men visar tydligt vilken politisk ”stamtavla” det var eftersträvansvärt att ha i Tredje riket.

Vägen uppåt, framåt beskrivs i allt ljusare tonarter ända till dess att nazisternas maktövertagande äger rum den 30 januari 1933. Men för Jungnickel nås kulmen först den 13 mars 1933, då Goebbels svär sin ministered inför rikspresidenten Hindenburg, hjälten från världskriget, och därmed inleder sin karriär som riksminister för propaganda och folkupplysning. Läsaren får veta att ”Goebbels är en naturlig och otvungen riksminister”, utan de later man annars ofta förknippar med maktens män. Hans propaganda framställs närmast som det ljus som lyser upp tyskarnas framtid: ”Goebbels gör bilden av den tyska människan fortsatt spänningsfylld och ljus”.

En sådan bok har naturligtvis föga värde ur strikt biografiskt hänseende, men den är desto intressantare för den forskare som vill veta något om hur Goebbels själv ville att hans personliga historia skulle berättas och framställas inför samtiden och framtiden. Därmed fyller också böcker som Jungnickels en viktig roll även för den biografiske forskaren, fast på ett annat sätt än vad dess författare en gång hade tänkt sig.

Redan 1932 hade Edgar von Schmidt-Pauli publicerat en bok som behandlade flera av de ledande nazisterna, inklusive Goebbels, i liknande ordalag, Männen runt Hitler (Die Männer um Hitler). Liknande tongångar som hos Jungnickel möter vi också i de biografier som 1933 gavs ut av Wilfried Bade och Willi Krause.

Ganska omgående efter kriget kom flera böcker som behandlade fenomenet Goebbels, och de tillhörde definitivt en annan kategori än sina föregångare. Till denna kategori kan man även hänföra en del memoarliknande böcker som utkom bara några år efter krigsslutet. Många var de som hade ett akut behov av att distansera sig från den gamla regimen, och det gäller också flera av Goebbels före detta medarbetare. När Rudolf Semmler 1947 publicerade sina dagboksanteckningar från krigsåren eller Boris von Borresholm 1949 gav ut olika minnesanteckningar som belyste Goebbels verksamhet som minister så var den röda tråden just detta, avståndstagande och demonisering. Visserligen förklarade Semmler att hans förre chef tveklöst var skicklig, men en falsk lögnare. Goebbels ville enligt Semmler inte ha någon egentlig personlig kontakt med sina underlydande, utan föredrog att se dem som arbetande maskiner.

Den första boken med rimliga anspråk på att vara en saklig biografi över Goebbels utgavs 1949 av den tyska författaren Curt Riess, och den utkom nära tre decennier senare i en ny upplaga. Riess stora insats bestod i att han, medan tid ännu var, genomförde ett omfattande intervjuarbete där muntliga uppgifter inhämtades från en rad personer som stått Goebbels nära: modern Maria Katharina Goebbels, systern Maria Kimmich, svågern Axel Kimmich, svärmodern Auguste Behrendt, hustrun Magdas ungdomsväninna Ilse Freybe och hennes sjuksköterska Elli Günther, hushållsföreståndaren i det goebbelska hemmet Karl Mehlis samt en rad tjänstemän i propagandaministeriet. Till sist, men definitivt inte minst, lyckades Riess också få en intervju med skådespelerskan Lida Baarova, Goebbels stora kärlek åren 1937–38, och hennes dåvarande make filmskådespelaren Gustav Fröhlich. Men trots detta imponerande intervjuarbete saknas hos Riess djupare förståelse av och förklaringar till mycket av Goebbels agerande.

År 1949 utkom också Werner Stephan med en biografi, vars tonläge framgår tydligt av bokens titel Joseph Goebbels. En diktaturs demon. Här går mycket av den allierade krigspropagandan mot Goebbels igen och få försök görs att förklara hans agerande.

Forskningsbilden av den lögnaktige och sluge manipulatorn hängde kvar. Den framstående tyske historikern Joachim Fest betecknade 1963 (engelsk utgåva 1970) honom som ”den ultimate Machiavelli”, efter den italienske 1500-talstänkaren som beskrev grundmallen för en skicklig och slug maktpolitiker. Viktor Reimann gav uttryck för en liknande syn när han år 1971 publicerade en biografi där Goebbels framställdes som en mästerlig propagandist, mannen som med sina ord skapade och underhöll führermyten kring Adolf Hitler, det vill säga själva fundamentet för den nazistiska rörelsen och staten.

Rolf Hochhuth däremot såg rötterna till Goebbels hänsynslösa agerande mot snart sagt alla i sin omgivning i hans fysiska defekt i form av klumpfoten och de komplex och hävdelsebehov som denna skapade. En liknande tes framfördes redan 1960 i Heinrich Fraenkels och Roger Manvells biografi, när de såg mannen med klumpfoten som någon som genom sitt handikapp hade lurats av livet och i sin jakt på kompensation sökte och fann denna i den nazistiska ideologin och Hitler personligen.

År 1962, medan stora delar av Goebbels dagböcker fortfarande var undangömda för forskningen, publicerade den framstående tyske historikern Helmut Heiber en solid biografi som, trots att mycket källmaterial kommit fram sedan Heiber avslutat sitt arbete, ändå måste framhållas som den i vissa stycken fortfarande bästa biografin över Goebbels. Den har också med all rätt utkommit i senare upplagor. Enligt Heiber var Hitler den enda person som faktiskt förmådde uppskatta Goebbels för dennes kvaliteter och också tog honom på allvar. Det var därför, och inte bara på grund av makthunger, som Goebbels knöt an till Hitler och stödde denne i vått och torrt, även när führerns politiska beslut gick på tvärs mot Goebbels egna åsikter, och det på ett sätt som snarast för tankarna till en messiasgestalt och dennes helt uppslukade lärjunge. I Heibers framställning är Goebbels en lika passionerad agitator som en liten människa, som hela livet släpade med sig många av ungdomens tonårskomplex.

När Goebbels ”försvunna” dagböcker återfanns i östtyska och sovjetiska arkiv så öppnades naturligtvis nya möjligheter för forskningen. Utgivaren av det nya omfattande dagboksmaterialet, Elke Fröhlich, konstaterar i en biografisk essä att läsningen av dagböckerna belyser de närmast demoniska motsättningar som rådde i Goebbels inre: mellan sentimentalitet och kalkylerande cynism, beklagan över den egna situationen och brutal grymhet mot andra, självsäkerhet parad med ett starkt behov av bekräftelse från andra och så vidare. Även Elke Fröhlich gör tydligt att det inte går att förstå Goebbels utveckling om man inte tar med i beräkningen hans starka anknytning till personen Adolf Hitler. Trots att denne gjorde honom politiskt besviken många gånger så förblev han obrottsligt lojal mot führern. Goebbels var en i grunden extremt ensam människa med ett ständigt omättat bekräftelsebehov, vars hela tillvaro magnetiskt drogs till Hitler. När så dennes och Tysklands stjärna började dala och den totala undergången närmade sig, då steg paradoxalt nog Goebbels egen maktpolitiska stjärna i motsvarande grad, innan också han drogs med i sammanbrottet.

Den mest noggranna genomgången av allt upptänkligt källmaterial, bland annat bevarade partiarkiv, domstolshandlingar och de allestädes närvarande dagböckerna, gjordes av den tyska historikern Ralf Georg Reuth, som 1990 gav ut sin stora Goebbelsbiografi. Reuth har också arbetat med en egen utgåva i fem tättryckta band av Goebbels dagböcker. Reuth ansluter síg till raden av forskare som betonat vikten av kopplingen mellan Goebbels och Hitler. För Reuth låg förklaringen till Goebbels stora framgång i att inför tyska folket marknadsföra Adolf Hitler som sänd av ”försynen” just i Goebbels egen fasta tro på Hitler. För en gångs skull var propagandalögnens mästare faktiskt helt övertygad om det riktiga i vad han försökte få andra att tro.

Lite vid sidan av hamnar Thomas Alstedts 1992 utkomna Goebbelsbok som snarast är en bildbiografi utan alltför mycket text och än mindre analys av föremålet för boken.

År 1996 utkom den brittiske historikern David Irving med en tjock biografi över Goebbels, vars första tredjedel även utkom på svenska år 1997. Irving och hans vetenskapliga produktion är problematisk att hantera. Han inledde sin karriär som en mycket kunnig forskare, väl förtrogen med källmaterialet, som skrev flera viktiga böcker om framför allt det tyska flygvapnet Luftwaffes historia och de västallierades bombning av Dresden i februari 1945. Men sedan har han alltmer uttalat tagit ställning för den nazistiska politiken och dragits in i förintelsedebatten där han har varit en av dem som velat relativisera och delvis förneka att förintelsen alls har ägt rum. Den stegvis allt starkare blandningen av politik i hans skrifter gör att de måste användas med försiktighet. Hans biografi över Goebbels är ett utmärkt exempel på detta. Här ger David Irving en förvisso lärd och välskriven skildring av fenomenet och individen Goebbels, men många av hans slutsatser och omdömen formuleras på ett förledande sätt. När man tror att det är den opartiske forskaren som talar så är en lång rad formuleringar istället hämtade direkt ur Goebbels egna dagböcker, det vill säga Goebbels ges själv möjlighet att resonera om sitt eget agerande utan att det uttryckligen redovisas.

Den brittiske historikern Toby Thacker blev den förste forskare att skriva en biografi över Goebbels sedan alla dennes dagböcker hade publicerats. Därmed fick han ett rikhaltigare källmaterial än någon av sina föregångare, men ställdes samtidigt inför problem som ingen tidigare tvingats hantera. Genom det enorma källmaterial som nu flödade emot Thacker, jämfört med de forskare som ville biografera andra naziledare eller Goebbels före dagböckernas fullständiga publicering, så kom Thacker också att låta sig styras av detta fantastiska källmaterial. Han har också fått kritik av andra forskare för att alltför mycket låta föremålet för sin biografi styra hans framställning. Detta är ett typiskt problem som drabbar alla biografiska författare som har en tung källa att arbeta med, en källa som emanerar från den biograferade själv.

Alltnog, Toby Thacker ansluter sig i stora drag till den tidigare bilden av Goebbels som den intelligente och skicklige talaren, som med sina skarpa och sarkastiska formuleringar trollband publiken. Viktigt är dock att Thacker inte ser Goebbels som den cyniske kappvändare i maktens riktning som andra sett honom som, utan faktiskt en ideologiskt övertygad politiker som höll fast vid sin grundläggande personliga övertygelse. Antisemitismen, nationalismen och hans egen variant av en folklig (völkisch) socialism samt, framför allt, en bergfast tro på ledargestalten Adolf Hitler personligen, det är kärnan i Goebbels politiska övertygelse. Den senare övertygelsen förklarar varför Goebbels vid flera tillfällen sviker sina andra ideal, och inte minst sina tidigare politiska bundsförvanter och kamrater. Det handlar inte om hållningslös anpassning efter den åsikt som makten, det vill säga Hitler själv, hade för stunden, utan en ideologisk, ja, närmast religiös övertygelse om att Hitlers politiska instinkt var ofelbar, även om denna instinkt på kort sikt ledde åt ett annat håll än Goebbels övriga ideologiska övertygelser annars skulle ha fört honom. Detta bygger Thacker på en noggrann läsning och analys av det väldiga dagboksmaterialet. Kommer han människan Goebbels närmare på detta vis? Ja, anser han själv. Nej, hävdar en del av hans kritiker. Goebbels är den eminente manipulatorn, och han upphör inte med manipulationen när han sätter sig ned för att skriva i sin dagbok.

Til syvende og sidst handlar det helt enkelt om hur forskaren ska hantera det gigantiska källmaterial som Goebbels dagböcker utgör. Om vi tänker bort dem så blir källorna till hans levnad extremt mycket magrare, och detsamma gäller vår kunskap i övrigt om naziregimens inre liv. Oändligt många är de sammanhang där lämpliga citat ur Goebbels dagböcker har fått belysa och förklara både enskilda individers agerande och sammanhangen i olika händelseförlopp. Denna grundläggande problematik, som således har vidare betydelse för vår syn på nazitiden än bara den mera renodlade Goebbelsforskningen, ställs på sin spets i Toby Thackers biografi och reaktionerna på denna.

I en kort, men läsvärd, essä om Goebbels så tecknar den brittiske militärhistorikern John Keegan år 1982 bilden av en skrupelfri men oerhört effektiv propagandist. Till Goebbels framgång bidrog att han noga läste underrättelserapporter så att han i tid visste vilka goda eller dåliga nyheter från fronten som måste hanteras propagandamässigt. Utifrån det bestämde han sig för vilken propagandaform som var bäst. Men däremot var Goebbels föga intresserad av de strategiska eller operativa aspekterna på underrättelserna; när de väl var ”färdigbehandlade” ur propagandasynpunkt så var de ointressanta.

Den nydanande hanteringen av propagandavapnet var i Keegans ögon Goebbels mest betydelsefulla bidrag till den tyska krigsansträngningen. Ytterst bidrog han, fortfarande enligt Keegan, till att så många tyskar ändå gjorde motstånd till det yttersta även när krigets utgång redan var avgjord.

Keegan ser också Goebbels som en ytterst medveten aktör på den offentliga scenen, även när han skriver i sin dagbok. Det gör att Keegan dömer ut mera personliga inslag i dagböckerna som ytlig fasad. Goebbels utläggningar om familjeidyll eller vårens ankomst betecknas som ”konventionella eftergifter till den sentimentalitetens kultur som han var uppfostrad i. Den riktige Goebbels var tuffare än så”.